MARIEHOLMS-
KANALEN
SÖDRA DELEN

Fakta och funderingar
kring ett stycke unik natur

Dan Damberg 2007

Förord

På uppdrag av styrgruppen inom Kulturarv Marieholm genom Jakob S. Jonsson, projektsamordnare, Ingemar Svensson, projektansvarig Gnosjö kommun och Bo Ejenfors, Länsstyrelsen i Jönköpings län, har jag under de senaste tjugotre månaderna försökt att hitta exempel på det unika utmed Marieholmskanalens sträckning från Marieholm till Hillerstorp. Mina undersökningar och reflektioner bygger på ett stort antal fotografier som jag har tagit under en mängd fältbesök i området sedan sommaren 2005. Att hitta exempel på unik natur utmed Marieholmskanalen är inte svårt då området hyser en stor mängd intressanta arter inom såväl flora, fauna som svamparnas riken samt mycket vacker och intressant natur- och kulturmiljö. Mina texter bygger på biologiska och kulturhistoriska fakta, filosofiska funderingar och helt egna tankar som inte står för någon annan än mig själv. Dessa texter tillsammans med bildmaterialet hoppas jag ska inspirera alla som läser detta till egna funderingar och till insikt om naturens och miljöns ovärderliga rikedom. Vi ärver inte jorden av våra föräldrar utan lånar den av våra barn och under den tiden ska vi förvalta den på ett sätt som innebär att vi kan lämna den vidare i ett lika fint skick som vi en gång fick den eller helst i ett bättre sådant.

Jag har haft som intension att skriva på ett lättsamt och lättläst sätt för att kunna nå ut med mitt budskap till alla och inte bara till de få specialister och specialintresserade inom just beskrivna områden som naturligtvis också, förhoppningsvis, ska kunna finna en glädje i att läsa detta dokument.

Glädje eller upptäckarglädje är just de stämningar som jag vill att de som läser detta ska få och känna för att sedan på egen hand eller med guide kunna besöka området. Till de som bor i bygden runt Marieholm och Hillerstorp vill jag också förmedla en känsla av stolthet över att äga och förvalta ett stycke så unik natur och kultur.

Detta dokument är inte, per definition, färdigt utan ska kunna kompletteras och bibringas med ny kunskap vartefter det anses nödvändigt. 

Det är med stor stolthet som jag skriver dessa rader därför att jag har fått förmånen att vara med och kämpa för och delta i ett så viktigt och unikt projekt som det Kulturarv Marieholm innebär. Det fantastiska arbete som läggs ner och som har lagts ner av framför allt bygdens människor är ett föredöme som jag hoppas ska bli en inspirationskälla för andra att ta efter och att följa.

Tack!

Skillingaryd i april 2007

Dan Damberg

Utloppet från sjön Flaten in i den södra delen av Marieholmskanalen påminner om kanalens utlopp i sjön i norr. Den glesa säven i förgrunden ramas in av en hög och lummig grönska av diverse sly och videbuskar i buskskiktet och björk och klibbal i trädskiktet. Även här är det bedövande vackert och i anslutning till inloppet i kanalen är det ett gott fiske av såväl gädda som abborre. Vattendjupet är inte heller här speciellt stort och igenslamningen hög.

Abborre, Perca fluviatilis, är en art i familjen abborrfiskar. Den når som mest cirka 60 centimeters totallängd, vikt cirka 4 kilo. De två ryggfenorna är skilda från varandra. Färgen varierar från ljust gulaktig med ett antal svarta tvärband till nästan helt svart. Utbredningen omfattar sötvatten i större delen av Europa och norra Asien. Abborren är allmän i Sverige med undantag för fjällområdet och förekommer även i bräckt vatten längs Öresunds och Östersjöns kust. Lever i stim och livnär sig som ung av plankton, som vuxen av fisk. Leker från islossningen till en bit in i juli månad.

Abborrfiskar, Percidae, familj abborrlika fiskar med cirka 165 arter i sötvatten i Nordamerika, norra Asien och Europa. De har två ryggfenor, den främre med taggstrålar, en eller två taggstrålar i analfenan och ett eller inget predorsalben. De saknar benhylla under ögat. I Sverige finns abborre, gärs och gös.

Abborrlika fiskar, Percoidei, underordning av abborrartade fiskar med cirka 80 familjer på tillsammans cirka 2 500 arter. Till denna grupp förs de primitiva abborrartade fiskar vilkas fylogenetiska släktskap ännu inte har klarlagts. I ordningen ingår bland annat familjerna abborrfiskar, argusfiskar, bandfiskar, bladfiskar, djuphavsabborrfiskar, egentliga havsabborrfiskar, fjärilsfiskar, glasabborrfiskar, gruntfiskar, guldmakrillfiskar, havsabborrfiskar, havsbraxenfiskar, havsgösfiskar, havsrudefiskar, kejsarfiskar, käkfiskar, mullusfiskar, nilabborrfiskar, solabborrfiskar, sprutfiskar och sugfiskar

Den vackra träpalissaden möter oss redan en bit ut i sjön och just här är den i bättre skick än i den norra delen men annars är boaseringen överlag i bättre skick i den norra delen av Marieholmskanalen. Säven glesnar och försvinner ganska omedelbart när vi når in i kanalen. I de styva sävstråna har flera observationer av kungsfiskare gjorts genom åren och när den blir skrämd flyger den blixtsnabbt och lågt utefter vattenytan in bland skuggorna och trots att den är i det närmaste självlysande turkosblå och roströd blir den snabbt uppslukad av det vackra ljusspelet mellan stammarna inne i Marieholmskanalens dunkel samtidigt hör man dock fortfarande den skarpa och utdragna visslingen under några sekunder.

Säv är ett högväxt halvgräs med trint strå. Strået är mörkgrönt och bladen är oftast starkt reducerade och består bara av korta basala slidor. På djupt eller rinnande vatten kan dock arten ibland utveckla långa smala blad men istället blir då strået förkrympt. Axsamlingen består av flera mångblommiga ax, stödbladet är långt och når över axsamlingen. Axfjällen är jämnbruna och saknar körtlar. Blommorna har tre märken. Nöten är trekantig.

Säv kan förväxlas med blåsäv, men den senare är mer blågrön i färgen och har axfjäll med röda körtlar, blommor med två märken, samt plattad nöt. Sjösäv finns i hela Sverige och är vanlig överallt utom i landets norra delar. Den växer bara i sötvatten, medan blåsäv huvudsakligen återfinns i bräckvatten. Nyman gjorde 1868 en målande beskrivning av sävens växtplats: ”Den växer gerna der vattnet är så djupt, att det icke kan bottenfrysa, och den uppträder vanligen så talrikt och i så täta massor att den bildar på vattnet riktiga små skogar, i hvilka vinden leker då den under sin gång kröker den böjliga Säven, med vars mörka strån Svärdsliljan gerna blandar några lysande gula blommor.” Första fynduppgift är från 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden. Säv har bland annat använts till taktäckning och även till att fläta mattor, tunnbindare utnyttjade stråna för tätning. Stråmärgen kunde torkad och malen nyttjas till nödbröd. Linné berättar i Flora Lapponica 1737 om hur stråna utnyttjades som simdynor, han skriver att ”Emedan stjälkarna äro svampiga, kunna de, sedan de afskurits, med största lätthet flyta på vattnet. Därför bruka gossar i Sverige sammanbinda dem till knippor, med hvilka de kunna hålla sig uppe, så att de ej sjunka, under det att de söka lära sig simma”, svensk översättning av T. M. Fries, 1905.
Artnamnet lacustris kommer av latinets lacus för sjö och syftar på växtplatsen.

Trubbhättemossa, ”Nyholmiélla obtusifólia”, bildar små spridda dynor på olika lövträd, framför allt de ädla lövträden, men även på murytor. Den är allmän endast i de södra delarna av landet dock med undantag för västkusten samt är norrut i Sverige mindre allmän. Trubbhättemossan växer ofta inblandad med andra hättemossor såsom båghättemossa och strimmig hättemossa, i det här specifika fallet växer mossan på en rot från en björk med överhäng över kanalen. Bladen känns lätt igen på de bruna groddkornen som sitter strödda på bladöversidan. Sporhus är dock mycket sällsynta.

Bryologi är läran om mossorna och utmed kanalen är luftfuktigheten relativt hög vilket gör att kryptogamer såsom mossor, lavar och svampar trivs bra.

Groddkorn, spridningsenhet, diaspor, vid könlös fortplantning hos mossor. Det kan vara en- eller flercelligt och mikroskopiskt litet till uppemot 1 millimeter stort och innehåller anlagen till en ny mossplanta. Det förekommer hos såväl blad- som levermossor och har stor betydelse för mossornas närspridning. Ofta bildas groddkorn i bladspetsar, vilket är vanligt hos bland annat bladlevermossor, men ibland kan de bildas i exempelvis skållika bildningar som hos lungmossor eller i spetsen av långa skaft som hos räffelmossor. Groddkorn kallas ibland groddknoppar.

Diaspor, från grekiskans diaspora, utspridning, i botaniken spridningsenhet, antingen vegetativ, till exempel groddknopp, skottdel och reva, eller fruktifikativ, till exempel frö, frukt och fruktförband. Hos mossor och ormbunkar är de viktigaste spridningsenheterna sporerna. Detsamma gäller svampar och alger, där diasporerna ibland har rörelseförmåga, så kallade zoosporer. Diasporerna möjliggör att växter, svampar och alger uppnår nya växtplatser.

Sporkapsel eller sporhus, hos mossor den del av den könlösa generationen, sporofyten, vari sporerna bildas. Sporkapseln sitter vanligen via ett skaft med fot fäst på mossplantan, gametofyten. Sporkapslarna varierar till utseendet och är viktiga systematiska bestämningskaraktärer.

Här i inledningen av kanalens södra del är träboaseringen relativt välbevarad och i denna vy åt öster bakom de höga tuvade starrtuvorna öppnar sig mulens marker där såväl kor som får betar landskapet öppet, ljust och vackert. Mellan boaseringen och starrtuvorna växer rikligt med ängsfräken eller rävarumpor som de kallas i folkmun.

Ängsfräken är en rikt grenig fräkenart med ganska späda stjälkar och grenar, hela växten är något sträv och den kan bli upp till fem decimeter hög. Bladslidorna har 10-20 bladtänder. Grenarnas första led är ungefär lika lång som bladslidan, grenarna är något bågböjda och har tilltryckta bladtänder. Sporangiesamlingen sitter i toppen av brunaktiga skott som under sommaren blir gröna och grenade.

Ängsfräken är spädare än åkerfräken och skiljs från denna genom sin strävhet och genom att ha bladslidor på stjälken som är liklånga med första grenleden. Arten växer ofta i stora bestånd vilka ger ett påfallande skirt intryck. Ängsfräken förekommer i hela landet, den är ganska vanlig i fuktiga näringsrika granskogar, lundar, ängar och skogsbryn. Första fynduppgift publicerades år 1809.

Artnamnet pratense kommer av latinets pratum för äng och syftar på växtplatsen. Fräknen, Equisetum, är ett släkte fräkenväxter med cirka 30 nu levande arter, där flertalet har en närmast världsvid utbredning. De flesta fräknen är inte högre än 1-1,5 meter den västindiska och sydamerikanska arten Equisetum giganteum kan bli 13 meter hög men har endast 2 centimeter tjock stam som hela tiden måste stödja sig mot träd. Släktet är känt från Skånes trias-juraformation. Till släktet förs bland annat kärrfräken, sjöfräken, skavfräken, skogsfräken, åkerfräken och ängsfräken, se bilden ovan. Kryptogamer, av krypto och grekiskans gamos för bröllop, äktenskap, sporväxter, enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar; den andra är fanerogamerna, fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter; samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna. Linné förde samtliga kryptogamer till klassen Cryptogamia i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning. Den könlösa förökningen är av typen celldelning, fragmentering och spridning med sporer, medan den könliga vanligen sker genom sammansmältning av könsceller.

Dessa magnifika klibbalssocklar är rena rama konstverken. Här finns plats för allehanda mindre däggdjur, för såväl boplatser som skydd och vila. Dessa skall sparas för de skyddar också kanalens brinkar från att rasa ner i kanalen. Tänk på hastigheten Ni som kör motorbåt i kanalen! Svallet eroderar!

Däggdjur, Mammalia, är en klass av ryggradsdjur med cirka 4 500 nu levande arter. Deras hjärna är både relativt större och mer komplicerat byggd än andra djurs. Liksom fåglarna har de inre värmereglering, de är alltså jämnvarma. Ett karakteristiskt drag är den avancerade omvårdnaden av ungarna, modern har bröstkörtlar som avsöndrar mjölk för ungarnas tidigaste utveckling.

Däggdjuren har främst genom sin värmeregleringsförmåga lyckats kolonisera i stort sett alla jordens miljöer utom djuphaven och det inre av Antarktis. Det finns såväl flygande däggdjur som arter som söker sin föda i havets djup. Många däggdjur är helt eller delvis nattaktiva.

Däggdjur kännetecknas av bland annat följande karaktärer, huden är täckt av hår, som är en bildning av annat ursprung än fåglarnas fjädrar, hos vissa grupper är håren dock ombildade till taggar eller fjällplåtar, och hos några saknas de helt, två par extremiteter med klo- eller nagelförsedda tassar, hovar eller i vissa fall händer och fötter med gripförmåga, välutvecklade ytteröron. Vattenlevande former har speciella byggnadsdrag. Hos dessa har till exempel extremiteterna ombildats till fenor eller reducerats, och ytteröron saknas hos många arter. Viktiga inre karaktärer är de tre hörselbenen i mellanörat, hammaren, städet och stigbygeln. Två av dessa, motsvarande hammaren och städet, ingår hos groddjur, kräldjur och fåglar i käkleden och utgör där ledbenet respektive kvadratbenet. Varje halva i underkäken består av ett enda ben, dentale, som hos vissa former har fogats samman med andra sidans dentale framtill, övriga underkäksben har reducerats eller omvandlats till hörselben i mellanörat, tanduppsättningen är differentierad i framtänder, hörntänder, premolarer och molarer, falska respektive äkta kindtänder, tänderna är thecodonta, det vill säga nedsänkta i käkbenet och molarerna har vanligen två eller fler rötter, kraniet har två ledknappar mot atlaskotan, första halskotan, medan det hos kräldjur och fåglar bara finns en ledknapp, storhjärnan och lillhjärnan är välutvecklade, liksom sinnesorganen, hjärtat har fyra kammare och blodomloppet dubbelt kretslopp, det vill säga blod förs dels till lungorna för syrsättning, dels ut i kroppen.

Några vackra men giftigt oätliga rottryfflar ur släktet ”Scleroderma” växer här i anslutning till en klibbalsrot. Dessa ska inte förväxlas med de ätliga och delikat efterfrågade tryfflarna som växer en stycke under jord och söks tack vare sin starka doft med hjälp av tryffelsvin och tryffelhundar. Dessa betalas med stora pengar per kilo i handeln.

Tryfflar, från tyskans trüffel, av franskans truffe, ytterst av latinets tuber för murkla, knöl. Arter dels i ordningen tryffelsvampar bland sporsäckssvamparna, dels i klassen buksvampar bland basidsvamparna. Tryffelsvampar är i storlek från en hasselnöt till en knuten hand, och de lever vanligtvis underjordiskt. Många är högt skattade mat- och kryddsvampar. Ett fåtal är funna i Sverige, bland annat de ätliga arterna sommartryffel och stjärnhovstryffel samt de oätliga hjorttryfflarna, knottertryffeln och vecktryffeln. Omtalade tryffelsvampar är vidare de i Mellan- och Sydeuropa förekommande arterna perigordtryffel, fransk tryffel, äkta tryffel, vintertryffel och piemontetryffel, vit tryffel. I de områdena söker man efter tryfflar med hjälp av svin eller dresserade hundar. De svampar som är buksvampar och kallas tryfflar är oätliga eller giftiga, hit förs bland annat hartryfflar, rottryfflar och slemtryfflar.

Tryffel har sedan forntiden ansetts som en av gastronomins främsta smakgivare. Såväl egyptier som greker och romare uppskattade den. Under medeltiden ansågs svampen som ett djävulens påfund och glömdes bort i köken, men den återupptäcktes av Ludvig XIV:s kockar. Särskilt högt skattas den svarta franska tryffeln från Périgord och den vita från Piemonte.

Tryffel används i vissa garnityr till kött och fisk, till späckning av bland annat fågel, i färser och såser men serveras även som egen maträtt, kokt i vin, stekt i smör eller som puré. I Sverige saluförs nästan uteslutande konserverad tryffel. Som ersättning för den dyra tryffeln används inte sällan färgad fårticka. Om tryffelns natur svävade man länge i okunnighet; bland annat romarna trodde att den uppkom när blixten slog ner i marken.

Ävjor, korvsjöar och meandrar eller kanske meanderbågar som det så fint heter nu för tiden. Kraften i det strömmande vattnet äter i yttersvängar och avlagrar i innesvängar vilket leder till att den stark svängande ån bryter igenom och rätar ut sin egen fåra. Det tar tid men tid är allt en å eller en kanal har.

Meandrande flod eller å, flod med en naturligt utvecklad, kraftigt vindlande strömfåra, som i ideala fall har geometriskt regelbundna kurvor. Ofta definieras meandrande floder med att den vindlande strömfårans uppmätta längd skall vara minst 1,5 gånger längre än själva dalsträckan uppmätt som en rak linje. Det meandrande mönstret ger ett sätt att transportera vatten och sediment med minsta möjliga energiförlust, och det bildas främst i vattendrag med mycket svag lutning, låga halter bottentransporterade partiklar i förhållande till suspensionstransporterade partiklar och med finkorniga jordarter i flodbrinkarna.

Centrifugalkraften orsakar höga strömhastigheter i yttersvängarna, dit erosionen koncentreras och en brant erosionsbrink bildas. I innersvängen är strömhastigheten låg. Där avlagras materialet och bygger upp en flackt lutande sidobank, meandernäset. Meanderbågarna kommer därigenom att långsamt förflyttas både sidledes och nedströms. Ibland sker kanalgenombrott tvärs över en båge, varvid en slinga snörs av från floden och bildar en korvsjö. Klarälven är Sveriges största och mest välundersökta meandrande vattendrag, men många av våra slättåar har vackra meanderlopp.

Den högsta strömhastigheten ligger i meanderbågarnas ytterkurvor. I yttersvängen tvingas vattnets rörelse att ändra riktning och strömmen riktas mot den motsatta sidan nedströms. Den högre strömhastigheten resulterar i erosion av ytterbrinken. Genom erosionen kan avståndet mellan två meanderbågar minska, och ett kanalgenombrott kan ske tvärs över ett meandernäs. Den avsnörda delen förlorar sin genomströmning, vattnet blir stillastående och den isolerade meanderbågen blir en så kallad korvsjö.

En eldlusliknande skinnbagge av okänd men vacker art satte sig att vila en stund innan den åter försvann utan att lämna ett fysiskt spår efter sig, endast minnen lämnas kvar via betraktaren öga.

Skinnbaggar eller stinkflyn, Heteroptera, är en underordning i insektsordningen halvvingar, ibland betraktad som en särskild ordning. Den har världsvid utbredning och omfattar cirka 32 500 arter, varav 586 i Sverige. De är 0,8 till 110 millimeter långa. Mundelarna är stickande–sugande och formade som en sugsnabel fäst i huvudets framände. Sugsnabeln är bildad av underläppen, som har en djup ränna på framsidan, där de stilettlika över- och underkäkarna ligger. Dessa är stickborst, som sticks in i växt- eller djurvävnad. Många skinnbaggar är växtätare och suger i parenkymvävnad, frön eller pollen, många är predatorer på insekter och några, till exempel vägglöss och vissa rovskinnbaggar, suger blod av ryggradsdjur.

Skinnbaggar har två par vingar. Parasitiskt levande arter, till exempel vägglöss, är vinglösa. Skinnbaggarna har tydlig halssköld och skutell på ryggen. Framvingens byggnad är ett särmärke för skinnbaggar, dess inre del är läderartad, den yttre delen är tunn och vanligen annorlunda färgad. I vila hålls vingarna platt över kroppen med de båda membranerna täckande varandra, vilket ger djuret ett karakteristiskt utseende. Framvingarna skyddar i vila de hopveckade bakvingarna, som är tunna flygvingar. Karakteristiskt för skinnbaggar är att de har doftkörtlar, stinkkörtlar, som hos de vuxna ligger i mellankroppen och mynnar på sidorna av bakbröstet; hos larverna ligger de i bakkroppen och mynnar på bakkroppens ovansida. Körtelsekreten fungerar främst som försvar mot predatorer, framför allt insekter, på vilka de kan ha starkt avskräckande, förlamande eller dödlig inverkan. Sekretens doft är ofta skarp, som till exempel bärfisdoften, men lika ofta aromatisk och fruktliknande. Sekreten innehåller också feromoner, som används bland annat för sammanhållning av många individer, för varning och för könsanlockning. Vissa är varningsfärgade, bland annat de som lever på giftiga växter och lagrar växternas gift i kroppen, vilket ger dem försvar mot fåglar och ödlor.

Skinnbaggar har ofullständig förvandling med fem larvstadier. Larverna, som kallas nymfer och i äldre stadier kan ha korta vinganlag, lever i samma miljö som de vuxna. Skinnbaggar förekommer i de flesta miljöer på land och i sötvatten; några är marina. De senare är liksom övriga skräddare och några andra familjer rovdjur, som springer på vattenytan och fångar smådjur. Flera är skadegörare på kulturväxter; några är blodsugare på människan och kan vara allmänt obehagliga som till exempel vägglöss eller sprida sjukdomar som till exempel Chagas sjukdom. Många är också predatorer på växtskadeinsekter, varför några används vid biologisk kontroll. Chagas sjukdom efter den brasilianske läkaren Carlos Chagas, 1879–1934, infektionssjukdom orsakad av en protozo, Trypanosoma cruzi. Infektionen överförs till människan av rovskinnbaggar av underfamiljen Triatominae. Detta sker via exkrementer, som skinnbaggen avger vid stickstället i samband med att den suger blod. Sjukdomen är mycket utbredd på landsbygden i Sydamerika men finns även i Mellanamerika. Vid den akuta formen uppträder feber samt påverkan på lever, mjälte och hjärta. Den kan övergå i kronisk form med hjärtförstoring och hjärtsvikt. WHO uppgav 1996 att 16–18 miljoner människor var infekterade. Behandling finns för den akuta formen.

Hägg växer lite här och var utmed kanalen och det är fritt fram att smaka på detta relativt välsmakande bär. Häggen är annars ett träd eller stor buske som ofta skjuter rikligt med rotskott. Bladen är ovala och vasst sågtandade, mörkgröna med nätlik nervatur, kala på båda sidorna. Bladskaften har två rödaktiga körtlar, nektarier, vid basen av bladskivan. Hägg blommar i maj-juni, strax efter lövsprickningen. Blommorna är vita, starkt doftande och sitter i mångblommiga klasar. Frukterna mognar i juli-augusti, de är små, svarta och glänsande, med söt, något sträv smak. Underarten nordhägg, ssp. borealis, skiljs genom blad med hårig undersida.

Hägg kan knappast förväxlas med andra arter. Hägg är vanlig i hela landet utom på Öland och Gotland medan i fjälltrakterna förekommer mest underarten nordhägg. Man finner ofta hägg växande i lundar och fuktiga skogar, gärna vid skogskärr. Första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658, men arten är känd sedan medeltiden. Veden har använts till finare snickeriarbeten, unga skott gav pipskaft och spatserkäppar. Barken har hög halt av ämnet amygdalin och fanns förr i apotekens sortiment, Cortex Padi. Med frukterna smaksättes vin och brännvin. Hägg planteras ofta i offentliga planteringar och även i trädgårdar, till exempel blodhäggen, Colorata, som har rödaktiga blad och rosa blommor. Den påträffades 1953 i Klevshult i Småland. Hägg angrips ofta av fjärilen häggspinnmal vars larver spinner in träden i silkesliknande väv och kaläter dem. Trots att träden ser döda ut efter ett angrepp överlever de och skjuter snart nya blad. En parasitsvamp, pungsjuka, som också angriper plommon, förstör ibland frukterna. Artnamnet padus användes redan av Plinius men då för annan växt. Svenska namnet hägg, häg, hägger, som anses ha samma ordstam som hage, är känt sedan medeltiden.

”Var det bruden jag såg,
Min majbrud i fjor
I grönt och i hvitt,
I siden och flor,
I grönt och i hvitt
Som den blommande hägg
Därute mot vägg?”

Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg, 1905.

Området runt den södra delen av kanalen är inte fullt lika allélikt inramat men ändå vackert. Trädbestånden är betydligt glesare och inslaget med tall och gran högre. Detta betyder att undervegetationen med markskiktet är bättre utvecklat, tack vare ett bättre ljusinsläpp, och är sålunda tätare och frodigare.

Allé, från franskans allée, egentligen i betydelsen gång, bildning till aller för gå. Väg eller gata med träd planterade på båda sidor, vanligen i enkla rader men ibland även i flerdubbla led. Alléer är ett vanligt inslag i allmänna anläggningar, stadsparker et cetera. Trädraderna i en allé planteras på minst en meters avstånd från körbanan, och träden bör med hänsyn till storleken som fullvuxna placeras på 8-15 meters avstånd från varandra. Alléträden utgörs företrädesvis av våra vanliga lövträd.

Alléer och stora träd är viktiga kvaliteter i landskapet och utgör en del av vägarnas kulturhistoria. Stora säregna träd har alltid varit viktiga landmärken, rastställen och mötesplatser längs vägarna. Alléer som leder till pampiga herrgårdar anlades en gång i tiden för att markera ägarens status. Kyrkallén gav svalkande skugga för gång-, häst och vagnsresenären den sista sträckan fram mot kyrkan. De ofta gamla och solbelysta träden är även viktiga bo- och växtplatser för sällsynta insekter, mossor och lavar.

Vägverket arbetar för att alléer och vägträd ska vara ett vanligt förekommande inslag utmed de statliga vägarna. Som ett led i detta arbete har Vägverkets regioner inventerat alléer och vägträd och upprättat skötselplaner. Se bland annat de vackra och nyplanterade alléerna i Marieholm och Åsenhöga.

Att leka med bilderna i ett bildbehandlingsprogram i en dator är både spännande och roligt samt kan ge en föraning om hur något kan komma att se ut i verkligheten med, som i det här fallet, en färgad ljussättning mot bron över kanalen på vägen mellan Kävsjö by och Marieholms samhälle. Något liknande finns att beskåda vid två broar några kilometer norr om Vaggeryd utmed motorvägen.

Ljus är en elektromagnetisk strålning i det för ögat känsliga våglängdsområdet, 390 nanomter–770 nanometer. Även närliggande våglängder brukar inkluderas, trots att de inte kan uppfattas av ögat. Man talar sålunda om infrarött ljus som har längre våglängder och ultraviolett ljus som har kortare våglängder. Ljus utsänds när exciterade atomer gör sig av med sin överskottsenergi. Detta sker i en mängd fysikaliska, kemiska och biologiska processer.

Två olika uppfattningar om ljusets natur har tävlat med varandra genom tiderna. Omkring år 1700 hävdade Huygens att ljuset är en vågrörelse, medan Newton menade att ljuset är en ström av partiklar, korpuskler, som reflekteras mot en spegel på samma sätt som bollar studsar mot en yta. Under första delen av 1800-talet visade Thomas Young och Fresnel att ljuset böjs av när det stryker förbi kanten av ett föremål och att det uppvisar interferenseffekter som endast kan förklaras om ljuset är en vågrörelse. Maxwell beskrev på 1860-talet ljuset som en elektromagnetisk våg. I början av 1900-talet erhölls emellertid starka indicier för att ljuset är en ström av partiklar, fotoner. I kvantmekaniken förenades de båda uppfattningarna i ett dubbelt betraktelsesätt: ljuset är både en partikelström och en vågrörelse.

Den danske astronomen Ole Rømer var 1676 den förste som kunde visa att ljuset rör sig med ändlig hastighet. Han kunde också mäta denna hastighet genom att observera hur tiden för Jupitermånen Ios förmörkelser ändras med jordens varierande läge i förhållande till Jupiter. Fransmannen Fizeau använde 1849 en stroboskopisk metod som gav högre noggrannhet, och senare har mycket noggranna mätningar utförts med Kerr-ventil och fotocell, bland annat av svensken Erik Bergstrand.

Sedan 1983 är mätning av ljushastigheten inte längre någon utmaning. Då antog nämligen den internationella unionen för mått och vikt en ny definition av längdenheten meter, enligt vilken en meter är den sträcka som ljuset tillryggalägger i tomrum på 1/299 792 458 sekund. Därmed är ljushastigheten i tomrum fastlagd till exakt 299 792 458 meter per sekund, det vill säga 299 792, 458 kilometer per sekund. Enligt Einsteins relativitetsteorier kan ingen energiöverföring ske med högre hastighet än denna. När ljus passerar från ett medium till ett annat kan det brytas, reflekteras och polariseras. Alla de nämnda ljusprocesserna har fått stor användning inom naturvetenskaplig forskning och i tekniska tillämpningar, se exemplet i bilden ovan.

Här i den södra delen av Marieholmskanalen saknas träboaseringen på stora delar av sträckan mellan sjön Flaten och Hillerstorps samhälle. Detta beror till stor del på en alldeles för hög trafik med stora motorbåtar vars svallvågor sakta med säkert eroderat bort strandbrinkarna så att palissaden försvunnit ut i kanalen. En annan aspekt av detta är att många av de träd som står närmast vattnet är i begrepp att falla ut i kanalen även de.

Erosion kommer av latinets erosio, för nötning och av erodo, för gnaga av, fräta sönder. Det är en nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris. Erosionen verkar tillsammans med andra exogena processer. Vittring, erosion, transport och avlagring bildar och utformar i samverkan med tektoniska rörelser i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer. Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den geologiska historien och fortsätter med sitt arbete. Man skiljer mellan naturlig erosion och av människan påverkad jorderosion som kan leda till markförstöring. Erosion och erosionskontroll studeras inom geovetenskap och teknik.

Vattenerosionen sker dels i bäckar och floder, fluvial erosion, dels utanför vattendragens räckvidd i branta eller flacka sluttningar, sluttningserosion. Den fluviala erosionen av partiklar på en flodbädd börjar med finsand och silt redan vid en strömhastighet av 20 centimeter per sekund. Grövre och ibland även finkornigare partiklar är mer svåreroderade. Genom sluttningserosion mobiliseras och transporteras materialet vidare till floder, sjöar och hav och bildar på sin väg flodplan och deltan eller avsätts som bottensediment.

Vattenerosionen på en hårt odlad eller betad jordsluttning ökar med intensiteten hos regnskurarna eller snösmältningen, med lutningen, med sluttningens längd och med jordtäckets känslighet för erosion. Den förstoras också av brist på vegetationsskydd. Dropperosion sker då regndroppar faller på naken jord, slår sönder små jordklumpar och skvätter undan partiklar, vilka tätar jordens porer och ökar vattnets avrinning på ytan. Därmed ökar den fortsatta erosionen, först i små rännilsfåror av några centimeters djup, så småningom kanske i flera meter djupa raviner. Alla dessa former av vattenerosion bidrar till varaktig markförstöring i områden med svagt vegetationsskydd till följd av torrt klimat eller överexploaterade marker.

En annan grupp av erosionsprocesser i sluttningar är snabba massrörelser som stenras, jordskred, slamströmmar och eroderande snölaviner. Studier av erosionens hastighet och former kan ske genom mätning av förlusterna av jord, vatten eller närsalter i erosionsparceller eller genom mätning av sedimenttransporten från naturliga avrinningsområden, med eller utan odling och betning. Erosionens effekt kan uttryckas i årlig förlust av jord i ton per hektar. Exempelvis har jordförluster på upp till 150 ton per hektar och per år uppmätts på utsatta åkermarker i Afrika.

Floderosionen verkar antingen som sidoerosion i älvbrinkar och kanjonsidor, eller som djuperosion i älvfårans botten. De starkaste erosionseffekterna uppstår vid extrema vädersituationer med intensivt regn eller stark snösmältning och översvämning med något eller flera års mellanrum.

Vinderosion sker främst som deflation, en process som lyfter upp lösa partiklar av sandkorns storlek eller finare material från markytan. Sand och siltpartiklar som transporteras av vinden tätt över marken kan blästra och erodera stenar, hällytor, trä och vegetation. Denna blästring kallas vindabrasion. På så sätt kan vindslipade stenar bildas. Dessa förekommer i såväl varma ökenmiljöer som i tundraklimat. Slipfasetter, åtskilda av skarpslipade kanter, bildas i olika bergarter. Vindsliprännor anger riktningen av den dominerande vinden vid slipningstillfällena. Deflationsytor på marken, utblåsningshål i sanddyner och översandade vegetationshorisonter är vittnesbörd om vinderosion. Långvarig utblåsning av vinderoderad silt och annat finmaterial avsätts som flygmo i vegetation eller på fuktiga ytor vid regn och snöfall. Jordarten lössjord, som når sin största tjocklek i Kinas lössplatåer med upp till 320 meter tjocka avlagringar, har bildats genom vinderosion och utblåsning av upptorkat slam från glaciärälvar i Asiens bergstrakter under kvartärtidens nedisningar.

Vinderosion är i nutid en av människan mycket förstärkt markförstöringsprocess i torrområdena norr och söder om Sahara, i Centralasien, främst Kazakstan och i USA:s High Plains i Mellanvästern. Åtgärder mot vinderosion är bland annat plantering av läbälten av träd och buskar, beteskontroll och bandodling av gräs. Dessa metoder kom till allmän användning efter den så kallade Dust Bowl-katastrofen av torka, markförstöring och massutvandring från präriestaterna i USA på 1930-talet.

Vågerosion, abrasion, sker vid öppna stränder, särskilt vid extrema stormar och högt vattenstånd. Vågorna kan då skära ut strandhak i strandbrinken. I sprucken berggrund bildas branta kustklintar med en allt bredare, flack kustplattform under vattenytan. Vid en del klintkuster står bergpelare som erosionsvittnen framför klinten. Ett exempel är Gotlands raukar. Sveriges kuster är endast utsatta för svag vågerosion i nutid till följd av landhöjningen och motståndskraftig berggrund som gnejs och granit. Ett undantag är Skåne som har flera kuststräckor med betydande skador av vågerosion. Den förstärks där genom en höjning av havsytan med ca 15 centimeter per 100 år vid sydkusten.

Glacialerosion sker under rörlig glaciäris genom slipning och plockning. Block i isens bottenskikt slipar och framkallar isräfflor och plockningen bänder loss block från spruckna läsidor. Alla före detta nedisade områden, till exempel Skandinavien, präglas av glacialerosion och deposition. Glaciäris kan erodera och frakta morän också i motlut och kan därigenom bilda överfördjupade sjöbäcken och fjordar med mer än 1 000 meters djup innanför en mynningströskel. Glacialerosionen är däremot svag eller obetydlig på högplatåer, till exempel mellan fjordar och U-dalar i fjällen. Detta beror på långsam isrörelse och mycket kall is.

En bild tagen i fart där vi ser ännu en av flertalet ävjor som utmed kanalen bildar små vackra våtmarker med ett rikt djur- och växtliv. Det skulle vara en bra idé att anlägga en vandringsled utmed och genom de vackra och spännande marker som finns i samband med kanalen från Hillerstorps samhälle till sjön Flaten. Den fallna och stora tallens nedbrytningsfaser kan då studeras under de hundratals år som den kommer att finnas kvar innan den åter och helt blivit ”jord” igen. Under denna tid har den varit förutsättning för ett stort antal vedlevande insekter, svampar, mossor och lavar och på detta sätt bidragit till den rika biologiska mångfald som vi får hoppas att även framtiden kommer att innehålla, allt enligt den gamla devisen att ”död ved lever”!

Tallar, Pinus, är ett släkte tallväxter med drygt 90 arter ständigt gröna barrträd i så gott som alla skogsområden på norra halvklotet och söderut till Java, det största artantalet finns i Mexico. Växtsättet växlar från krypande buskar till 75-80 meter höga träd. Utom hos groddplantorna finns det lång- och kortskott. Långskotten bär till en början fjällika blad, i vilkas veck kortskotten växer fram. Endast kortskotten bär barr, vilka normalt sitter i grupper om två, tre eller fem. Barren är hos vissa arter stickiga, hos andra mjuka. Arterna är sambyggare, hanorganen sitter vanligen runt basen på de nya skotten och honorganen runt spetsen på samma skott eller i en krans under spetsen. Kottarna, som kan vara mycket stora, är hårda och tjocka eller avlånga, hos flertalet arter mognar de efter två år och sitter kvar länge hos många. Veden är rik på kåda. Tallar hör till världens viktigaste skogsträd och planteras ibland som prydnadsträd. De ger virke med mycket mångsidig användning, och från flera arter får man bland annat terpentin, harts och folkmediciner. Vissa har ätliga frön. Till släktet förs bland annat berg-, cembra-, contorta-, gul-, svart-, terpentin- och weymouthtall samt makedonisk tall och tall.

Tall är i Sverige ett ekonomiskt mycket betydelsefullt träd och används till bland annat byggnadsvirke och möbler men också för framställning av pappersmassa, papper och papp. Även i Finland och Ryssland är tall ett ekonomiskt mycket viktigt träd. Bland andra tallar med betydelse för skogsbruket i olika länder kan nämnas svarttall och aleppotall i Sydeuropa, contortatall och weymouthtall i norra Nordamerika samt gultall i sydöstra USA, vilka har gett upphov till en mycket omfattande skogsindustri. I tropikerna är karibisk tall ofta använd i skogsplanteringar. En tallart som bör omnämnas särskilt är montereytall, som i sitt ursprungsområde längs stillahavskusten i Kalifornien är ett obetydligt träd men som i planteringar ibland annat Sydafrika, Australien och Nya Zeeland utvecklats till ett mycket snabbväxande och värdefullt träd med stor industriell användning.

Man kan lätt låta fantasin skena iväg och då uppleva ett flodäventyr som går långt förbi den relativt lilla Marieholmskanalen, istället kan överhängande träd och vackra ljusbrunnar samt skuggspel snarare få resenären att tro att färden istället går utefter någon av tropikernas jättefloder med namn som Kongofloden, Amazonfloden eller varför inte nere vid Nilens källor. Istället för apors vrål, papegojors skrik och andra mystiska och spännande tropikljud hänförs vi här av koltrastens sång, myggornas surr och grodornas kväkande och det är minsann inte fy skam det heller. Tänk att sakta få glida nerför kanalen samtidigt som man lyssnar till naturljuden och kanske också till en god berättare som talar om vad man hör eller ser och kanske även läser en tänkvärd dikt och dessutom som grädde på moset dricker kaffe eller äter en god bit mat på den pittoreska lilla kanalpråmen. Det kan bara inte misslyckas, säg den turist, från när eller fjärran, som inte skulle tycka om detta.

Myggor, Nematocera, underordning i insektsordningen tvåvingar. Vetenskapen känner till cirka 33 000 arter, varav cirka 2 000 arter finns i Sverige, och utbredningen är världsvid. Myggor har vanligen slank kropp, långa, smala ben och långsträckta, ofta håriga vingar. En del, till exempel knott, är mer kompakta och fluglika. Kroppslängden varierar från 1 millimeter hos svidknott till 60 millimeter hos harkrankar. I likhet med flugor har myggor endast framvingar; bakvingarna är ombildade till svängkolvar. Antennerna har minst sex segment och hos många hanar är de plym- eller fjäderlika och har vid basen ett hörselorgan som kan uppfatta honans artspecifika vingljud. Många myggor bildar danssvärmar, som ofta ses i solnedgången över till exempel en buske eller en lugn vik, sådana parningssvärmar kan hos till exempel fjädermyggor och tofsmyggor bli mycket stora.

Myggornas mundelar är sugande, vissa myggor intar dock som vuxna ingen föda, medan andra suger nektar och honorna hos sandmyggor, stickmyggor, knott och svidknott suger blod. Larverna har välutvecklat huvud med rörliga käkar, hos gallmyggor är dessa dock reducerade, och är fotlösa. De har starkt specialiserat levnadssätt och kan förekomma i många olika land- och vattenmiljöer. Förvandlingen är fullständig, och puppan är fri och ibland rörlig.
Många blodsugande arter sprider sjukdomar, till exempel malaria, gula febern, flodblindhet och filarios. Vissa gallmyggor är svåra skadegörare på stråsäd och oljeväxter. Andra, till exempel bladlusgallmygga, används vid biologisk bekämpning av skadeinsekter i till exempel växthus.

Ibland vidgar sig kanalen och bildar mindre dammar och i dessa ljusbrunnar skulle man till och med kunna erbjuda fiske. Här kunde man ankra upp en stund och kanske också låta turisterna möta naturen genom att få gå iland en stund och själva eller med en guide upptäcka närområdet.

Gädda, Esox lucius, är en art i familjen gäddfiskar. Den är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen. I Sverige saknas den bara i fjällområdet. Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo, hanen blir bara drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo. Gädda är långsträckt; munnen är stor och lång och kantas av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast 3/4 är fullt funktionsdugliga. Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar. Individ utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda. Arten lever solitärt och försvarar födoreviret, helst invid växtbestånd. Födan utgörs av fisk och andra mindre djur, till exempel fågelungar och grodor. Leken sker på grunt vatten.

Gäddan är lätt att känna igen på dess långsträckta kropp, dess stora huvud och ryggfenans placering långt bak på ryggen. Den håller sig normalt stilla eller simmar bara långsamt framåt, men när den ser ett byte attackerar den blixtsnabbt. Små gäddor upp till cirka 15 centimeters längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden. När man skrämmer dem försvinner de snabbt som ett skott, vilket gör att de i folkmun ibland kallas för skottgäddor.

Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske som bedrivs hela året. Gäddan fiskas av alla kategorier fiskare. Yrkesfiskaren bedriver fisket med bland annat ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, så kallade ängsryssjor. Det yrkesmässiga fisket bedrivs även med nät och ståndkrok och vintertid med så kallad gäddsax. Sportfiske efter gädda är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller dött naturligt bete, till exempel angelfiske eller mete.
Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet, satt 1999, är 19,34 kilo!
Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna. Den mest berömda storgäddan, fångad 1497 skulle ha varit 5,8 meter lång och vägt 250 kilo. Senare studier av ett bevarat skelett visar att det satts samman av ben från flera gäddor.

Nu har vi nått till bron på vägen mellan Värnamo och Gnosjö och kanske skulle man även här kontakta Vägverket om en ljussättning av brofundamentet. Här är dessutom träpalissaden mycket välbevarad vilket gör att man på mycket tydligt sätt kan få en bild av hur kanalen verkligen såg ut när den var ny i början av förra seklet. På den övre delen av den halvfallna döda björken växer en fnösketicka, en svamp som bidrar till nedbrytningen av vedens cellulosa och lignin till för växterna åter användbara kemiska föreningar.

Fnöskticka, Fomes fomentarius, en art i gruppen basidsvampar. Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och vidvuxen underlaget. Fruktkroppen är vanligen 10-30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Fruktkroppen är först gulbrun men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant. Riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans porlager är först grått, senare mer brunaktigt. Svampköttet är ljusbrunt. Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd men är allmän endast på björk och bok. Den växer på såväl levande som döda stammar och orsakar så kallad vitröta och är en svår skadegörare på björk och bok. Av svampens kött får man fnöske.

Fnöske är en mjuk, lucker och filtartad massa, framställd av köttet från fnösktickans fruktkropp genom kokning, torkning och utbankning. Fnöske användes redan på stenåldern för att fånga upp gnistor med vid eldslagning med flinta, senare även med eldstål. Kvaliteten höjdes genom att man före torkningen behandlade fnösket med salpeter, varvid man fick luttrat fnöske. Fnöske har varit en viktig handelsvara men också en apoteksvara för användning som blodstillande medel. I Mellaneuropa användes från medeltiden och in på 1900-talet fnöske till framställning av kläder, mössor med mera. Det bästa fnösket fick man från fnöskticka som växte på bok. Fnöske kan också erhållas av eldticka och platticka samt av ludd från blad av växten kungsljus.

Nu har vi så nått till Hillerstorps förorter och kanalen är här verkligen ett fantastiskt inslag i boendemiljön. Det är som att äga en strandtomt att få förmånen att bo vid detta spännande vatten. Här och var skulle det inte skada med en försiktig borttagning av diverse träd och buskar, allt för att öka möjligheterna till fri sikt. Att det dessutom skulle behövas en uppstädning utmed kanalen med allt ifrån trädgårdsavfall till skrot och i vissa fall till och med sopor är också en trängande nödvändighet.

Strandskydd är för övrigt det lagstadgade tryggandet av allmänhetens tillträde till stränder för bad och friluftsliv. Reglerna finns främst i miljöbalken. Strandskyddet innebär förbud för markägaren att uppföra byggnader eller att sätta upp stängsel som hindrar tillträde. Skyddet gäller inom 100 meter från strandlinjen men kan utvidgas till högst 300 meter. I vissa fall kan myndighet besluta om undantag från strandskyddet.

Turism, av ordet turist, av engelska tourist, av tour för rundresa, rundvandring, benämning på människors aktiviteter när de reser till och vistas på platser utanför den vanliga omgivningen. Besökets sammanlagda vistelsetid skall vara kortare än ett år. Resans huvudsyfte skall vara annat än att utöva ett arbete som betalas av någon på platsen. Turism är även benämning på det ämne inom vilket man studerar hithörande aktiviteter och problem.

Turismen tillhandahåller bland annat transporter, logi, kost, shopping och fritidssysselsättningar, den kräver organisation och marknadsföring. Den internationella turismen svarar för en stor del av världshandeln. Antalet gränspassager i världen uppgick till 70 miljoner 1960, 285 miljoner 1980 och 699 miljoner 2000. År 2000 var de största mottagarländerna i Europa Frankrike med 76 miljoner, Spanien 48 miljoner, Italien 41 miljoner och Storbritannien 25 miljoner ankommande besökare. Sverige hade cirka 2 miljoner ankommande besökare, främst från Norge och Tyskland. Trots tredje världens stora potential och attraktionskraft berörs den endast i ringa omfattning av turism. Cirka 85 % av turistströmmen går till eller kommer från OECD-länder. I industriländer är den nationella turismen större än den internationella. I Sverige är cirka 80 % av turismen nationell, och tidigare klassiska turistländer som Italien har nästan samma höga andel.

De statliga övergripande turistfrågorna handhas av Turistdelegationen, en myndighet som lyder under Näringsdepartementet med uppgift att bland annat stärka turistnäringens utveckling. För samordning av bland annat marknadsföring av Sverige utomlands ansvarar Sveriges Rese- och Turistråd. På regional nivå svarar landstingen och kommunerna vanligen för organisationen. De lokala organisationerna drivs med allt större deltagande av näringslivet och ofta med kommunalt bidrag. Cirka 250 av landets kommuner driver eller stöder någon form av turism eller informationsverksamhet. Utbildning inom turismen förekommer på gymnasienivå på ett hundratal platser i Sverige. Högre utbildning förekommer på högskolorna i Borlänge, Kalmar och Östersund samt vid universiteten i Göteborg och Karlstad, Lund och Umeå.

Turismen kan mätas med inkvarteringsstatistik och med hjälp av bland annat intervjuundersökningar. I Sverige beräknades turismen 2000 ge cirka 111 000 helårsarbeten och omsätta drygt 135 miljarder kr. Den svenska turismens andel av BNP har varit nästan oförändrad under de senaste åren med bara cirka 2,5 %. Rörligheten och efterfrågan på semesteralternativ har de senare decennierna skapat olika former av massturism och därmed sammanhängande planeringsproblem av såväl fysisk som social karaktär. Begränsad tillgång på bland annat mark, kulturella sevärdheter, badstränder, transporter och färskvatten är akuta problem för turismen och för den lokala befolkningen i många områden. Ett alternativ till den vanliga massturismen är ekoturism som bland annat ska minimera den egna miljöpåverkan och skapa medvetenhet och respekt för miljö- och kulturfrågor.

Ekoturism är en form av turism som fokuserar på upplevelser av lokala ekosystem och lokal kultur. Till skillnad från den mer traditionella turismen går ekoturismens resor ofta till platser med höga naturvärden som inte tidigare exploaterats av turistindustrin.

Kriterier för att något skall kallas ekoturism har ställts upp av The International Ecotourism Society som bildades 1990. Ekoturism kan enligt dessa kriterier inte bara vara en resa till en fjärran plats där exotisk natur kan upplevas, utan kopplingen mellan samhälle och natur, både globalt och lokalt, betonas. Kriterier som ställts upp för ekoturismen är att den skall minimera miljöpåverkan, skapa medvetande om och respekt för miljö- och kulturfrågor, vara positiv för bland annat naturskydd, ekonomi och lokal kontroll samt öka medvetenheten om värdlandets politiska, ekonomiska och sociala klimat. År 1996 bildades Svenska Ekoturismföreningen.

För att hålla en viss standard har ekoturismorganisationer utvecklat certifieringssystem som bygger på ett antal grundläggande kriterier. I Sverige lanserades 2002 kvalitetsmärkningen Naturens Bästa av Svenska Ekoturismföreningen. Arbete pågår med att utveckla ett globalt certifieringssystem för ekoturism under namnet Sustainable Tourism Stewardship Council.

Även om ekoturismen bygger på enkelhet i livsstilen medför ökade besökstal alltid ökad belastning på växt- och djurlivet och den lokala naturmiljön. Ett annat problem som kvarstår är den miljöbelastning som resor till och från resmålet utgör, särskilt gäller detta flygresor.

Marieholmskanalen är en ovärderlig samhällsresurs som skänker guldglans åt Hillerstorps samhälle men det är i mångt och mycket en ännu till stora delar outnyttjad resurs. Här finns mycket att göra om man vill tillvarata den rika men också sårbara naturmiljön som kanalen och dess närområde utgör. Ibland undrar jag om Hillerstorpsborna fullt ut förstår vilken enormt fin natur- och kulturresurs som de har tillgång till för det är så lätt att bli hemmablind och att kanske ”inte se skogen för alla träden”.

Om man söker i Nationalencyklopedin på namnet Hillerstorp hittar man följande information,

Hillerstorp är en tätort i Gnosjö kommun i Småland, Jönköpings län, 10 kilometer sydöst om Gnosjö. Samhället har 1 806 invånare, 2006. Hillerstorp som är beläget vid länsväg 151, är ett industrisamhälle. De största industrierna är Industri AB Thule, Pelly Industri AB och Hillerstorps Trä AB. Strax öster om Hillerstorp ligger Store mosse nationalpark. Ortnamnet som är känt från 1399 och skrevs då Hillistorpi och är troligen bildat av det fornsvenska mansnamnet Hildolf samt av torp för nybygge.

Texten ovan länkar till Store mosse och där kan man läsa följande, också detta i Nationalencyklopedin.

Store Mosse nationalpark, nationalpark i västra Småland cirka 10 kilometer nordväst om Värnamo, 7 850 hektar, inrättad 1982. Den helt dominerande delen, 6 692 hektar, utgörs av södra Sveriges största sammanhängande myrmarker, både mossar och kärr. Inom myrkomplexet finns sanddyner, barrskog, sjöar samt välvda högmossar med upp till 7 meter tjocka torvlager. I norra delen ligger Kävsjön med ett rikt fågelliv och fågeltorn för besökare. Cirka 100 fågelarter häckar inom Store mosse nationalpark. Vissa delar är påverkade av mänskliga aktiviteter, bland annat genom tidigare skogsbruk och torvtäkt.

Dammfästet inne i Hillerstorp är kanske inte världens vackraste men ändå ett speciellt inslag i samhällsbilden inte minst tack vare det brusande och fallande vattnet. Här noterades både gråhäger, strömstare, gräsand och knipa vid de tillfällen som jag var på platsen och i krontaken sjöng gärdsmyg, svarthätta, rödhake och trädgårdssångare. Det rinnande vattnet är en enorm tillgång för människors välbefinnande så ta vara på denna jätteresurs.

Gärdsmyg, Troglodytes troglodytes, är en art i fågelfamiljen gärdsmygar. Den blir 9 till 10 centimeter lång och har mycket kort stjärt, som oftast hålls upprätt. Arten förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden. Gärdsmyg häckar i södra Sverige norrut till Dalarna. De nordliga populationerna och en del sydliga flyttar till Mellan- och Sydeuropa, medan en del gärdsmygar övervintrar i södra Götaland. Arten förekommer i hela Europa österut till Uralbergen, i Nordafrika och Mellanöstern och vidare i stora delar av östra Asien samt i stora delar av USA. Den räknas som Sveriges näst minsta fågelart efter kungsfågeln och bara dryga 5 gram tung.

Rödhake, Erithacus rubecula, är en art i familjen trastfåglar. Den är 14 centimeter lång och på ovansidan gråbrun, undertill vit med rostorange bröst och strupe. Den häckar i granskog samt i parker och trädgårdar i större delen av Europa och Nordafrika och österut till floden Ob. Rödhake finns i hela Sverige utom fjällkedjan. Den tillbringar vintern i västra och södra Europa en del övervintrar dock i södra Sverige.

Gråhäger, Ardea cinerea, är en art i fågelfamiljen hägrar. Den blir 90–100 centimeter lång och har ett vingspann på 175–195 centimeter. Den är grå på ovansidan och vit undertill och har svart nacktofs och ett svart band längs varje sida av huvudet, även vingpennorna är svarta. Näbben är brungul. Arten häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen. I Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland. Den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika. Häger livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten. Häger var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande. Fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskap med hägerfett för att de skulle bli stora fångster.

På de stora klibbalarna utmed kanalen växer rikligt med, som här, alticka men också den rara strävtickan noterades vid några få tillfällen utmed färden. Det är tecken på en värdefull och rik miljö.

Alticka, ”Inonotus radiatus”, har ofta sammanflytande och konsollika fruktkroppar. Dessa blir 2-7 centimeter breda och 1-2 centimeter tjocka. Ovansidan är först gulbrunt sammetsfiltad med gul, inte sällan tårdroppig, rundad kant. Äldre exemplar har rödbrun, kal ovansida och skarpare kant. Porlagret är blekbrunt med silverskimmer och porerna är kantiga. Köttet är först brunt och saftigt, sedan torrt och hårt. Sporernas storlek är 5-6 X 4-5 mikrometer samt släta och rundade. Den oätliga altickan växer under sommaren och hösten allmänt på döda eller döende stammar av lövträd, främst klibbal, gråal och hassel i södra och mellersta Sverige.

Strävticka, ”Antrodiella hoehnelii”, är en relativt liten art med bara 1-3 centimeter breda fruktkroppar. Dessa är konsolformade och växer enstaka eller taktegellagda i små grupper. Ovansidan är vit med en gul tillväxtzon som med tiden blir ockragul till gulröd. Ytan är sträv av spetsiga, vårtliknande bildningar. Porlagret är först vitt till gulvitt sedan ockragult till rödgult. Porerna är oregelbundet kantiga och 4-6 per millimeter. Köttet är gulvitt och segt. Sporerna är 3-5X2 mikrometer stora, släta och cylindriska. Svampen är oätlig. Strävtickan växer mindre allmänt från sommaren till hösten på döda lövträdsstammar, främst klibbal, gråal, hassel och bok, gärna på eller invid döda exemplar av alticka, se ovan. Strävtickans nordgräns går i Västerbotten.

Livet tycks alltid finna en utväg och en plats att utveckla sig på allt från det första encelliga livet i haven för cirka fyra miljarder år sedan till dagens mångfacetterade flercelliga organismer som i princip intagit alla nivåer på hela planeten. Dagen värld innehåller kanske tiotals- eller, till och med, hundratals miljoner olika arter varav cirka en miljon trehundra tusen är kända för vetenskapen resten återstår att upptäcka om vi med vårt sätt att leva och överförbruka jordens resurser inte utrotar dem innan vi ens får veta om deras existens. Tänk om vi alla kunde hjälpas åt att i den biologiska mångfaldens namn säkerställa denna åt kommande generationer annars är jag rädd att deras dom över oss, och vårt kortsiktiga sätt att leva, kommer att bli hård. Det är dock fortfarande möjligt att lyckas med detta men tiden arbetar tyvärr inte längre med oss utan emot oss.

En mycket central vetenskaplig såväl som filosofisk frågeställning är den om hur livet en gång uppkom på jorden. Trots frågans centrala ställning i vårt medvetande vet vi mycket litet om hur det gick till, eftersom alla spår från den tid då livet började på vår jord har utplånats av meteoritnedslag och kontinentaldrift. Människans okunnighet i denna fråga har dock inte hindrat henne från att i alla tider fundera och presentera modeller över hur livet tog sin början. De flesta idéer om hur livet har uppkommit på vår planet kan sorteras in under en av fyra hypoteser,

Liv är resultatet av en övernaturlig händelse som ligger bortom vår fattningsförmåga. Denna händelse anses ha sin grund i att gudar tillhöriga religioner av olika slag skapade liv.

Liv, särskilt enklare former, kan uppstå spontant gång på gång ur allehanda olika material - den så kallade uralstringsteorin. Denna teori var allmänt accepterad under många århundraden, och det dröjde ända till slutet av 1800-talet innan den franske bakteriologen Louis Pasteur slutligen kunde övertyga sin samtid om att liv inte ständigt uralstras.

Liv förekommer alltid där det finns materia och har varken början eller slut. Livet började samtidigt med att jorden bildades, kanske genom befruktning från rymden - den så kallade panspermihypotesen. Denna teori förklarar förekomsten av liv på jorden men ger ingen information om hur liv en gång uppstod.

Liv kräver en serie av på varandra följande kemiska reaktioner för att uppstå. Flera av dessa reaktioner krävde förmodligen mycket speciella förhållanden. Det behövdes vatten, energi, katalysatorer och närvaro av de atomer som är typiska för allt liv bland annat väte, kol, kväve, fosfor och syre, dessa olika ämnen behövdes i bestämda förhållanden och former.

Modern naturvetenskap rymmer i dag endast denna senaste/sista hypotes medan de övriga tre har avfärdats eller förts till andra vetenskapliga discipliner. Vi vet väldigt mycket om hur olika former av liv ser ut och fungerar och vi har en rimlig uppfattning om att livet bör ha tagit sin början på jorden för ca 4 miljarder år sedan. Men när det gäller livets uppkomst är det bara en sak vi kan vara riktigt säkra på och det är det obestridliga faktum att liv en gång uppstod. I övrigt är allt som rör livets ursprung hypotetiska modeller vilka i varierande omfattning baseras på vår kunskap om dagens livsformer. Man definierar olika kemiska miljöer, prebiotiska eller förmiljöer som kan ha funnits på jorden vid tiden före livets uppkomst. Utifrån dagens kunskap samarbetar många naturvetenskapliga discipliner för att, om möjligt, bekräfta att en föreslagen prebiotisk miljökonstruktion är rimlig.

Livets villkor och begränsningar är tämligen vida. Det är rimligt att anta att livet började inom dessa gränser och att det tidiga livet hade behov som ryms inom behoven för dagens liv. Livets uppkomst måste ha varit resultatet av en serie händelser i den prebiotiska miljön, och den exakta ordningsföljden för dessa händelser är inte känd. Första steget måste dock ha varit bildningen av de organiska ämnen som är byggstenarna i allt liv, kolföreningar såsom ättiksyra, äppelsyra, citronsyra, enkla sockerarter, fettsyror och aminosyror. Nästa steg bör ha varit sammanfogandet av olika ämnen i längre kedjor, bland annat till små enkla proteiner av aminosyrorna. När så alla urcellens beståndsdelar fanns måste det till en inneslutning som gjorde det möjligt för livet att skilja på vad som var utanför den levande cellen och vad som var innanför. Den nyfödda urcellen måste sedan lära sig att kopiera sig själv för att kunna föra livet vidare. Vid denna kopiering måste all information om hur den nya cellen skall se ut också överföras. Det bör betyda att efter hand som urcellen blev mer komplicerad krävdes ett mer och mer avancerat informationssystem som kunde lagra och föra informationen om cellens uppbyggnad och funktion vidare till nästa generation, precis som vår arvsmassa gör i dag.

Själva platsen för livets uppkomst föreslås vara antingen vattensamlingar på jordens yta, miljöerna i eller kring varma källor på havets botten, eller djupt nere i varma, grundvattenrika sprickor under den tidiga jordens yta eller havsbotten. De naturvetenskapliga forskarna har idag två huvudspår med många olika varianter om hur livet en gång uppstod och kanske, men bara kanske, får vi en dag svaret på frågan om hur livet uppstod.

Referenser

Svampar, Svengunnar Ryman & Ingemar Holmåsen
Svampar i Norden och Europa, Bo Nylén
Nya Svampboken, Pelle Holmberg & Hans Marklund
Lavar, Roland Moberg & Ingemar Holmåsen
Mossor, Tomas Hallingbäck & Ingemar Holmåsen
Fågelguiden, Killian Mullarney, Lars Svensson & Dan Zetterström
Den nya nordiska floran, Bo Mossberg & Lennart Stenberg
Insekter i Europa, Michael Chinery
Nationalencyklopedin
Wikipedia
Google
Dan Damberg med familj