MARIEHOLMS-
KANALEN
NORRA DELEN

Fakta och funderingar
kring ett stycke unik natur

Dan Damberg 2007

Förord

På uppdrag av styrgruppen inom Kulturarv Marieholm genom Jakob S. Jonsson, projektsamordnare, Ingemar Svensson, projektansvarig Gnosjö kommun och Bo Ejenfors, Länsstyrelsen i Jönköpings län, har jag under de senaste tjugotre månaderna försökt att hitta exempel på det unika utmed Marieholmskanalens sträckning från Marieholm till Hillerstorp. Mina undersökningar och reflektioner bygger på ett stort antal fotografier som jag har tagit under en mängd fältbesök i området sedan sommaren 2005. Att hitta exempel på unik natur utmed Marieholmskanalen är inte svårt då området hyser en stor mängd intressanta arter inom såväl flora, fauna som svamparnas riken samt mycket vacker och intressant natur- och kulturmiljö. Mina texter bygger på biologiska och kulturhistoriska fakta, filosofiska funderingar och helt egna tankar som inte står för någon annan än mig själv. Dessa texter tillsammans med bildmaterialet hoppas jag ska inspirera alla som läser detta till egna funderingar och till insikt om naturens och miljöns ovärderliga rikedom. Vi ärver inte jorden av våra föräldrar utan lånar den av våra barn och under den tiden ska vi förvalta den på ett sätt som innebär att vi kan lämna den vidare i ett lika fint skick som vi en gång fick den eller helst i ett bättre sådant.

Jag har haft som intension att skriva på ett lättsamt och lättläst sätt för att kunna nå ut med mitt budskap till alla och inte bara till de få specialister och specialintresserade inom just beskrivna områden som naturligtvis också, förhoppningsvis, ska kunna finna en glädje i att läsa detta dokument.

Glädje eller upptäckarglädje är just de stämningar som jag vill att de som läser detta ska få och känna för att sedan på egen hand eller med guide kunna besöka området. Till de som bor i bygden runt Marieholm och Hillerstorp vill jag också förmedla en känsla av stolthet över att äga och förvalta ett stycke så unik natur och kultur.

Detta dokument är inte, per definition, färdigt utan ska kunna kompletteras och bibringas med ny kunskap vartefter det anses nödvändigt. 

Det är med stor stolthet som jag skriver dessa rader därför att jag har fått förmånen att vara med och kämpa för och delta i ett så viktigt och unikt projekt som det Kulturarv Marieholm innebär. Det fantastiska arbete som läggs ner och som har lagts ner av framför allt bygdens människor är ett föredöme som jag hoppas ska bli en inspirationskälla för andra att ta efter och att följa.

Tack!

Skillingaryd i april 2007

Dan Damberg

Det vi ser framför oss är inloppet i den norra delen av Marieholmskanalen från sjön Flaten. Lik en mörk grottgång inramad av såväl säv som höga tuvor av starr och mängder med täta lövträd startar färden uppför denna märkliga och trolska kanal. Den bjuder på ett skuggspel när solen skiner som är en upplevelse i sig och dess tvära stränder med klibbalsrötter och träboasering måste ses, måste upplevas!

Denna del av Gnosjö kommun bjuder på mycket vacker och säregen natur. Området har som helhet en svag lutning mot söder och är mycket kuperad och till stora delar täckt med småkullig morän med sjöar i sänkorna. Detta skiljer denna del av kommunen från den norra i så måtto att södra delen är flackare med en del sandiga jordar och stora sammanhängande områden med myrmark.

Kommunens västra gräns är belägen i Nissans dalgång, där mäktiga avsättningar av isälvsmaterial i form av åsar, deltan och terrasser finns. I anslutning till dessa avsättningar och nordost om sjön Flaten finns områden med flygsanddyner.

Större delen av Gnosjö kommun är annars bevuxen med mager barrskog, eftersom berggrundsunderlaget mestadels är sur gnejs. I dalgångar, huvudsakligen i anslutning till sjön Flaten och Storåns dalgång finns dock finkorniga sediment, i vissa fall lera. Här ligger därför de stora uppodlade delarna av kommunen. Store Mosse nationalpark i kommunens sydöstra del tillkom 1982 och innehåller ett antal större sjöar som är rester från den stora issjön Fornbolmen som bildades när inlandsisen så sakta smälte bort för cirka 10 000 år sedan. Flaten är en av dessa sjöar medan de övriga sjöarna är Kävsjön, Häradsösjön och Horssjön, de sistnämnda ligger inom nationalparken.

Bolmenissjön eller Fornbolmen är ett issjösystem i västra Småland, vilket enligt vissa forskare har existerat i samband med den senaste inlandsisens avsmältning från Sydsvenska höglandet. Den teoretiska bakgrunden bygger på att södra Smålands mer eller mindre horisontella peneplan under isavsmältningsskedet hade en svag lutning mot norr, orsakad av inlandsisens olikformiga nedpressning av jordskorpan. En stor issjö kom därvid att dämmas upp mellan iskanten i norr och högre liggande områden i söder. Fornbolmen skulle i sin största utbredning ha nått ända upp till Vätternsänkan.

Den relativt begränsade utbredningen av glaciala sjösediment och svårigheten att finna kontinuerliga strandlinjer har gjort att andra forskare starkt ifrågasatt Fornbolmens existens. De glaciala sjösedimenten inom området torde i stället representera begränsade sjöbassänger och mindre, lokalt uppdämda issjöar, som existerat under olika skeden av isavsmältningen. Den olikformiga landhöjningen efter inlandsisens avsmältning har dock haft en annan viktig effekt på den forna Bolmens utveckling, sjön, som tidigare haft sitt utlopp åt nordväst förbi Reftele, har genom successiv överstjälpning mot söder fått en omläggning av utloppet till det nuvarande via Bolmån vid Skeen i söder.

Den mäktiga bladvassen breder ut sig till vänster på bilden och finns bitvis i ganska stora bestånd utmed norra och västra delen av sjön Flaten. Denna delen av sjön är en god rastlokal för framför allt sjöfågel men även för vadare såväl vår, sensommar som höst. Exempel på återkommande mer eller mindre vanliga fågelarter under dessa sträcktider är sångsvan, mindre sångsvan, storskrake, vigg och dvärgbeckasin. Den sistnämnda låter dock vänta på sig till oktober och november då den kan stötas på mycket nära håll utmed de norra delarna av badstränderna. Dvärgbeckasinen trycker mycket hårt och länge varvid man kan komma den mycket nära, kanske bara någon meter, innan den tar till vingarna för en kortare flygtur.

Dvärgbeckasin eller halvenkel beckasin, Lymnocryptes minimus, är en art i fågelfamiljen snäppor. Den blir 20 centimeter lång och är Europas minsta beckasin. Den är tecknad som övriga beckasiner men har betydligt kortare näbb. Den trycker mycket hårt på marken och lyfter först när man är cirka 1 meter ifrån den. Under spelflykten frambringar den ett läte som påminner om en häst i galopp. Arten häckar på stora myrar i norra Norrland och lokalt i Småland, bland annat inom Store mosse nationalpark, och norra Skåne, och finns vidare österut i norra Europas och Asiens nordliga taigabälte och sydliga tundraområde.

Bladvass är Nordens största gräs och får ofta flera meter höga strån från den grova krypande jordstammen. Bladen är breda, vassa och lite gråaktiga, de har ett typiskt bett tvärsöver. Snärpet, som sitter där bladskivan möter strået, består av korta hår i stället för en hinna som hos de flesta andra gräs. Vassen blommar i augusti-september. Vippan är stor och yvig, den är först brunviolett men blir sedan silverglänsande. Vass kan förväxlas med rörflen som är ett annat storväxt gräs med breda blad.

Vippan hos rörflen är dock tätare och inte lika yvig som hos vass, bladen saknar dessutom bett och arten har hinnlikt snärp. Bladvass är vanlig i hela landet men förekommer mer sparsamt i fjälltrakterna. Bladvass växer vanligen i vatten, ända ner till 2,5 meters djup, men ofta även på fuktig jord. Den är en karaktärsväxt för näringsrika sjöar där den ofta bildar stora täta bestånd. Bladvass ansågs förr vara ett av våra nyttigaste vilda gräs men kunde också vara ett besvärligt ogräs på åkermark. Ung vass var ett utmärkt kreatursfoder. Stråna användes till vassmattor eller till taktäckning men kunde också efter rötning användas till grövre papper om man blandade massan med lump.

Blomvippan användes till färgning och rotstocken kunde torkad och malen användas som nödbrödsämne. Det rynkiga så kallade bettmärket på bladskivan är märken som uppkommit då bladslidan tryckt och klämt bladet innan det vuxit ut. Uppkomsten av märket har givits många olika tolkningar i folktron och enligt en sägen skall Gud och djävulen ha tävlat om vem som kunde skapa det längsta strået. Gud skapade vassen och djävulen skapade gräset rörflen, men då djävulen upptäckte att Gud lyckats skapa ett mycket högre och större gräs än han själv försökte han bita sönder vassen, vilket sålunda skall ha orsakat bettmärkena. Artnamnet australis betyder sydlig och det svenska namnet vass är känt sedan medeltiden bland annat från Östgötalagen.

Inloppet i den norra kanalen är nymuddrat och numera någon halvmeter i vattendjup. Muddringsmassorna ligger upplagda på sidorna och kommer snart att vara övervuxna med den höga och tuvade starren som lyser så vackert ljusgrön på bägge sidorna om vattnet. Här möttes jag av sjungande härmsångare och svarthätta, två av sommarens vackraste fågelröster.
Svarthätta, på latin Sylvia atricapilla, är en art i fågelfamiljen sångare. Den är 13-14 centimeter lång och grå, honan gråbrun, med ljusare undersida. Hanen har svart hjässa, honan brun. Arten häckar i löv- och blandskog, ofta i parker och trädgårdar, i större delen av Europa, västra Asien och nordvästra Afrika, i Sverige norrut till mellersta Norrland. Den är flyttfågel och övervintrar i Afrika.
Svarthätta häckar, som sagt, i alla typer av skogar och är den härdigaste Sylvia-arten. Den återkommer från vinterkvarteren redan från slutet av april och stannar ofta kvar till oktober. Hanens svarta hjässa gör att han är lätt att känna igen.
Härmsångare eller bastardnäktergal eller gulsångare, på latin Hippolais icterina, är en art i fågelfamiljen sångare. Den blir 13-14 centimeter lång och är gröngrå på ovansidan och klart ljusgul på hela undersidan. Den häckar i tät lövskog, alkärr, parker och lummiga trädgårdar i Sverige norrut till Västerbotten, dock sällsynt i Norrland. Arten är känd för sin varierade sång, som är rik på härmläten. Den häckar också i centrala och östra Europa och vidare österut till sydvästra Sibirien och övervintrar i tropiska Afrika.

Den gula näckrosen täcker stora delar av kanalens vatten men här finns även den vita näckrosen och tillsammans bjuder de på vacker ögonfägnad, dock kan även dessa vackra blommor bli för många och måste allt emellanåt rensas bort så att inte allt ljus försvinner från det känsliga vattenekosystemet.
Gul näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora flytblad och gula blommor. Bladen är äggrunda med sidonerver som inte är förenade i kanten och bladundersidan är grön och kal. Gul näckros blommar i juni-juli. Blommorna är plattat klotrunda och fyra till fem centimeter breda med fem stora foderblad, kronbladen är små och ståndarknapparna är långsträckta. Märkesskivan vanligen har ett tjugotal märkesflikar. Fruktkapseln mognar ovan vatten till skillnad från frukten hos vit näckros. Gul näckros kan förväxlas med dvärgnäckros, den senare är dock till alla delar mindre, blommorna är bara upp till tre centimeter breda, ståndarknapparna är ungefär lika långa som breda, märkesskivan har vanligen bara ett tiotal märkesflikar och bladen är ofta dunhåriga på undersidan. Hybrider mellan gul näckros och dvärgnäckros förekommer i de områden där båda arterna finns. Blad av vit näckros skiljs genom rundare bladskiva som ofta är rödaktig på undersidan, samt nerver som är förenade i kanten. Gul näckros är vanlig från Skåne till Norrbotten, på Öland, Gotland och i fjälltrakterna är den ovanlig. Arten är känd i Sverige sedan medeltiden.
Rotstocken kan användas till nödbröd precis som hos den vita näckrosen medan artnamnet lutea är latin och betyder gul, namnet syftar då naturligtvis på blommornas färg.

Marieholmskanalen är som en vacker vattenallé där björk och klibbal ramar in kanalen. Känslan av att färdas i en tunnel av vatten och gröna blad är påtaglig och när man ser den mäktiga träboaseringen kan man inte låta bli att tänka på vilket arbete som låg bakom tillkomsten av denna transportled mellan Hillerstorps samhälle med dess järnvägsstation och bruket i Marieholm.

Norra och södra delen av Marieholmskanalen sträcker sig, som sagt, mellan Marieholm och Hillerstorp och är en knapp mil lång. Den är utgrävd längs Skärvåns sträckning men passerar också sjöarna Mosjön och Flaten. Kanalen erbjuder fantastiska möjligheter till en äkta romantisk naturupplevelse och dess spännande kulturhistoria förgyller upplevelsen. Tillkomsten av kanalen eller kanalerna berodde på att Marieholms bruk hade ett på sin tid besvärligt transportläge. Vägarna var ofta oframkomliga och den närmaste utskeppningshamnen för brukets produkter var Jönköping. Resan dit tog upp till tre dagar med oxtransport vilket var en alldeles för lång tid. Sven A. Collén som vid denna tid var patron på bruket, erbjöds att järnvägen skulle dras till Marieholm men av någon okänd anledning tackade han nej till detta. Han lät istället gräva ut en kanal längs Skärvåns flöde och råvara till bruket och produkterna därifrån transporterades på en kanalpråm från 1910 till en bit in på 1940-talet ner till Hillerstorps samhälle där järnvägen väntade.

Nötkreatur, av fornsvenskans nöt som är ett gemensamt germanskt ord med grundbetydelsen egendom, och fornsvenskans kreatur i betydelsen skapelse eller varelse. Dessa ord kommer i sin tur av latinets creatura som just betyder skapelse. Ko, tamko, nötboskap eller tamboskap är en art i hovdjursfamiljen slidhornsdjur, underfamiljen oxdjur. Arten anses ha uppkommit genom att människan domesticerat och förändrat uroxen så att den passade hennes behov. Uroxen var större och hade längre horn än den tidigast kända tamformen, och människan måste på kort tid ha fått fram en mindre och mer fridsam boskapstyp. Man delar vanligen in nötkreatur i tre grupper, långhorniga, korthorniga och sådana med puckel.

Vad är det då för skillnad mellan en stut och en oxe? Jo, förvisso är både stut och oxe är kastrerade tjurar. När en tjurkalv ska födas upp till slakt kan man välja att kastrera den eller att inte göra det. I båda fallen klassificeras slaktkroppen som ungnöt. En stut är alltså ett ungt produktionsdjur. Ordet oxe används om dragdjur, och oxar är förmodligen äldre än stutar. Att sedan nötköttet tidigare benämndes oxkött och fortfarande heter så i till exempel oxrulader är lite förvirrande. En bonde kan säga att han ska se till sina stutar, aldrig sina oxar. Men man kan faktiskt säga både och. Man körde med oxar förr, men man körde också med stutar.

De stora björkarna och klibbalarna utmed kanalen samt dess närområde utgör en fantastisk häckningsbiotop för diverse fåglar. Vid mina fältbesök i och kring området runt kanalen noterade jag följande arter; kungsfågel, entita, talltita, blåmes, talgoxe, trädkrypare, nötväcka, nötskrika, nötkråka, bofink, bergfink, grönfink, grönsiska, gråsiska, gråsiska av den västliga rasen ”Carduelis flamméa cabaré även kallad brunsiska, mindre korsnäbb, pilfink, domherre, stenknäck, gulsparv, steglits, sävsparv, lövsångare, grönsångare, gransångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, rörsångare, sävsångare, ärtsångare, ängspiplärka, sånglärka, svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, rödhake, Gärdsmyg, järnsparv, sädesärla, forsärla, strömstare, rödstjärt, stare, större hackspett, mindre hackspett, gröngöling, stenskvätta, buskskvätta, koltrast, taltrast, rödvingetrast, gråhäger, knipa, kricka, skogssnäppa, enkelbeckasin, tofsvipa, sparvhök, duvhök, ringduva och skogsduva.

Detta får betecknas som en rik och varierad fågelfauna, utöver det vanliga i närområdet och inom ett så relativt begränsat område som kanalen och dess närmsta omgivningarna trots allt utgör. Det finns även uppgifter om att den lilla vackra kungsfiskaren allt emellanåt ses utmed kanalen mellan Hillerstorp och Marieholm. Kungsfiskare tillhör familjen blåkråkartade fåglar som har i det närmaste världsvid utbredning och omfattar cirka 90 arter.

De flesta finns i Gamla världens tropiker, och bara få arter i Palearktis och Nya världen. De varierar i längd från cirka 10 centimeter hos afrikansk dvärgkungsfiskare till cirka 45 centimeter hos kookaburra. De har stort huvud med lång och kraftig, ofta spetsig näbb, kort hals, kort stjärt och korta ben. Fötterna har tre framåtriktade tår och är sammanväxta vid basen. De flesta arter lever i skogar, ofta vid vatten, men några finns i torra områden. Kungsfiskare livnär sig av ryggradslösa djur, små ödlor och fisk, och bara några arter är övervägande fiskätare. Kungsfiskare är hålhäckare, och många arter som vår egen gräver själva ut tunnel och bokammare.

Vanligen läggs 3–7 vita ägg, som ruvas i 18–22 dagar. Vår art av kungsfiskare häckar i stora delar av Europa, genom hela Asien och österut till Salomonöarna samt även i Afrika. I Sverige finns den sällsynt norrut till Uppland och har häckat i Medelpad. Den är oftast flyttfågel och är känslig för kyla. Kalla vintrar medför kraftig minskning av den svenska populationen; efter långa perioder med milda vintrar kan populationen uppgå till 50–70 par, men några kalla vintrar kan reducera stammen till en tiondedel. Kungsfiskaren hette i antiken halkyon, och det sades att havet alltid höll sig lugnt under dess ruvning. Dessa halkyoniska dagar omnämns av Shakespeare, och från denna tro härstammade seden att anropa kungsfiskaren vid sjönöd. Det finns i dag ett släkte kungsfiskare med namnet Halcyon.

Här ser man hur illa den gamla boaseringen far av tidens tand och för höga vågor, svallvågor vilket gör att strandbrinken så sakta rasar ner och trycker, i sin tur, ner brädorna i vattnet. En försiktig genomförd och genomtänkt renovering av stora delar av denna är nödvändigt men förmodligen mycket svårt och kostsamt att genomföra. Stora delar av kanalen skulle dessutom behöva muddras för att säkerställa farbart vattendjup.

Mudderverk kommer av medellågtyskans modder som betyder gyttja. Detta är en maskin som är avsedd för grävning, muddring, under vatten. Muddringens syfte kan vara att fördjupa farleder, kanaler och hamnar eller att utvinna material, till exempel för byggande av dammar. En av de enklaste anordningarna består av en hydraulisk grävmaskin på en pråm med skopan monterad på en förlängd grävarm. Den kan användas i grunt vatten, till exempel vid muddring i småbåtshamnar. Efter samma princip är större så kallad enskopsmudderverk konstruerade.

Det finns även maskiner med skovlar monterade i en ändlös kedja för kontinuerlig grävning, så kallade paternosterverk, som passar bäst för omfattande grävarbeten i mjuka bottnar, särskilt lera. För större djup och för bottnar med grövre material används främst gripskopsmudderverk, som har en gripskopa hängande i vajrar, med käftar som kan öppnas och slutas hydrauliskt och gripa om stenblock. För sandbottnar förekommer sandsugare, som pumpar en blandning av vatten och sand upp till land eller till en pråm där vattnet avskiljs.

På denna bild ser vi att boaseringen är mer intakt och att strandbrinken inte har rasat kanske beroende på ett bättre sammanhållande rotsystem samt på att vattenfluktuationerna är mindre och vindhatigheter samt vågor skonsamt lägre. Detta gör att man kan ana kanalens forna glans! Här noterade jag vid fältbesöken såväl mink som vessla, underarten av vessla hann jag tyvärr inte med säkerhet avgöra men troligtvis var det en vanlig småvessla ety arten hermelin är tydligt större men allt gick, som vanligt, sekundsnabbt.

Småvessla eller bara vessla, på latin heter den Mustela nivalis och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den är 12–25 centimeter lång och hanarna är störst, med 3–4 centimeter lång svans därtill. Ovansidan är brun medan undersidan är vit. Den nordliga underarten snövessla, Mustela nivalis nivalis, som i Sverige finns norrut från Uppland, är vintertid helt vit, medan den sydliga underarten Mustela nivalis vulgaris, inte ändrar färg. Småvessla finns i de flesta landmiljöer i Europa, Nordafrika, Asien och Nordamerika.

Underarten nordamerikansk vessla Mustela nivalis rixosa anses ofta vara en egen art. Den nordliga underarten kallas ibland också för dvärgvessla.
Småvesslan är det minsta rovdjuret i Europa och är helt inriktad på att jaga smågnagare. Den slanka kroppen gör att den lätt kan slinka in i sorkarnas gångar under jakten. Genom att honan och hanen är mycket olika i storlek kan de specialisera sig på olika stora byten och därmed inte konkurrera om födan.

Såsom i en spegel, för att använda Ingemar Bergmans filmtitel och en boktitel av den amerikanska författarinnan Barbara Tuchman, ser man landskapet via vattnets spegelblanka yta och känslan av rofylld och vilande upplevelse infinner sig ganska snart när man sakta flyter fram i detta fantastiska landskap. Lyssna till tystnaden och fågelsången, hör kornas råmanden i fjärran och lukta på sommarens dofter. Låt klockan stanna en stund och glöm tidens hastighet, du kommer då att finna att livsandarna vaknar och sinnena skärps kring det som egentligen är viktigt i livet, en natur i balans ger en människa i balans ger en natur i balans, kretsloppen är så slutna för ett ögonblick, passa på att njuta.

1960-talets första år innebar en konstnärlig förnyelse av Ingemar Bergman, av många betraktad som höjdpunkten i hans konstnärsgärning. Den så kallade trilogin om Guds tystnad, med filmerna Såsom i en spegel, 1961, Nattvardsgästerna, 1963 och Tystnaden, 1963 beskriver han inte bara en religiös problematik i tre stadier utan också en stilistisk utveckling mot en alltmer asketisk, avskalad berättarform. Sålunda är filmen Tystnaden, i skarp kontrast till hans ofta mångordiga 1950-talsfilmer, bitvis helt utan dialog. En både ämnesmässig och stilistisk avrundning på trilogin kan även filmen Persona från 1966 sägas utgöra. Denna betraktas som Ingemar Bergmans märkligaste och i särklass mest radikala filmexperiment. Här driver han tillsammans med fotografen Sven Nykvists hjälp sin raffinerade närbildsestetik till fulländning och skapar en förtätad, poetiskt dubbelbottnad film, samtidigt en konstnärlig självuppgörelse och ett ifrågasättande av den psykologiska identiteten.

Tuchman, Barbara, född Wertheim, levde mellan åren 1912 till 1989. Hon var en stor amerikansk historiker och journalist. Hennes genombrott som en av Amerikas mest lästa historiker kom på 1960-talet med boken, Augusti 1914, som gav henne Pulitzerpriset. Ett annat berömt arbete är boken, En fjärran spegel som gavs ut 1978. Hennes styrka var dels hennes livfulla och inträngande personbeskrivningar, dels förmågan att ta upp viktiga ämnen och följa dem över lång tid som till exempel boken, Dårskapens vägar från 1984. Jag rekommenderar dessa böcker varmt!

Det fantastiska ljusspelet mellan stammarna och interaktionen med det stilla flytande vattnet får ögonen att tåras. I bakgrunden har en jätte fallit för stormens krafter och bygger nu en bro mellan brinkarna för den balanskunnige och modige besökaren. Det gröna klorofyllet färgar omgivningarna under sommaren. Ordet klorofyll kan härledas till franskans chlorophylle vilket i sin tur kommer av grekiskans chlaros för gulgrön eller ljusgrön samt från phyllon för blad. Detta är ett sammanfattande namn på de gröna föreningar som deltar i fotosyntesen i växter, alger, cyanobakterier och andra fotosyntetiska bakterier. Det finns flera olika former av klorofyll, men alla har en gemensam struktur, en porfyrin-ring med en magnesiumjon i mitten. Skillnaderna mellan de olika formerna ligger huvudsakligen i den kemiska byggnaden av porfyrin-ringen. Alla organismer som utvecklar syrgas genom fotosyntesen innehåller klorofyll a. Växter innehåller dessutom klorofyll b. Klorofyll c och d förekommer i en del alggrupper, medan de fotosyntetiska bakterier som inte utvecklar syrgas har speciella klorofylltyper, olika för olika grupper av bakterier.

Att vara turist på kanalen är spännande och roligt för människor i alla åldrar men glöm inte flytvästarna för även om vattnet inte är speciellt djupt är bottnen lös och lite dyig vilket gör att man kan sjunka ner och fastna hårt i det baksug som bildas runt ben, fötter och armar. När man kör med motor i kanalen måste man ta hänsyn till de svallvågor som bildas av propellern ety dessa skadar de känsliga strandbrinkarna och den ovärderliga träpalissaden.
Kvicksand är sand som saknar stabilitet och därför inte kan bära en belastning, varför föremål som hamnar på dess yta snabbt sjunker ned. Kvicksand förekommer vanligtvis där tillgången på väl rundade sandkorn är god, till exempel vid havsstränder, flod- och kanalmynningar, och där grundvatten dessutom strömmar upp underifrån. Sanden blir då vattenmättad och halvflytande varvid friktionskrafterna blir små och sanden förlorar sin bärighet.

Ordet palissad kommer troligen av ordet palis för påle eller pålverk vilket i sin tur kommer av latinets palus för påle eller stolpe och är benämning på en äldre typ av förskansning eller stormhinder. En palissad bestod mestadels av i marken tätt nedslagna eller nedgrävda pålar, vanligen spetsade upptill. Palissader förekom även i gravar, oftast resta i gravbottnen, ibland satta i gravkanterna och då kallade för vallnålar. I den romerska legionärens burna fältpackning ingick, i varje fall under äldre kejsartid, en påle avsedd för den palissad som restes till skydd för lägret.
Kejsartid är i romersk kronologi benämning på tiden mellan 27 före Kristus, då Octavianus erhöll benämningen Imperator Caesar Augustus, och 476 efter Kristus, då Romulus Augustulus som det västromerska rikets siste kejsare fördrevs från Rom.

På ett antal ställen har stora träd blåst ner över kanalen och bildar ”broar” som gör att man måste huka sig en aning när man tar sig fram med mindre båtar. De höga strandbrinkarna efter gångna tiders grävningsarbeten gör dock så att träden ligger relativt högt ovan vattnet men om man i en framtid skulle låta turister transporteras med större båtar av pråmtyp så måste man naturligtvis på ett för naturen och strandbinkarnas bevarandes skull ta bort dessa fallna jättar. Granen på bilden är relativt spärrkronig och vittnar om att den vuxit upp i ett relativt öppet landskap fjärran från dagen mer lövskogslika och bitvis lundlika.

Pråm, ordet kommer från medellågtyskans prâm och är ett ord av slaviskt ursprung. Pråmen är en flatbottnad farkost avsedd för transport av gods, vanligen avses en sådan utan egen motor. Den enklaste formen av pråm förflyttas genom dragande bogsering med bogserbåt och vajer. Genom utveckling av kopplingsanordningar för påskjutningsteknik har pråmbogsering blivit säkrare och kommit att användas inte bara i flod- och kusttrafik utan också över större öppna vatten såsom Östersjön, i några fall till och med i transocean trafik.

Lund är ett mindre lövskogsområde som är typiskt med så kallade ädla lövträd dit man räknar bland annat ask, alm, lind och ek samt ett välutvecklat buskskikt med bland annat hassel och hagtorn. I många fall har lunden uppstått genom igenväxning av tidigare löväng eller beteshage. Den kan också inta grovblockig men näringsrik mark som varit svår att utnyttja som fodermark. I glesare eller tidvis betad lund kan granen lätt tränga in och till sist ta överhanden. Detta är vad som händer framför allt utmed kanalens östra sida.

När man i sakta mak tar sig nedför Marieholmskanalen kan man inte låta bli att beskåda himmelen men sommarens vackra moln och fåglar som stilfullt bemästrar lufthavens vindar. Ormvråk, bivråk, sparvhök, duvhök och brun kärrhök var rovfåglar som jag noterade mot den vackert blå Marieholmskanalshimmeln.

Cirrus eller fjädermoln är höga moln och består helt av iskristaller. Cirrus har formen av trådar, strimmor eller diffusa vita flak. Sådana moln kan vara förebud om ett annalkande frontsystem och följs då av tätnande molntäcke och nederbörd.

Cirrostratus eller slöjmoln, är ett tunt jämnt molnskikt som solen eller månen lyser igenom. De kommer ofta som förebud om ett frontsystem som närmar sig. Molnet består helt av iskristaller, vilka kan bryta solljuset och ibland ge upphov till ljusfenomen, även kallade halofenomen.

Cirrocumulus eller makrillmoln är flak av moln vilka består av molnelement i form av runda celler eller rullar.

Altostratus eller skiktmoln, består både av vattendroppar och iskristaller och är ett jämnt molntäcke, ofta utan synlig struktur. Det förekommer i samband med fronter och längst från fronten är molntäcket så tunt att solen eller månen lyser igenom.

Nimbostratus eller regnmoln innehåller i lägre delen vattendroppar och i övre delen också iskristaller. Dessa förekommer liksom altostratus vid fronter och ger nederbörd som når jordytan.

Altocumulus eller böljemoln, består nästan alltid helt av vattendroppar och kan ha mycket varierande utseende.

Cumulus eller stackmoln påminner om blomkålshuvuden med plana undersidor och konturerna är skarpa, vilket beror på att molnet helt består av vattendroppar och kallas vackertvädersmoln. Över land är de vanligast på sommaren då marken värmts upp av solstrålningen. Ibland kan sönderblåsta cumulus synas som mörka trasor dessa cumulus brukar då kallas dåligtvädersmoln.

Cumulonimbus eller bymoln, är moln som vuxit sig tillräckligt mäktiga för att ge nederbörd. De sträcker sig då flera kilometer upp i atmosfären.
Stratocumulus eller valkmoln, är ett moln bestående av vattendroppar, vilket bildas då vindar är begränsad till ett tunt skikt vilket gör att molnen breder då ut sig horisontellt.

Ett vackert möte mellan natur och kultur då de vita näckrosorna vackert ramar in den mäktiga träpalissaden. Det är nästan så att man kan tro att det ligger ett gammalt sjunket skepp under vattenytan och väntar på att få berätta sin historia och avslöja sina skatter.

Vit näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora runda flytblad och stora vita blommor, de största hos någon svensk växt. Bladen är runda till brett äggrunda med sidonerver som är förenade i kanten, bladundersidan är ofta rödaktig. Vit näckros blommar från juni till augusti. Blomman har fyra gröna foderblad och talrika vita kronblad, sällsynt förekommer också en form med röda kronblad, så kallad röd näckros, formen rosea. När blomman blivit befruktad böjs frukten ner under vattnet för att mogna. Den köttiga fruktkapseln löser upp sig vid mognaden och fröna, som är försedda med ett luftfyllt bihang, kan flyta med vågor och strömmar innan de slutligen sjunker till botten. Vit näckros är variabel och delas i flera underarter, vilka ibland betraktas som egna arter. Huvudunderarten sydnäckros, formen alba, har stora blad, blommor med talrika märkesstrålar, platt blomfäste och taggiga pollenkorn.

Underarten nordnäckros, formen candida har mindre blad, blommor med färre märkesstrålar, konkavt blomfäste och vårtiga pollenkorn. Den tredje underarten, atlantnäckros, formen occidentalis liknar mest nordnäckros, men har en kal zon utan ståndare närmast märkena.

Den gula näckrosens blad skiljer sig från den vita näckrosens genom sin mer avlånga form, sina sidonerver som ej är förenade i kanten och sin gröna undersida. Vit näckros är vanlig och förekommer i hela landet.

Sydnäckros finns upp till Uppland, men även i Värmland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland, medan nordnäckros är vanligast i de nordliga landskapen. Första fynduppgiften publicerades 1684, men arten är känd sedan medeltiden. Jordstammen kan bli nästan armtjock och är rik på stärkelse vilket gör att den torkad och malen har använts till nödbröd. Vit näckros och även den rödblommiga formen, som kallas röd näckros, är omtyckta som dammväxter. Vit näckros är Södermanlands landskapsblomma.

Röd näckros är en form av vit näckros och skiljs bara genom sina röda kronblad. Den röda näckrosen hittades år 1856 i sjön Fagertärn i Närke och den växer numera vild i flera sjöar i Tivedstrakten.

Artnamnet alba betyder vit och namnet näckros kommer av att man förr trodde att Näcken gömde sig under bladen.

Den vackra vita näckrosen är kanske vår största och vackraste blomma. Den finns även i en röd variant känd från Fagertärn i Tiveden. Enligt Carl von Linné och hans blomsterur kan man läsa tiden i de vackert vita kronbladen då de vid ett exakt tidsintervall i skymningen sluter sig och återgår till ett knoppstadium för att nästa gryning åter slå upp sina insektsskyltande parningsorgan i form av ståndare och pistiller.

Blomsterur är en samling av växter av olika arter vilken visar tiden på dygnet. Blommorna hos en del växter öppnar och sluter sig regelbundet varje dygn på tider som är karakteristiska för växtarten. På grundval av detta konstruerade Linné sitt berömda blomsterur, Horologium florae, där man kan bestämma klockslaget efter vilka blommor som har öppnat respektive slutit sig. Linnés blomsterur gjordes på Uppsalas breddgrader, och tidsuppgifterna måste därför ruckas vid utnyttjande av blomsteruret på andra platser. Dessutom fungerar uret bara vackra och varma dagar. Som exempel på uppgifter ur Carl von Linnés blomsterur kan jag nämna att ängshaverroten öppnar sig mellan klockan 03:00 och 05:00 och sluter sig mellan klockan 09:00 och 10:00, maskrosen öppnar sig mellan klockan 05:00 och 06:00 respektive sluter sig mellan klockan 08:00 och 10:00, åkermolken öppnar sig mellan klockan 06:00 och 07:00 respektive sluter sig mellan klockan 11:00 och 12:00 och gråfibblan slutligen öppnar sig mellan klockan 06:00 och 07:00 respektive sluter sig mellan klockan 15:00 och 16:00.

Det är en mycket tydlig skillnad mellan den östra sidans strandbrink, som ligger i en mer eller mindre orörd och stundtals lundliknande lövskog bestående av framför allt vårtbjörk, glasbjörk, klibbal, rönn samt en och annan tall och gran, och den västra sidans brink som ligger i anslutning till brukad åkermark med betande djur. Såväl flora som fauna skiljer sig åt med en mycket tydlig och pedagogisk gränslinje i form av kanalen. Detta gör att man på ett utmärkt sätt kan förklara skillnaden mellan till exempel skogens och jordbruksmarkens ekosystem vilket gör kanalen till en utmärkt plats för skolans utepedagogik i ett stort antal ämnen, endast fantasin hos läraren sätter gränserna. Att lära in ute blir här en tacksamt och förnämlig uppgift som skolorna borde praktisera mycket mera ofta.

Ett annat spörsmål som bör diskuteras är huruvida man ska glesa ut strandbrinksskogen eller ej för helt klart är de stora träden som står närmast vattnet ett problem för träpalissaden och dess rötter bidar till att grunda upp kanalens vattendjup men de är också mycket viktiga för den biologiska mångfalden utmed kanalen. Svaret bör väl bli som vanligt, nämligen en försiktig kompromiss mellan naturvården och kulturvården där allas intressen bevakas och tillvaratas.

Alrot är trä från alens rötter och stamansvällningar. Alrot, som har flammig teckning med starka kontraster, användes i Sverige som möbelfaner under 1700-talet och tidigare delen av 1800-talet. Bland annat var alrotsfanerade möbler, främst vändbord, en specialitet för möbelsnickeriet i Mälardalen.
Alkärr är en typ av ängsskog på fuktig mark. Det är klibbalen som bildar denna skogstyp på marker som vid snösmältning och regn delvis sätts under vatten. Träden formar stora, upphöjda socklar, där många skuggtåliga växter får fäste, medan markpartierna mellan socklarna hyser olika kärrväxter och en ofta rik markfauna. Alkärren är en starkt hotad vegetationstyp, och många har förvandlats till odlingsmark.

Ett som är säkert om jag får bestämma är att samtliga granar inom denna fantastiska miljö omedelbart ska tas bort, allt för att öka ljusinsläppet och minska försurningen av marken i anslutning till de stora granarna. Alla rester från dessa granar ska också forslas bort så att grenar och barr inte kväver den vackra lövskogsfloran. När kanalen var ny fanns här förmodligen inte ett träd i anslutning till vattnet utan kanalen flöt genom ett öppet jordbrukslandskap helt olikt dagens.

Mulens landskap är en benämning på mark vars öppethållande främst sker med betesdjur, vanligen nötkreatur, får eller getter och ofta i miljövårdande syfte. Därigenom förebyggs igenväxning med skog och buskar, till exempel på nedlagda åkrar och annan öppen mark i anslutning till tätortsbebyggelse.
Mule är den främre hårlösa delen av överläppen hos många hovdjur. Den hålls ständigt fuktig genom avsöndringar från slemkörtlar. Mulen är framträdande speciellt hos oxdjur men finns även hos till exempel giraffdjur och hjortdjur. Hos hästdjur är mulen dock torr och klädd med mjuka hår.

Miljövård är arbetet med den yttre miljön, här ingår naturvård, miljöskydd och hantering av kemiska produkter. Under första hälften av 1900-talet dominerades miljövården av naturvårdsarbete men genom en ny naturvårdslag, som trädde i kraft 1965, gavs en bredare inriktning mot bevarande av naturtyper och av växt- och djurarters mångfald. Mot slutet av 1960-talet uppmärksammades försurningen av sjöar liksom en mer allmän kvicksilverförgiftning. Det var också vid denna tid som det egentliga miljöskyddsarbetet kom i gång i Sverige. År 1967 tillkom Statens naturvårdsverk och särskilda naturvårdssektioner på länsstyrelserna och år 1987 samlades miljöfrågorna i ett särskilt departement.

Under 1970- och 80-talen har gränsöverskridande föroreningar och globala miljöfrågor kommit i fokus, framför allt växthuseffekten och uttunningen av ozonskiktet i stratosfären. Detta har medfört att miljöfrågorna har blivit allt mer internationella.

En rad internationella miljövårdsorgan har skapats. På global nivå samordnar UNEP hela FN-systemets insatser för miljö och naturresurser. Flera av FN:s fackorgan arbetar också med miljöfrågor inom sina områden. Inom Europa utarbetar EU förordningar och direktiv inom miljöområdet. Ett av resultaten av det internationella samarbetet är de konventioner inom olika delar av miljöområdet som tagits fram. Inom naturvårdsområdet finns Ramsarkonventionen, som behandlar skyddet av våtmarker av internationell betydelse och Riokonventionen om biologisk mångfald.

Göta kanal är en vattenväg mellan Mem vid Slätbaken i Östergötland och Sjötorp vid Vänern i Västergötland. Kanalen är cirka 190 kilometer lång, därav grävd kanal om cirka 87 kilometer. Tillsammans med Trollhätte kanal och Göta älv bildar Göta kanal en 390 km lång vattenväg tvärs genom Sverige. Till denna anknyter Kinda kanal vid Roxen och Säffle kanal samt Dalslands och Snäcke kanaler vid Vänern. Göta kanal går genom sjöarna Asplången, Roxen, Norrbysjön, Boren, Vättern, Bottensjön samt Viken, där den når sin högsta nivå om 91,8 meter över havet. Kanalen som ägs av Domänverket genom AB Göta kanalbolag i Motala, har kallats Sveriges längsta fastighet. Kanalområdet är 118,6 meter eller 200 alnar brett. Kanalen är i regel 14 meter bred vid bottnen, 26 meter vid ytan samt 3 meter djup. Fartyg som idag tillåts trafikera kanalen får ha en största längd på 30 meter, en största bredd på 7 meter och ett största djupgående på 2,82 meter. Den segelfria höjden är 22 meter och högsta tillåtna hastighet är 5 knop.
De 58 slussarna är som regel 35,63 meter långa och 2,97 meter djupa. Bredden i portöppningarna är 7,2–7,6 meter. Genom att sidorna i slusskamrarna är bågböjda i såväl längdled som djupled är kamrarna endast 6,2–6,4 meter breda vid bottnen.

Kanalen är numera helt och hållet inriktad på turism och fritidsbåttrafik och har bland annat 15 gästhamnar med väl utbyggd service.

Staten har, sedan den 1978 tog över AB Göta kanalbolag, satsat många miljoner på upprustningen av kanalen och en mekanisering av slussar och broar. Under en säsong, från maj till september, passerar cirka 6 000 fritidsbåtar genom kanalen, som dessutom regelbundet trafikeras av cirka 15 passagerarfartyg från 8 rederier. Kanalens kapacitet bestäms av Brunnby nedre sluss, som är 0,8 meter kortare än normalslussen, vattennivån i sjöarna Viken och Vättern, som ibland har understigit den stipulerade, samt väntetiderna vid slusstrappan i Berg, sydväst om Ljungsbro.

Skulle något av detta vara applicerbart på ”vår egen Göta kanal”, Marieholmskanalen!?

Referenser

Svampar, Svengunnar Ryman & Ingemar Holmåsen
Svampar i Norden och Europa, Bo Nylén
Nya Svampboken, Pelle Holmberg & Hans Marklund
Lavar, Roland Moberg & Ingemar Holmåsen
Mossor, Tomas Hallingbäck & Ingemar Holmåsen
Fågelguiden, Killian Mullarney, Lars Svensson & Dan Zetterström
Den nya nordiska floran, Bo Mossberg & Lennart Stenberg
Insekter i Europa, Michael Chinery
Nationalencyklopedin
Wikipedia
Google
Dan Damberg med familj