www.skillingaryd.nu Startsidan för natur I naturen med Dan Damberg www.skillingaryd.nu Startsidan för natur
Förord till Moskogen (21 mar 2008)
Del A Moskogen – underdel 1 av 3 (21 mar 2008)
Del A Moskogen – underdel 2 av 3 (21 mar 2008)
Del A Moskogen – underdel 3 av 3 (21 mar 2008) Denna del finns här nedan
Del B Skärvån – underdel 1 av 2 (24 mar 2008)
Del B Skärvån – underdel 2 av 2 (24 mar 2008)
Del C Marieholmskanalen – norra delen (22 mar 2008)
Del D Marieholmskanalen – södra delen (23 mar 2008)
| Kulturarv Marieholm del A: Moskogen och Kacklesjön – del 3 (3) |
| Inlagt 21 mars 2008 |
 |
| Skärsjön åt öster, en av flera sjöar inom området Moskogen. En typisk sjö för dessa områden med vatten som lider av den ständigt pågående försurningen. Kalk är en absolut nödvändighet för att dessa vatten ska överleva med en någorlunda rik fauna och flora. Här häckar de vanliga arterna såsom knipa, drillsnäppa och ibland ett och annat gräsandspar. I strandkanterna växer sjöfräken och gul näckros och vattnet är mer eller mindre brunfärgat av humusämnen. |
 |
Skogens röda guld var detta år ganska rikligt förekommande och så här vackert ter det sig om man böjer sig ner och bara betraktar det genom kameraobjektivet. |
 |
Vackert som en tavla, igen. I den mjuka björnmossan, bland odon och vitmossa växer den vackra vildkallan eller missne som den numera heter, på latin är namnet ”Cálla palústris”, och i Nationalencyklopedin kan man läsa följande om den; |
 |
| Tranbär, ”Vaccínium oxýcoccus”, plockas bäst efter den första frosten då bären blir sötare efter det att de blivit frostnupna. Godare än lingon tycker många, hugget som stucket, tycker jag. Ett är i alla fall säkert det går mycket långsammare att plocka. Till vänster på bilden syns de typiska, långa revorna med de små bladen, blommorna liknar små miniatyrer av cyklamenblommor och är mycket vackra. Vitmossan på bilden till vänster heter praktvitmossa, ”Sphágnum magellánicum”, medan mossan till höger heter björnmossa, ”Polýtrichum commúne”. |
 |
| Praktvitmossa, ”Sphágnum magellánicum”, gör verkligen skäl för sitt namn. Den växer allmänt i hela Norden i både kärr och mossar. Mossan bildar låga tuvor eller vida mattor särskilt ute på mossar. Praktvitmossan är den enda vitmossan i sektionen ”Palustria” som kan bli röd och på öppna platser blir den purpurröd. I våra trakter är den en viktig torvbildare. |
 |
| Den lilla gelatinösa svampen gullpigg, ”Calócera córnea”, hittade jag alldeles invid Skärsjön på ett stycke död ved. I Sverige har vi fyra arter i detta släkte där gullhorn, dvärggullhorn och just ovan nämnda gullpigg hör till de vanligaste. Den fjärde heter ”Calócera glossídes” och har inget svenskt namn. Ingen av dessa svampar har något matvärde även om de förmodligen inte är giftiga. |
 |
| Skogens fiende nummer ett, den lilla skalbaggen ”Ips typographus” eller granbarkborre eller 8-tandad barkborre. Efter stormen är det, av naturliga skäl, fullt pådrag efter den i våra skogar. Det finns inte mindre än 85 svenska arter i familjen ”Scolytidae” eller familjen barkborrar. De flesta är svåra skadegörare på granvirke men angriper även levande träd om tillfälle gives. Den knappt centimeterlånga larven gnager sina gångar mellan bark och ved och stör, eller snarare förstör, transportvägarna för näring genom fotosyntesen från kronan till rotsystemet. Dessutom ökar risken för svampangrepp och svampskador på trädet. Dessa larver efterlämnar de på bilden typiska krypmönstren med huvudgång och sidogångar. |
 |
Här är den, den lilla marodören eller med andra ord en barkborrelarv. Den ser inte mycket ut för världen men låt Er inte luras av storleken, den har ingen betydelse här heller. Den allvarligaste skadegöraren på svensk skog är annars svampen rotticka, som främst skadar växande granar genom försämring av virkets kvalitet och även genom försvagning av rötterna, vilket kan leda till stormfällning. |
 |
| Gullnavling, ”Omphálina chrysophýlla”, en av urskogens svampar. Den växer på murkna stubbar och stockar av barrträd och är inte alltid så här vackert gulbrun utan kan också vara tämligen mörkt brun och då kan den möjligen vara en förväxlingsrisk till trattkantarellen. Inuti veden omvandlar gullnavlingens mycel och svamphyfer cellulosan till sina beståndsdelar som frigörs och på nytt kan tas upp i livets kretslopp. Cirkeln är sluten. |
 |
| Den vackra signalartsmossan ”Homália trichomanoídes”, eller trubbfjädermossa som den heter på svenska är inte svår att finna i Moskogen. Den växer på något skuggade klibbblock eller trädbaser alltid nära marken eller till och med på jord intill vattendrag. Den påminner om en levermossa men om man tittar noga ser man att den har en bladnerv och sålunda tillhör bladmossorna. |
 |
| Den lilla vedtickan, ”Phéllinus vitícola”, växer på kullfallna stockar av gran och tall hela året. Vedtickan är tämligen allmän i norra Sverige men hos oss är den relativt sällsynt och växer i urskogsartade skogsmiljöer typ Moskogen. Förr växte den vanligt på gärdesgårdar av granvirke men är numera så ovanlig att den är kvalificerad som signalart. Påminner i utseende om den ännu ovanligare ulltickan, ”Phéllinus ferrugineofúscus”, som bland annatväxer inom nationalparken Norra Kvill i trakterna av Vimmerby. |
 |
| Långfliksmossa, ”Nowéllia curvifólia”, ytterligare en signalart som växer på gamla stubbar och avbarkade trädstammar. Den blir så här vackert grön om den får växa i tillräcklig skugga annars blir den brunröd i färgen. Bladen hos denna säregna mossa är mycket speciella, de är tvärställda och extremt insnörda i fästet vilket bildar en ficka och har man en gång sett detta minns man i regel denna lilla ”Nowéllia”. Tittar man noga på bilden kan man ana detta faktum. |
 |
| Knäroten, ”Goodyera repens”, hade ett gott år 2005 då man hittade den lite varstans inom området där den tycks finna gott om lämpliga biotoper. I Sverige finns det cirka 50 arter orkidéer fördelade på 23 släkten och alla är fridlysta, dock är familjen orkidéer en av jordens artrikaste växtfamiljer med cirka 18 000 arter fördelade på 800 släkten. Andra mer eller mindre vanliga orkidéarter som vi har i våra trakter är Jungfru Marie nycklar, Grönvit- och Vanlig nattviol, Ängsnycklar, Sankte Pers nycklar, Spindelblomster, Tvåblad, Kärrknipprot, Sumpnycklar, Brudsporre, Korallrot och Myggblomster. |
 |
De typiska bladen av knärot är lätta att känna igen då de har ett tydligt ljust nätmönster på ovansidan som ger dem ett marmorerat utseende vilket bilden visar. Ett annat bra tecken är blommornas doft av vanilj. Knäroten ser annars mycket speciell ut och den enda art som den möjligen kan förväxlas med är skruvaxet, ”Spiranthes spirali”, men den senare har inte en krypande jordstam och bildar inga mattor. Dess blomställning är dessutom tydligt spiralvriden. |
 |
| Som ståndaktiga tennsoldater står de där i den lummiga mossan bland bladen av ekorrbäret. Här får de förhoppningsvis vara ifred och i lugn och ro blomma, pollineras och sätta frö, men skulle detta misslyckas kan de även sprida sig vegetativt med en krypande jordstam från bladrosetten. Växten som avses är naturligtvis knäroten. Första fynduppgiften i Sverige är från Uppland och publicerades år 1732. Artnamnet repens kommer av latinets repere (krypa), namnet betyder krypande och syftar på jordstammen. Det svenska namnet knärot kommer, enligt Nyman 1868, av "dess krypande och mer eller mindre knäkrökta rotstock". |
 |
| En miljö som stämmer till eftertanke, den lilla stigen slingrar sig fram mellan stammar som bär vittnesbörd om de levande organismer som finns i dessa kontemplativa urskogsmiljöer. Hackpettar och vedlevande svampar och insekter sätter sina bomärken lite varstans. Om det är vårens tid sjunger dessutom tofsmesen, svartmesen, kungsfågeln och talltitan medan den större och mindre hackspetten tillsammans med spillkråkan och den tretåige hackspetten trummar sina arttypiska signaler för att attrahera det motsatta könet och för att markera sitt revir. Det är verkligen ljuv musik för öronen. |
 |
De magiska flyttblocken, på bilden ett stort granitblock sydost om Kacklesjön, var fordom ingången till underjorden. Här fanns trollen och annat oknytt, så tag Er i akt Ni skogsvandrare och utmana inte ödet med att gå för närma. Jättar hade oftast kastat dessa, mer eller mindre, stora block från stora avstånd en gång i den grå forntiden när människornas tid var ny. I själva verket är jättarna den stora inlandsisen som senaste gången täckte Nordeuropa för cirka 50 000 år före nu till cirka 10 000 år före nu. Denna nedisning, som var den femte i ordningen under den senaste årmiljonen, en tidsperiod som vi idag kallar kvartär, förändrade landskapet genom sin enorma tyngd och rörelse fram och tillbaka. Berg slipades och block bröts loss och följde med isen, dessa lämnades sedan av när isen smälte och hamnade där de då råkade befinna sig när isen kalvade eller på annat sätt bröts i bitar. Eftersom isranden låg, och kalvade, i dessa trakter någon gång för cirka 12 000 år sedan och isälvarna då forsade fram som bäst är det med andra ord just då som detta block placerades här. Välkommen hit! |
 |
| Örsopp, ”Suíllus bovínus”, kallades förr för kosopp och åts gärna av kreaturen. Människorna i det gamla bondesverige var dock mycket skeptiska till svamp som mat. Dessa matvanor spred sig framför allt från överklassens Frankrike till överklassens Sverige med bruket att äta champinjoner. Först därefter blev svampen så sakteliga accepterad även i de breda folklagren och idag är Sverige ett föregångslang både vad det gäller svampkunskap och bruket att äta svamp. Örsoppen är en hyfsat god matsvamp även om det finns bättre, dock är den en av de mest rikligt förekommande under tiden augusti till oktober, november om inte frosten sätter stopp för den tidigare. Här växer den på ett block belupet med kvastmossor och ned till höger på bilden ser vi de smala, runda stråna av gräset kruståtel. |
 |
| Det stora flyttblocket av granit får naturligtvis inte vara ifred, det innehåller viktiga mineraler som mossorna kan frigöra och använda i sin ämnesomsättning detta leder i sin tur till att högre växter på sikt också får tillgång till dessa viktiga ämnen. Här ser vi en levermossa ur släktet ”Metzgéria”, troligtvis bandmossa, ”Metzgéria furcáta”, den trivs speciellt på just klippblock. |
 |
På toppen av flyttblocket håller husmossa, ”Hylocómium spléndens” och olika kvastmossor ur släktet ”Dícranum” på att trilla över kantenner på bandmossan. Området utgörs, i huvudsak, av en berggrund i granit men även gnejser förekommer. Dessa är ombildade graniter som varit nere i manteln och under högt tryck och hög värme omdanats till just gnejser. Om man inte såg träden i bakgrunden kunde storleksbegreppet förvrängas och blocket bli ett högt berg och mossorna bli förhistoriska ormbunksträd vilket kunde innebära att dinosaurier kunde titta över bergskanten vilket ögonblick som helst. Spännande eller hemskt, välj själv. |
 |
| Den gamla granen innehåller förmodligen intressanta insektlarver eller kanske de stora hästmyrorna. Detta faktum går inte den stora svarta spillkråkan, ”Dryócopus mártius”, förbi, för övrigt Europas största hackspett, kolsvart med röd hjässa, den spanar av skogen efter lämpliga träd, väl framme lyssnar den efter kryp- eller gnagljud och om så är fallet ger den sig med liv och lust på att bearbeta stammen med sin kraftiga näbb. Ingen i trädet går då säker vilket man tydligt kan se på de stora träflisorna som skvallrar om stor kraft i den sylvassa näbben. Jag sätter en krona på hästmyror, ur släktet ”Camponótus”, för de bygger ofta nere i stubbar och/eller i rötter. |
 |
| Stora mängder med tuvnagelskivling, ”Collýbia acerváta”, dessa växer, som synes, tätt tuvade på och kring stubbar och starkt multnande stockar av barrträd, ibland till synes på marken men då troligen på döda rötter. Här ser vi dem tillsammans med två, något annorlunda färgade, exemplar av de mycket god matsvamparna Karl-Johan eller Stensopp, ”Bolétus édulis”. |
 |
| Fem exemplar av den mycket giftiga gifthättingen, ”Galerína margináta”, som här växer på en mindre granstubbe. Svampen innehåller samma giftämnen som lömsk- och vit flugsvamp men i något mindre koncentrationer. Svampen är dödligt giftig och jag vill härmed passa på att avliva den gamla regeln om att ”alla stubbsvampar med ring är ätliga”, gifthättingen, på bilden ovan, torde med emfas bevisa motsatsen!!! |
 |
| En dokumentationsbild åt norr med den lilla vägen som leder in till vändplanen alternativt parkeringen mellan Kacklesjön och gamla Klubb Vildmarks kåtor, vindskydd och lägerplats. Vägen bör, enligt mitt sätt att se det, inte rustas upp utan snarare, tvärt om, tillåtas växa igen alternativt stängas av alternativt plnteras igen, allt för att undvika fordonstrafik inom detta känsliga område. Vandringsleden som redan finns är fullt tillräckligt för vandraren som vill besöka området. I vägkanterna utmed vägen brukar relativt stora mängder av gula kantareller, ”Cantharéllus cibárius cibárius”, växa från och med september månad. Vill man hitta trattkantareller, ”Cantharéllus tubaefórmis”, får man gå upp i urskogsmiljöerna i öster eller väster om Kacklesjön där de växer rikligt från oktober ända fram till jul vissa milda höstar och vintrar. För den som letar finns även lokaler inom området med rikliga förekomster av den vackra och delikata rödgula trumpetsvampen, ”Cantharéllus auróra”, även den en kantarell, men dessa platser behåller jag för mig själv som en hemlighet. |
 |
Tyvärr gränsar denna relativt nyupptagna föryngringsyta till gammelskogen och innebär kraftigt förändrade, läs försämrade, hydrologiska förhållanden i Moskogen. Detta innebär rent praktiskt att, framför allt, mossor och lavar i randområdet till detta kalhygge med frötallar kommer på sikt att försvinna alternativt kraftigt minska. Bilden kan annars vara en dokumentationsbild som i framtiden kan visa hur succesionen pågår i en skogsmiljö av denna typen. Arter som nattskärra, ”Caprimúlgus europaéus” och kanske fältpiplärka, ”Anthús campéstris”, kan måhända gynnas av denna typ av miljö. |
 |
| Granskogen kommer invandrande som en armé med tätt packade soldater och tar över våra, med tidigare generationers stora möda, framtagna öppna, odlingsbara marker. Granen kom invandrande från norr några årtusenden efter den senaste istidens slut och är fortfarande på vandring åt söder. Den naturliga sydgränsen går i södra Småland och all gran söder därom är planterad eller har på annat vis fått hjälp med sin etablering. Mulens marker är idag starkt hotade och alla arter som därtill hör är likaledes hotade, lägg därtill försurningsproblematiken och katastrofen är ett faktum. |
 |
| Ådalabäcken eller Ådalaån är ett kraftigt försurat tillflöde till Kacklesjö från norr men påminner om en liten vacker öringbäck i mellersta eller norra Sverige men skenet bedrar för utan en ständig kalkning av traktens sjöar och vattendrag skulle dessa vara tämligen artfattiga. Med andra ord, här simmar på sin höjd någon liten abborre men bottenfaunan är fortfarande relativt rik på sländlarver vilket gör att strömstaren finner sin utkomst här de vintrar som det finns tillräckligt med öppet vatten. Vattendjupet är ringa men en och annan djupare håla finns det, där man kan bli ordenligt blöt, det vet jag med det bestämdaste av egen erfarenhet. |
 |
| Tre kulvertledningar i form av tre grova cementrör, allt för att Ådalabäckens eller Ådalaåns lopp och den lilla grusvägen ska kunna bibehållas. De har med tiden blivit riktigt vackra allt eftersom naturen har övertagit de förfulande cementrören och täckt dem med diverse mossor, granar och lövsly. I anslutning till dessa rör sitter gärna den lilla strömstaren, ”Cinclus cinclus”. Här övervintrar den med hjälp av mängder med ”husmaskar”, det vill säga, sländlarver, som lever på åns bottnen. |
 |
| Ytterligare en bild från Ådalabäcken eller Ådalaån några hundra meter norr om Kacklesjön och intrycket av Norrland känns väl inte mindre på den här bilden. Stränderna kantas ända ner till vattnet av klibbal, björk, pors och tuvtåtel vilket innebär att det inte är speciellt lättgånget men oerhört vackert och vilsamt att sätta sig ner på en sten och bara vara en liten stund, att lyssna på det forsande vattnet gör att man kan tillåta sig att vila både med kroppen och med själen. |
 |
| Den lilla vackra grå ögontrösten, ”Euphrasia nemorosa”, växer ganska rikligt i vägkanterna utmed de små skogsbilvägarna inom området. Stanna till, böj dig ner och titta noggrant och du kommer att få se ett litet mästerverk i konsten att skapa en vacker blomma. Den tillhör familjen lejongapsväxter som är en av våra stora artrika familjer i Sveriges flora. |
 |
Så här vacker kan en svampangripen lingonplanta se ut efter det att svulstsvampen, ”Exobasidium vaccini”, har angripit blad och blommor. I folkmun kallas den för lingonsvulst. Men visst ser den mera ut som en exotisk blomma från någon avlägsen regnskogsmiljö. |
 |
| Lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, lingonsvulst. Blad och skottspetsgaller av svulstsvampen ”Exobasidium vaccini”. Vanligast på bladen som blir skedformade, förtjockade och ovan röda. Undersidan först skär, senare med kritvitt svampöverdrag. Ibland förekommer svampen endast på bladfläckar på ej deformerade blad, mera sällan på blomknoppar eller i skottspetsar (se bilden), som då är förkortade och med hopande, förtjockande blad med vitt svampöverdrag på undersidan. Förekommer endast på lingon. Den är allmän och funnen i hela landet, dock mindre vanlig längst i norr och den förekommer ej på lika hög höjd i fjällen som värdväxten lingon. |
 |
| Inom området Moskogen förekommer även trivialskog som denna 20-25 åriga tallplantering som återfinns alldeles väster om Kacklesjön. Denna skogsbiotop saknar större naturvärden men kan med fördel ses i ljuset av hur vacker en riktigt gammal skog kan vara i direktjämförelse, dock blir även denna typen av kulturskog allt värdefullare om den får vara ifred från gallringar och röjningar i framtiden just för sin närhet till de gammelskogar som i princip ligger runt om denna biotop. |
 |
| Den bruna flugsvampen, ”Amaníta regális”, växer enstaka utmed vägen väster om Kacklesjön. Den förekommer tämligen allmänt i Sverige utom längst i söder och längst i norr. Den bildar mykorrhiza med gran och innehåller nervpåverkande gifter av samma slag som panterflugsvamp, röd flugsvamp och gifttrattskivling vilket innebär att det börjar med mag- och tarmproblem med illamående och kräkningar men snart kommer de typiska förvirringstillstånden, yrsel, oro, hjärtklappning, svettningar, muskelryckningar, förändringar i pupillens storlek, förändrat tårflöde, muntorrhet och hallucinationer. Dessa tillstånd varierar i tid beroende på hur mycket svamp man ätit. |
 |
| En dokumentationsbild över ett område med en 20-25 årig trivialtallskog väster om Kacklesjön. Ett område som detta kan vara intressant att följa på sin väg mot naturskog även om detta ligger långt fram i tiden. Notera de kraftfulla uppslagen med gran i vägkanterna, ett resultat av en kraftfull fröbank i marken när ljusinsläpp och temperatur ökade i och med ett glesare trädbestånd, som resultat av den avverkning som skedde för ett par decennier sedan. |
 |
| Titta vilka vackra och kraftfulla bestånd med islandslav, här växer dessutom bägge svenska arterna, både islandslav, ”Cetrária islándica”, och smal islandslav, ”Cetrária ericetórum”. Islandslaven är en av våra vanligaste lavar och i den äldre folkhushållningen hörde den till de viktigaste lavarna. Den föredrar öppna tallskogar som här i den västra delen av Moskogsreservatet. Förutom att den är en viktig komponent i renarnas föda i norra Sverige har den använts och används fortfarande på sina håll som människoföda. Näringsvärdet ligger i det stärkelseliknande ämnet lichenin men tyvärr finns det också bitterämnen som medför att beredningen blir både omständlig och tidskrävande. Islandslaven kan även användas som färgväxt för ullgarn. |
 |
| Som ett vackert konglomerat av olika levande organismer av mossor och lavar, växer här i mitten av bilden den vackra signalarten blåmossa, ”Leucóbryum gláucum”, förr kallad falsk vitmossa tack vare sin likhet med de riktiga vitmossorna i släktet ”Sphagnum”. På bilden är den vackert inramad av färglav, grå renlav, gulvit renlav, kvastmossa och islandslav. Vilka träd som växer i närheten är inte svårt att gissa när man ser på mängden barr. Vid ett av fältbesöken sjöng trädlärkan, ”Lullula arborea”, sin vemodiga sång, ”lyllti-lyllti-lyllti-lylltilyllti”, i en något fallande skala. |
 |
| Klibbticka, ”Fomitópsis pinícola”, växer som sårparasit eller saprofyt på både löv- och barrträd ofta på stubbar eller fallna stockar. Den medför en brun krympningsröta som gör att veden faller sönder i bruna små fyrkantiga block. Klibbtickan är en svår skadesvamp i gamla granskogar genom den basala röta den ger i döende eller döda stammar. Sätter man en tändsticka till översidans krusta smälter den och kokar hos klibbtickan medan liknande manöver ger en brinnande krusta hos fnösketickan, ”Fómes fomentárius”, som ibland är till förväxling lik klibbtickan. |
 |
| Unga exemplar av klibbticka, ”Fomitópsis pinícola”, dessa skiljer sig ganska markant från de äldre exemplaren men vi ser här tydligt de droppar av klar vätska som givit svampen dess namn. Detta droppfenomen förekommer framför allt hos växande exemplar. Klibbtickan innehåller ett mycket bittert och laxerande ämne, agaricin, som fordom såldes på apoteken som Agáricus albus. Svampen är allmän och låter sig hittas under hela året, framför allt på gran. |
 |
Örsopp, ”Suíllus bovínus”, växer med tall i torr sandig barrskog, ofta bland renlav på berg och på tallhedar. Förekommer vanligtvis i täta, vid fotbasen sammanväxta grupper, ofta tillsammans med den relativt ovanliga rosenröda slemskivlingen, ”Gomphídius róseus”, ofta hittar man mycelen av de bägge arterna helt sammanvuxna av en ännu helt utredd orsak. Någon form av symbios mellan arterna är uppenbar men hur detta närmare hänger ihop återstår att utröna, hur som helst växer den rosenröda slemskivlingen inte utan sin örsopp, dock förekommer motsatsen som bland annat denna bilden visar. |
| Den vackra prickmusseronen, ”Tricholomópsis rútilans”, växer utmed vägen bara något hundratal meterfrån infarten till Moskogen. Unga exemplar är mycket rödare, se svampens mitt, medan äldre exemplar ibland blir helt gula. Som hos alla musseroner är undersidans skivor, så kallat, urnupna vilket innebär att de upphör några millimeter innan fotens fäste i hatten. Den växer på stubbar och rötter av barrträd, särskilt tall, allmänt under sommaren till hösten. |
 |
| Musseroner är en ganska stor och svårbestämd grupp svampar med ganska många arter, det vill säga fler än åttio. Det är svårt att finna enhetliga kännetecken för musseroner eftersom begreppet omfattar flera olika svampsläkten. Generellt kan man dock säga att musseroner ofta är kraftiga och köttiga skivlingar. Skivorna är vidfästade till urnupna och färgen på sporpulvret är vitt, hos släktet Lepista dock rosafärgat. Foten är ofta kraftig och saknar ring, dock har ett fåtal arter ring. Arter i släktet, ”Tricholoma”, brukar kallas "äkta" musseroner, men i vidare bemärkelse så är musseroner uppdelade på flera släkten: • Tricholoma - det här är de "äkta" musseronerna, kraftiga och köttiga marklevande mykorrhizasvampar, sporpulver vitt till gräddfärgat, ca 40-50 arter, bland annat riddarmusseron. • Lepista - förnasvampar, bildar inte mykorrhiza, skivor lätta att lösgöra från hattköttet, som hos pluggskivlingen, lukt ofta aromatisk, sporpulver rosa till gräddfärgat, ca 15 arter, bland annat blåmusseron. • Calocybe - förnasvampar, sporpulver vitt till gräddfärgat, ca 8 arter, bland annat vårmusseron. • Dermoloma - sammetsmusseroner, förnasvampar, ganska små fruktkroppar med matt, ofta uppsprickande hatthud, på betesmarker, ca 4 arter. • Tricholomopsis – växer på murken barrved, sporpulver vitt, ca 2 arter, bland annat prickmusseron. |
 |
| Här är infarten till naturreservatet Moskogen mellan Flaten och Marieholm. Skogområdet är så fint och unikt att man verkligen önskar sig en större och mera inbjudande vägvisning in i detta urskogslandskap. Den mycket informativa och vackra faktatavlan som finns inne vid Kacklesjöns sydvästra strand borde även finnas här ute vid allfartsvägen. Dessutom finns resterna efter det gamla Modala tegelbruk alldeles bakom buskarna, en kulturhistorisk pärla. |
 |
| Rester av det gamla Modala tegelbruk i Mo, Åsenhöga socken, där lera hämtades från Mosjöns stränder och formades samt brändes till högklassigt tegel för såväl tak som väggar. Här skulle naturligtvis rustas upp, sly och träd tas bort allt för att synliggöra historien i landskapet och med där tillhörande informationstavlor skulle detta kunna användas som kulturhistorisk inkörsport till den naturhistoriska urskogen i Mo. Entré! |
 |
Kronhjortar, ”Cervus elaphus”, i hägnet öster om Marieholms samhälle. Den är vårt största hjortdjur näst efter älgen. Den har höga ben, långsmal kropp och en lång, slank hals. Handjuret, hjorten, har stora greniga hornkronor. Vuxna hjortar har en mankhöjd på 120-150 centimeter. Storvuxna hjortar kan väga 250 kilo medan hindarna ligger på cirka 130 kilo. Sommarpälsen är kort och övervägande rödbrun på kronviltet, med en ljust gulbeige "spegel". Vinterpälsen är längre och mer mörkt gråbrun. Hjorten ger generellt ett mörkare intryck är hinden. Den har vintertid en lång, raggig, manliknande päls i mörkare ton och en mörk lockig pannlugg samt en helt svart buk. Under brunsten ger de sig till känna genom att bröla med ett dovt, råmande läte. Kalven är rödbrun med vita fläckar fram till cirka två månaders ålder. Hjortens horn fälls från slutet av februari till början av mars. Nya horn anläggs under våren och sommaren och fejas i juli. Storlek och taggantal ökar successivt med hjortens ålder. Taggarna utvecklas fram till 6 års ålder, därefter blir hornuppsättningarna grövre – som grövst är de på 10-14 år gamla hjortar. I Sverige ser man sällan hjortar med större hornkronor än totalt 14 taggar. |
 |
På bilden ser vi både unga och gamla djur av kronhjort. Idag finns ett drygt femtontal bestånd av frilevande kronhjortar i Sverige. De flesta är koncentrerade till Syd- och Mellansverige, men några små bestånd finns i såväl Jämtland som Västerbotten och västra Dalarna. |
