Blåmossa, ”Leucóbryum glaucum”, förr hette den falsk vitmossa, är en signalart som är lätt att känna igen. De upp till några kvadratdecimeter stora blågröna kuddarna lyser som ”solar i gräset när sommaren är här”, för att använda några ord av Olle Adolfsson från en av hans många vackra visor, ur allas vår svenska visskatt.
Blåmossan är en kuddbildande mossa, som i fuktigt tillstånd är grön men i torrt blågrön till blåvit. Utmärkande drag är vidare den mycket breda bladnerven, som fyller ut nästan hela bladytan, samt de mycket tättsittande bladen, så tättsittande att stammen göms. Sporkapslar ses bara sällan. Arten förekommer på torvjord i södra och mellersta Sverige. Dess totala utbredning är norra halvklotets tempererade delar.

Tegelkremla, jag säger bara tegelkremla, en av våra bästa och godaste matsvampar. Lätt att lära sig och lätt att hitta där den oftast växer på tallmoar och invid tallar. Precis som här är den inbäddad i kvastmossor och väggmossa, ibland står den helt omgiven av de bägge renlavarna; grå- och gulvit och då gör sig den vackert tegelfärgade hatten än mer i kontrast mot den färglösa omgivningen.
Lär er den och ni behöver aldrig vara utan svamp inför vintern.

Blåbärsris med blåbär, blåmossa och en vacker sandsopp under en tall uppe på höjderna, öster om Kacklesjön. Till och med ett och annat lingonris har smugits sig in på bilden, dock inga bär vilka var en bristvara inom området denna hösten, tyvärr. Till och med på de vanligtvis lingonrika moarna i grannskapen var de svåra att hitta.
Mo kan beskrivas som en grusig, torr slättmark vanligtvis högt belägen och bevuxen med tall, så kallad tallmo, vanlig i våra trakter.
Historiskt har ordet mo använts sedan äldre fornsvensk tid då som mor i betydelsen sandhed. Ordet är besläktat med isländskans má i betydelsen skrapa, gnida, detta dock av omdiskuterat ursprung.
Mo kan också vara en kornig jordart på gränsen till sand, så kallad pinnmo.
På lingonröda tuvor och på villande mo
där furuskogen susar susilull och susilo,
där kan du se dem en och en och stundom två och två
på lingonröda tuvor komma dansande på tå.

Karl Williams (text), Flickorna i Småland (1910)

Stubbmusseron, ”Tricholomópsis decóra”, en inte alltför vanlig så kallad stubbsvamp. Den är tämligen allmän i västra och norra Sverige, i övrigt sällsynt och är friskt senapsgul med mörka, små fjäll på hattens ovansida. Svampen växer på gran och är ingen matsvamp med vacker och rolig att hitta. I detta fallet växte den alldeles väster om den lilla grusvägen, alldeles väster om Kacklesjön.

Ytterligare en närbild på trubbfjädermossan, ”Homalia trichomanoides”, denna gång har en liten tallplanta slagit rot i mossan upp till höger på bilden.
Förutom med sporer förökar sig många mossor med vegetativa spridningsenheter från olika delar av den gröna plantan, ibland även från förgrodden. Exempel på vegetativa spridningsenheter är groddkorn, avfallande skott och sköra blad.
Mossorna är viktiga i många ekosystem. I Norden dominerar de ofta på myrar, speciellt vitmossor, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på och i de flesta skogsmarker.

Snabbt räknat på plats i skogen ger åtta olika arter mossor och fyra olika arter lavar bara på och närmast kring detta blocket. Hade jag letat mer noggrant och under längre tid hade det säkert blivit ett antal arter fler. Ser Ni förresten alldeles nedanför blocket i mitten där står ett exemplar av den lilla kärlkryptogamen stenbräken, och då blev artsumman helt plötsligt tretton, inte dåligt!
Stenbräken, ”Cystópteris frágilis”, art i familjen majbräkenväxter. Det är en 10-40 centimeter hög, späd och bräcklig ormbunke som har långa bladskaft med ljusa fjäll. Bladet är tunt, kalt och upprepat delat. De primära bladflikarna är uppemot 5 centimeter långa. Arten, som är cirkumpolär, växer vanligen skuggigt på näringsrikt och fuktigt underlag i klippsprickor och stenrösen, i Sverige är den allmän norrut till Jämtland och mindre allmän norr därom till Torne lappmark.

Plattlummer, en liten specialitet för den gamla skogen där miljön har fått vara oförändrad under lång tid. En annan förutsättning för denna vackra kärlkryptogam är att den kräver hög fuktighet och i denna sydostsluttning är berget bara några centimeter under det tunna förnalagret och det rörliga grundvattnen är ständigt närvarande sommar som vinter, ett unikt stycke natur något hundratal meter väster om Kacklesjön.
Plattlummer eller jämna, ”Lycopódium complanátum ssp. complanátum, är en underart i familjen lummerväxter. Den är flerårig och 5-20 centimeter hög med uppstående, plattade, 2-3 millimeter breda grenar med mycket små blad. De 1-3 centimmeter långa sporaxen sitter 2-4 tillsammans på långa skaft. Underarten, som är cirkumpolär, växer på torr skogs- och hedmark, i Sverige mindre allmänt norrut till Sörmland och norr därom tämligen allmänt till Torne lappmark.

Detta är från samma område som bilden tidigare och visar att plattlummern växer med täta och livskraftiga plantor, det kan man se nedtill i mitten på bilden där en sporkapsel syns. Inuti dessa bildas sporer som är kryptogamernas motsvarighet till fanerogamernas frön (kryptogamer är sporväxter och fanerogamer är blomväxter).
Kryptogamer av krypto-, förborgad, dold och grekiskans gámos, bröllop, äktenskap. Sporväxter, ”Cryptógamae”, äe enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar; den andra är fanerogamerna, fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter och samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna, kärlkryptogamerna. Linné förde samtliga kryptogamer till klassen ”Cryptogámia” i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera, bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer, till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning. Den könlösa förökningen är av typen celldelning, fragmentering och spridning med sporer, medan den könliga vanligen sker genom sammansmältning av könsceller, så kallade gameter.

I ravinen eller sydostsluttningen som jag också kallar den hittar man också dessa enormt täta och livskraftiga bestånden av mattlummer, ”Lycopódium clavátum”, en släkting till plattlummern. Denna förr så vanliga växt i det svenska skogslandskapet är numera en hotad art. Fordom plockades den till jularna under namnet ”lustigfräs” vilket syftade på det krutlika förbänningsättet där framför allt sporerna gnistrade och sprakade likt tomtebloss. Plocka den inte ety till det är den alldeles för rar!
Sporpulvret såldes förr under namnet nikt, och kunde sålunda komma från flera arter inom släktet lummer, bland annat från mattlummer, och användes förr bland annat som sårpuder.

Så här frodiga bestånd med mattlummer är mycket ovanligt i våra trakter, jag njuter vid anblicken av dessa mattlummerskogar. De två majskolvslika sporkapslarna innehåller miljoner små sporer som när kapseln är mogen skall sprida för vinden för att bli nya mattlummerplantor där förutsättningarna så finnes. Mattlummer, ”Lycopódium clavátum”, art i familjen lummerväxter. Den är flerårig med mer än meterlånga, krypande skott, som har tättsittande, barrlika, mjuka och vintergröna blad med lång, vit hårudd. De gulaktiga sporgömmena sitter oftast parvis på långa skaft. Arten, som är cirkumpolär, växer i skogs- och hedmarker. I Sverige är den mindre allmän norrut till Södermanland, fridlyst i Västra Götalands län, och allmän till tämligen allmän norr därom. I fjällens subalpina och lågalpina bälten förekommer varianten ”Lycopódium clavátum lagópus”, som går under namnet riplummer och där sporaxen sitter ett och ett på korta skaft.

Inramad av kvastmossor, renlavar, pigglavar, bägarlavar, mattlummer och örnbräken hittar jag ännu en raritet i den vackra mandelriskan, ”Lactarius volemus”, även denna en art som trivs i gammelskogen. Låt den stå kvar om Ni hittar den ty den är för ovanlig för att plockas och ätas även om den är både ätlig och god.
Riskor, släktet, ”Lactárius”, är basidsvampar med cirka 80 arter ofta storväxta skivlingar i Sverige. De har spröd, ostartad fruktkropp och ofta riklig saft, som är färglös, vit, gul, lila eller rödaktig och sipprar fram då fruktkroppen bryts. Sporerna är vita eller gulaktiga. Arterna är mykorrhizabildare, och många är knutna till bestämda träd. Några arter har mild smak och är goda matsvampar, t.ex. blod-, läcker- och mandelriska, men de allra flesta är mer eller mindre skarpa, till exempel peppar-, skogs- och skäggriska. Vissa av dessa kan möjligen ätas efter förvällning medan några anses innehålla cancerframkallande ämnen och ska lämnas ifred.

Här bland vanlig skogsvitmossa och andra för gammelskog typiska mossarter hittar man ofta den ovanliga signalarten skogshakmossa, ”Rhytidiadelphus subpinnatus”. I Moskogen är den relativt vanlig tack vare skogens orördhet och höga luftfuktighet eller humiditet. Här kan man naturligtvis även hitta släktingen västlig hakmossa, ”Rytidiadelphus loreus”, som även den är en signalart.
Humíd av latinets ”húmidus” som betyder fuktig, vattenhaltig, inom klimatologin detsamma som fuktighet. Humida områden definieras i allmänhet som områden där nederbörden är större än avdunstningen. Humiditet betyder ibland detsamma som luftfuktighet, ibland är det ett mått på klimatet, baserat på nederbörd, avdunstning och avrinning.

Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loréus”, i närbild, lokalen, biotopen är ett par hundra meter väster om Kacklesjön och miljön är orörd naturskog med hög humiditet.
Biotop av bio, liv och grekiskans tópos, plats, miljö, Det är en ekologisk term för ett område eller utrymme som karakteriseras av vissa yttre faktorer. Biotopen är den yttre värld i vilken ett visst växt- eller djursamhälle hör hemma, och det är biotopens egenskaper som bestämmer vilket samhälle som kommer att finnas där. De faktorer som ger biotopen dess karaktär är för det första abiotiska, det vill säga fysikaliska och kemiska förhållanden. De fysikaliska är till exempel vindrörelser, tjälskjutning, bete och slåtter samt eld, ljus, temperatur och vatten, till exempel nederbörd, grundvattenstatus och vattendränkning. Till de kemiska räknas bland annat mineralämnestillgång, pH-värde och koldioxidhalt. För det andra påverkas biotopens karaktär av biotiska faktorer, det vill säga levande organismer, som inom biotopen kan vara konkurrenter, ha en roll som föda eller själva vara rovdjur. En biotop kan vara ett större avsnitt av landskapet, till exempel en hed, en mosse, en granskog eller en sjö, men det kan också vara ett litet område som en hällmarksyta, en damm eller ett strandparti.

Riktiga skogar med revlummer växer mellan de trolska blocken i östersluttningen väster om Kacklesjön. Här hittade jag senare under hösten stora mängder med trattkantareller, dessa stekta i smör med salt och peppar tillhör en av höstens höjdpunkter och innebär livskvalitet både vid plockningstillfället som vid tillfället då man äter dem.
Trattkantarell eller höstkantarell, ”Cantharéllus tubaefórmis, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har vanligen gråbrun-brungul, trattformig eller djupt navlad, 2-6 centimeter bred hatt. Undersidans åsar är tjocka, glesa och gaffelgreniga. Den gula till brungula, ihåliga foten är 5-8 centimeter hög. Svampen har angenäm lukt och är en utmärkt matsvamp. Arten växer ofta i stora mängder, mest i mossig barrskog under hösten, vanligen mot slutet av svampsäsongen. Den är allmän i hela Sverige utom i Norrlands inland.

En närbild på gallsopp, ”Tylopílus félleus”, notera det mörka ådernätet på foten. Stensopp eller Karl-Johan som den i folkmun kallas har alltid ett ljust ådernät. Endast ett enda exemplar av denna svamp förstör hela Er svamprätt, så bitter är den i smaken.<>
Gallsopp, ”Tylopílus félleus”, art i gruppen basidsvampar. Den har en 8-15 centimeter bred, på ytan torr hatt; som ung är hatten välvd, finluden och gulgrå, som äldre planare, glattare och gulbrun till olivbrun. Rören på hattens undersida är först vita, sedan skära eller rosa. Den 8-12 centimeter höga och 2-5 centimeter tjocka foten har fast konsistens och är upptill vitaktig, nedtill mer brun. Fotens kraftiga, grovmaskiga och upphöjda ådernät är vitt längst upp men i övrigt mörkt. Det vita köttet, som får lätt rosa ton vid snitt eller skada, har en starkt bitter smak, som påminner om galla. Svampen är oätlig. Arten växer i tallskog och påträffas under tiden juli till oktober. Den är tämligen allmän i södra och mellersta Sverige men norrut är den sällsynt.

Granen i mitten bär tydliga tecken av den tretåige hackspettens framfart, dess signum är de vågräta punkterade raderna som skvallrar om en relativt spenslig och känslig näbb. Här kan man även ana att dess stora och kraftfulla släkting, vår största spett, spillkråkan har hjälpt till med den slutliga avbarkningen. Den lilla granbarkborren har inte haft det lätt här men vem blir ledsen för det, inte skogsägarna i alla fall. Bergskammen i bakgrunden består av granit som är en ljusgrå eller rödaktig magmatisk bergart som bildats på stort djup i jordskorpan. Den består huvudsakligen av mineralet kalifältspat med mindre mängder av plagioklas, biotit, pyroxen eller amfibol samt även kvarts eller nefelin. Den bryts bland annat runt Skillingaryd och Vaggeryd i Småland och används som ballastmaterial och jordförbättringsmedel och går då under namnet Vaggerydssyenit, kallas i folkmun för Taglarpsgrus eller Självätarsten. Tydliga exempel på detta kan man se i naturen vid Södra Duveled, norr om Skillingaryd. Anledningen till den stora vittringsbenägenheten är att den i princip saknar ”klistret” i form av mineralet kvarts eller grundämnet kisel som detta egentligen är.

Urskog eller naturskog när den är som bäst. Här finns stående träd i olika åldrar men också, av olika anledningar, fallna stockar eller lågor som de också kallas. Här bildas ett stort antal olika miljöer av den ved som dels lever och som dels har dött och som då efterhand erbjuder olika nedbrytningsstadier av död ved vilket är en förutsättning för bland annat ett rikt insektsliv. Ett av de stora problemen i dagens moderna skogar är just bristen på död ved vilket bland annat leder till en utarmad insektsfauna och svampflora. För övrigt är jag väl medveten om de problem som kan uppstå i samband med död ved och så kallade skadeinsekter där den åttatandade granbarkborren nämns med bävan i rösten hos såväl markägare som skogsvårdsorganisationer.

Vackert eller bara risigt, det beror på vem som tittar. Vackert ur den biologiska mångfaldens synvinkel men bara risigt och förkastligt om man ser det ur skoglig ekonomisk synvinkel. Idag ska de ekonomiska målen eller produktionsmålen vara jämställda med miljömålen, enligt Miljöbalken, men är de det! Bilden är ännu en dokumentationsbild efter katastrofen med stormen Gudrun 2005.
Miljöbalken, MB, lagstiftning som utfärdades i juni 1998 och som trädde i kraft 1 januari 1999. MB ersätter ett stort antal äldre lagar på miljörättens område, vilkas benämningar ganska väl speglar innehållet i den nya balken. De lagar som upphävts är bland annat naturvårdslagen, miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen, vattenlagen och miljöskadelagen. Ytterligare lagar som upphävts är de särskilda lagarna om förbud mot dumpning av avfall i vatten, om svavelhaltigt bränsle, om skötsel av jordbruksmark, om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, om kemiska produkter, om hushållning med naturresurser, om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel, om genetiskt modifierade organismer samt om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. MB syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. MB skall tillämpas så att människors hälsa och miljö skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakats av föroreningar eller annan påverkan, att värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, den biologiska mångfalden bevaras, mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas samt att återanvändning och återvinning liksom annan god hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Stinkspindelskivling eller stinkspindling, ”Cortinárius camphorátus”,  som är det nya namnet på spindelskivlingarna tillhör vårt största släkte storsvampar ”Cortinarius” som fått sitt namn efter en av våra stora sentida mykologer Bengt Cortin. I detta släktet hittar vi två av vår svampfloras giftigast arter nämligen den toppiga giftspindlingen och den orangebruna giftspindlingen. Bägge dessa arter innehåller giftet orellanin som har en njurskadande effekt och växer även i våra trakter så se upp!
Stinkspindelskivlingen på bilden kan förväxlas med bockspindelskivlingen men känns, om man luktar på den, genast igen på den vidriga lukten som påminner om vidbränd potatis. Den växer under hösten tämligen allmänt bland mossa i barrskog.

”Tricholomópsis decóra”, Stubbmusseron, hatt 4 - 8 cm bred, torr, ofta något snedvuxen, välvd till utbredd, ibland något intryckt, i mitten ofta brunsvart, mot kanten med små, spetsiga, olivbruna till svarta fjäll på gul botten. Skivor urnupna till vidvuxna, svavelgula. Fot 4 - 7 cm hög, 0,5 – 1,5 cm tjock, ofta något snedställd, gulaktig, åtminstone som ung något fjällig. Kött gulvitt. Sporer 6 – 7,5 x 4 – 5 µm, brett ellipsoida. Cheilocystider stora, blås- till klubblika, ofta med gult innehåll. Enstaka eller i små knippen på barrträdsstubbar, särskilt av gran. Sommaren till hösten. Täml. Allmän i västra och norra Sverige, i övrigt ganska sällsynt.
Så faktaspäckat och torrt vetenskapligt låter det i texten till den absolut bästa populärvetenskapliga svampboken som Sverige kan erbjuda, det vill säga Svengunnar Rymans och Ingemar Holmåsens ”Svampar”, en drygt tjugotvå år gammal bok i tredje reviderade upplagan. Oumbärlig för den lite mer intresserade mykologen som inte bara vill plocka matsvamp. För matsvampsplockaren finns mästerverket ”Nya svampboken” av Pelle Holmberg och Hans Marklund, utgiven första gången redan 1996 men senast i år, 2006, utkom ytterligare en ny och reviderad upplaga, den tredje i ordningen.

I närheten av Skärsjön i sydöstra delen av naturreservatet hittade jag ett flertal exemplar av bockspindelskivlingen, ”Cortinárius tragánus”. Den luktar starkt och upplevs av somliga som angenämt fruktartad medan den av andra upplevs som äckligt sötaktig. Den växer under hösten i mossiga barrskogar i nästan hela landet. På bilden är den vackert inbäddad i den stora kvastmossan.
En liten varning i sammanhanget är ändå på sin plats, den inte får förväxlas med den goda matsvampen blåmusseron, ”Lepísta núda”, som växer i liknande miljöer och vid samma tidpunkt på året. Bockspindelskivlingen eller bockspindlingen, som den heter idag, är visserligen inte giftig men saknar kulinariskt intresse.

Visst är väl svampar vackra, se bara på dessa två konstverk i färg och form, till vänster en karminröd blodspindelskivling eller blodspindling, ”Cortinárius sanguíneus” och till höger ”en ätlig klump” som dess latinska namn betyder, ”Bolétus edúlis”, eller Karl-Johan, Stensopp. Den ska ha fått sitt mänskliga namn efter vår förste Bernadottekung, Karl den XIV Johan. Enligt gamla uppgifter från tidigt 1800-tal, skulle han varit mycket förtjust i denna, kanske vår bästa, matsvamp efter gul kantarell.
Karl XIV Johan, född den 26 januari 1763, död den 8 mars 1844, kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge kallad Karl III Johan. Karl, som ursprungligen hette Jean Baptiste Bernadotte, var son till sakföraren Henri Bernadotte och hans hustru Jeanne och föddes i staden Pau i sydvästra Frankrike. För att så avslutningsvis återvända till blodspindlingen så är den ingen matsvamp men en eftertraktad färgsvamp som ger röd färg.

Den här björkgrenen är fullkomligt täck av den vackra blodlaven, ”Mycoblástus sanguinárius”, som fått sitt något otäcka namn av att de svarta fruktkropparna, apothecierna är alldeles, just, blodröda inuti. Den är inte svår att hitta i Moskogen för den som vet var man ska leta.
Både könlig och könlös förökning förekommer hos lavarna. Systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar. Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp. De flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier. På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad. När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider. Förökning av lavar på könlig väg blir således mycket slumpartad. Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har utvecklat speciella bildningar i form av soral och isidier. Soral är öppningar i överbarken, där små nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av. Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och växa ut till nya lavbålar.