Marieholmsskogens naturreservat är bildat för att bevara en barrskog med höga naturvärden. Reservatet ska också ge möjligheter till naturupplevelser och vetenskaplig forskning - så länge naturvärdena inte tar skada. I södra Sverige är det i dag mycket ovanligt med så här stora gammelskogar.

Fuktiga skogar med sällsynta arter
Granskog med blåbärsris dominerar i Marieholmsskogen. Här finns också små partier sumpig granskog och öppnare tallhedar. Bäckar, bergbranter, sjöar och mossar ger en varierande och fuktig miljö. Detta leder i sin tur till en artrik moss- och lavflora. I reservatet lever dessutom många urskogsgynnade skalbaggar. Tjäder och spillkråka är vanliga. Delar av skogen har mycket hög ålder. De högsta naturvärdena ligger i skogens orördhet och i att här finns gott om både gamla träd och död ved i form av lågor och torrakor.

Berggrund av graniter
Berggrunden i reservatet består mest av grå-röda graniter. Marieholmsskogen ligger helt ovanför högsta kustlinjen. Jordarten utgörs av morän.

Torplämningar och våtmarksslåtter
I reservatets nordvästra del finns torplämningen Rydet med stenrösen och nu igenvuxna odlingsmarker. I övrigt är det svårt att hitta synbara spår av odlingar. Längs Nydalabäcken har det enligt skifteskartor från 1800-talet funnits våtslåttermark.

Liten påverkan av skogsbruk
Under 1900-talet har några mindre hyggen tagits upp. Det har också förekommit viss plockhuggning. Stora delar av reservatet är dock mycket ringa påverkat av skogsbruk.

Vattendragen kalkas
I Kacklesjön finns bland annat abborre och gädda. Mört och elritsa har däremot slagits ut av försurningen. Sedan 1984 kalkar man uppströms Kacklesjön för att motverka försurningen.

Var aktsam om Marieholms urskog
Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturreservatet. Besökaren är skyldig att känna till och rätta sig efter de föreskrifter som finns för området.
I Marieholms urskog får man bara elda på särskilt anvisad plats. Det är inte tillåtet att fälla eller skada träd och buskar eller plocka växter eller växtdelar, med undantag för bär eller svamp för husbehov.
Övrig lagstiftning för vad man får göra i skog och mark gäller givetvis också i naturreservatet.

Vägbeskrivning
Marieholms urskog ligger i Gnosjö kommun, ungefär mitt emellan Gnosjö och Skillingaryd, 2 kilometer nordost om Marieholm.

Naturen ger och naturen tar, kretsloppen håller på att fullbordas i och med att veden sakta men säkert bryts ner av svampar, insekter och bakterier till sina yttersta beståndsdelar, det vill säga olika kväveföreningar, koldioxid och vatten samt lite annat smått och gott. Dessa ämnen återgår sedan på nytt till kretsloppen via näringsupptag av andra levande organismer. Den gulvita- och grå renlaven ramar estetiskt in konstverket.
Nedbrytning eller mineralisering är process i naturen där organiskt material, främst döda växter, svampar, alger och djur, omvandlas till framför allt oorganiska molekyler. I naturen är svampar och bakterier de viktigaste nedbrytande organismerna, destruenterna. Dessa utvinner energi för sin biomassaproduktion genom att oxidera det organiska materialet till främst koldioxid. Nedbrytningen sker i flera steg, där det organiska materialet sönderdelas till allt mindre molekyler av olika organismgrupper. Nedbrytningen är nödvändig för frigörandet av organiskt bundna näringsämnen. Dess hastighet och slutresultat är beroende dels av substansernas kemiska karaktär, dels av miljön. Enkla molekyler, såsom enkla sockerarter, bryts snabbt och fullständigt ned till oorganiska molekyler. Stora, kemiskt mer komplicerade molekyler, t.ex. cellulosa, har längre nedbrytningstid. Vissa mycket komplicerade molekyler, t.ex. lignin, tar flera år att bryta ned, och ofta är nedbrytningen inte heller fullständig. Genom ofullständig nedbrytning kan ackumulering av organiskt material uppträda, vilket inträffar t.ex. i vattensjuka och därigenom anaeroba miljöer, såsom i högmossar. Många av de syntetiska organiska molekyler som människan skapat är svårnedbrytbara

Ytterligare en bild på granvedens nedbrytning, även spillkråkan hjälper till med att spetta sönder veden i sin jakt på insektlarver som i den döda veden har sitt eldorado. Biotopen är fuktig under större delen av året tack vare berget som gör att regnvattnet leds grunt nedför sluttningen och ger perfekta förutsättningar för framför allt mossor och lavar med även för svampar. Djupet till grundvattenytan beror dels på grundvattenbildningens storlek, dels på jordens och berggrundens förmåga att leda undan grundvattnet. I Sverige är grundvattenbildningen förhållandevis stor, och i moränlandskapet är genomsläppligheten hos de djupare jordlagren och berggrunden relativt låg. Detta ger ett mycket ytligt grundvatten, med grundvattenytan på några få meters djup eller ytligare.
Under vattnets strömning genom jord och berg sker en fortlöpande förändring av dess kemiska sammansättning, genom kemisk växelverkan med omgivande mineral. Det ursprungligen sura och mineralfria nederbördsvattnet omvandlas gradvis till mindre surt eller neutralt grundvatten med hög mineralhalt. De snabbaste förändringarna sker i rotzonen, där mineral löses ut ur jordpartiklarna med hjälp av syror från växternas aktivitet. I grundvattenzonen sker reaktionerna långsammare, men genom vattnets långa vistelse i denna zon kan förändringarna bli störst där. Beroende på strömningsvägar och uppehållstider i skilda geologiska miljöer kan grundvatten ha betydande halter av bl.a. järn, mangan, kalcium, magnesium, klorid och sulfat.

En närbild på en signalart, det vill säga skogshakmossa, ”Rytidiadelphus subpinnátus”, som är en tydlig och iögonenfallande mossa med svagt rödbrun stam och med blad, som artnamnet antyder, är bakåtböjda likt små krokar eller hakar. I våra trakter har den ett så kallat medelhögt signalvärde för skog med lång kontinuitet.
Mossor i allmänhet är viktiga i många ekosystem. I Norden dominerar de ofta på myrar då speciellt vitmossor, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på de flesta skogsmarker. I vissa bergsregnskogar i tropiska och subtropiska områden är mossor viktiga för vattenbalansen genom att de snabbt kan suga upp och lagra stora mängder vatten vid kraftiga regnväder och sedan långsamt släppa ifrån sig vattnet. På detta sätt bidrar mossorna till att förhindra erosion i de områden där skog finns kvar. I många fall fungerar mossor bättre som indikatorer för speciella miljöförhållanden än exempelvis blomväxter. Dessa egenskaper utnyttjas både vid naturinventeringar och vid rekonstruktion av förhistoriska miljöer, exempelvis av tiden strax efter den senaste inlandsisens tillbakadragande. Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa och väggmossa, för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke, till exempel stor näckmossa, ”Fontinális antipyrética”, och för att täta båtar, då man dränkte in mossa med bl.a. tjära och använde den som drev. Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor. I framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter. Numera finns stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning. Mossor har använts i folkmedicinen, exempelvis i Kina, och som förbandsmaterial, vitmossor, ”Sphagnum spp.”, speciellt under första världskriget. I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller. Ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller. En del levermossor, i Norden frullanior, släktet ”Frullánia”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos till exempel skogsarbetare.

En av klasserna från Hillerstorpsskolan som lät sig guidas i Moskogen under en underbart vacker dag i augusti 2005. Sin ungdom till trots var de mycket imponerade av den unika miljön och dess rika biologiska mångfald. Enligt läroplanen, LPO-94, är syftet med utbildning i de naturorienterande ämnena att göra naturvetenskapens resultat och arbetssätt tillgängliga. Utbildningen skall bidra till samhällets strävan att skapa hållbar utveckling och utveckla omsorg om natur och människor. Samtidigt syftar utbildningen till ett förhållningssätt till kunskaps- och åsiktsbildning som står i samklang med naturvetenskapens och demokratins gemensamma ideal om öppenhet, respekt för systematiska undersökningar och välgrundade argument.

Ett ståtligt exemplar av fnösketicka på en gammal vårtbjörksstam som dött av ålder för länge sedan. Nu återgår den till naturen via de urgamla kretsloppen där tickorna är viktiga ingredienser som nedbrytare. Fnösketicka, ”Fómes fomentárius”, är en art i gruppen basidsvampar. Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och vidvuxen underlaget. Fruktkroppen är vanligen 10-30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Fruktkroppen är först gulbrun men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant. Riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans rörlager är först grått, senare mer brunaktigt. Svampköttet är ljusbrunt. Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd men är allmän endast på björk och bok. Den växer på såväl levande som döda stammar och orsakar så kallad vitröta. Fnösketickan är en svår skadegörare på björk och bok men av svampens kött får man fnöske, ett materal som förr hade många användningsområden.

En hel grupp med knärot som står på sin favoritplats, det vill säga i något fuktig miljö bland mossor, i detta fallet en vitmossa ”Sphagnim ssp.”, och blåbärsris. Räkna gärna själv men visst är det fler än 30 exemplar. Platsen är återigen sydväst om Kacklesjön inte långt från den lilla bron över Modalaån som är sjöns utlopp. Mossan som omger orkidéerna är i huvudsak den vanliga skogsmossan husmossa, ”Hylocomium splendens”.

Knärot, ”Goodyera repens”. De hos flertalet arter vackert färgade orkidéblommorna sitter ofta samlade i ax eller klase. Blommorna är nästan alltid tvåkönade. Hyllebladen bildar en kalk, som består av två tretaliga kransar. Den inre kransens mittersta blad är ofta större och försett med en sporre, som fungerar som nektargömme. Det undersittande fruktämnet vrider sig ofta ett halvt varv, varigenom det sporreförsedda kalkbladet kommer att sitta nedåtriktat; det kallas läppen. Ståndarna är sammansmälta med pistillens stift till en könspelare, gynostegium. Det finns oftast bara en ståndarknapp. Pistillens märke har ofta tre lober; en lob är delvis steril. Pollenkornen hänger vanligen samman i skaftade pollenklumpar, pollinier. Pollinationen är ofta starkt specialiserad med anpassningar mellan blomma och besökande insekt. Frukten är en kapsel med många mycket små frön.

Bedövande vackert! Kacklesjöns utlopp i söder, den lilla Modalaån. Starrmader med flaskstarr och blåsstarr och vita näckrosor i vattnet. En plats att vila själ och ögon och att äta den medhavda matsäcken. I den hitre kanten växer den starkt väldoftande busken pors, ”Myrica gale”, en förr ofta använd brännvinskrydda. Under medeltiden omtalas pors i vin som läkemedel. Redan i äldre bronsålder användes pors till smaksättning av öl, att döma av analyserade ölrester ibland annat Egtvedgraven i Danmark. Även sedan humle blivit känd som ölkrydda fortsatte man att smaksätta öl med pors.

Den lilla bron över Modalaån, utloppet från Kacklesjön förstärker intrycket av ”mysig” vildmarksupplevelse och en vildmarksupplevelse blir det med råge vartefter vandringen fortskrider. I de dramatiska stigningarna upp emot berget i öster testas verkligen besökarens krafter inte minst efter ”Gudruns” besök under de första dagarna i januari 2005. Urskogskänslan var fullständig!
Storm är en vind som blåser med en viss vindstyrka på land och på sjön. När det är halv storm går vågorna mycket höga och taktegel kan blåsa ner från husen. Vid storm är havet alldeles vitt av skum och på land kan träd blåsa omkull. Svår storm är mycket ovanligt på land, se ”Gudrun”.
Man mäter vindstyrkan enligt Beaufortskalan som talar om hur mycket vinden påverkar naturen. Vid halv storm är vindstyrkan 9 enligt den skalan, vid storm 10 och vid svår storm 11. Man kan också ange vindens hastighet. Vid halv storm blåser den med cirka 21–24 meter per sekund, vid storm med cirka 25–28 meter per sekund och vid svår storm med cirka 29–33 meter per sekund.

Den lilla gelésvampen hjorthornsvamp eller gullhorn, ”Calocera viscosa”, växer enstaka och relativt allmänt i Moskogen. Den är inte det minsta släkt med de liknande gula fingersvamparna utan släkt med gullpigg och dvärggullhorn som också är gelésvampar, samtliga saknar helt matvärde även om de inte är giftiga. Gelésvampar är en grupp basidsvampar, numera fördelade på flera ordningar. Deras fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller på olika sätt veckade och av starkt växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade. De förekommer på murken och multnande ved, timmer med mera. Gruppens systematiska indelning grundas huvudsakligen på karaktärer som bara kan avgöras med hjälp av mikroskop. Hit förs bland annat gelétagging, gullhorn (se bilden), violskinn och flera arter krös, såsom gullkrös, snurrkrös och vårtkrös.

Här ser vi ytterligare en nyckelart eller signalart för gammal skog, revlevermossa eller stor revmossa,  ”Bazzania trilobata”, som den numera heter är en vacker mossa inom gruppen levermossor. Dessa mossor är något enklare utan egentliga blad och stam till skillnad från den andra stora gruppen mossor som kallas bladmossor som har blad och stam. Levermossor, ”Hepaticópsida”, är en klass mossor som omfattar cirka 8 000 arter i världen medan det i Sverige finns cirka 260 arter. De har antingen bål, bållevermossor, eller stam med blad, bladlevermossor. Bladen är nervlösa, ofta flikiga, och sitter i två eller tre rader. Sporkapseln saknar mössa och är ibland oskaftad. Kapseln är hos många arter klotrund, medan den hos andra sitter i mer komplicerat byggda, paraplylika ställningar, se parasollmossor.

Här ser vi den stora revmossan, ”Bazzania trilobata”, igen dock på något längre avstånd på det granitblock där den växte alldeles utmed den lilla stigen som utgör vandringsleden upp emot branterna sydost om Kacklesjön. Blåbärsriset mitt i mossan ter sig med lite fantasi som ett jättelikt spärrkronigt träd, likt asken Yggdrasil från den nordiska mytologin.
Yggdrasil är i fornnordisk mytologi en ask i gudarnas boning Asgård. Yggdrasil brer ut sina grenar över hela världen. Av dess tre rötter är en hos asarna, och vid den ligger Urds brunn, där nornorna spinner ödestrådarna och asarna håller ting. Den andra roten finns i jättarnas hemvist Jotunheim, och vid den är Mimers brunn belägen. Den tredje når ned i Nifelheim, och vid den finns en brunn, Hvergelme, i vilken draken eller ormen Nidhögg tillsammans med andra ormar ständigt gnager på roten och därmed hotar att förstöra trädet. I Yggdrasils grenar finns många djur, bland annat ekorren Ratatosk, som löper med bud mellan Nidhögg och en örn i trädets topp, samt fyra hjortar, som biter av Yggdrasils nya skott, medan nornorna vattnar för att hålla Yggdrasil vid liv. Från askens blad dryper honungsdagg, varav bina lever.

Ser Ni trollen och vättarna bakom stenarna eller kanske skogsrået vid den fallna granen. Det är inte svårt att förstå att slika historier kunde uppstå i forna tider när dessa miljöer var betydligt vanligare än idag och vi i huvudsak levde närmare naturen. Här skulle självaste John Bauer varit avundsjuk, tro mig, själv skrev jag på platsen i ren inspiration denna dikten som jag kallade ”Moskogstankar”.

I den lilla bäcken under en granrot växer den friskt gröna och mycket vackra fickbålsmossan ”Péllia epiphýlla”. Den är inte svår att hitta för den som tar sig tid att titta efter men den kräver att man ger sig tid, något som den alltför stressade nutidsmänniskan har brist på, tyvärr. Synd!
Tid är ett begrepp kring vilken hela vår tillvaro är uppbyggt, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att det redan är definierat. På motsvarande sätt som en längd anger avståndet mellan två punkter i rummet, anger tiden ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte. Tidens gång kan observeras och mätas med hjälp av förändringar såsom rörelser eller åldrande. Naturliga och lätt observerbara rörelser beskrivs av kropparna i solsystemet. Åldrande kan avläsas genom radioaktivt sönderfall.

En annan vinkel av de dramatiska stigningarna upp emot, de idag, ganska förfallna hyddorna som en gång Klubb Vildmark byggde på 60- och 70-talen. Reparera eller riv och forsla bort annars riskerar det snart att hända en olycka på grund av det långt gångna förfallet av hyddorna.
Vildmark är i strikt bemärkelse den av människan opåverkade naturen, men eftersom praktiskt taget all natur är påverkad av människan avses normalt "icke utvecklat landskap i huvudsak format av naturens krafter". I den senare meningen räknas omkring en tredjedel av jordens landområden som vildmark; 41 % finns i Arktis och Antarktis, 20 % i tempererade regioner. Tundra, öken och halvöken samt taiga är, i tur och ordning, de biom eller milötyper som hyser mest vildmark.

Den i våra trakter sällsynta gullnavlingen ”Omphálina chrysophýlla” växer här i den döda veden från en gran. Den räknas ibland som en förväxlingssvamp till den utsökta matsvampen trattkantarell. Den är vad man vet inte giftig men saknar matvärde och är dessutom som redan nämnts sällsynt. Låt den vara! Appropå ordet matvärde så har även det begreppet ändrats i förhållande till olika svamparter genom tiderna. Kantarell, karljohan, smörsopp är exempel på idag vanliga, goda matsvampar som svampplockare letar efter i skog och mark. Några giftiga flugsvampar platsar definitivt inte i svampkorgen idag. Särskilt farliga är lömsk respektive vit flugsvamp, som kan vara dödligt giftiga redan i relativt små mängder.
Men om man tittar i gamla svampböcker ser man att synen på bland annat den röda flugsvampens matvärde har förändrats över tiden. Även om man länge varit medveten om att denna svamp innehåller gift klassades den i vissa svampböcker ända in på 1950-talet som en god eller läcker svamp, som efter förvällning och avdragning av hatthuden lämpligen kunde användas för att tillreda flugsvampsomelett. I moderna svampböcker klassas förstås den röda flugsvampen inte längre som ätlig utan som giftig. Låt bli!!

I Moskogen är det inte svårt att hitta den utan klorofyll märkliga saprofyten tallört, ”Monótropa hypopitys”, som ingår i familjen pyrolaväxter. Den är, såvitt man vet, helt knuten till tall och blommar under juli månad. Tallörten är en kärlväxt och påminner svagt om den rosafärgade vätterosen som är bunden till hassel och blommar under våren från april till slutet av maj, vissa år med sena vårar även en bit in i juni månad.

Vad är detta? Jag hittade det under en död tallstam inte långt från Klubb Vildmarks hyddor och förstod så mycket att det måste vara en sorts svamp, men vilken? Aldrig hade jag sett något liknande men efter ett antal timmar med svamplitteraturen tror jag mig kunna påstå att detta är något så konstigt och märkligt som maskull, ”Arcyria nutans”, nära släkt med ullklubborna som är lättare att hitta i våra trakter. Observera att bilden är rättvänd, maskullen växer på undersidan av en murken granlåga. Bilden är densamma som på omslagssidan till detta arbete.

Vindskyddet uppe på toppen av berget håller tyvärr på att förfalla och bör rustas upp omedelbart så att fler människor kan få uppleva en natt här ute i urskogen med en fladdrande och värmande låga från en lägereld som enda belysning. Det är här i området som de flesta observationer av tretåig hackspett har gjorts genom åren. Bästa tiden att leta efter den är under vårvintern när den låter höra sin arttypiska trumning som påminner om en sakta avstannande pingisboll.
Trumning är till för att locka honor och skrämma bort rivaler, med andra ord för att hävda revir. Det är alltså hackspettens motsvarighet till sång hos många andra fåglar. Varje trumvirvel består av en mycket snabb räcka hack mot en stam, en gren, en telefonstople eller en plåtskodd stolpe. Trumvirvlarna är olika långa och låter lite olika beroende på vilken hackspettart det rör sig om. Hos större hackspett, som är vanlig och trummar ofta, består varje trumvirvel av 8-10 mycket snabba hack under en dryg halv sekund. De upprepas flera gånger per minut, och efter varje virvel lyssnar spetten efter svar från rivaler.

Den lilla bäcken rinner mellan block, död ved och stora mängder kärlkryptogamer eller ormbunkar som vi säger i vardagslag. I mitten av bilden ser vi ett frodigt bestånd av den lilla ormbunken hultbräken, ”Thelýpteris phegópteris”, som är lätt att känna igen tack vare att de två nedersta bladen pekar snett nedåt i 45-graders vinkel från stjälken räknat. Bitvis är den lilla bäcken så dold av vegetation och block att den avslöjar sig enbart tack vare sitt vackert porlande ljud som rofyllt följer vandraren under sin färd.

Här går bäcken i dagen på det kanske bästa stället och vattendjupet är som mest ett par decimeter. Tänk om det inte hade varit så försurat och fyllt med humusämnen så hade det varit drickbart och viket privilegium att få släcka sin törst vid en skogsbäck, tyvärr ett minne blott vid många av våra småvatten. Varför ska det behöva vara så, det måste gå att återskapa och bibehålla detta förr så själklara faktum. Försurning betyder att någonting blir surare. Ordet används mest om skador på miljön. Mark och vatten får nämligen inte bli för sura, för då får djur och växter allt svårare att leva där. Måttet på surhet kallas pH-värde, ju lägre pH-värde, desto surare. Försurning orsakas framför allt av nedfall från rökgaser när man eldar med bränslen som innehåller kväve och svavel. Utsläppen av sådana gaser kan spridas över mycket stora områden, till exempel från Brittiska öarna till Sverige.
Försurning är ett allvarligt miljöproblem. Bland annat kan den leda till att skog dör och att fisk försvinner från insjöar. Skogar och sjöar kan göras friskare genom att man besprutar dem med kalk, men det enda säkra sättet att komma åt försurningen är att minska utsläppen av de skadliga gaserna.

 Humifiering är de processer som vid förnans, döda växt- och djurresters, nedbrytning bildar humusämnen. De bildas genom att mellanprodukter som är producerade under förnans nedbrytning till koldioxid, vatten och oorganiska ämnen reagerar med varandra och med ämnen bildade av olika markorganismer. Marklevande organismer bidrar till nedbrytningen genom att sönderdela organiskt material och genom att röra om och luckra upp, vilket leder till att vatten, luft och mikroorganismer kommer åt. Näringsämnen blir sålunda åter tillgängliga för mikroorganismer och växternas rötter. Humifieringsprocesserna är i regel mycket långsamma.

Det är betydligt brantare än det ser ut men området är ändå relativt lättvandrat. Den mjuka mossmattan av väggmossa, kvastmossor och husmossa med inslag av både gulvit- och grå renlav och med inlandsisens medhavda block inbjuder till att sätta sig ner och bara filosofera eller varför inte till att inta sin medhavda matsäck och att efteråt kanske ta sig en ”tupplur”. Naturupplevelse när den är som bäst.
Inlandsis, formbar glaciär som täcker en landareal på mer än 50 000 km2. Inlandsisar över låglandsområden kan ha en tjocklek på 2-3 kilometer. Världens största inlandsis finns numera i Antarktis. Under kvartärperiodens istider täckte inlandsisar stora delar av norra Europa och Nordamerika.

Den lilla stigen ringlar sig fram mellan stammar och liggande lågor, här är det relativt torrt och bitvis lite hedartat vilket gör att artrikedomen här är något fattigare men desto mer speciell. Här kan man för den skull hitta bland annat påskrislav, ”Stereocaulon paschale”.
Hed, i ekologisk mening ett växtsamhälle där låga risartade växter eller smalbladiga gräs eller gräsliknande växter är förhärskande, ofta med ett bottenskikt av mossor eller lavar; dock undantas liknande vegetation på myrar.