Det skulle, med lite fantasi, kunna vara den nedre delen på någon av pyramiderna vid Giza men är utloppet från Saxhyttedammen sett från nordost. Den mäktiga muren är kanske 4 meter hög där den är som högst. En separat skorplavsinventering av stenarna i muren skulle vara mycket intressant att se resultatet av. Muren är dock i skriande behov av en försiktig renovering för att stoppa det omedelbara förfallet med bland annat träd och trädrötter.

Rotens funktion är att förankra växten samt att förse den med vatten och näringsämnen. Roten har ibland betydelse som upplagringsorgan och för många örter som överlevnadsorgan under vinter- och torrtid. Rötterna är vanligen underjordiska, men ibland förekommer särskilda luftrötter med annan funktion än jordrötterna. Beroende på växtens livslängd utvecklas rotsystemet olika kraftigt.

Hos ettåriga växter är roten svagt utvecklad. Tvååriga växter får redan första året en kraftig rot, ibland en uppsvälld och näringsupplagrande så kallad pålrot eller lagringsrot, som hos till exempel morot. Fleråriga växter har kraftiga rotsystem, som ofta är överlevnadsorgan. Växters rotsystem är i allmänhet finförgrenat, och längden och kontaktytan mot jorden kan uppgå till nära nog otroliga värden. Så kan till exempel den sammanlagda längden hos alla rötter och rothår hos en fyra månader gammal rågplanta överstiga avståndet från Nordpolen till ekvatorn! Sprängkraften hos växande rötter och rotsystem kan vara enorm och förödande på till exempel Saxhyttedammens stenkonstruktioner.

En viss rensning och ”uppsnyggning” av området i och kring Saxhyttedammens väldiga murar vore inte helt fel men det måste göras med tanke och finess för att inte skada natur, kultur och biologisk mångfald.

Biologisk mångfald eller biodiversitet är lika med rikedom av arter, genetisk variation inom arter samt mångfalden av ekosystem. Begreppet lanserades i USA i mitten av 1980-talet och är betydligt bredare än de tidigare använda orden artrikedom och diversitet. Främsta skillnaden är att värdet av den genetiska variationen inom varje art uppmärksammas i ökad utsträckning. För att bli ett användbart och mätbart begrepp måste biologisk mångfald preciseras, dels till nivå det vill säga ekosystem, arter och variation inom arter, dels till geografiskt område. Bevarandet av den biologiska mångfalden är en fråga som i dag står relativt högt på den politiska dagordningen. En konvention om biologisk mångfald undertecknades i samband med Riokonferensen 1992.

Konventionen om biologisk mångfald, fördrag undertecknat vid Riokonferensen 1992. Konventionen syftar till att bevara den biologiska mångfalden, till ett långsiktigt hållbart nyttjande av mångfaldens beståndsdelar och en rättvis fördelning av de nyttigheter som kan vinnas ur genetiska resurser. Undertecknande parter förbinder sig att inom sina gränser skydda alla naturligt förekommande arter i livskraftiga populationer. Konventionen anger riktlinjer för bland annat inrättande av skyddade områden och utveckling av långsiktigt hållbara brukningsmetoder samt ger rekommendationer om ekonomiskt stöd till utvecklingsländernas arbete för att bevara den biologiska mångfalden. Konventionen trädde i kraft 1993 och har ratificerats av mer än 175 stater av jordens 202 statsbildningar.

Det liknar mest en mäktig ingång till det forntida djungeltemplet Angkor Vat i Kambodja men är ”bara” utloppet från Saxhyttedammen. Strövstigar kring dessa vackra och fantasieggande naturkulturlämningar skulle inte lämna någon besökare oberörd.
Ett av de mest världsberömda buddhisttemplen är det vishnuitiska templet Angkor Vat, i nuvarande Kambodja, från mitten av 1100-talet, anlagt av Suryavarman II. År 1177 anfölls staden av chamfolket och förstördes delvis. Den restaurerades av buddhisten Jayavarman VII, död cirka 1220. Hans mest kända tempel är Bayon, som står i mitten av en helt ny tempelstad, Angkor Thom.

Angkor Vat hade länge stor religiös, ekonomisk och politisk betydelse i Sydöstasien men övergavs som politiskt centrum 1431 dels efter ständiga anfall från Thailand, som vuxit sig starkt på 1200–1300-talen, och dels efter konstbevattningssystemets sammanbrott. Angkor Vat omvandlades till ett theravadabuddhistiskt kloster senast på 1400-talet. Angkor Vat finns omtalat av spanjorer och portugiser på 1500-talet. När fransmännen koloniserade området på 1860-talet var staden till stor del övergiven och överväxt av djungel. Ruinstaden plundrades då grundligt, och en del av dess skulpturskatter finns nu i Musée Guimet i Paris.

Templen i Angkor Vat upptogs 1992 på UNESCO:s världsarvslista, FN:s världsarvslista där Sverige representeras av följande natur- och kulturområden:
1991 Drottningholms slottsområde (K), 1993 Birka och Hovgården (K), 1993 Ängelsbergs bruk (K), 1994 Tanums hällristningsområde (K), 1994 Skogskyrkogården i Stockholm (K), 1995 Hansestaden Visby (K), 1996 Gammelstads kyrkstad i Luleå (K), 1996 Lapplands världsarv (Laponia) (K/N), 1998 Örlogsstaden Karlskrona (K), 2000 Höga kusten och sedan 2006 även omfattande Kvarkens skärgård i Finland (N), 2000 Södra Ölands odlingslandskap (K), 2001 Falu gruva (K), 2004 Grimetons sändarstation (K) och 2005 Fyra mätpunkter i Struves meridianbåge (K). K = kultur och N = natur.

Den vågiga sidenmossan, ”Plagiothecium undulatum”, är en vacker ”urskogsmossa” och tillika signalart för skogar med lång kontinuitet och höga naturvärden. Den växer mindre allmänt utmed Skärvån. Den växer på jord och har en utbredning begränsad till regnrika trakter på låglandet men finns sällsynt i andra områden och då i fuktiga, skuggiga skogar. Allmän är den i Danmark, sydvästra Sverige och sydvästra Norge. Norr- och österut blir den gradvis allt mera sällsynt.

Mossorna saknar rötter och tar vatten direkt ur nederbörden. Sin näring hämtar de också ur nederbörden och det luftburna stoft som faller på dem. Detta gör att de i likhet med lavarna kan användas för att mäta luftkvalitet och spåra luftföroreningar.

Tungmetaller anrikas tyvärr ofta hos mossorna och genom att analysera halterna av olika metaller hos dessa har man kunnat ange de mest tungmetallförorenade områdena i Sverige. Höga halter av tungmetaller är mycket skadliga för levande organismer inklusive människan. Mest giftiga är kvicksilver, bly, koppar och kadmium i nämnda ordning. Andra skadliga föroreningar är kolväten, svaveldioxid och kväveoxider. Somliga mossor står bättre emot svaveldioxid än andra. Brännmossa, ”Ceratodon purpureus” och bergklomossa, ”Hypnum cupressiforme”, är sådana och dessa kan man till exempel hitta mitt inne i städer. Svaveldioxid bidrar i hög grad till försurning av mark och vatten. Som torrdeposition når svaveldioxiden marken där den med luftfuktigheten ger svavelsyrlighet. Svaveldioxid kan även oxideras till svaveltrioxid som sedan bildar svavelsyra med luftfuktigheten. Denna når mark och vatten som våtdeposition med nederbörden.

Stora mängder svaveldioxid bildas i naturen vid vulkanisk aktivitet och genom oxidation av organiska sulfider. I kvantiteter av flera tiotals miljoner ton per år framställs gasen industriellt genom förbränning av svavel eller vätesulfid eller genom rostning av svavelkis. Den tillvaratas också som biprodukt vid rostning av sulfidmalmer av koppar, nickel, bly och zink, och den återvinns ur förbrukad, förorenad industrisvavelsyra. Stora mängder bildas som en oönskad biprodukt vid förbränning av svavelhaltiga kol- och petroleumprodukter, till exempel oljeeldning.

Ytterligare ett vackert ”djungeltempel” i skepnaden av den gamla Skärfhults kvarn, bara hundra meter från Saxhyttedammens utlopp, även här håller naturen på att ta tillbaka förlorad terräng och rotsystemen på bland annat de på toppen växande granarna spränger sakta men säkert sönder stenkonstruktionen vilket är förfärligt och måste åtgärdas snarast. Skärfhults kvarn byggdes redan före 1697 och dess stenväggar är imponerande metertjocka. Fallhöjden från Saxhyttedammen är 6 meter vilket ger ett imponerande vattenspel utmed berget.

Kvarnen ägdes 1697 av Skarköps gård och benämndes som en uråldrig tullkvarn av typen enfota kvarn, det vill säga en skvaltkvarn. Den ersattes senare med en hjulkvarn med vattenhjul av överfallstyp. På skifteskartan från 1825 är en stor och två små byggnader markerade, den stora byggnaden är kvarnen och en av de små är troligen en kvarnkammare. Dessa byggnader benämndes, år 1850, av konung Oskar I som Skogskvarn och då var två par ”malstenar” i bruk. Den siste mjölnaren hette Alfred Pettersson och han bodde i kvarnstugan till den brann ner 1951. Från 1930-talet användes dock fallet och den gamla kvarnbyggnaden av Filip Roos för att driva en träsvarv. Rester av vattenhjulet fanns kvar åtminstone till 1959. Skärvån är här inte bredare än en bäck sommartid och på grund av vegetationen svår att följa utmed stranden men väl värd mödan för den eller de som trots allt försöker.

Vegetation, av senlatinets ”vegeátio”, ungefär ”livgivande rörelse”, är jordens växttäcke med dess oerhört skiftande sammansättning, från skog av jätteträd till mikroalger på en sten i en bäck. Relativt enhetlig vegetation kan täcka stora sammanhängande områden, men det är kanske vanligare att vegetationen utgör ett mångskiftande lapptäcke sammansatt av flera olika växtsamhällen. Vissa sand- och saltöknar, mycket höga fjäll och även isfria delar av Antarktis saknar vegetation bortsett från lavar och vissa mossor, men de största landarealerna har ett växttäcke, som kan vara slutet eller glest, stabilt eller instabilt, naturligt eller mer eller mindre kulturbetingat. I till exempel skogar är vegetationen tydligt skiktad. I regel utgörs vegetationen av många arter. Trots stor konkurrens om olika resurser kan i vissa fall artmångfalden, den biologiska diversiteten, vara mycket stor.

Här forsar Skärvån fritt hundratalet meter från Saxhhyttedammen norrut utmed berget och ger ett mäktigt och spännande intryck. Här finns förutsättningar för fuktighetskrävande arter som mossor och lavar då luftfuktigheten är stor och en ordentlig inventering av dessa artgrupper vore på sin plats och mycket spännande att se resultatet av. Kanske det tunna växttäcket till och med rymmer spännande forntida kulturspår som hällristningar i berget. Hällristningar är en arkeologisk benämning på symboler och avbildningar inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar.

Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen, med koncentrationer i Skandinavien, alpländerna, Sibirien, Mongoliet, Främre Orienten, Nordafrika, Nord- och Sydamerika samt på vissa ögrupper i stillahavsområdet.

Under den yngsta stenåldern och bronsåldern, cirka 2 300 till 500 före Kristus nådde skandinavisk hällristningskonst sin höjdpunkt i så kallade jordbruksristningar. Till de äldsta figurkomplexen inom denna tradition hör vapenframställningar, som uppträder framför allt i sydöstra Skåne. Ofta avbildas bronsyxor med utsvängda eggpartier, under senneolitisk tid en viktig del av offerutrustningen. Från omkring 1 800 före Kristus kom avbildningar av skepp att bli det dominerande elementet i sydsvenska ristningar, vid sidan av människor och djur, vagnar, hjulkors, fotsulor och skålgropar. Dessa bilder är sannolikt att betrakta som yttringar en av rikt förgrenad fruktbarhetskult, med inslag av soldyrkan, regnmagi och dödskult. Många figurer visar inslag av schamanistisk karaktär, bland annat förekommer så kallade fågelmän.

Sveriges hällristningsrikaste landskap är Bohuslän, som uppvisar en unik bildskatt av livfulla scener och figurframställningar, särskilt i Tanums, Kville och Tossene socknar. Andra viktiga regioner är Enköpingsområdet i Uppland, Norrköpingstrakten i Östergötland, Västerviksområdet i Småland samt östra Blekinge.

Forntida bosättning har funnits i hela Småland med undantag för gränstrakterna mot Skåne och Blekinge samt mellan Kalmar och Kronobergs län. Hittills har cirka 46 000 fornlämningar av förhistorisk typ belagts i Småland, varav 17 800 i Jönköpings-, 12 000 i Kronobergs- och 14 800 i Kalmar län. De består till 90 % av gravar, varav flertalet finns inom landskapets cirka 1 520 gravfält. Dessutom finns många lämningar av odling och järnhantering från järnålder och medeltid.

Smålands stenålder är ojämnt utforskad. Från mesolitisk tid finns fångstboplatser längs höglandets vattendrag, många med flintredskap i mikrospånteknik från cirka 7000 till 5000 före Kristus Österut är kvarts- och porfyrredskap vanligare, och vid mellersta kusten finns gott om så kallade trindyxboplatser. I Dörby har en unik mesolitisk husgrund undersökts, och i Oskarshamn boplatser i flera kulturlager. Neolitiska boplatser är vanliga på slätten i Möre. Under senneolitikum, kring 2000 före Kristus tilltog bosättningen på höglandet, synlig i spridningen av de cirka 600 hällkistorna, varav 450 i Kronobergs län. Från bronsåldern finns högar av sydskandinavisk typ i Lagadalen, vid Jönköping och i Möre. Rösen dominerar på höglandet, med stor koncentration till Värend och Njudung, samt längs kusten. I gravar och nedlagda depåer har vapen och smycken av sydskandinavisk typ påträffats.
Kuströsemiljön har dominerats av maritima näringar. I Möre ligger rösena i åkermark, på höglandet ofta i skogsområden tillsammans med röjningsrösen.

Av Smålands cirka 35 hällristningar ligger de flesta i Tjust. Från äldre järnåldern finns både enstaka gravar och gravfält, bland annat med runda och kvadratiska stensättningar, resta stenar, domarringar och järnåldersdösar. I Jönköpings län ligger många gravar i skogsmark, utanför historisk bygd, med röjningsrösen som går tillbaka till bronsåldern.

Bland fynden märks vapen från romersk järnålder, några romerska mynt samt hängsmycken, så kallade brakteater. De 66 fornborgar som påträffats i Småland kan härröra från mellersta järnåldern, 55 av dem ligger dock i norra delen av Kalmar län. Gravfältsbilden från yngre järnåldern ansluter till de regioner, ”små land”, som är kända från historisk tid. Finnvedens gravfält från denna period utgörs enbart av högar, medan i Värend många gravfält domineras av ovala stensättningar, något som tolkats som tecken på etniska skillnader. Tjust, Njudung och Vedbo har många höggravfält. Gravfynden är främst från vikingatid. Stora gravfält finns också vid senare betydelsefulla platser som Visingsö, Vetlanda och Vimmerby.

Av Smålands cirka 125 kända runinskrifter är mer än hälften från Njudung och Finnveden. Vid medeltidens början blomstrade lågteknisk järnhantering ibland annat Tabergsområdet.

Ännu en bild från forsen utmed berget nedströms Saxhyttedammen vilken visar att vattnet tidvis under året besitter en stor och stark kraft då stenarna och bergssidorna inte har någon permanent påväxt av varken mossor eller lavar. Skärvåns vattenståndet fluktuerar kraftigt och vid högvatten torde detta bjuda på ett fantastiskt natursceneri både för ögat och örat. Detta har trollbundit människor så till den milda grad att hon även skapat musik till detta vildmarkens ljud, exempelvis Avestaforsens brus av Calle Jularbo.

Jularbo, Carl, hette ursprungligen Karl Karlsson, 1893–1966, dragspelare och kompositör. Jularbo växte upp i byn Jularbo i Folkärna, Dalarna. Han debuterade som sjuåring och kom snart ut på omfattande turnéer i både Sverige och Norge. I synnerhet deltog Jularbo framgångsrikt i de dragspelstävlingar som arrangerades i början av seklet. Åren 1913–62 spelade han in över 1 500 titlar på skiva, mer än någon annan svensk grammofonartist. Jularbo lanserade ett stort antal melodier som blivit klassiska inom sin genre – om han verkligen komponerat samtliga har diskuterats, exempelvis ”Livet i finnskogarna”, ”Drömmen om Elin”, ”Nya Värmlandsvalsen”, ”Avestaforsens brus” med flera. Carl Jularbos memoarbok, ”Med dragspelet i högsätet”, kom 1946. Sonen Ebbe Jularbo, 1915–91, var också framgångsrik dragspelare.

Rörelseenergin i det rinnande vattnet skapade kraft som kunde tämjas och utnyttjas för att skapa industrihistoria och välstånd men inte utan mycket möda och stort besvär. En stor uppfinningsrikedom och envishet samt slit, långa arbetsdagar, hårt kroppsarbete och i förtid utslitna människor var priset de tidiga industrigenerationerna fick betala tillsammans med en hårt sliten miljö. Idag århundraden senare ska vi skänka dessa människor en tacksamhetens tanke och dra lärdom av deras misstag, för dessa människor lade grunden till vårt stora välstånd idag. Det är tyvärr något som vi alldeles för lätt glömmer bort när vi i allt snabbare takt rusar vidare i konsumtionssamhällets omöjliga ekvation som innebär ett hårt tärande på vår allas gemensamma planet jorden. Vi nutidsmänniskor lämnar alldeles för stora ekologiska fotavtryck efter oss och detta har vi tyvärr gjort sedan minst 50 år tillbaka. Det är hög tid till besinning.

Ekologiskt fotavtryck, ett slags mått på hur stor yta det behövs för att förse befolkningen i ett område med livsmedel, energi och transporter samt för att ta hand om det avfall och de utsläpp som uppkommer. I-ländernas fotavtryck är, milt uttryckt, jättelika!
Det är nästan svårt att förstå att detta fenomen bland annat började vid ett litet vackert vattenfall, en liten vacker fors till exempel vid en liten idyllisk å i trakterna av Marieholm i Småland och naturligtvis också på ett otal antal platser i Sverige och liknande länder i Europa under 1600-, 1700- och 1800-talen.

Vid Skärvåns kvillrande forsar i trakten av Saxhyttan eller Marieholms valsverk som det också kallas, i drift mellan 1895 och 1911, möts man verkligen av historiens vingslag. Här kan man se de mäktiga lämningarna i form av kanaler och kraftfulla stenfundament. Här är även Skärvån i sig stensatt för att koncentrera vattenhastigheten och förhindra erosion.

Erosion av latinets ”erósio”, nötning och av ”eródo”, gnaga av, fräta sönder, nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris. Erosionen verkar tillsammans med andra exogena processer. Vittring, erosion, transport och avlagring, sedimentation, bildar och utformar i samverkan med tektoniska rörelser i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer. Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den geologiska historien och fortsätter med sitt arbete. Man skiljer mellan naturlig erosion och av människan påverkad jorderosion som kan leda till markförstöring. Erosion och erosionskontroll studeras inom geovetenskap och teknik.

Vattenerosionen sker dels i bäckar och floder, fluvial erosion, dels utanför vattendragens räckvidd i branta eller flacka sluttningar, sluttningserosion. Vattenerosionen på en hårt odlad eller betad jordsluttning ökar med intensiteten hos regnskurarna eller snösmältningen, med lutningen, med sluttningens längd och med jordtäckets känslighet för erosion. Den förstoras också av brist på vegetationsskydd. Dropperosion sker då regndroppar faller på naken jord, slår sönder små jordklumpar och skvätter undan partiklar, vilka tätar jordens porer och ökar vattnets avrinning på ytan. Därmed ökar den fortsatta erosionen, först i små rännilsfåror av några centimeters djup, så småningom kanske i flera meter djupa raviner. Alla dessa former av vattenerosion bidrar till varaktig markförstöring i områden med svagt vegetationsskydd till följd av torrt klimat eller överexploaterade marker.

En annan grupp av erosionsprocesser i sluttningar är snabba massrörelser som stenras, jordskred, slamströmmar och eroderande snölaviner, som exempel har jordförluster på upp till 150 ton/ha per år uppmätts på utsatta åkermarker i Afrika.

Bilden visar en sporproducerande fruktkropp i formen av en skäggriska. Spor, av grekiskans ”spora”, sådd, frö, hos växter, alger och svampar en encellig till flercellig, könlös förökningskropp, som ofta bildas av ett särskilt organ, ett sporangium, och som frigörs och utvecklas till en ny individ. Hos alger och svampar kan sporbildning ske också genom att bålen fragmenteras, varvid varje cell ombildas till en spor. Hos encelliga organismer omvandlas hela individen till ett sporangium eller motsvarande och innehåller en till flera sporer. Sporbildningen sker hos den könlösa generationen, sporofyten. Eftersom sporer kan produceras i mycket stora mängder är de kryptogamernas viktigaste spridningsmedel.

Man urskiljer ett mycket stort antal typer sporer. Sporer som har gissel och därmed rörelseförmåga, som hos vissa alger, kallas zoosporer, i motsats till orörliga, som kallas aplanosporer. Sporer som bildas inuti ett sporangium kallas endosporer, medan de som bildas på ett sporangiums utsida kallas exosporer. Sporer som efter bildandet inte genast utvecklas vidare kallas ofta vilosporer. Särskilt svampar uppvisar en mångfald sporer. Hos många ormbunksväxter och alla fanerogamer förekommer två slag av sporer, makrosporer och mikrosporer. Hos fanerogamer är pollenkornet mikrospor och embryosäckens modercell makrospor.

Hos bakterier avses med spor ett könlöst överlevnads- eller spridningsstadium som ofta har betydligt större tålighet mot ogynnsamma förhållanden än vad den vegetativa cellen har. Endosporerna hos bakteriesläktena ”Bacíllus” och ”Clostrídium” är de tåligaste bland alla kända överlevnadsformer på jorden. Många klarar bland annat kokning i flera timmar, uttorkning, starkt oxiderande kemikalier, vakuum och joniserande strålning. De kan ligga inaktiva under många tusen år för att när förhållandena så medger gro till en vegetativ cell på några timmar. Andra sporformer hos bakterier är myxosporer, som är motståndskraftiga mot uttorkning och som bildas av vissa glidande bakterier, och konidiesporer, som underlättar spridning av bland annat aktinomyceter.

En underkäke från ett rådjur, är det jakt eller en räv som varit framme och tagit ett försvagat djur? Vem vet, hur som helst är det fortfarande gott om rådjur i våra marker trots att räven kommit tillbaka en aning efter år av rävskabb. Bilden är tagen vid Saxhyttan.

Rådjur, ”Capréolus capréolus”, är en art i familjen hjortdjur. Det är 95 till 150 centimeter långt och har en mankhöjd av 65–100 centimeter. Svansen är mycket kort. Arten är på ovansidan varmt rödbrun sommartid och brungrå vintertid, undersidan och spegeln, partiet kring svansen, är vita, mest framträdande på vintern. Rådjur äter växtdelar och lever i alla typer av skogsmark, även nära bebyggelse, där det, speciellt nattetid, ofta ger sig ut på åkrar och andra öppna marker. Rådjur finns i större delen av Europa och österut genom Asien till Stilla havet. Sibiriskt rådjur i östra Asien urskiljs numera ofta som egen art, ”Capréolus pygárgus”.

Rådjursjakt kan bedrivas på flera olika sätt, med eller utan hjälp av hundar, och anpassas till jaktområdets beskaffenhet. Jakt med långsamdrivande hund, till exempel tax eller drever, torde vara den vanligaste jaktmetoden, men under senare år har också jakt med stötande hund blivit vanligare. Utan hjälp av hund bedrivs rådjursjakt som smygjakt, pyrschjakt, vaktjakt samt klapp- eller tryckjakt, två jaktformer där personer driver djuren mot utställda passkyttar. Jakten bedrivs med hagel- eller kulvapen.

Rådjur har funnits och jagats i södra Skandinavien sedan stenåldern, och de avsevärda fluktuationer i beståndet som konstaterats även för äldre tid kan hänga samman med den växlande förekomsten av varg och lo. Jaktvård i fråga om rådjur utövades redan under medeltiden, bland annat skyddade man dem genom att placera dem på öar, där de var säkra för rovdjur eller inom djurhagar. Skinnen bereddes till bland annat mjukt byxfoder och köttet hade hög status, varför jakten var förbehållen kungen och höga böter utkrävdes av bönder som fällde rådjur.

Ett litet vackert bestånd med ormbunken hultbräken, ”Dryopteris phegopteris”, växer invid ån till höger på bilden alldeles nära valsverket. Det lilla vattenfallet skummar vackert och bildar ”vita gäss”.

Skum, en grov dispersion av gas i en relativt liten mängd vätska som innehåller ett ytaktivt ämne. Skummet är uppbyggt av gasfyllda blåsor, vilkas väggar utgörs av tunna vätskelameller. Blåsornas storlek varierar mellan 50 nanometer och flera millimeter, och skummets densitet kan variera mellan 20 och 500 gram/liter. Skum kan inte bildas ur ren vätska; det krävs en skumbildare. Denna kan vara antingen ett ämne löst i vätskan, ett fast ämne finfördelat i vätskan eller ett olösligt monoskikt i kontakt med vätskan. Skumbildarna, till exempel fettalkoholer, tvålar, proteiner eller saponiner, minskar ytspänningen mellan gas och vätska. Skum kan bildas antingen genom att en gas leds in i en vätska, genom en gasbildande kemisk reaktion eller genom skakning och vispning. Skum är instabilt och faller sönder mer eller mindre fort. Skumbildningen har i flera fall negativ betydelse.

Dispersion är i kemin en blandning av två eller flera faser som är olösliga eller begränsat lösliga i varandra, där den ena bildar fasta partiklar, vätskedroppar eller gasbubblor i den andra. Den partikelbildande delen kallas dispers eller inre fas medan den sammanhängande delen kallas kontinuerlig eller yttre fas. Några exempel på dispersioner är vätska-vätska som ger emulsion, vätska-gas som ger dimma, gas-vätska som ger skum, fast-flytande som ger suspension samt fast-gas som ger aerosol. Dispersion kallas också den process genom vilken en kraftig omröring till exempel kan åstadkomma en effektiv blandning av, i varandra, olösliga ämnen.

Skogen står, enligt min mening, alldeles för nära ån och en försiktig röjning borde genomföras. Dels för att synliggöra den vackra ån med dess slingrande lopp men också för att hejda podsolifieringen av marken. Detta i kombination med det ökade ljusinsläppet som röjningen innebär borde kunna väcka markens fröbank till liv och forna tiders flora kanske kan komma åter. Detta skulle årets 300-årsjubilar Carl von Linné tycka mycket om, mera om denne märklige man senare.

Fröbank eller fröreserv, ett förråd av vilande frön i marken, vilka vid de rätta betingelserna gror och ger upphov till nya plantor. Det är främst kortlivade, ettåriga arter, växter, som ofta utsätts för återkommande störningar som har sådan fröreserv, till exempel plistrar, mållor och åkersenap. Även två- och fleråriga arter kan ha en viss fröreserv i marken. Fröbanken kan innehålla mycket stora mängder frö och utgör en garanti för arternas fortsatta existens.

Annuell, från senlatinets ”annuális” som betyder årlig, ettårig växt, ört som blommar och sätter frukt under en tidsperiod av ett år för att sedan dö. Två slag olika kan urskiljas, vinterannueller och sommarannueller. Vinterannuellernas frön gror på hösten, deras groddplantor övervintrar, de blommar och sätter frukt efter vintern, varefter växten dör. Sommarannuellernas frön övervintrar och gror nästa vår, varefter blomning och fruktsättning sker, därefter dör växten, men de nya fröna övervintrar. Bland vinterannuellerna, vilka får en snabb växtstart på våren, kan nämnas nagelört, blåklint och höstsådd säd. Till sommarannuellerna, vilka ofta har en mycket kort utvecklingsperiod, förs bland annat våtarv och rågvallmo.

”Hypnum cupressiforme”, på latin och bergklomossa eller cypressfläta på svenska är en art i gruppen bladmossor. Dess stam blir 5 till15 centimeter lång och är oftast nedliggande och oregelbundet förgrenad. Sidogrenarna sitter ofta i grupper på stammen, och de är ibland mycket korta, ibland upp till 2 centimeter långa. Stam och grenar är ljusare eller mörkare gröna, ofta med något bruna till rödbruna partier. Bladen sitter tvåsidigt. De är klolika, glänsande och utan nerv, och deras spets är utdragen i en hårlik udd. Sporkapslarna är krökta och sitter lutande på sina skaft.

Arten är mycket mångformig. Den är anspråkslös och växer på alla slags klippor och stenblock, på trädstammar och på marken i såväl kalkrika som kalkfattiga områden. Den är utbredd över stora delar av jorden och är en av Nordens vanligaste mossor; den finns i större delen av Sverige men är sällsynt i norr.

Embryoväxter eller embryofyter, är en gemensam benämning på växtrikets grupper mossor, fräkenväxter, lummerväxter, ormbunkar och fanerogamer. Karakteristiskt för dessa växtgrupper är att det befruktade ägget utvecklas till ett embryo, som åtminstone under sin första utveckling har förbindelse med och får näring från moderväxten, ett förhållande som kallas matrotrofi.

Embryoväxterna kan delas in i två undergrupper; sifonogamer, som omfattar fanerogamerna eller blomväxterna, där befruktning sker med hjälp av en utväxande pollenslang, sifon, och asifonogamer, som omfattar de övriga fyra grupperna, där befruktningen tillgår på annat sätt. Denna mångformiga mossa är en mardröm för en bryolog, det vill säga en person med intresse för mossor. Man kan ibland riva sitt hår i förtvivlan i sin jakt på vetskapen om arttillhörighet, bilden ovan är just en sådan atypisk cypressfläta.

Nedom ljuset i tunneln till höger ligger ruinerna efter den mäktiga Saxhyttan och här flyter Skärvån för en gångs skull relativt lugnt och vattendjupet är något djupare än på länge efter det att vi passerat den stora vägen mellan Marieholm och Skärvhult. Här skulle vår 300-årsjubilar Carl von Linné förmodligen, om han passerat här vill säga, ha antecknat i sin anteckningsbok något i stil med att;

”Den lilla åen flöto fram med ett budskap till fridh och eftertanke wilket fingo oss till rast och wihla. Emedan vi sutto ner och inmundigade vår medhafvda färdkosth, bestående av torkat kött av svin, stenugnsbakat rågbröd med fett därtill samth ett förträffligt rödvihn jästh på dhe utsöktaste drufvor, underhöllo bastardnäktergalen oss med de ljufligaste toner. Detta gjorde våra sinnen milda och våra magar stinna och vi voro tvungna att, till åens rolika och stilla toner, vila våra trötta lekamen”.

Visst är den gamla 1700-talssvenskan vacker, särskilt när och om den uttalas av Sveriges mest kände vetenskapsman.
Carl von Linné är, som redan sagts, förmodligen Sveriges mest världsberömda vetenskapsman genom tiderna. Genom sitt system för att klassificera växter och djur blev han en av grundläggarna av den biologiska vetenskapen. På sina resor i Sverige upptäckte han själv många nya arter, och han anlade en botanisk trädgård i Uppsala som var en av de förnämsta i världen. Han sände också ut sina lärjungar till avlägsna länder, där de hade till uppgift att beskriva växtlivet. Linné föddes 1707 och dog år 1778.

Den mindre vanliga svampen öronmussling, ”Pleurocybella porrigens”, växer här på favoritsubstrat granved i allmänhet och granvedsstubbar i synnerhet alldeles öster om Saxhyttan.

Fruktkropparna är öron- till musselformade och 3-8 centimeter breda. De är släta till gräddvita. Skivorna är vita, täta och radiärt utstrålande från en gemensam bas. Foten saknas vanligtvis helt. Köttet är tunt och segt utan framträdande lukt och smak. Sporerna är 5-7 X 5-6 mikrometer, hyalina, släta och nästan klotrunda. Öronmusslingen saknar matvärde och växer under hösten tätt tuvad, precis som på bilden, på framför allt stubbar av barrträd, främst i sydvästra Sverige, där den räknas som mindre allmänt förekommande. I Japan är den dock en eftertraktad matsvamp men förgiftningsfall har förekommit.

Carl von Linné, hette före adlandet 1757, Carl Linnaeus, född den 23 maj 1707 och död den 10 januari 1778, mest känd som naturforskare. Carl fick redan som ung världsrykte och framstår som Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, särskilt genom sina insatser inom botaniken, dess systematik, terminologi och nomenklatur.

Hans far, Nils Linnæus, komminister i Råshult, senare kyrkoherde i Stenbrohult, Småland, överförde till sonen sitt intresse för växter. Efter studier i hemmet för informator vistades Carl från 1714 vid Växjö trivialskola och gymnasium och kom 1727 till universitetet i Lund. Inackorderad i läkaren Kilian Stobæus hem fick han del av dennes lärdom inom medicin och naturvetenskap. Carls inriktning på medicinen gjorde att han fortsatte sina studier vid Uppsala universitet med dess något bättre möjligheter. Ekonomiskt nödställd räddades han av domprosten Olof Celsius, som sammanförde honom med medicinprofessorn Olof Rudbeck d.y., i vars hem han blev inackorderad.

Carl fick snart hand om de medicinstuderandes botanikundervisning, och 1732 ställde Kungliga Vetenskapssocieteten hela sin kassa till hans förfogande för en vetenskaplig forskningsresa till Lappland, som han företog samma sommar. Hans reseskildring, som inte publicerades förrän på 1800-talet, har blivit en litterär klassiker. Resans främsta vetenskapliga resultat var ”Flora lapponica”, tryckt 1737.

Åren 1733 och 1734 företog han ett par resor till Dalarna, bland annat för att förkovra sig i mineralogin. På landshövding Nils Reuterholms uppdrag for han med några studiekamrater genom provinsen för att uppdaga dess sällsyntare naturalster och ekonomiskt ännu inte utnyttjade tillgångar. Han förlovade sig vid denna tiden med provinsialläkardottern Sara Elisabet Moræa.

År 1735 begav han sig till Nederländerna och tog efter ett par dagars uppehåll vid det lilla universitetet i Harderwijk sin medicine doktorsgrad. Därmed var i princip hans akademiska utbildning fullbordad, men han stannade, säkerligen planenligt, länge i Nederländerna. Från 1730-talets början hade han författat en lång rad vetenskapliga skrifter, som han nu medförde i manuskript. Genom tidningsnotiser hade han låtit sitt namn bli känt både för Lapplandsfärden och för sin önskan att finna en förläggare för sina vetenskapliga verk.

Saxhyttan eller Marieholms valsverk, en mäktig anläggning som var i bruk mellan åren 1895 till 1911. Idag finns bara ruiner av husgrunderna kvar samt kanalen som ledde vattnet in i komplexet till vattenhjulen och kraftöverföringen. När man strövar omkring i området kan man bara inte låta bli att imponeras av denna stora anläggning och samtidigt inspireras till upptäckarlusta i vad som kan dölja sig mellan och under de stora blocken och i marken. Detta gäller både flora; mossor, lavar och kärlväxter samt eventuella lämningar av de människor som verkade på platsen och den verksamhet de bedrev. Man kan riktigt ana alla de skatter som ligger gömda men dolda för det mänskliga ögat. Detta känns spännande, historiskt, biologiskt och kittlande.

Nutida trådvalsverk, varmvalsverk för tillverkning av metalltråd. Utgångsämnets temperatur är cirka 1000°C. Verket består av förverk, mellanverk och färdigverk. Valsarna är försedda med spår. I förverket, där hetans, ämnets, tvärsnitt är stort, kan valsningen ske reversibelt eller kontinuerligt. Valsningen i mellan- och färdigverket sker kontinuerligt, alltså med ämnet i kontakt med en serie valspar. För valsningen utnyttjas duoverk. Slutvalsningen till tråd med diametrar mellan 5 och 10 millimeter sker i så kallade trådblock, där cirka 10 valspar är sammanbyggda i en enhet med gemensam motordrift men med olika utväxling. Valshastigheten i slutparet är cirka 70 meter per sekund. Tråden hasplas och får svalna på ett kontrollerat sätt så att önskad metallografisk struktur och önskade mekaniska egenskaper erhålls. För val av spårform krävs goda kunskaper inom området valskalibrering, det vill säga kunskap om hur spåren skall utformas för snabb och felfri nedvalsning av materialets tvärsnittyta.

Nutida tråddragning är en plastisk bearbetningsoperation som kännetecknas av att ett vanligen varmvalsat metalliskt ämne med cirkulärt tvärsnitt dras genom en dragskiva. Under processen reduceras tvärsnittsytan samtidigt som tråden förlängs. Tråden är välsmord för att minska friktionen mot skivan. Trådämnen, kan dras ned till en diameter på en hundradels millimeter. Operationen utförs oftast vid rumstemperatur. Dragskivan består som regel av hårdmetall. Den öppning som tråden dras igenom kan ha olika former. Man skiljer mellan torrdragning och våtdragning. Vid torrdragning används till exempel tvålpulver som smörjmedel och vid våtdragning olika oljor och emulsioner.

Det är inte svårt att hitta rester från verksamheten i naturen från Saxhyttan, i det här fallet slaggrester. Runt det stora massiva gnejsblocket växer rikligt med smultron, ”Hypnum cupressiforme”, och små hallonbuskar, ”Rubus idaeus”, och själva stenen är täckt med framför allt bergklomossa eller cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”, som den numera heter, och egentligen är det gamla namnet som åter tagits till heder, detta för att de små bladen, i lupp, verkligen ser ut att vara flätade runt stammen. Bilden avslöjar också att en välbehövlig röjning av framför allt granar och lövsly genomförts under de senaste åren.

Slagg är en produkt som uppstår vid olika typer av metallurgiska reaktioner och som huvudsakligen består av oxider. Slagg kan härröra från en malms gångart och avskiljs till exempel som masugnsslagg. Slagg kan också uppstå vid oxidation av metall vid smält- och värmningsprocesser. Vid smält metalls stelning kan legeringsämnen med hög affinitet, släktskap till syre utskiljas som oxider och bilda slagginneslutningar i den stelnade metallen. Vid många metallurgiska processer används reaktioner mellan slagg och metaller för rening. En oxiderande slagg kan användas för att ta bort kol ur en kolhaltig smälta, så kallad slaggfärskning. Den stelnade slaggen är då vanligen glasartad och kan utnyttjas som råvara inom annan industri, såsom vid tillverkning av cement, byggelement och mineralull samt för vägfyllnad. Slagg från basisk tillverkning av stål innehåller fosfor och används därför vid tillverkning av gödningsmedel. Slagg kallas även sintrade klumpar av obrännbart material och aska vilka bildas vid förbränning av fasta bränslen, till exempel kol och koks vilket torde vara det som visas på bilden.

I sluttningen i bakgrunden gick en träränna där vattnet leddes till Saxhyttan från Saxhyttedammen via en akvedukt, av detta finns idag få eller inga rester, dock kan man se tydliga spår i terrängen framför allt där akvedukten har varit. Bilden är tagen halvvägs nere i den kanal där vattnet passerade inne i valsverket och där man ”plockade” ut rörelseenergin ur vattnet. Området hyser en artrik mossflora men också en relativt rik kärlväxtflora och tillika skorplavsflora. Exempel på detta kan man se på blocket uppe till höger på bilden. På denna vackra plats borde det finnas tydliga och informativa informationstavlor som berättade platsens kulturhistoria och beskriver dess naturvärden.

Akvedukt, av latinets ”aquaedúctus”, vattenledning, av ”áqua”, vatten och ”dúco”, föra, leda.En bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening, och ibland annat engelskt språkbruk, betecknar akvedukt en anlagd vattenledning med fri vattenyta som har till uppgift att, i öppen eller täckt kanal i marknivå, i bergtunnel eller i förhöjt läge på bropelare, föra fritt strömmande vatten till en tätorts vattenreservoarer från källor i till exempel omgivande bergstrakter. Här vid Saxhyttan behandlas akvedukt i den snävare betydelsen av kanalbro eller vattenledningsbro.

Nåväl, så åter till Linné. Efter disputationen sökte han sig till Amsterdam och Leiden och knöt kontakter med vetenskapsmän och intresserade mecenater, som uppenbarligen fascinerades av den kunnige och produktive unge forskaren från Norden. Under åren 1735–37 hjälpte de honom att publicera manuskripten genom att både bekosta deras tryckning och lämna redaktionellt bistånd. På så sätt utkom i Nederländerna första upplagorna av Systema naturae och Genera plantarum samt Fundamenta botanica och Flora lapponica. Han hjälptes också till en välavlönad befattning som ”trädgårdsmästare” hos den förmögne Georg Clifford, vars exotiska trädgård han gav en påkostad beskrivning i Hortus Cliffortianus. Under utlandsvistelsen besökte han London och Paris och fick där värdefulla vetenskapliga kontakter. Enligt hans egen uppgift var det hemlängtan som drev honom att 1738 återvända till Sverige. Nu hade han i ett slag, genom den samlade kraften i sina publikationer, blivit internationellt erkänd, men i brist på passande vetenskaplig tjänst utövade han läkarpraktik i Stockholm. Här knöt han förbindelser med de ledande i hattpartiet och grundade med A.J. von Höpken och Mårten Triewald med flera Vetenskapsakademien,1739.

Först 1741 blev genom Lars Robergs död den ena medicinprofessuren i Uppsala till ansökan ledig och Linné erhöll den, men eftersom den gällde praktisk medicin lyckades han året därpå få den utbytt mot den i teoretisk. I denna tjänst förblev han, livligt verksam med undervisning och författarskap. På 1740-talet företog han åtföljd av en medarbetarstab sina ambitiösa landskapsresor på ständernas initiativ, 1741 till Öland och Gotland, 1746 till Västergötland och 1749 till Skåne, med omfattande inventeringar av provinsernas växt- och djurliv, mineraltillgångar, näringar och folkseder. Syftet var både rent vetenskapligt och inte minst att realisera hattarnas merkantilistiska näringspolitik.

1750-talet kännetecknades av revideringar och utvidgningar av hans systematiska arbeten. År 1751 utkom Philosophia botanica, som utförligt och genomarbetat gav regler för botanikens rätta bedrivande. År 1753 följde Species plantarum, där alla av honom kända växtarter beskrivs koncist enligt hans normer och nomenklaturprinciper. Dessa tillämpades på djurriket i andra delen av tionde upplagan av hans Systema naturae, 1758, den botaniska delen kom 1759. Dessa arbeten etablerade slutgiltigt honom som samtidens tongivande systematiker. På 1750-talet befann sig också hans undervisning på sin höjdpunkt.

Avslutningsvis om Linné detta jubileumsår 2007, redan på 1740-talet hade han med arkitekten Carl Hårlemans hjälp avsevärt rustat upp den botaniska trädgården i Uppsala. Här kunde han demonstrera sina botaniska rön och doktriner och utföra de flesta av sina undersökningar, fler än i den fria naturen. Nu stod också herbationerna i sitt flor, välorganiserade utflykter med årligen återkommande mål, med samlingssignaler och föreskriven klädsel och avslutade med studenthyllningar till den beundrade läraren. Linné undervisade också i den teoretiska medicinens övriga delar, utarbetade en farmakopé, framlade ett eget sjukdomssystem och tog upp dieten, livsföringen, till grundlig behandling. Åren 1766–68 kom de tre delarna av den tolfte upplagan av Systema naturae, som är den sista detaljerade av honom själv redigerade versionen av hela hans natursystem. I övrigt framkom under 1760-talet en allt större benägenhet hos honom att framlägga ofta mycket spekulativa teorier om livets natur och naturens hushållning i stort och smått. På 1770-talet försämrades hans hälsa med slaganfall 1774 och 1775, och han invalidiserades delvis. Han dog i januari 1778.

Sin internationellt mest avgörande insats gjorde han inom den systematiska botaniken. Hit hör hans så kallade sexualsystem. Sedan han tidigt fått kunskap om de nya teorierna att ståndare och pistiller kunde uppfattas som de fanerogama växternas könsorgan fick han idén att lägga dem till grund för ett system som tänktes avspegla en naturlig ordning hos skapelsen. Ståndarnas antal och anordning bildade grunden för de 23 fanerogamklasserna, och pistillernas stift bestämde med sitt antal ordningarna inom varje klass. Han fann snart själv att en sådan anordning i många fall sammanförde obesläktade och åtskilde besläktade växtformer, men i sitt arbete på ett verkligt naturligt system fick han nöja sig med att ställa upp vissa naturliga ordningar. Sexualsystemet var emellertid praktiskt och har länge använts i Sverige och ofta även av andra länders botanister. En viktigare insats var nog att han lyckades fastslå entydiga principer för beskrivning av släkten och arter genom att införa en enhetlig terminologi för växternas viktigaste organ och normer för hur själva beskrivningen skulle utformas på ett kortfattat och ändå otvetydigt sätt. Det blev härigenom avsevärt lättare att bedöma om ett taxon, ett släkte eller en art, var tidigare beskrivet i den vetenskapliga litteraturen eller om det var nyupptäckt.

Blocklav, ”Porpídia macrocárpa”, vilket betyder ”med stora frukter” och avser de stora svarta sporkropparna, apotecierna, det vill säga frukterna. Lavens gråaktiga svampbål varierar i tjocklek, antingen är den tunn med grå eller gråbrun färg eller i det närmaste helt outvecklad. En svag rostfärgning förekommer även ibland. Apotecierna är talrika, svarta och upp till 3 millimeter i diameter med konvex yta. Blocklaven växer på exponerade klippor och block tämligen allmänt i hela landet.

Stenblocket är i detta fall av granit. Lavar, ”Lichénes”, organismer där svampar sammanlever med alger eller cyanobakterier och utvecklar busk-, blad- eller skorplika växtformer. En sådan enkel växtform kallas bål och saknar de gröna växternas rot, stam och blad. Genom utveckling av bålen har lavarna lyckats anpassa sig till extrema växtplatser och överleva under betingelser där inga växter har påträffats. Man känner närmare 13 500 arter lavar, varav drygt 2 000 i Sverige.

Lichenologin, det vill säga studiet av lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur. Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar. I Sverige är renlavarna kanske de ekonomiskt viktigaste lavarna genom sin betydelse för renarna under vintern. Fönsterlaven, felaktigt kallad vitmossa eller adventsmossa, har också viss ekonomisk betydelse, liksom olika lavar som kan användas till växtfärgning, till exempel färglav och tuschlav. I den egyptiska balsameringen ingick lavar som en viktig del, det var främst gällav som nyttjades. Inom parfymindustrin används olja från bland annat gällav och slånlav till att ge parfymen en långsammare avdunstning.

Lavar har också använts inom medicinen, tack vare innehållet av slemlösande ämnen och den antibiotiska effekten hos vissa lavsubstanser. Slemlösande tabletter gjorda på islandslav finns att köpa, och salvor innehållande den antibiotiska usninsyran har tidigare tillverkats i bland annat Finland. Usninsyran framkallar dock allergier hos känsliga personer, och i skogsområden rika på skägglavar kan skogsarbetare utveckla svåra allergier, vilket har konstaterats i Nordamerika. Lavar har använts och används fortfarande i viss utsträckning som människoföda.

På Island utnyttjas islandslav, och i Japan finns en navellav som betraktas som en delikatess. I nödtider har islandslaven använts också i Sverige för att dryga ut mjölet vid brödbak. Lavar användes också som råvara vid tillverkning av brännvin på 1800-talet. På senare år har intresset för lavar som födoämne ökat via så kallade överlevnadskurser.

Bakom gran- och aspstammar samt klibbalssly skymtar ännu en lämning av en dammvall, denna gång cirka 100 meter nedströms Saxhyttan. Här hittade jag ett antal, för området, ovanliga mossor såsom fyrfliksmossa och rosmossa.

Rosmossor, ”Rhodóbryum”, är ett släkte bladmossor med stora, övre blad i en uppemot 2 centimeter bred rosett medan bladen längre ned på skotten är små och tilltryckta. De uppemot 5 centimeter höga skotten växer upp från en krypande jordstam. Sporkapslar är sällsynta. Till släktet förs bland annat rosmossa, ”Rhodóbryum róseum”, som växer på näringsrik skogsmark, tämligen allmänt i Sverige och fungerar som karaktärsart för viss granskog.

Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa och väggmossa, och för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke användes stor näckmossa. Denna mossa användes även för att täta båtar, då dränkte man in mossan med tjära och använde den som drev. Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor. I framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter. Numera finns ett stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning. Mossor har använts inom folkmedicinen, exempelvis i Kina, som förbandsmaterial, då företrädelsevis vitmossor, speciellt under första världskriget. I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller. Ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller. En del levermossor, i Norden speciellt frullanior i släktet ”Frullanía”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos skogsarbetare.

Genom analys av tungmetallinnehållet i prover av mossor som insamlas över stora områden kan man få detaljerade kartor över tungmetallnedfall. Denna metod har använts bland annat i stor skala i Skandinavien. Mossor används även för studier av andra luftföroreningar, eftersom olika arter är olika känsliga för olika ämnen, till exempel svaveldioxid, samt för studier av föroreningsbelastningen i olika vattendrag.

Fyrfliksmossa, ”Barbilophózia barbáta”, är en mycket vacker och typisk liten levermossa. Den fångar omedelbart vandrarens blick där den sitter på ett klippblock eller vid basen av ett träd. Den trivs bäst i näringsrik granskog eller lundar och växer ofta i sällskap med stjärnmossa, ”Mnium cuspidatum”. Den är relativt vanlig i hela Norden men blir ovanligare norrut och även i våra trakter är det inte speciellt vanligt att man hittar den. Mossan bildar ofta grönbruna rena mattor men kan även som här förekomma enstaka eller i mindre grupper. Skotten är cirka 3 till 4 millimeter breda och har blad som är fästade nästan parallellt med stammen. Bladen är trubbigt 4-flikade och mossan saknar groddkorn.

Groddkorn är en spridningsenhet vid könlös fortplantning hos mossor. Det kan vara en- eller flercelligt och mikroskopiskt litet till uppemot en millimeter stort och innehåller anlagen till en ny mossplanta. Detta förekommer hos såväl blad- som levermossor och har stor betydelse för mossornas närspridning. Ofta bildas groddkorn i bladspetsar, vilket är vanligt hos bland annat bladlevermossor, men ibland kan de bildas i exempelvis skållika bildningar som hos lungmossorna eller i spetsen av långa skaft som hos räffelmossor. Groddkorn kallas ibland för groddknoppar.

Mossor förekommer tyvärr också i gräsmattor, då framför allt arten hakmossa, där de gynnas av näringsbrist och hård gräsklippning. Mossor kan också utgöra problem på tak, och levermossor uppträder bland annat i växthus och drivbänkar. Som förebyggande åtgärd i trädgårdar är allsidig gödsling viktig, varigenom de odlade växterna kan få ökad förmåga att konkurrera om utrymmet. Kemisk bekämpning sker med en blandning av järnsulfat och ammoniumsulfat eller med kloroxuron, som även kan användas mot levermossor och mot mossor på tak.

Miljön påminner mig om norrlands öringbäckar, strömdrag blandas med lugnvatten, sel och diverse djuphålor där den stora bäcköringen kanske står och lurar. Det gäller att smyga sig fram till åkanten för att inte skrämma iväg de vaksamma öringarna, endast en skugga från fiskaren kan räcka för att göra åsträckan tom. Detta skulle kunna vara en möjlighet i Skärvån med dess stenar och dess sandbotten bara man kunde bota dess vatten från ett av vår tids stora gissel, det vill säga försurningen. Tänk vilken attraktion detta skulle vara för turisterna med natur och kultur i skön förening!

Öring eller laxöring, ”Sálmo trútta”, är en art i familjen laxfiskar. Den finns naturligt i hav, sjöar och rinnande vatten i norra och västra Europa. Öring liknar lax men har högre stjärtspole, rak bakkant på stjärtfenan och längre mellankäksben, som når långt bakom ögats bakkant. Öring finns i tre former, bäck-, havs- och insjööring, som ibland urskiljs som olika underarter men som av allt att döma bara representerar olika uppväxtförhållanden. Alla tre finns i lämpliga miljöer över hela Sverige. Bäcköring lever hela livet i rinnande vatten och når vanligen inte mer än 30 centimeters längd. Den företar inga vandringar och bibehåller som vuxen yngelfärgen. Havsöringens biologi överensstämmer i allt väsentligt med laxens. Insjööring har en livscykel liknande havsöringens, men det stadium som havsöring tillbringar i havet tillbringar insjööring i större sjöar. Den kan bli upp till 1 meter lång.

Öring är i alla sina former en viktig sportfisk, och både havs- och insjööring fiskas som matfisk. Öring klassas som hänsynskrävande i Sverige. Förutom av överfiske hotas den av föroreningar, inte minst försurning, och av vattenkraftsutbyggnad och sjöreglering.
Regnbågsforell, ”Oncorhýnchus mýkiss”, art i familjen laxfiskar. Dess naturliga utbredning omfattar Nordamerikas västkust och nordöstra Asien. Utmärkande för vuxna fiskar är ett brett och rosa eller rött band längs sidorna. Regnbåge används som mat- och sportfisk. Främst på grund av sin relativa härdighet mot värme, transport och dåliga vattenförhållanden samt sin mycket snabba tillväxt finns nu arten utplanterad över hela världen. Till Sverige infördes den första gången 1892 och finns nu över hela landet, men de självreproducerande bestånden är få. I Östersjön fiskas regnbåge som planterats ut av andra länder kring Östersjön. Odling sker framför allt i dammar och kassar.

Ett avsnitt av Skärvån nedströms Saxhyttan med fina sandbottnar och lagom mängd med lagom stora stenar som skulle vara en perfekt lekplats för både öring och regnbåge, om man nu bara kunde få regnbågen att leka som inplanterad i Sverige. Till vänster växer ett stort bestånd med halvgräset blåsstarr i släktet ”Carex”.

Starrar, är ett släkte halvgräs som omfattar cirka 1 000 arter fleråriga stråväxter och som har världsvid utbredning, särskilt i kalla och tempererade områden. Flertalet arter växer fuktigt och är mycket viktiga vegetationsbildare. Många är tuvade. Stråna är i tvärsnitt vanligen trekantiga och bladen platta eller rännformiga. Blommorna är enkönade och saknar hylle. Hanblommorna består av tre ståndare och honblommorna av en pistill omgiven av ett blåsformigt högblad.

De flesta arterna är sambyggare. Hos många sitter hanblommor i ett eller ett par toppax och honblommor i ax nedanför. Hos andra kan samma ax innehålla såväl han- som honblommor. Frukten är en nöt. Honblomman och senare frukten innesluts nästan helt av förbladet. Hela denna bildning kallas fruktgömme och är en av de viktigaste karaktärerna vid artbestämning av starrar. I Sverige finns cirka 100 arter bland annat back-, blek-, blås-, bunke-, flask-, grus-, grå-, har-, hirs-, hund-, huvud-, nål-, pigg-, platt-, sand-, tråd-, vass-, visp-, vår- och ärtstarr.

En del arter har använts som sandbindare, foderväxter och prydnadsväxter, andra ger fibrer eller har använts inom folkmedicinen. Arterna indelas i grupper efter blommornas och axens utseende.
Några arter är viktiga betesväxter i Norrland, främst för renar. Det var förr vanligt med myrslåtter av starr, så kallat starrhö, detta har ett näringsvärde jämförbart med gräs.

Detta är ett vegetationsrikt avsnitt av Skärvån där vi kan se både bindvide, till vänster på bilden och vegetationsbildande blåsstarr, till höger på bilden. Här saknas bara en bäver för vilken denna miljö skulle passa som handen i handsken. En liten bäverdamm skulle ytterligare höja naturvärdena kring Skärvån och bidra till att göra reklam för Kulturarv Marieholm. Några luftledningar med elektrisk ström skulle det inte bli tal om i så fall.

Bäver, ”Cástor fíber”, är en art i gnagarfamiljen bävrar. Den är Europas största gnagare, med en längd av 75 till 100 centimeter och därtill en svans på 30 till 40 centimeter. Pälsen är mörkbrun och svansen är kal, mycket bred och platt och kan slås mot vattenytan som en ljudlig varningssignal strax innan den dyker. Bävrarna lever i familjegrupper vid sjöar och vattendrag med lövskog på stränderna. Tillsammans konstruerar de dammar genom att dämma upp vattendragen med trädgrenar. I dammen bygger de också hyddor som kan höja sig 2 meter över vattenytan.

Under vintern stannar bävrarna huvudsakligen i hyddan, särskilt i kalla områden, och livnär sig då av bark från grenar och småträd som samlats in under hösten och lagrats under vattnet. En del bävrar bygger inte hyddor utan gräver sin bohåla i en strandbrink. Bävrarnas dammbyggen gynnar en ekologisk mångfald genom att stora områden ovanför dämmet sätts under vatten så att stora träsk, rika på vattenväxter, insekter, fåglar och fiskar, bildas. Genom träsket anlägger bävrarna med hjälp av sina framtassar ett system av kanaler som de förflyttar sig längs, på väg till och från matställena. De föser också med sig flytande stockar längs dessa vattenvägar. Dammbygget påverkar också vattentillgången och vattenkvalitén i ett stort område och har inverkan på landskapsutformningen. Detta har ofta lett till konflikter med markägare som förlorar ekonomiskt på bävrarnas förändring av landskapet, genom att värdefull skog sätts under vatten och kanske inte längre blir tillgänglig för avverkning.

Bäver finns spridd i Europa; dock är den på många ställen återinplanterad efter att ha utrotats. I Sverige utrotades den omkring 1870, men återinfördes från Norge 1922. Den svenska populationen uppskattas nu till minst 100 000 djur och antalet ökar, de flesta bävrarna finns i mellersta och norra Sverige. Närmast finns en ensam individ i Härån, söder om Svenarum, i Vaggeryds kommun.

Ältranunkeln, ”Ranunculus flammula”, är en flerårig ört med nedliggande, ihåliga stjälkar som ofta rotar sig vid noderna. Den är oftast kal men kan ibland ha gles behåring. Bladen är skaftade med lansettlik till smalt äggformig bladskiva som är något köttig, bladkanten är helbräddad eller grunt grovtandad.

Den blommar i juni-juli med gula blommor som sitter få tillsammans, de har mättat gula kronblad, tilltryckta foderblad och långa räfflade blomskaft. Frukten är en kal slät nöt med kort rak näbb. Ältranunkeln liknar den mycket sällsynta arten gotlandsranunkeln, ”R. ophioglossifolius”, som dock skiljs genom ljusgula kronblad och fint vårtiga frukter. Den snarlika arten strandranunkeln, ”R. reptans”, skiljs genom tunna trådsmala stjälkar, blad utan avsatt bladskiva, samt vanligen något mindre blommor med släta blomskaft. Ältranunkel är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer också sällsynt upp till norra Norrland. Den växer på fuktig, näringsrik mark, som diken, kärrkanter och stränder. De första fynduppgifterna i Sverige publicerades på 1600-talet.

Ältranunkel användes i äldre tid som medicin mot frossa och ”ältan” som var en beteckning för diverse barnsjukdomar. Artnamnet ”flammula” kommer av latinets ”flammo” för brinna och betyder liten låga, vilket syftar på bladformen.

Nu är vi nästan inne i de västligaste delarna av samhället Marieholm och här har vi fått lite hjälp att passera Skärvån. Endast några få tiotals meter längre in i skogen träffar vi på ett av de vackraste och mest dramatiska partierna av åns flöde. En kanjonliknande bildning inramar ån på det mest fantastiska sätt och känslan av vildmark är total trots att man är bara ett stenkast från stora vägen.

Kanjon, efter engelskans ”canyon”, ursprungligen från den mexikanska spanskans ”cañón”, som betyder djup floddal eller ravin, i bemärkelsen trång och djup dalformation med branta sidor. Den kan vara nedskuren i sprickrik berggrund av strömmande vatten. Kanjondalar är typiska för bäckar i torra klimat, men korta kanjonsträckor finns även hos oss i Sverige, till exempel Dromskåran i Jämtland, Skurugata i Småland och Skäralid i Skåne är exempel på kanjondalar utskurna av vatten från smältande inlandsisar eller på annat sätt utrensade vittringszoner.

Grand Canyon i sydvästra USA är en 1 800 meter djup kanjondal, utskuren av Coloradofloden och ett av de mest imponerande exemplen på en flods djuperosion under miljontals år.

Skurugata är en kanjon i urberget cirka 7 kilometer nordöst om Eksjö i Småland. Det är en cirka 800 meter lång bildning som i sina djupaste delar har tvärbranta väggar på upp emot 60 meter i höjd. Kylan och fukten här har en mycket gynnsam effekt på mossor och här förekommer just därför flera sällsynta mossarter. Namnet härleds tillbaka till 1660-talet och stavades då Skuuregata och innehåller en böjd form av orden skåra och gata.

Ingången i den vackra kanjonen, det humusrika vattnet lyser vackert gyllenbrunt mot sandbottnen. Här ska det vara tät vegetation som förstärker vildmarksintrycket, möjligtvis plockar man försiktigt bort träd och ris så att man kan skapa en vandringsled in i detta vackra område. Ytterligare lite längre in bland stenblocken förstärks intrycket av kanjonbildning men det är inte vattnet i sig som skurit sig ner i berget som i en ”riktig” kanjonbildning utan snarare ett resultat av mänsklig inverkan eller ska vi säga mänsklig sprängverkan. Dynamit eller nitroglycerin torde vara det som skapat fenomenet.

Dynamit, kommer av grekiskans ”dýnamis” som betyder kraft, är sprängämnen som innehåller nitroglycerin och/eller dinitroglykol som aktiv substans. Rent nitroglycerin framställdes i industriell skala och användes i bergbrytning av Alfred Nobel i början av 1860-talet. Sprängverkan är stor, men nitroglycerin är stötkänsligt och svårt att hantera just för att det är en vätska, och många olyckor inträffade. Dessa problem löste Alfred Nobel genom att låta nitroglycerin sugas upp av porös kiselgur. På så sätt kunde ett patronerbart sprängämne med upp till 75 % nitroglycerin framställas. Dynamit var uppfunnen och patenterades 1867.

Moderna dynamittyper finns i många olika varianter och är uppbyggda på i huvudsak två olika sätt. Det ena är absorption av nitroglycerin i kiselgur, trämjöl, ammoniumnitrat, natriumnitrat och liknande pulver. Den andra principen är gelatinering av nitroglycerin med 5–8 % cellulosanitrat. Om enbart dessa ämnen ingår fås spränggelatin eller gummidynamit. Ett gel av nitroglycerin och cellulosanitrat kan dock tillsättas betydande mängder ammoniumnitrat, natriumnitrat, trämjöl, dinitrotoluen och andra ingredienser och fortfarande ge ett effektivt sprängämne. Alfred Nobels Extradynamit är ett sådant exempel. Ett annat exempel är Dynamex som är den vanligaste dynamiten i Sverige i dag. I modern dynamit har nitroglycerin helt eller delvis ersatts med dinitroglykol, som har lägre fryspunkt och lägre pris men samma känslighet och sprängtekniska egenskaper. Dynamit förpackas som cylindriska patroner i paraffinerat papper eller plast så kallade dynamitgubbar och för att tända en dynamitpatron använder man en sprängkapsel. Under 1989 såldes i Sverige cirka 7 500 ton dynamit. Detta är cirka 20 % av den civila sprängämnesmarknaden.

Den vackra öronmusslingen, ”Pleurocybella porrigens”, som jag hittar med någorlunda tät frekvens bara i ”urskogen” i de norra delarna på Skillingaryds skjutfält, växer här i trakterna av Marieholm än rikligare när svampåren är goda och då nästan alltid på, som i det här fallet, en starkt nedbruten granstubbe. Den döda veden lever i allra högsta grad och är ovärderlig för den biologiska mångfalden.

Förekomsten av död ved är alltså mycket viktig ur naturvårdssynpunkt. På produktiv svensk skogsmark finns i genomsnitt 6 kubikmeter död ved per hektar, det vill säga totalt 136 miljoner kubikmeter. Död ved saknas dock på drygt 60 % av provinventerade ytor.

Mest död ved, såväl totalt som per hektar, finns i norra Norrland, 53 miljoner kubikmeter eller cirka 8 kubikmeter per hektar. Där saknas död ved, trots de stora talen, på cirka 50 % av provytorna. På storskogsbrukets arealer finns död ved på 47 % av provinventerade ytor medan motsvarande andel för småskogsbruket bara är 32 %. I runda tal 75 % av den döda veden består av lågor, det vill säga liggande döda träd och stamdelar som är mer nedbrutna än stående döda träd. Ju äldre skogen är, desto mer död ved finns i den. I slutavverkningsmogna bestånd är mängden död ved dubbelt så stor som på hyggen där slutavverkning nyligen skett. Låt en större andel död ved ligga kvar i skogen trots granbarkborrar och använd feromonfällor i större utsträckning för att oskadliggöra dessa små skadliga kryp. Under ett angrepp i Värmland under 1970-talet bekämpades barkborrar med feromonfällor och 3,5 miljarder djur fångades, vilket beräknas ha räddat 700 000 granar.

Den kraftigt igenvuxna dammen i de västra delarna av Marieholms samhälle har helt upphört att existera. Nu växer här bara starr och viden. På det stora blocket växer rikligt med raggmossa och skorplavar. Här skulle försiktigt grävas ur och muddras för att återigen få en vattenspegel och här skulle sedan gräskarpar planteras in för att på sikt säkerställa att dammen förblir öppen. Fågellivet är dock ganska rikligt med såväl sävsparv, ”Emberíza schoeniclus”, som stjärtmes, ”Aegithálos caudátus”, som häckande i området.

Stjärtmesar, ”Aegithálidae”, hör till fågelfamiljen tättingar som innehåller 5 till 7 arter i Eurasien och en art i Nordamerika. De är 7,5 till 14 centimeter långa fåglar med kort näbb och en stjärt som oftast är dubbelt så lång som kroppen. De bygger klotformiga bon och lägger 6 till 15 ägg. Arten stjärtmes, förr altita, häckar i löv- och blandskog i nästan hela Eurasien, i hela Sverige utom längst i norr. Den är brokig i svart och vitt. Den underart som förekommer i norra Europa inklusive Sverige har helvitt huvud, medan andra europeiska underarter har svart streck över ögat. Arten livnär sig av insekter och håller utanför häckningstid samman i små flockar, gärna tillsammans med våra vanliga mesar samt kungsfåglar. Under vintern övernattar de tillsammans, tätt tryckta intill varandra för att bättre kunna hålla värmen.

Sävsparv, ”Emberízidae”, är en art i fågelfamiljen fältsparvar. Den är 15 till 16 centimeter lång. Ovansidan är brun med svarta streck, undersidan gråvit med mörkstreckade sidor. Hanen har sommartid svart huvud och vit halsring. Sävsparv häckar i vassbälten och snår vid vatten i norra Eurasien, bland annat i hela Sverige.

Här ser vi den mäktiga dammvallen som dämmer upp den kraftigt igenvuxna dammen på föregående bild. Den cirka tre meter höga och cirka sex meter breda ”väggen” är imponerande både sedd nerifrån, som här, eller uppifrån. Den lilla forsärlan har goda, för att inte säga perfekta, häckningsförutsättningar här och alldeles invid växer ”alltid” ett stort anta stora vackert höggula kantareller. I en trolsk miljö som denna och i bruset från Skärvån är det inte svårt att förstå hur skrönor om såväl skogsrået som näcken kunnat uppstå. Vallen håller dock på att sakta men säkert på att falla sönder och det får på inga villkor ske. En renovering måste genomföras med det snaraste men akta den kringliggande naturmiljön.

Skogsrå eller skogsfru, skogsnuva, skogssnuva, är ett för den främst syd- och mellansvenska folktron karakteristiskt solitärväsen i kvinnlig gestalt, i traditionen upp till Vänern - Mälaren är hon försedd med urholkad rygg emedan hon norr därom har svans som igenkänningstecken. Till skogsråföreställningen är en rad sägenmotiv knutna, många av erotisk art.

Näcken, är det allmänna namnet på ett övernaturligt vattenväsen i svensk folktro, i större delen av Skåne kallat älven eller bäckamannen, norr därom och upp till Uppland och Värmland även benämnt strömkarlen, ytterligare längre norrut dessutom benämnd som forskarl och kvarngubbe. Ordet näck brukar härledas ur ett germanskt ord med betydelsen tvätta eller bada, i sin tur med motsvarigheter i flera andra indoeuropeiska språk. Näcken ansågs oftast ha manlig gestalt, han var ett utpräglat ensamväsen och kom vanligen i kontakt med människor vid eller via vatten, till exempel på broar, vid badstränder, kvarnar och bykbryggor. Han uppfattades vanligen som farlig, dels genom att han troddes försöka dränka människor, dels som sjukdomsalstrare. Samtidigt har det funnits en livaktig tradition om näcken som musikaliskt väsen då han kan uppträda som spelman med magiskt tvingande spel men också lära ut konsten att spela fiol till människor. Ofta betonas, även liksom skogsrået, näckens erotiska läggning, inte minst i balladerna.

Högvuxen flaskstarr och kanadensiskt gullris växer nedströms dammvallen och inramas av en bård av klibbal och innanför detta kraftiga bestånd med majbräken. Flaskstarr är en medelstor starr med enstaka strån från en krypande jordstam. Stråna har en axsamling med skilda han- och honax. Bladen är grågröna, smala och rännformade. De nedre bladslidorna är ljusa. Axsamlingen består av två till fyra hanax och två eller tre honax. Honaxen sitter mer eller mindre upprätta och är stora och tjocka. Axfjällen är gråbruna. Fruktgömmena sitter tätt och är ljusgula och har en tämligen tydligt avsatt näbb som är riktad rakt ut. Honblommorna har tre märken och trekantig nöt.

Flaskstarr är en av de starrarter som har störst honax, och de tätt sittande fruktgömmena ger axen ett majskolvslikt utseende. Flaskstarr är mycket vanlig i hela landet. Den växer i alla slags fuktiga miljöer, som myrar, diken och stränder och är en av de arter som kan förekomma talrikt även i de allra näringsfattigaste miljöer. Första fynduppgiften är från Lappland och publicerades 1737.

Artnamnet ”rostrata” kommer av latinets ”rostrum” för näbb och syftar på fruktgömmenas form. Kanadensiskt gullris är en högväxt, flerårig ört som blir mer än en meter hög och som ofta är beståndsbildande. Stjälken är tätt korthårig upptill men kal nedtill, den är inte blådaggig men inte sällan rödaktig. Bladen blir omkring två decimeter långa och är smalt lansettlika med sågad kant, bladens undersida är hårig. Kanadensiskt gullris blommar i augusti-september och blomkorgarna är mycket små och sitter många tillsammans i täta vipplika, mer eller mindre yviga och pyramidlika klasar i toppen av stjälken. Blomkorgarna har korta gula strålblommor som är ungefär lika långa som de gula diskblommorna. Frukten har en smutsigt vit hårpensel.

Kanadensiskt gullris är en odlad art som naturaliserats och som numera är vanlig på all slags kulturmark, som tomter, vägkanter, banvallar och liknande. Arten härstammar från Nordamerika. Första fyndet som förvildad är från Skåne och publicerades 1870. Kanadensiskt gullris odlas som trädgårdsväxt. Artnamnet ”canadensis” är en latinisering av Kanada och betyder ”från Kanada”.

Den sista stora igenvuxna dammen, också denna, inne i de västligaste delarna av Marieholm, här spelar enkelbeckasinen och sjunger sävsparven sin enkla men vackra sång. Även här kan man önska att en restaurering sker och gräskarp planteras in.

Enkelbeckasin fordom även kallad horsgök, ”Gallinágo gallinágo”, art i fågelfamiljen snäppor. Den blir 25 centimeter lång, har mycket lång näbb, är brunspräcklig på ryggen och vit på buken. Den är allmän vid våtmarker och på fuktiga ängar och är välkänd för sin spelflykt, som utförs framför allt nattetid under våren. Under spelflykten störtdyker hanen, varvid ett ljudligt brummande, även kallat horsande, kan höras. Ljudet frambringas genom att de yttre stjärtpennorna hålls utspärrade och vibrerar i luften under dykningen. Enkelbeckasin livnär sig av små djur, som den finner i gyttjan med hjälp av den känsliga näbben. Arten häckar i norra Europa, Asien och Nordamerika. Ibland räknas också magellanbeckasin, som finns i stora delar av Sydamerika, och afrikansk beckasin, som finns söder om Sahara, som underarter till vår enkelbeckasin.

Gräskarp, ”Ctenopharýngodon idéllus”, art i familjen karpfiskar. Dess naturliga utbredningsområde är östra Kina och sydöstra Sibirien. Den blir cirka 90 centimeter lång, är långsträckt och har stora tydliga fjäll. Skäggtömmar saknas. Sidorna är gråvitaktiga eller matt silverfärgade. Födan utgörs av vattenväxter. Leken sker i snabbrinnande floder efter häftiga regn. Äggen är pelagiska. Arten har länge varit en viktig matfisk i Kina och odlas nu som sådan i många andra länder. Framför allt har den spritts utanför Kina för bekämpning av vattenvegetation i övergödda sjöar. Arten finns utplanterad i Sverige sedan 1969 men förökar sig inte här varvid bestånden inte riskerar att ta över de ekosystem där de planteras in.

Första stora dammen med öppet klarvatten inne i Marieholm, den gamla stenbron är magnifik och innehåller en rik påväxt av skorplavar, där de vackert gula vägglavarna lyser upp stenblocken likt små solar. Här är en av de bästa platserna att vintertid se den lilla strömstaren.

Vägglavar, ”Xanthória”, är ett släkte busk- och bladlavar med tio arter i Norden. De är orangegula-orangeröda. Deras bål har över- och underbark, vilket gör att de tämligen lätt kan lossas från underlaget. De växer på bland annat bark och sten. De kan användas för färgning av garner och tyger. Till släktet förs bland annat grynig praktlav, ljuslav, praktlav och vägglav. Arten på bilden, vägglav, ”Xanthória pariétina”, påträffas på lövträdsstammar, särskilt asp, samt på staket, murar och klippor. Arten bildar uppemot 5 centimeterm vida, mot underlaget tryckta, orangegula-guldgula bålar med ett par millimeter breda lober. Fruktkroppar är vanliga och har samma färg som laven i övrigt.

Arten, som är allmän i södra och mellersta Sverige, gynnas av fosfor- och nitrathaltigt damm och är därför särskilt vanlig utmed vägar och åkrar. Den är karaktärsart för rikbarkssamhällen det vill säga träd av arterna asp, ask, alm och lind ibland räknas också lönn och har bland annat med med barkens struktur att göra. Samlivet mellan svamp och lav kallas ofta symbios, men termen mutualism förekommer också. Tveklöst drar svampen större nytta av samlivet, och den har till skillnad från algen inte hittats frilevande. Det är dock svårt att identifiera alger i lavbålen, eftersom algcellerna förändras mycket kraftigt genom påverkan av svampen. Algens cellvägg förändras starkt för att kunna förse svampen med nödvändiga assimilationsprodukter. Samlivet ger även upphov till speciella kemiska substanser, lavsyror, som kan utnyttjas vid identifikation av arter eftersom de med enkla kemiska tester ger olika färgreaktioner. Dessa förhållanden kommer också till praktisk användning vid växtfärgning.

Det är så vackert så det gör nästan ont i ögonen, bilden är tagen alldeles innan utloppet vid kyrkan. Den stora magnifika bruna rollsländan, ”Aeschna grandis”, flyger här och tycks trivas utmärkt i denna typ av miljö. Den känns lätt igen på sina rostbruna vingar. Honan skiljs från hanen på att hon saknar de blå fläckar framtill på bakkroppen som hanen har. Brun trollslända trivs vid sjöar, kanaler, grävda dammar och liknande miljöer och flyger ofta nära strandkanten men ibland också långt från vatten. Den flyger redan från april månad till månadsskiftet september-oktober, alltså en relativt lång period för en fullbildad trollslända. Den tillbringar större delen av sin levnad i en vattenfas där den under flera år är ett glupskt rovdjur.

Trollsländor är uråldriga insekter. Det fanns trollsländor redan långt före dinosaurierna. Den tidens trollsländor kunde bli mycket större än de nutida, uppemot 30 centimeters vingbredd.
Trollsländor har fyra vingar som är mer eller mindre genomskinliga. Trollsländor är rovdjur och äter andra insekter. De fångar insekterna i luften med sina ben. Deras larver lever i vatten av fiskyngel, grodyngel och insekter. De sländor man ser flyga vid vatten är ofta de blå flicksländorna. Kungstrollsländan är störst i Sverige, den blir uppåt 9 centimeter lång. Den bruna trollsländan hör till gruppen egentliga trollsländor, som håller vingarna rakt ut från kroppen när de vilar, det gör inte jungfrusländor och flicksländor som då viker ihop vingarna bakåt.

Slanklav, ”Colléma fláccidum”, kaklav, ”Xanthoparmelia conspérsa” och färglav, ”Parmélia saxátilis”, som växer vid dammen väster om kyrkan på ett block av granit. Det är vackert som ett konstverk i akvarell.

Gelélavar, bland annat slanklav, i släktet ”Colléma”, är bladlavar med drygt 20 arter i Norden. I fuktig väderlek sväller de och blir gelatinösa. De är mörkgröna till mörkbruna eller nästan svarta och i väta får de ofta en grönaktig ton. De skålformiga, ibland rödbruna fruktkropparna sitter utspridda på bålen. Vissa av arterna har isidier, stiftlika utskott. Gelélavar växer på trädstammar, jord och sten. Till släktet förs bland annat rikfruktig gelélav, stiftgelélav och slanklav som förr kallades vanlig gelélav, se bilden.

Färglav är en art i gruppen bladlavar. Den har stor och kraftig, gråaktig, regelbundet inskuren rosettformig bål, som oftast växer samman med andra färglavsindivider till större, sammanhängande sjok. Bålen, som är löst fästad vid underlaget, som framför allt är ”gråsten”, är svart på undersidan. Ovansidan är rynkig med isidier, stiftlika förökningskroppar, på listerna. I lavens centrala parti kan hela ytan vara täckt av isidier. De skålformiga fruktkropparna är 1 till 2 centimeter breda och rödbruna med grå kant. Arten är mycket vanlig i hela Sverige och är en av de mest omtalade och använda färglavarna. Färglav går ibland under de felaktiga namnen stenlav och stenmossa.

Kaklav är en av våra vanligaste stenväxande bladlavar. Den räknades tidigare till släktet ”Parmelia” men har nu, bland annat på grund av sin gulgröna färg, brutits ut till ett eget släkte, ”Xanthoparmelia”. Kaklav tycker bäst om att växa på öppna ljusa och luftiga platser till exempel i hällmarker eller klippor och block i ängs- och åkermark. Den trivs också bra på rent kulturskapade underlag som tegeltak. Kaklaven räknades av Westring till en av våra bästa färglavar. Han skriver: ”Ibland äkta färgstofter förtjenar denna ett utmärkt rum.” Han skriver vidare ”Jag känner intet utländskt färgstoft af vidtsträcktare bruk och nytta för färgerierna än denna, ...” och avslutningsvis ”Hvilken skada att ett så kostligt färgstoft skulle multna bort utan att samlas!”. J. P. Westring var en Linnélärjunge som blev den förste att ingående behandla lavarna som färgväxter. I arbetet ”Svenska lafvarnas färghistoria”, 1805 till 1809, redogör han för hur 24 olika arter kan utnyttjas. Boken är idag, tyvärr, en stor sällsynthet.

Den engelska statyn i dammen nedom kyrkan, som är områdets stora konstskatt, kan beskåda ett vackert stycke natur med både häckande forsärla och strömstare bakom en ridå av lönn, här står också två gigantiska klibbalar som tyvärr hotar den gamla fabriken, som är under pågående renovering, med sin blotta närvaro, det vill säga, om en ny Gudrun eller Per skulle vara elak skulle de kunna falla direkt på taket och mer eller mindre krossa den gamla ovärderliga byggnaden. I kanalen genom den gamla fabriken vistas ofta den lilla strömstare och när den låter höra sin vackra sång inifrån byggnaden får den en resonans som förstärker ljudet på ett märkligt och trolskt sätt. Även forsärlan tar ofta genvägen genom huset för att komma vidare neråt Skärvåns dammsystem.

Resonans, av senlatinets ”resonántia”, som betyder återklang, av latinets ”résono”, för genljuda, eka. Inom fysiken ett allmänt fenomen hos svängande system som innebär att även en svag, periodisk yttre störning inom ett snävt frekvensområde kan leda till att systemets svängningsamplitud ökar kraftigt. Amplitudökningen beror av frekvensen och blir maximal då frekvensen är nära lika med det odämpade systemets naturliga frekvens. Vid resonans kan stora energibelopp överföras av den drivande kraften till det svängande systemet, varvid skador kan uppstå på till exempel maskiner eller broar. Fenomenet har stor teknisk betydelse bland annat ur säkerhetssynpunkt.

Sista stora dammen inne i samhället, bredkaveldun, gula näckrosor, vita näckrosor och i bakgrunden ser man det stora renoveringsobjektet i gestalt av den gamla fabriken.

Bredkaveldun, ”Typha latifolia”, är en högväxt vattenväxt med de för kaveldunen ”Typha” typiska kolvlika axen. Bladen är platta, oftast grågröna, två centimeter breda och kan bli ända upp till tre meter långa. Honblommorna sitter samlade i det nedre tjocka axet, kolven, medan hanblommorna sitter samlade i det övre tunnare axet. Honaxet är som moget svartbrunt och ungefär tre centimeter brett. Hanaxet är oskaftat, det vill säga att det sitter i direkt anslutning till honaxet. Bredkaveldun är lik smalkaveldun, ”Typha angustifolia”, men den senare är spädare och har smalare blad, tunnare rödbrunt honax och ett tydligt mellanrum mellan hanax och honax. Hybrider mellan de båda arterna förekommer. Bredkaveldun är ganska vanlig från Skåne till Uppland men förekommer sällsynt även längre norrut. Den återfinns i såväl sötvatten som bräckvatten och kan växa på upp till två meters djup. Oftast hittar man den i näringsrika sjöar eller åar och diken. Första fynduppgift publicerades av Anders Celsius år 1732, samma år som Carl von Linné reste mot Lappland i sin Lappländska resa. Bredkaveldunets blad användes förr bland annat för att fläta mattor eller täta tunnor.

Artnamnet ”latifolia”, betyder bredbladig och kommer av latinets ”latus”, bred och ”folium”, blad.

Näckrosorna är fleråriga vattenväxter med krypande jordstam och stora flytblad. Bladen är hela, runda till avlångt äggrunda. Blommorna är ensamma, tvåkönade. Kronbladen är talrika, gula, vita eller sällan röda. Ståndarna är talrika och frukten är en bärlik mångfröig kapsel. Ytterligare två vattenväxter har näckroslika blad, sjögull och dyblad. Bladen hos dessa båda arter är dock betydligt mindre än näckrosornas blad och de kan knappast förväxlas med sådana.

Familjen har sex släkten och omkring 60 arter. I Sverige finns två släkten, gula näckrosor och vita näckrosor, med sammanlagt tre arter. De två arterna gul näckros och dvärgnäckros har gula blommor, medan arten vit näckros har vita blommor, ibland röda som i Fagertärn i Tiveden.

Till familjen hör också till exempel Egyptens heliga lotusarter. Victorianäckros från tropiska Sydamerika har jätteblad som kan bli upp till två meter i diameter och som är så kraftiga att ett litet barn kan sitta på dem.

En kraftig vegetation täcker stränderna sista delen av Skärvån genom Marieholms samhälle med framför allt ormbunkar och mängder av stubbskott av olika träd- och videarter innan ån via bruket och den stora våtmarken försvinner ut i Mosjön. Detta är en vacker parkliknande miljö som verkligen förgyller Marieholm, men stubbskotten måste hållas efter då de besitter en kolossal växtkraft. Att ringbarka träd med tendens att vilja bilda stubbskott är verkligen ett gott råd. Tänk om alla samhällen och städer hade lika vacker och rik närnatur. Ett intressant lästips i detta sammanhang är den nyutgivna boken ”Närnaturboken - Inspirerande om naturen runt knuten” av Ulf Lundwall och Isak Isaksson. Närnaturboken förenar nytta med nöje, kunskap med upptäckarlusta och allmänbildning med naturvård. I en mylla av nio grundläggande principer för vård av naturen planterar författarna över trehundra idéer för hur man gynnar mångfalden precis utanför knuten. Det är konkreta tips som är lika relevanta för naturvårdstjänstemannen som för koloniodlaren. Boken säljs via Naturskyddsföreningen och Naturbokhandeln på Öland.

Videarter ur släktet ”Salix”, är lövfällande träd, buskar, ris eller örtlika dvärgbuskar. Barken är gråaktig, slät eller skrovlig, veden har ofta åsar under barken. Vinterknoppar med ett knoppfjäll, ”videkissar”. Bladen är strödda eller enkla, kanterna helbräddade, naggade eller fint sågade. Tidigare framställdes salicylsyra ur sälgbarken. Detta ämne ger acetylsalicylsyra som är huvudingrediensen i många huvudvärkspreparat och att tugga sälgbark var i äldre tid ett sätt att bota huvudvärk. Idag framställs ämnet på syntetisk väg. Släktnamnet ”Salix” användes redan av Cato, död 149 före Kristus. Pilar och sälgar är andra namn som ofta används på arter i släktet. Släktet har omkring 400 arter, som huvudsakligen förekommer i tempererade områden på Norra halvklotet. I Sverige finns 24 arter, de flesta hör dock hemma i norra Sverige.

Här är det så kallade blåsmaskinshuset som fick sitt vatten från Gjuteridammen via en ränna. Från början fanns här en 2-cylindrig blåsmaskin som drevs av ett vattenhjul. Maskinen gav luft till härdarna i hammarsmedjan och var kanske redan monterad så tidigt som 1863. Maskinen gav senare också luft till gjuteriets kupolugn och dessutom matades härdarna i fabrikens smedja, via en lång rörledning härifrån. Den användes fram till 1940 då den tillsammans med vattenhjulet demonterades och det är idag, tyvärr, okänt vart dessa tagit vägen. Därefter monterades en turbin in i huset, som fortfarande finns kvar, dock glömdes denna bort, då huset var en privat vedbod under en lång tid, och det väckte stor förvåning när nuvarande ägaren, Jim Blom, talade om att den fanns. Turbinen användes fram till 1947 då gjuteriet brann ner.

Det kraftigt mossbelupna taket på det lilla huset är värd en egen mossinventering och under mina fältbesök här såg jag vid flera tillfällen den lilla strömstaren flyga in under huset och försvinna, kanske hade den sitt bo här.

Det gamla posthuset i Marieholm ligger i nära anslutning till blåsmaskinshuset. Posten i Sverige grundades 1636, enligt Postbådhen, svenska Postverkets stiftelseurkund, utfärdad av Axel Oxenstierna. Den man som kom att leda detta var Andreas Wechel, tidigare svensk postmästare i Leipzig. Det stafettsystem som där anlitades för postens befordring blev förebild för det svenska Postverket. Med införandet av detta erhöll man en pålitlig post och upprättade på detta sätt en fungerande postförbindelse med de tyska staterna, vilket var av vital betydelse för Sverige som hade trupper förlagda där. Dessutom fick allmänheten en pålitlig postgång, och bönderna befriades från våldgästning av kungliga kurirer.

I Postbådhen bestämdes att en postbonde eller postiljon skulle ombesörja att posten befordrades på landsbygden. De första tio åren befordrades posten av gående postbönder eller deras drängar och pigor.

För att få fram posten snabbare påbjöds 1646 att hästar skulle användas för posttransporter. Först under andra hälften av 1800-talet blev det postala framåtskridandet tydligt då man införde enhetsporto, frimärken, brevlådor och diligenser. Industrialismen och den allmänna folkskolan hade då skapat ett behov av en förbättrad postgång.

I början av 1860-talet infördes så poststationen, en enklare form av postanstalt på landsbygden, skött på deltid av till exempel en skollärare mot en anspråkslös ersättning. Postverket övertog 1874 kronoposten men då detta blev dyrbart för Postverket att administrera infördes 1878 lantbrevbäringen och flera poststationer stängdes. Under 1900-talet fortsatte sedan Postverkets expansion och under 2000-talet genomgick Posten sin största strukturförändring dittills i sin historia.

Marieholm bruk eller Hjärnbruket under brukspatron Jim Blom, i bakgrunden det nytillverkade vattenhjulet, dock efter gammalt recept.

Marieholms Bruk är det sista järnbruket som startades i Småland. Det byggdes nedanför Skärvån mot Mosjön på dittills outnyttjad mark. Bruket grundades av den blinde Anders Wingård 1836. Han gav bruket namn efter sin hustru, Maria Petronella, och bygden fick namn efter bruket. Wingård fick snart problem och slutade i ekonomisk ruin. Familjen Collén tog över och utvecklade rörelsen, byggde ny herrgård och utvidgade jordbruket. Bruket har haft masugn, gjuteri, hyttor för plog-, kätting- och hammarsmide, spiksmedja, tråddrageri, dukväveri samt snickeri och sågverk. Jordbruksredskap blev brukets specialitet.
En ny era inleddes 1958 med tillverkning av plastbåtar, men även den epoken fick sitt slut 1987.

Marieholms Bruk och anläggningar är en industrimiljö som visar väl kontinuiteten och utvecklingen inom industrialismen. Här har skett förändringar, men tråden till ursprunget är tydlig och bygdens karaktär av industrimiljö är uppenbar. Runt de fem dammarna i bygden reser sig de olika industrilokalerna – Gamla fabriken, rensboden, blåsmaskinhuset, stenmagasinet, herrgården och brukskontoret. Här finns också missionshus, arbetarbostäder, post och den yngsta fabriksbyggnaden, Marieholms Bruk, som numera är Hjärnbruket, se bilden.

Allt detta, och mer därtill, står att läsa på Kulturarv Marieholms hemsida med adress;
http://www.kulturarvmarieholm.se/index.html , missa inte den!

Den underbara våtmarken, bildad av Skärvån på sin väg mot Mosjön, öster om samhället där det under högvatten vår och höst samlas mängder med ”vattenfåglar” såsom gräsand, knipa, kricka, storskrake, sångsvan, mindre sångsvan, kanadagås, grågås, sädgås, häger och trana. Berget i bakgrunden innehåller åter berguv och sommaren 2005 observerades en hona av brun kärrhök under häckningstid vilket var både intressant och trevligt. För att se vad för fåglar som observeras både lokalt, regionalt och nationellt är ett besök på ArtDatabankens, SLU:s, Naturvårdsverkets och SOF:s fina fågelrapporteringssida ”Svalan” med adress: http://artportalen.se/birds/default.asp

Berguv, ”Búbo búbo”, är en art i fågelfamiljen äkta ugglor. Den är Europas största uggla med sina 69 centimeter och förutom hornuggla den enda europeiska som har långa örontofsar. Ovansidan är streckat gråbrun, medan undersidan är rostgul med svarta streck. Den är en skicklig nattjägare som tar bytesdjur upp till en hares storlek. Under lugna vårkvällar hör man hanens dova tvåstaviga läte, ”ho´-å”, på flera kilometers håll. Arten förekommer i Europa, Nordafrika och större delen av Asien. Den är sällsynt i vårt land; den häckar i bergiga skogar och skärgårdar i södra och mellersta Sverige och förekommer glest i vissa delar norr därom. Numera planterar man ut berguvar som fötts upp i fångenskap på många platser där arten förut häckat men senare försvunnit. Mer än 1 000 berguvar har släppts fria, och mätningar av deras överlevnad visar positiva resultat. Bara i Norrland släpptes under 1988 nära 100 ungar, och en inventering av den stam som där lever fritt visade på nära 120 besatta revir.

Inte minst dess ”kusliga” nattliga läten har bidragit till att berguv i folktron ofta förknippats med onda makter och bland annat uppfattats som en brodermördares gast. Som orakelfågel har den allmänt ansetts förebåda död och annan ofärd.

Mosjön och tillika slutstation för Skärvån, här upphör den att finnas och fenomenet sjö tar över. Området kring sjön och själva sjön är bra och nästan årligt förekommande rastplats för långväga resenärer och rariteter som mindre sångsvan och ringtrast.

Ringtrast, ”Túrdus torquátus”, är en art i familjen trastfåglar. Den är 23 till 24 cm lång. Hanen är svart med vit, halvmånformig halsring, honan brun med mer diffus halsring. Arten häckar i Europas bergsområden samt i skandinaviska fjällkedjan samt i Mindre Asien och i Atlasbergen i Nordafrika. Den fennoskandiska populationen övervintrar i Nordafrika och rastande fåglar ses regelbundet och nästan med en klockas precision i våra trakter runt den 20 april. Av någon anledning ses någon fågel på fälten norr om Mosjön nästan årligen sedan många år tillbaka och var under lång tid ett av de säkraste platserna för en observation i våra trakter.

Mindre sångsvan, ”Cýgnus columbiánus”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”. Den blir 115 till 130 centimeter lång, det vill säga tydligt mindre än vår vanliga sångsvan. Den är helt vit och har svart näbb med mindre utbrett gult vid näbbasen än vår vanliga sångsvan. Den häckar på arktiska tundran i Asien och Nordamerika, som närmast på Kolahalvön, och passerar Sverige vår och höst under flyttning till och från Nordsjöländerna, detta sker i mitten slutet av mars i våra trakter. En av de bästa platserna för att observera mindre sångsvan är Kävsjön, Häradsösjön och Horssjön inom Store mosse nationalpark
Men med lite tur landar den, som sagt, även i Mosjön.

Referenser

Svampar, Svengunnar Ryman & Ingemar Holmåsen
Svampar i Norden och Europa, Bo Nylén
Nya Svampboken, Pelle Holmberg & Hans Marklund
Lavar, Roland Moberg & Ingemar Holmåsen
Mossor, Tomas Hallingbäck & Ingemar Holmåsen
Fågelguiden, Killian Mullarney, Lars Svensson & Dan Zetterström
Den nya nordiska floran, Bo Mossberg & Lennart Stenberg
Insekter i Europa, Michael Chinery
Nationalencyklopedin
Wikipedia
Google
Dan Damberg med familj