SKÄRVÅN

Fakta och funderingar
kring ett stycke unik natur

Dan Damberg 2007

Förord

På uppdrag av styrgruppen inom Kulturarv Marieholm genom Jakob S. Jonsson, projektsamordnare, Ingemar Svensson, projektansvarig Gnosjö kommun och Bo Ejenfors, Länsstyrelsen i Jönköpings län, har jag under de senaste tjugo månaderna försökt att hitta exempel på det unika utmed Skärvåns sträckning från Skärvhult och Skärvsjön till Marieholm och Mosjön. Mina undersökningar och reflektioner bygger på ett stort antal fotografier som jag har tagit under en mängd fältbesök i området sedan sommaren 2005. Att hitta exempel på unik natur utmed Skärvån är inte svårt då området hyser en stor mängd intressanta arter inom såväl flora, fauna som svamparnas riken samt mycket vacker och intressant natur- och kulturmiljö. Mina texter bygger på biologiska och kulturhistoriska fakta, filosofiska funderingar och helt egna tankar som inte står för någon annan än mig själv. Dessa texter tillsammans med bildmaterialet hoppas jag ska inspirera alla som läser detta till egna funderingar och till insikt om naturens och miljöns ovärderliga rikedom. Vi ärver inte jorden av våra föräldrar utan lånar den av våra barn och under den tiden ska vi förvalta den på ett sätt som innebär att vi kan lämna den vidare i ett lika fint skick som vi en gång fick den eller helst i ett bättre sådant.

Jag har haft som intension att skriva på ett lättsamt och lättläst sätt för att kunna nå ut med mitt budskap till alla och inte bara till de få specialister och specialintresserade inom just beskrivna områden som naturligtvis också, förhoppningsvis, ska kunna finna en glädje i att läsa detta dokument.

Glädje eller upptäckarglädje är just de stämningar som jag vill att de som läser detta ska få och känna för att sedan på egen hand eller med guide kunna besöka området. Till de som bor i bygden runt Marieholm vill jag också förmedla en känsla av stolthet över att äga och förvalta ett stycke så unik natur.

Detta dokument är inte, per definition, färdigt utan ska kunna kompletteras och bibringas med ny kunskap vartefter det anses nödvändigt.

Det är med stor stolthet som jag skriver dessa rader därför att jag har fått förmånen att vara med och kämpa för och delta i ett så viktigt och unikt projekt som det Kulturarv Marieholm innebär. Det fantastiska arbete som läggs ner och som har lagts ner av framför allt bygdens människor är ett föredöme som jag hoppas ska bli en inspirationskälla för andra att ta efter och att följa.

Tack!

Skillingaryd i januari 2007

Dan Damberg

Välkommen på en resa i tid och rum, rum i så motto att vi under en sträcka på ett par kilometer i längd förflyttar oss ungefär 70 meter i höjdled. Dessa sjuttio meter har inneburit att trakten här omkring kunnat ta steget in i industrisamhället och det är här som tidsresan sålunda utspelar sig, nämligen under de senaste dryga 150 åren. Ett fyrtiotal industrianläggningar med dammar och dammvallar går att återfinna utmed Skärvåns flöde från Skärvsjön i väster, bilden ovan, till Mosjön i öster. Mosjön finns att beskåda på en av de sista bilderna i denna presentation av ytterligare ett stycke unik natur i trakterna av Marieholm. Det unika mötet mellan kultur och natur och det rinnande vattnet ger förutsättningar för en biologisk mångfald av mycket hög klass och högt värde, ett oåterkalleligt eko från flydda tider som samtidigt är ett oåterkalleligt ansvar för de nu levande att bevara för framtidens ännu ofödda generationer. Jag låter dessa ord följa läsaren och mig som ett aldrig utdöende eko på vår färd nedför Skärvåns vindlande och forsande vattenvägar.

Om man läser på Kulturarv Marieholms hemsida så får man följande information;

”Skärvån rinner ur Skärvsjön och längs en ravin, passerar Marieholms samhälle för att sedan rinna ut i Mosjön. Sträckan är lite drygt 2 kilometer lång och fallhöjden är ca 70 meter. Landskapet är dramatiskt och skogsbevuxet och tack vare den korta sträckan och den höga fallhöjden gavs mycket goda förutsättningar för landvinningar inom industrin.
Längs Skärvån finner vi lämningar av minst 13 industriplatser från 1800-talet och tidigt 1900-tal, som alla använde vattnet som kraftkälla. Totalt finns närmare 40 industriminnen längs ån – tråddragerier, hammare, stampar, kvarnar och sågar, samt sist men inte minst, lämningar eller andra vittnesbörd om ett 30-tal dammar, som har byggts för att förstärka och stabilisera vattnets kraft.
Vid Skärvån finns också lämningar efter Saxhyttan, Marieholms Bruks valsverk (som var i drift mellan 1895-1911) och dammen som hörde till hyttan och som är en av de mäktigaste fornlämningar som finns i området.”

Utmed Skärvåns stränder växer rikligt med mossor som trivs bra i den höga luftfuktigheten, på bilden ser vi ett stort bestånd av fickbålmossa, ”Pellia epiphylla”, och att trädfloran just här består av gran och björk ser vi på de nedfallna barren och bladen.

Barret som också är ett slags blad finns hos flertalet barrträd. De är vanligen smala, styva och stickande och till sin konsistens läderartade. I tvärsnitt är de antingen platta, fyrkantiga eller runda. Epidermis, ytskiktet, har mycket tjocka väggar, och klyvöppningarna är nedsänkta under barrets yta. Direkt innanför epidermis finns ofta ett fiberartat cellskikt med tjocka cellväggar. Längre in finns den luckra, klorofyllhaltiga vävnad, mesofyllet, i vilken fotosyntesen äger rum. Här finns också hartsgångar och centralt i barret ledningsvävnaden samt den för barr speciella tranfusionsvävnaden.

Så här liten var Skärvån vid utloppet från Skärvsjön en torrsommar som denna, läs 2005, då denna bilden togs. Även sommaren som gick, läs 2006, var också en torrsommar, kanske till och med värre än 2005. Den vackra stenbron har sett värre flöden och någon påfrestning på den bastanta granitkonstruktionen förelåg inte. I miljöer som denna trivs ormbunkar och mossor av olika slag, till exempel skogsbräken som syns mellan blocken på bilden. Dessa stenbroar är i sig små konstverk och vittnat om forna generationers möda och slit och idag är de perfekta boplatser för den vackert gula och gråa forsärlan eller gråärlan som den hette förr.

Skärvån härbärgerar för övrigt ett antal häckande par av denna ovanliga fågel som upptäcktes som häckfågel för första gången i Småland vid Tabergsån i Taberg för ungefär hundra år sedan. Taberg är ett kupolformat berg i norra Småland cirka 13 kilometer söder om Jönköping, höjden är 343 meter. Berget består av bergarten hyperit med stora mängder av mineralet titanomagnetit och är Sveriges största titanförekomst. Eftersom berget också innehåller mineralet olivin eller grönsten brukar man använda benämningen titanomagnetitolivinit om Tabergsmalmen vilket får betraktas som en ordentlig tungvrickningsövning. Den mycket ovanliga ormbunken brunbräken, ”Asplénium adulterínum”, har på Taberg en av sina få växtplatser i Sverige.

Brunbräken är en art i ormbunksfamiljen småbräkenväxter. Det är en 7 till 10 centimeter hög växt, där det parbladiga bladets mittskaft är mörkbrunt nedtill, medan det övre partiet på cirka 2 centimeter är grönt. Bladsegmenten är 5 millimeter långa och högst 5 millimeter breda. Arten hör hemma i Europa och finns i Sverige endast i Småland på Taberg, där den är fridlyst, samt i Västergötland. Den växer på serpentin- och olivinbergarter.

Den lilla ån är betagande vacker där den sakta flyter fram mellan block av granit som nästan likt murar ramar in vattnet. Bottnen är sand och mindre mängder med humusämnen och i denna miljö av ständigt nytt syrerikt vatten trivs en rik fauna av insekter med bland annat olika sländlarver som tillbringar ett antal år som vattenlevande nymfer innan de genomgår sin metamorfos och blir flygande sländor under en kort period, det vill säga allt från några dagar till några veckor upp till en sommar. Här trivs strömstaren och forsärlan. Till vänster står en skogsbräken, ”Dryópteris carthusiána”, och hitom den, också till vänster, syns den lilla påsflikmossan, ”Frullania tamarisci”, trädbeståndet utmed ån är till stora delar asp, ”Populus tremula”, och gran, ”Picea abies”.

Metamorfos, förvandling eller omvandling. Den process hos djur genom vilken en larv övergår till vuxen individ. Särskilt tydlig är metamorfosen hos insekter, manteldjur, groddjur och marina djurgrupper med mer eller mindre långvarigt vattenlevande larvstadium. Den cilierade larven hos många marina ryggradslösa djur är anpassad till pelagiskt liv, och metamorfosen innebär hos dessa bland annat att ciliekransar och cilieband går förlorade när larven övergår till det vuxna djurets liv på havsbottnen. Metamorfosen styrs av hormoner, hos insekter bland annat ecdyson och hos groddjur främst tyroxin.

Ecdyson, metamorfoshormon, ett steroidhormon hos insekter vilket utlöser hudömsning hos larver och i vissa fall svarar för att diapausen hos fullbildade insekter bryts. Det avsöndras av de så kallade prothoraxkörtlarna när dessa påverkas av neurosekretoriska celler i hjärnan. En del växter, till exempel idegran och stensöta, skyddar sig mot insektsangrepp genom att själva bilda ecdyson i så stora mängder att utvecklingen störs hos de insekter som äter av dem. Växtecdysoner är kemiskt något annorlunda än insekternas ecdyson och har ofta mycket större hormonell verkan på insekterna.

Tyroxin, tetrajodtyronin eller T4, är ett sköldkörtelhormon med fyra jodatomer. Efter frisättning från sköldkörteln omvandlas tyroxin i vävnaderna genom dejodering, det vill säga enzymatisk avspjälkning av en jodatom. Därvid bildas det betydligt mer aktiva hormonet trijodtyronin.

Stora skogar av thujamossa och skuggthujamossa täcker marken utmed ån de första hundratalet metrarna innan den första dammen. Bilden visar vanlig thujamossa men i mitten av bilden ser man ett par exemplar av den stora kvastmossan. De långa, smala och nästan trinda bladen av ett gräs som löper diagonalt över bilden tillhör ett infertilt exemplar av kruståtel, ” Deschámpsia flexuósa , ett gräs som likt ett rosa böljande sädesfält brukar täcka kalhyggena eller föryngringsytorna, som de numera heter, under sensomrarna.

I urskogar och gamla naturskogar eller varför inte i skog överhuvudtaget ska eller borde blädning vara ett eller det enda alternativet vid virkesuttag. Blädningen är en skogsbruksmetod som innebär att man avverkar enstaka träd eller grupper av träd, vanligen de grövsta och värdefullaste. Samtidigt räknar man med en naturlig återväxt i de uppkomna luckorna. Likåldriga bestånd omvandlas härigenom till olikåldriga. Genom blädning kan man undvika kalhuggning, vilket är en fördel vid skötseln av bland annat skyddsskogar i brant och erosionskänslig terräng. Blädning kan emellertid endast tillämpas med skuggtåliga trädarter, till exempel gran. Den leder annars till ojämna och luckiga bestånd med minskad tillväxt och försvårad avverkning och därmed till ett försämrat ekonomiskt resultat.

Kruståtel är en art i växtfamiljen gräs. Det är en flerårig, löst tuvad stråväxt med rent gröna, borstlika blad och 30 till 50 centimeter högt strå, som i toppen bär en vippa med hårfina, vanligen krusiga grenar och tvåblommiga, rödaktigt bruna och silverglänsande småax med utskjutande, knäböjt borst. Blomningen inträffar i juni-juli. Arten hör hemma i norra halvklotets tempererade områden samt i tropiska bergstrakter. Den växer i näringsfattig miljö i skogar och på hedar samt ibland på myrar. Den dominerar ofta på torra hyggen.

Trubbfjädermossan, ”Homalia trichomanoides”, står att finna även utmed Skärvån och även här indikerar den höga naturvärden. Insprängd bland trubbfjädermossan växer hornflikmossan, ”Lophózia lóngidens”, och till höger växer ett relativt stort bestånd med släktingen krusflikmossa, ”Lophózia incísa”. Trubbfjädermossan är en bladmossa, även om den i fält väldigt mycket liknar en levermossa, medan både krusflikmossa och hornflikmossa är levermossor. Läran om dessa, ofta små men icke oansenliga, växter kallas bryologi och är en modern bildning av grekiskans ”bryón” som betyder mossa och ordet ”logía” som betyder lära eller vetenskap som i sin tur kommer av ordet ”lógos”, alltså; läran om växtgruppen mossor.

Dessa mossetuvor bildar fantastiska små miniatyrekosystem med rik mångfald. Ekosystem är en av Arthur G. Tansley år 1936 skapad benämning på ett ekologiskt system, innefattande allt levande och dess livsmiljö inom ett område. Termen ”system” används här, i analogi med användningen inom fysikalisk kemi, för en enhet av materia jämte dess energiinnehåll, vid ett visst tillstånd. I naturen finns inga helt slutna system. De ekologiska systemen är alltså öppna mot omvärlden och både tar emot och avger såväl energi som materia. Det gäller ljusenergi, värme, vatten, luftgaser som koldioxid och syre, ett stort antal grundämnen i mark eller vatten med mera.

De flesta ekosystem är oskarpt avgränsade, och deras storlek varierar inom vida gränser, där planeten jorden utgör en extrem och mikrobiella ekosystem i millimeterskala utgör en annan. Ekosystemen studeras ofta i provytor eller provvolymer. Viktiga förhållanden inom ekosystemen är relaterade till energiflödet från solljuset via de gröna växterna till växtätande djur och rovdjur samt nedbrytningsorganismer. I några ekosystem kan någon av dessa kategorier saknas, och där kommer energin från döda organiska partiklar som regnar ned från de belysta vattenytskikten och där huvudsakligen planktonalger står för primärproduktionen. Från regeln att energin i ekosystemen alltid ytterst kommer från solljuset avviker vissa mörka ekosystem, till exempel djuphaven, i så motto att dess energi kommer från utströmningsområden mellan de tektoniska plattorna nere i havsdjupen, där varmt, svavelvätehaltigt vatten utnyttjas som energikälla av bakterier, vilka i sin tur utgör föda åt en starkt specialiserad djurvärld. Många andra förhållanden än energiflödet inverkar naturligtvis på ekosystemen, bland annat klimatfaktorer, markförhållanden, eld och, inte minst, mänskliga ingrepp.

Strömstare, ”Cinclus cinclus”, kärt barn har många namn eller vad sägs om bäckaprästen, nigfågeln och forsaprästen med mera. En märklig liten fågel som dyker efter husmaskar, nattsländelarver på bottnen av strömmande vatten och som oftast häckar från Mellansverige och norrut dock passar även sydsvenska höglandet emellanåt och även vi kan få njuta av denna vackra fågel med den vackert gnissliga sången som framförs nigande på en gren, stock eller, som här, på ett dammfundament. Vid fototillfället behagade den sjunga som allra ivrigast och var helt orädd (jag befinner mig på mindre än 10 meters avstånd). Under vintrarna besöks vi av framför allt norska strömstarar och ibland i relativt stora antal men strömstaren har beståndsmässigt minskat i antal de senaste åren i hela sitt nordiska utbredningsområde av ännu okänd anledning. På brittiska öarna finns en egen ras av strömstaren som är rödbrun i färgen istället för den mörkbruna färg som ”vår” strömstare har.

Nattsländor, är en ordning insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 7 000 arter, varav 220 i Sverige. Mundelarna är bitande men starkt reducerade, och de vuxna intar sällan någon föda. De flesta flyger om natten och dras ofta till ljuskällor. En del är dagflygare och dansar i svärmar över vatten. Förvandlingen är fullständig. Äggen läggs i vatten eller på blad och grenar, från vilka larverna faller ned i vattnet. Nästan alla arters larver lever i sött eller bräckt vatten. De har spinnkörtlar och är av två typer. Den ena larvtypen lever i ett borör som är öppet i båda ändar och ofta artspecifikt till utseendet och tillverkat av ihopspunna växtdelar, snäckskal eller gruskorn. Dessa så kallade husmaskar är växtätare. Den andra larvtypen är fritt kringkrypande och äter växter eller smådjur eller spinner fångstnät i strömmande vatten och lever av däri fångat material. Vissa arter påverkas av vattenföroreningar och spinner då nät med oregelbundna maskor, vilket kan användas som biologisk indikator. Förpuppningen sker i boröret eller i särskilda pupphus. Larverna och periodvis även pupporna och sländorna är viktig fiskföda och många nattsländor är modeller för sportfiskares flugor.

Underbara dammiljöer med grunt vatten är perfekt för insekter av olika slag. Vid mina fältbesök i området slog det mig med vilken rikedom trollsländorna var representerade, arter som flodtrollslända, ”Gomphus vugatissimus”, kungstrollslända, ”Cordulegaster boltoni”, brun trollslända, ”Aeschna grandis”, grönbandad trollslända, ”Aeschna cyanea” och gulbandad trollslända, ”Aeschna juncea” samt olika ängstrollsländor ur släktet ”Sympetrum” svävade ständigt över vattenytan som små dubbeldäckade flygplan från första världskriget.

På engelska heter gruppen dragonfly, fritt översatt drakfly och syftar på dess likhet med flygödlor från tiden före dinosaurieeran. De första trollsländorna framträdde redan under äldre perm för cirka 290–256 miljoner år sedan och man känner en lång rad fossila former, särskilt från lager avsatta under jura, cirka 208–146 miljoner år gamla. Trollsländorna utvecklades troligen från jättesländorna, en utdöd ordning som innefattade stora, trollsländelika former vilka under karbon, för cirka 330–290 miljoner år sedan, kunde nå en vingbredd av mer än 70 centimeter! De äldsta egentliga trollsländorna är dock från jura. Larver av trollsländor är vanliga som fossil i en del sötvattensavlagringar från tertiär, 65–1,65 miljoner år gamla.

En försiktig slyröjning och bete vore på sin plats främst för att ge plats åt den konkurrenssvaga strandfloran. I vattnet växer gul näckros, säv och flertalet starrarter ur släktet ”Carex”, och vid ett av mina fältbesök sjöng här en liten raritet bland fåglarna, det vill säga, den mindre flugsnapparen, ”Ficedula parva”, en sen invandrare från sydöstra Europa under de senaste 30 åren. Dess sång är mycket typisk och låter som en sammansättning av en talgoxe, som inledning, och en lövsångare som avslutning.

Ett gammalt, utfärgat och mörknat hanexemplar av ängstrollsländan, ”Sympetrum danae”, som på bilden maskeras av sin egen skugga mot mönstret i granitblocket den sitter på alldeles invid dammen.

Typiskt för hanen av denna ängstrollslända är att den med tiden blir alldeles svart från att från början varit vackert tecknad i svart och gult. Den tillhör gruppen segeltrollsländor, ”Libellúlidae”, som är en familj trollsländor med världsvid utbredning och drygt 1 000 kända arter, varav 16 arter i Sverige. De svenska arterna är 28 till 53 millimeter långa. En del har ljusblå bakkropp, medan hanar av ängstrollsländor inom släktet ”Sýmpetrum”, som finns över hela världen, oftast är röda. Segeltrollsländor sitter ofta stilla och spanar efter byten för att snabbt kasta sig ut och attackera dem.

Lägg särskilt märke till de enorma facettögonen som utgör större delen av trollsländornas huvud.
Fasettögon är synorgan som byggs upp av ett stort antal likartade delögon eller ommatidier. Fasettögon finns hos nästan alla insekter och kräftdjur. Från fossil vet man att även de utdöda trilobiterna hade väl utvecklade fasettögon, medan fasettögon av enkel typ finns hos vissa mångfotingar och hos dolksvansar. De egentliga spindeldjuren däremot har enkla ögon som bygger på samma princip som ryggradsdjurens. Varje delöga är längst ut försett med en ljusbrytande lins, vars yta bildar själva fasetten. Under linsen ligger den inåt avsmalnande kristallkroppen, som även den i växlande utsträckning bryter ljuset. Djupare in i delögat ligger syncellerna eller fotoreceptorerna som bildar den ljuskänsliga synstaven, rhabdomen. Varje delöga har dessutom celler med avskärmande pigment, som ibland är rörligt och fungerar som ljusreglerande pupill.

Hos både insekter och kräftdjur finns två grundtyper av fasettögon. Appositionsögat, som är vanligt hos dagaktiva former, har optiskt isolerade delögon, där varje syncell nås av ljus från endast en fasett. I superpositionsögat däremot samverkar linssystemen från många delögon till att ge en betydligt ljusstarkare bild. Det optiskt mycket komplicerade superpositionsögat finns hos nattaktiva insekter samt hos räkor och kräftor. Alla fasettögon vidarebefordrar till centrala nervsystemet en sammanhängande bild av samma typ som den som vårt öga ger oss. Dock är vår synskärpa betydligt bättre än hos något fasettöga, vi ser exempelvis cirka 100 gånger skarpare än en husfluga.

Dammfästet i slutet av den första stora dammen från Skärsjön räknat och miljön runt omkring ger ett så idylliskt intryck att man bara måste buga. Här är ett exempel på när natur och kultur möts när det är som bäst. Denna biologiskt rika biotop inramas av ek, klibbal, asp och björk men också av ett antal granar i varierande ålder, dessa bör naturligtvis tas bort på ett mycket försiktigt sätt där grenar och andra rester tas bort mycket noggrant. Ännu en fantastisk lokal för såväl forsärla som strömstare och om det finns bra övernattnings- och övervintringsmöjligheter, vilket det borde göra, är det också en utsökt lokal för diverse fladdermöss då den lilla dammen formligen kryllar av insekter.

Fladdermöss, ”Chiróptera”, ordning däggdjur som består av två olika underordningar, storfladdermöss ”Megachiróptera”, och småfladdermöss ”Microchiróptera”. Släktskapet mellan de båda grupperna har dock börjat ifrågasättas. Åtminstone småfladdermöss antas ha utvecklats från trädlevande insektsätare. Det äldsta kända fossilet, ”Icaronýcteris”, är från tidig eocen för ca 60 miljoner år sedan. Storfladdermöss, cirka 170 arter, innefattar bland annat flyghundar och påträffas huvudsakligen i Gamla världens tropiker. De livnär sig mestadels av frukt.

Småfladdermöss, cirka 750 arter, finns över hela jorden utom polarområdena. Flertalet arter är insektsätare, men några har specialiserat sig på bland annat fisk, grodor och smådäggdjur. Fladdermössen är den enda däggdjursgrupp som kan flyga aktivt. Vingarna består av tunna, dubbla membraner av skinn, som hålls utspända av de fyra förlängda fingrarna. Tummen är vanligtvis fri. I vila fälls vingarna ihop, och flyghuden veckas samman. Hos många fladdermöss finns det också mellan benen en flyghud som innesluter svansen. Fladdermöss har korta bakben och små fötter med korta tår som har långa och böjda klor. De långa, böjda klorna gör att fladdermöss lätt får grepp i och kan hålla fast vid underlaget. Kroppen är täckt av hår av varierande längd; färgen är oftast grå eller brun.

Storfladdermössens ögon är väl utvecklade för mörkerseende till skillnad från de insektsätande fladdermössens, vilka endast kan orientera grovt med hjälp av silhuetter i omgivningen.

Småfladdermössen har utvecklat ett ”hörselseende”, och genom att skicka ut högfrekventa ljud och registrera dessas ekon kan de lokalisera sina oftast små bytesdjur och undvika hinder. De insektsätande fladdermössen inom de tempererade delarna av världen ställs inför födobrist under den kalla delen av året. För att undvika svältdöd går flertalet av dem i dvala. Genom att sänka kroppstemperaturen och därmed förlångsamma kroppens fysiologiska processer sparar de energi, varför det upplagrade fettet räcker hela vinterdvalan ut.

Grönbandad trollslända, ”aeschna cyanea”, sittande bland halvvissen örnbräken och sina bjärta färger till trots smälter den in i miljön på ett sätt som innebär att den endast avslöjar sig genom en oförsiktig rörelse. Den liknar mer en karamell än en insekt. Trollsländor,

”Odonáta”, ordning av insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 5 000 arter, varav 56 finns i Sverige. De indelas i underordningarna ”Anisozygóptera” med två arter i Himalaya och Japan, ”Zygóptera”, jungfru- och flicksländor samt ”Anisóptera”, egentliga trollsländor. De har smal bakkropp och en kroppslängd från knappt 20 till drygt 150 millimeter. Huvudet är stort och har ett par borstlika, korta antenner och stora, välvda fasettögon, som hos egentliga trollsländor kan bestå av upp till 30 000 delögon vardera och oftast stöter samman på huvudets ovansida. Mundelarna är bitande med stora, tandade överkäkar. Det finns två par vingar, vilka är hinnartade och har talrika tvärribbor. De är olika utformade hos underordningarna. Trollsländor är skickliga flygare och har en speciell flygmekanik.

Vingparen kan arbeta oberoende av varandra och i motsatt fas. Bakvingarna rörs före framvingarna och undgår därför att arbeta i turbulent luft. Hos egentliga trollsländor kan vingparen även arbeta i takt. Vissa arter samlas i stort antal och företar långa vandringar som till exempel fyrfläckig trollslända. Trollsländor är predatorer, rovdjur på insekter, vilka uppspåras med synen och fångas i flykten med de taggiga benen, som hålls framsträckta och bildar en fångstkorg, som griper bytet och håller det medan det äts upp. Många arter har bestämda jaktrevir, som avpatrulleras och försvaras mot inkräktare.

Förvandlingen är ofullständig. Med några få undantag lever larverna i vatten. De är predatorer på insekter, andra smådjur, grodlarver och småfisk. Bytet fångas med den starkt förlängda underläppen, fångstmasken, som har en tång i spetsen och blixtsnabbt kan sträckas ut. Larver av jungfru- och flicksländor andas genom hudens trakéer och med tre bladformiga trakégälar i bakkroppsspetsen. Trakéer är insekternas lungor, enkla rörsystem där luft pressas fram och tillbaka och syre tas upp av närliggande blodkärl för vidare transport ut till kroppens celler där cellandningen äger rum.

En närbild på en kärrtistelkorg, ”Circium palustre”, dessa vackra men taggiga växter växer relativt rikligt utmed Skärvån första del. Det vi ser på bilden är inte en blomma utan en korg med kanske upp emot 60 blommor. Varje litet spjut i violett är med andra ord en egen blomma med egna ståndare och pistiller. I den stora korgblommiga familjen ”Asteraceae”, förr ”Compositae”, hittar vi andra välkända blommor som fibblor, maskrosor och prästkragar.

Korgblommiga växter, kompositer, är en familj av tvåhjärtbladiga växter med drygt 25 000 arter träd, buskar och örter. Många av de förvedade arterna är ständigt gröna. Familjen, som är en av de största bland fröväxterna, har världsvid utbredning, med undantag av Antarktis. Blommorna är alltid samlade i blomställningen korg, och korgarna kan sitta i till exempel klase, ax, huvud eller knippe. Korgens utseende varierar. Två grundtyper av blommor kan urskiljas: regelbundna, rörlika blommor, som vanligen finns i korgens mittparti och då kallas diskblommor, och oregelbundna, tunglika blommor, som sitter antingen i korgens kant och kallas kant- eller strålblommor eller i hela korgen som enda typ. Både en- och tvåkönade blommor förekommer. Ståndarna är fem och pistillen en enda. Frukten är av nöttyp, där frukt- och frövägg vuxit ihop. Hos många arter sprids frukten av vinden med hjälp av under fruktmognaden utväxande hår-, borst- eller fjällika utskott.

De korgblommiga växterna har avsevärd ekonomisk betydelse och används som födoämnen, prydnadsväxter, insektsmedel och mediciner.

När jag ser detta vackra natur- och kulturscenario tänker jag omedelbart på en vacker liten bro över ån som en del i en större vandringsled. Jag tänker på kräftfiske och öringfiske eller bara på kontemplativ verksamhet. Tänk vilka möjligheter dessa miljöer har locka turister men det måste vara turism på naturens och de permanentboendes villkor. Bägge är känsliga för störningar. Mossfloran är även här rik, så även lav- och kärlväxtfloran och bruset från vattnet ”lägger sig som bomull kring hjärtat”. Flodkräftor, sötvattenskräftor, vanligen arter av släktet ”Ástacus”, ett släkte tiofotade kräftdjur med en art i Sverige, vanlig flodkräfta, ”Ástacus ástacus”, som förekommer i stillastående och sakta rinnande vatten i stora delar av Europa, i Sverige norrut till fjällkedjan.

Flodkräftor är allätare och lever i hålor under stenar och rötter i strandkanten. De är svarta. Deras larvutveckling är direkt och saknar det hos marina kräftdjur vanliga pelagiska stadiet. Vanlig flodkräfta är inte inhemsk i Sverige men har spritt sig till de mest skiftande vatten. Den är dock i dag hotad av den smittsamma sjukdomen kräftpest, som gjort att den försvunnit ur många vattendrag. I Sverige försöker man ersätta den genom att inplantera signalkräfta, som växer bra i svenska vatten, men som samtidigt visat sig sprida kräftpest, trots att den själv är immun mot sjukdomen.

Signalkräfta, ”Pacifástacus leniúsculus”, är en art i ordningen tiofotade kräftdjur. Den kommer från Amerika och har inplanterats ibland annat Sverige som ersättning för den av kräftpest drabbade arten vanlig flodkräfta. Signalkräftan är större än flodkräftan och mera aggressiv. Vid det rörliga fingrets bas på klorna har den en arttypisk och tydlig, ljus fläck.

Trevarlav, ”Peltígera polydáctyla”, art i gruppen bladlavar. Bålen blir uppemot 20 centimeter bred och har breda, uppstående och fingerlika lober med rödbruna fruktkroppar i spetsarna. Ovansidan är blank och blågrå-brun, undersidan mörk och mot kanterna otydligt ådrad. Arten är tämligen allmän i hela Sverige och växer på mossig mark eller mossiga klippor.

Bladlavar, lavar som är mer eller mindre bladlika. Vanligen sitter dessa lavar fast med hårlika utskott, rhiziner, vilket gör att bålen lätt kan lossas från underlaget. Vissa bladlavar fäster sig bara i en punkt, naveln, umbilicus, och kallas navellavar. Benämningen bladlavar avser endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten omfattar dock endast bladlavar, till exempel blåslavar, filtlavar, lunglavar och näverlavar. Man urskiljer ytterligare två grupper av växtformer bland lavarna nämligen busklavar och skorplavar.

Både könlig och könlös förökning förekommer hos lavarna. Systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar. Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp. De flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier. På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad.

När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider. Förökning av lavar på könlig väg blir således mycket slumpartad. Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har utvecklat speciella bildningar i form av soral och isidier. Soral är öppningar i överbarken där små, 0,01 millimeter stora nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av och spridas. Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och där växa ut till nya lavbålar.

Skorplavar, lavar som växer som en skorpa över underlaget och som således fäster sig med hela undersidan. De har ibland antydan till lober i kanten och övergångar till bladform förekommer. Man urskiljer ytterligare två växtformer bland lavarna: bladlavar och busklavar. Gränsen till bladlavar är oskarp, men skillnaden ligger i att skorplavarna saknar speciella fästorgan. Benämningen skorplavar betecknar endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten innehåller dock endast skorplavar, t.ex. kantlavar, kartlavar och skivlavar.

Kantlavar, ”Aspicília”, ”Lecanóra”, ”Rhizóplaca” och ”Squamarína”, släkten skorplavar med växlande färg, storlek och tjocklek. Samtliga har tidigare förts till ett släkte, Lecanora, men skillnader föreligger bland annat i utseendet hos fruktkropparna och i bålens byggnad; de har fått sitt svenska namn av att fruktkropparna har bålkant. Kantlavarna, som omfattar ett par hundra arter, är fortfarande ofullständigt kända. De växer oftast på hällar, stenblock och bark.

Om Ni tittar på blocken i och utefter vattnet kommer Ni att upptäcka mängder med grå, gråvita och gulaktiga, mer eller mindre stora, ”blemmor” eller ”fläckar” som pryder stenarna och blocken i vackra färger och bildar fantasifulla mönster. Grattis Ni har hittat skorplavar och med lite tålamod går det att ta sig in i detta spännande rike av mer eller mindre svårbestämda arter. En bra bok för ändamålet är ”Skorplavar” av Tony Foucard och finns att köpa i en välsorterad bokhandel eller på nätet via till exempel Bokus, www.bokus.se. PS! Glöm inte luppen och stereoluppen. DS!

Kartlavar, ”Rhizocárpon”, är ett släkte skorplavar med rutformigt sprucken gul, gulgrön, grå eller brunaktig bål och svart underbål. Fruktkropparna är vanligen talrika; de är cirka 1 millimeter breda och svarta, har tydlig kant och är insänkta i bålens rutor. Lavarna växer på klippor och stenblock. I Norden finns cirka 60 arter, bland annat grå kartlav och kartlav. Arten kartlav, ”R. geogra´phicum”, är gulgrön till intensivt gul och är allmän i hela Sverige.
Skivlavar, är ett namn på flera släkten skorplavar, framför allt ur släktena ”Lecídea och ”Leciélla”. Namnet syftar på de svarta skivformiga fruktkropparna och när det svenska namnet infördes omfattade skivlavar endast släktet, ”Lecídea”. Senare undersökningar har dock visat att släktet inte är homogent, varför det numera är uppdelat i en rad väl avgränsade släkten.

Nordens regnskogsmiljöer ser ut så här, det vill säga våtmarker utefter åar och bäckar med ett trädskikt av bland annat klibbal, granarna ska egentligen tas bort. Här trivs en stor biologisk diversitet av mossor, lavar, insekter, kärlväxter, svampar och fåglar samt däggdjur.

Klibbal, ”Álnus glutinósa”, är en art i familjen björkväxter. Det är ett upp till 20 meter högt träd som har rak stam med mörk, sprucken bark, ibland växer den som låg buske. Bladen är breda, mörkgröna, glatta och i spetsen rundade eller inbuktade, som unga klibbiga. Bladen faller av gröna om hösten. Blommorna är enkönade med hon- och hanblommor på samma individ det vill säga så kallade sambyggare, blommorna sitter i hängen. De korta, rödbruna honhängena mognar till kottelika bildningar, så kallade alkottar med hårda fjäll, vilka på senvintern släpper ut frukterna, som är nötter. Dessa äts med stor förtjusning av speciellt grönsiskor. Hanhängena är rödbruna till violetta och mellan 4 till 8 centimeter långa. Blomningen sker på bar kvist tidigt om våren.

Arten, som växer i kärrmarker och på stränder, hör hemma i Europa och Asien. Den invandrade till Skandinavien för cirka 8 500 kol-14-år sedan. I Sverige är den allmän norrut till Gästrikland och tämligen allmän längs kusten norr därom till Norrbotten. Klibbalskogarna kallas oftast alkärr, se ovan. Träslaget kallas al och träet från rötter och stamansvällningar alrot.

De långa hängena kallas enligt Anders Rapps roliga och lärorika barnbok ”Trädens knoppar” för Violetta Al allt medan han döpt ett stort antal andra av våra vanliga skogsträd efter deras vinterknoppar till bland annat; Olika Alm, Aska Svart, Vasse Aspe, Lilla Björk, Långe Boke, Eka Papiljott, Skäggige Hassel, Jätten Kastanj, Linda Rödvante, Tvillingarna Lönn, Grönröda Oxel och Hårige Rönn. Detta är ett fantastiskt roligt sätt att lära barn och vuxna att särskilja våra vanligaste träd under årets lövlösa månader. Prova själv!

I förra stycket talade jag om alens invandring till Norden för 8 500 kol-14-år sedan vilket bygger på en så kallad kol-14-datering där man mäter den radioaktiva kolisotopens halveringstid som är cirka 5 570 år.

Kol-fjorton-datering eller kol-14-datering, 14C-datering, åldersbestämningsmetod som utnyttjar den radioaktiva kolisotopen 14C, kol-14. När kosmisk strålning kolliderar med molekyler i jordens atmosfär, bildas bland annat neutroner. I övre atmosfären bildas den radioaktiva kolisotopen 14C, kol-14, och väte, H, genom reaktioner mellan neutroner och den stabila kväveisotopen 14N, kväve-14. I atmosfärens koldioxid blandas 14C, kol-14, homogent med de stabila kolisotoperna 12C, kol-12, och 13C, kol-13. Via fotosyntesen tas koldioxid upp av växterna, vilka så länge de lever kommer att ha samma 14C/12C-förhållande som atmosfären. Djur lever direkt eller indirekt av växter och får därför också samma isotopkvot som atmosfären. När organismerna dött kan ingen mer atmosfärisk koldioxid tas upp, varför isotopkvoten 14C/12C successivt minskar genom radioaktivt sönderfall av 14C-isotopen i det döda materialet. Genom att mäta ett organiskt provs 14C/12C-kvot kan dess ålder beräknas, förutsatt att det inte är så gammalt att all radioaktivitet upphört, det vill säga att alla 14C-isotoper tagit slut.

Halveringstiden är cirka 5 730 år. Vid datering används av praktiska skäl ändå halveringstiden 5 568, ±30 år, vilken var den som först beräknades.
De första släktingarna till den ståtliga klibbalen på den lilla ön i mitten av bilden kom alltså till Sverige för cirka 340 människogenerationer sedan, tanken svindlar och ändå är det alldeles nyss sett ur jordens 4,5 miljarder långa geologiska historia, det är teoretiskt sett 180 miljoner människogenerationer om vi nu hade varit med från den allra första början.

Ett mycket frodigt och vackert bestånd med stor revmossa, en signalart som här, liksom i Moskogen signalerar höga naturvärden. De delade Y-lika grenarna är typiska och gör denna mossa lätt att se i fält. Som alla andra mossor trivs den bäst i miljöer med hög luftfuktighet och här alldeles invid Skärvån är miljön optimal. Insprängda i revmossan växer såväl skogsvitmossa som skogsbjörnmossa samt ett par stänglar med blåbär.

Blåbär, ”Vaccínium myrtíllus”, art i familjen ljungväxter. Det är en 15–40 centimeter hög, rikt grenig och bladfällande vedartad växt, som ibland kallas ris, ibland dvärgbuske. Rent botaniskt är blåbär ett dvärgträd med en huvudstam och grenar som bildar en bladkrona. Grenarna är kantiga och bladen äggrunda och sågtandade, gröna på båda sidor men något rödaktiga som unga. Blommorna är fyr- eller femtaliga, grönvita eller rödaktiga och hängande. De sitter ensamma i bladvecken. Blomningen sker under maj och juni. Frukten, som är ett bär, är svart och vanligen överdragen av en ljusblå vaxhinna. De bär som saknar detta överdrag är helt svarta och kallades förr för skomakarbär och ansågs i folktron giftiga, eftersom korna eller räven ”pissat på dem”.

Arten hör hemma i Europa och Asien. Blåbärsväxten tål skugga bra och växer gärna på sur mark i skogs- och hedterräng. Genom sina kraftiga underjordiska utlöpare förökar den sig och växer gärna i täta bestånd. Man har räknat ut att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris, och växten är allmän i hela landet.

Blåbärsodling görs vanligen med storfruktiga amerikanska blåbär av busktyp. Odlingen sker på kalkfattig jord. Odlingsmaterialet har ännu inte fullgod härdighet för svenska förhållanden. I äldre tider hade blåbärsfrukten inget större anseende eller ekonomiskt värde. Så småningom lärde man sig att ta vara på den ganska ömtåliga frukten, och den började användas till föda samt som medel mot diarrésjukdomar och andra magåkommor. Bladen användes medicinellt som te. Förr, och i viss mån även numera, användes blåbär till jästa och destillerade drycker. Dessutom gör man saft, sylt och marmelad av dem. Blåbär äts gärna av djur såsom hundar, grävlingar, rävar, orrar och ripor, men också björnar äter stora mängder.

Fläcksopp, ”Leccínium variicolor”, står bland lingon och blåbär vid en liten våtmark utmed Skärvån. Fläcksoppen växer oftast något fuktigare, gärna i myr- och kärrkanter, än sina släktingar där bland annat aspsoppen och tegelsoppen (som förr hette tegelröd björksopp) ingår. Fläcksoppen tillhör inte en av de vanligaste strävsopparna och är alltid lika rolig att finna, matsvamp som den också är med två stjärnor av tre. Ett typiskt kännetecken för fläcksoppen är den något blågröna nederdelen på foten, se bilden. Ytterligare en släkting, kärrsoppen, som också går att finna i våra trakter, växer ytterligare något fuktigare, som namnet antyder, och är lätt att känna igen (nästan) helvit som den är.

Strävsoppar, ”Leccínum”, är ett släkte basidsvampar med cirka 15 arter i Sverige. De är marklevande och myrkorrhizabildande med sträva hårtofsar på foten. Hatten är oftast torr och till exempel vit, gul, brun eller röd. Alla arter är ätliga och brukar påträffas redan under sensommaren. Till släktet förs bland annat asp-, björk-, fläck-, kärr-, ren- och rävsopp. Arten björksopp, också kallad strävsopp, ”Leccínium scábrum”, är en ätlig och i hela Sverige allmän art, som påträffas tillsammans med björk under sommar och höst. Den uppemot 15 centimeter vida hatten är gråbrun, porerna på hattens undersida smutsvita och den 10 till 20 centimeter höga foten vitaktig med bruna till svarta fjäll. Köttet är hos unga exemplar vitt och fast. Detta stämmer till största delen även med fläcksoppen som dock oftast har en ojämnare färgad, fläckig, hattovansida, se bilden ovan. Förväxling dessa bägge arter emellan i matsyfte spelar dock ingen eller mindre roll, bägge äger två stjärnor.

Mossan som omger kärrsoppen är den vanliga husmossan och de vissna löven kommer från den glesa och taniga björkskogen som kantar våtmarken tillsammans med ett stort antal granar, som gärna kunde glesas ut eller kanske ännu hellre helt tas bort.

Skäggriskan, ”Lactaius torminósus”, är en mycket vacker och typisk riska som växer tämligen allmänt utmed Skärvåns första hälft. Den kan väl egentligen bara förväxlas med sin nära och betydligt ljusare släkting, den bleka skäggriskan, ”Lactarius pubescens”. Notera den fjälliga hattovansidan och det typiska ”skägget” som hänger ner från hattkanten och som också givit svampen dess namn.

Skäggriska är en art i gruppen basidiesvampar. Den har en 5 till 12 centimeter vid, först välvd och rosa, sedan mer utbredd hatt zonerad i gulrött. Hattkanten är trådig. Skivorna är täta och tunna, något gaffelgreniga och gulvita. Den uppemot 8 centimeter höga och 2 centimeter tjocka foten är ljust rosa. Svampen har ett sprött, vitt kött med vit mjölksaft och brännande skarp smak. Den kan dock ätas efter avkokning och även saltas in. Den är allmän i hela Sverige från sommar till höst i hag- och skogsmarker; den är bunden till björkar.

Det finns drygt 300 olika riskor i världen av släktet Lactarius, varav 70 till 80 arter finns i Sverige och Finland. Av dessa är det främst pepparriska, skäggriska och skogsriska som kallas finska riskor, det vill säga att dessa arter anses som ätliga och goda i Finland efter insaltning eller avkokning, till exempel som finsk svampsallad.

Receptet på en sådan kommer här;
400 gram svamp, 4 potatisar, 1 äpple, 1 rödlök, 1 hårdkokt ägg, 1-2 saltgurkor och 1-2 inlagda rödbetor.
Sås: 3 deciliter gräddfil, 1 matsked senap och dill.

Hacka alla ingredienser och lägg dem i en skål, rör ihop såsen, häll i den och rör om, efter några timmar i kylskåp så är din sallad klar.
Riskor som ska undvikas: Doftriska och mörk doftriska, smaken följer med och kanske inte alla gillar den, lakritsriska, svagt giftig och milt laxerande, slät vitriska och luden vitriska, svårt att bli av med den skarpa smaken, svartriska, giftig och även cancerogen.

Stor näckmossa, ”Fontinális antipyretica”, växer lite varstans på stenar i Skärvån. Den är stor, trekantig och typisk vilket gör den lätt att hitta. Den utgör ett vackert och dekorativt inslag i vattenmiljön och är dessutom en mycket tålig mossa mot diverse föroreningar.

Näckmossor, ”Fontinális”, är ett släkte bladmossor som växer i rinnande vatten och sjöar. De har skott som kan bli upp emot 80 centimeter långa. Bladen, som sitter i tre rader på skotten, är ofta kölade. Hit förs bland annat sjönäckmossa, smal näckmossa och stor näckmossa. Dessa arter är bra exempel på vattnets betydelse för livet och vattnet har därför alltid haft en betydande roll i människans föreställningsvärld.

Åtskilliga berättelser låter skapelsen föregås av ett världshav, en urocean, så till exempel den bibliska framställningen i 1 Mosebok. Ibland annat indianska och sydöstasiatiska kulturer hämtar en fågel upp fastlandet från urhavets botten. I indiska myter flyter på havet det gyllene världsägg i vilket Brahma vilar före skapelsen. I såväl grekisk som germansk mytologi avgränsades dödsriket av vattendrag, i andra kulturer ligger de dödas land hinsides oceanen. Syndaflodsföreställningar återfinns hos många folk.

Sjöar har i många kulturer varit platsen för offerhandlingar såsom nordiska vapenoffer och mosslik. Hav, liksom floder, sjöar och källor, har uppfattats som hemvist för en rikt varierad uppsättning övernaturliga väsen men också för gudaväsen som ägnats kult såsom Poseidon, Neptunus, sumerernas Ea och indiernas Varuna.

Uppfattningen om speciella vattens renande eller helande krafter har lett till en mängd rituella bruk inom religioner, exempelvis Ganges roll inom hinduismen där ett bad renar från synd, dödas aska kastas i vattnet. Dop- och vigvatten är exempel ur kristen tradition. Magisk kraft kunde vatten få av många orsaker; som exempel kan nämnas den roll som ”nordrinnande vatten” hade i svensk folktro liksom käll- eller regnvatten i samband med vissa helger.

Vatten har också haft en roll i spådomskonst och liknande. Oden fick sin kunskap ur Mimers källa, en skål vatten kunde vara medel för att försätta en siare i trans och missfärgat vatten i till exempel en flod har tolkats som ett järtecken. Vattnets och regnets roll i fruktbarhetsceremonier är självklar. I sagorna är ”livets vatten” ett inte sällan återkommande motiv. Vattendrag har ansetts kunna hejda onda väsen, och man trodde att inte heller farsoter som pesten kunde passera dem utan hjälp.

Luden vitriska, ”Lactarius vellereus”, är en ganska ovanlig riska i våra trakter med en flödande vit och till smaken brännande skarp mjölksaft. Detta är första gången som jag hittar denna vackra svamp i mina ”hemtrakter”. Här växer den tillsammans med stor thujamossa, ”Thuidium tamarischinum”.

Riskor, ”Lactarius”, liksom kremlor, ”Russula”, hör till familjen ”Russulaceae”, de skiljs åt på att riskorna har mjölksaft medan kremlorna är torra svampar.

De flesta av Er har nog plockat och ätit blodriskor och mandelriskor, någon har nog även prövat gulriska, men det är inte dessa det skall handla om nu, det är om de riskor som har en skarp smak och som måste avkokas. I Sverige har vi ingen tradition att äta skarpa riskor, annat är det på andra sidan Östersjön. Under tider av hungersnöd på 1600-, 1700- och 1800-talen, när befolkningen här i Sverige blandade bark i mjölet, kom finländare, balter och ryssar på att man kunde äta svamp. Och om vi nu flyttar oss till 2000-talet så är svamp för oss ett tillbehör till mat, men på andra sidan Östersjön är det mat och att det är riskor som man gillar bäst syns på priserna på torgen i Estland, där dessa är nästan dubbelt så dyra som kantareller.

Om du väljer att plocka skarpa riskor så kommer du garanterat alltid hem med en full svampkorg. Vad kan man då göra med dessa? Koka av dem och stek och ät, eller salta in dem.

Vid insaltning går du tillväga på följande sätt:
Skär svampen i ganska stora bitar, lägg i en kastrull med 3 gånger så mycket vatten som svamp, koka upp och låt koka 2 minuter, slå bort vattnet och låt svampen rinna av, lägg svampen i en handduk och gör ett knyte av den, placera den på ett plant underlag (gärna utomhus) och lägg en tyngd ovanpå, låt den stå så över natten. Lägg sedan din svamp i en hink eller annat kärl, strö över grovt salt, 100 gram till 1 kilo svamp, lägg gärna i några bitar pepparrot, lagerblad, och strö lite kummin mellan varven, lägg på ett fat och en tyngd som trycker ner allt under den vätska som bildas.

När du skall tillaga svampen måste den avsaltas, lägg svampen i en skål, byt vatten några gånger och när du tycker det har lagom sälta så är den klar.

Utmed Skärvåns första hälft växer bitvis rikligt med skogsvitmossa, ”Sphágnum palústre”, framför allt i de sumpigare delarna. Skogsvitmossan föredrar skugga framför öppna kärr och växer aldrig ute på mossar. Den är relativt allmän i de sydligare delarna av Sverige men blir gradvis allt sällsyntare norrut. Denna vitmossa är en av våra grövsta i släktet ”Sphagnum” och vanligtvis helt ljusgrön men kan i solexponerade lägen, som här, bli något brun-gulaktig. Vitmossor är vanliga torvbildare.

Torv, organogen jordart, framför allt bildad av växtrester vilka finns kvar på den plats där växterna en gång levt. Nedbrytningen av växtmaterialet har främst skett under lufttillträde, det vill säga i en aerob miljö, men är på grund av dålig tillgång på luft ändå ofullständig.

Torvslagen kan beroende på växtmiljön delas in i två olika varianter eller serier. Till kärrtorvserien räknas de som vuxit i extremrik- och medelrikkärr, medan torvslag från fattigkärr och mossar tillhör mossetorvserien. Exempel på kärrtorvseriens torvslag är agtorv, vasstorv, starrtorv och alkärrtorv.

I mossetorvserien ingår torvslag med mycket rester av vitmossor, till exempel vitmosstorv. Cirka 15 % av Sveriges landareal upptas av torvmark, det vill säga områden med ett mer än 30 centimeter tjockt lager organogena jordarter. Det motsvarar en yta av cirka 63 000 km2. Totalvolymen är cirka 125 miljarder m3. Härtill kommer 37 000 km2 grundare, torvtäckta marker. I stort sett all torv som finns i Sverige är bildad efter den senaste istiden, och den mesta vitmosstorven har bildats under de senaste 5 000 årens klimatförsämring. Torven tillväxer i tjocklek med 0,1 - 1 millimeter per år, dock har tillväxten upphört på många ställen på grund av dikningar. Vitmosstorv är vanligast i södra Sverige och i norra Sverige dominerar starrtorv.

Sverige intar en sjätte plats av jordens länder när det gäller torvmarksareal. I Europa finns cirka 950 000 km2 torvmark, vilket är cirka 9 % av landarealen. Torvslagen är ungefär desamma som i Sverige.

Ett vackert exemplar av en björksopp, ”Leccinum scabrum”, som här växer bredvid sin värdväxt eller snarare ”mykorrhizakompanjon”. Utan denna symbios på rot- och mycelnivå skulle både trädtillväxt och svampfruktkroppar vara annorlunda och/eller kanske helt utebli.

Mykorrhiza, svamprot, är ett slags samliv mellan svampars mycel och växters rötter eller jordstammar. Förhållandet är i de flesta fall en symbios, men hos vissa typer kan det bättre beskrivas som parasitism. Svampen får från växten främst kolhydrater och ger vatten och närsalter tillbaka samt i vissa fall bättre skydd mot sjukdomar. Det fysiologiska samspelet är dock komplicerat och varierat.

Mycelet fungerar som en utvidgning av rotsystemet, och därigenom effektiviseras växtens näringsupptag och möjliggörs dess tillväxt i naturligt näringsfattiga miljöer.

Mykorrhiza är livsviktig för de flesta kärlväxter under hela deras tillvaro och för somliga, till exempel orkidéer och tallört, redan vid frögroningen. Vid endotrof mykorrhiza tränger svamphyferna in i växtens celler. Hos ljungväxter bildar en skålsvamp hyfnystan i rotcellerna.

Den vanligaste modellen, vilken förekommer hos de allra flesta växter, är vesikulär-arbuskulär mykorrhiza, där hyferna utvecklar blåsor och busklika förgreningar inne i växtcellerna. Denna typ bildas av vissa mycket speciella algsvampar. Ett specialfall är orkidémykorrhizan, där i många fall växterna får kolhydrater från svampsymbionterna, som är basidiesvampar.

Vid ektotrof mykorrhiza växer svamphyferna däremot mellan växtcellerna och bildar dessutom ett slags muff runt växtens rotspetsar. Denna modell förekommer hos de flesta av våra skogsträd, och bland svamparna i fråga är det många av våra vanligaste arter som sköter detta, till exempel flugsvampar, musseroner, spindelskivlingar, riskor, kremlor och soppar.

Bland övriga mykorrhizatyper kan nämnas ektendotrof mykorrhiza, som förekommer hos bland annat pyrolaväxter och många träd och innebär att svamphyferna dels växer utanpå och omkring växtens rötter, dels växer in i barkcellerna. Mykorrhiza förekommer hos de flesta kärlväxtfamiljers landväxter och har oerhört stor betydelse för jordens vegetation, indirekt även för djur och människor. Enligt en hypotes skulle dessa symbioser till och med vara förutsättningen för växternas erövring av land under devon, det vill säga för cirka 409-363 miljoner år sedan.

Generationers odlingsmöda på Smålands steniga tegar ligger idag som så kallade odlingsrösen lite varstans i landskapet, så även utmed Skärvån. Dessa rösen är idag, i många fall, kulturklassade och vittnar om envisa och arbetsamma människors kamp för att överleva i vardagen. Dessa kvinnor och män är värda all vår vördnad för utan dem hade vår samtid sett annorlunda ut. Många gav dock upp och lämnade oss, av fler anledningar än odlarmöda förvisso, för en nystart, på gott och ont, borta i Amerika. De flesta av oss har väl släktingar eller bekanta som emigrerade under 1800- och 1900-talen framför allt till Amerika för chansen till en bättre tillvaro än den det gamla konungariket Sverige kunde erbjuda.

Dessa rösen är idag viktiga platser för bland annat mindre mårddjur såsom småvessla och hermelin men också för huggorm och vattensnok (om dessa som här ligger nära vatten). Naturligtvis är dessa stenrösen också rikligt bevuxna med ett stort antal arter av mossor och lavar, framför allt skorplavar.

Medan jag studerade dessa rösen flög både kungstrollslända, ”Cordulegaster boltoni” och röd flickslända, ”Pyrrhosoma nymphula” förbi utmed ån alltmedan Smålandssången vilsamt klingade för mitt inre öra.

”Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja,
känner du hemmet från barndomens år.
Näckrosor gunga på skogssjöars bölja
taltrasten sjunger i jublande vår.
Småland är namnet på landet det kära,
släkten där fostras till vilja och tro,
Tro att de steniga tegar må bära,
skördar som skänka åt ålderdom ro.”

Ivar Widéen var kompositör till Smålandssången och hans syster Linnéa
skrev texten. Ivar föddes i klockaregården i Bellö, nära Eksjö, år 1871.

Lockespindel, ”Phalangium opilio”, här på en vacker grå skorplav, förmodligen blemlav, ”Phlýctis argéna”, som växer på en aspstam alldeles nära ån. Lockespindlar eller ”långben” kommer ganska ofta in när man lämnat fönster eller dörrar öppna. De räknas till spindeldjuren men inte till de äkta spindlarna. I motsats till spindlarna har de bara två ögon medan spindlar har åtta. Lockespindlarna släpper lätt något av sina långa ben för att undkomma om till exempel en fågel försöker ta dem, detta växer relativt snabbt ut igen med samma funktioner som tidigare.

Spindeldjur, ”Arachnida”, är en klass i stammen leddjur. De andas liksom insekter och tusenfotingar genom luftrör, så kallade trakéer, vilka på olika sätt kan vara ombildade till så kallade lungsäckar, det vill säja ihåliga blad, vilka liksom bladen i en bok ligger i stort antal bredvid varandra. Endast de enklaste spindlarna saknar särskilda andningsorgan och andas genom huden. Från insekter och tusenfotingar skiljer sig alla spindeldjur genom att huvudet och bröstet är sammanväxta till ett stycke. Ett annat kännetecken är att de är utrustade med fyra benpar. Annars är kroppens form mycket växlande. Bakkroppen eller abdomen är ibland klotrund och bildad av ett enda stycke, ibland långdragen och ledad och ibland fullständigt sammanväxt med främre kroppsdelen. Karakteristiskt är vidare att pannspröt eller antenner saknas.

I munöppningens närhet finns två till tugg- eller gripredskap ombildade benpar.

Nervsystemet utgörs hos de enklare spindeldjuren av en gemensam, svalgomgivande massa. Men i regel finns tydliga skillnader mellan hjärna och ryggmärg. Spindeldjur har aldrig facettögon utan två till tolv orörliga punktögon. Från magsäcken utgår tre till fem blindsäckar, som ofta sträcker sig in i benen. De flesta arter i klassen spindeldjur är skildkönade.

På de gamla ståtliga asparna utmed Skärvån växer bitvis rikligt med aspmossa, ”Pylaisia polyantha”, som lyser vackert grön mot den vanligtvis gråaktiga barken. I just detta exemplar har en vackert gul och brunrandig trädgårdssnäcka behagat finna en tryggare tillvaro. Just dessa snäckor är mycket mångformiga i sitt utseende och kan uppträda allt från helvita till enfärgat mörkbruna, så kallad polymorfism. Trädgårdssnäcka, ”Cepaea horténsis”, är en art i familjen storsnäckor. Skalet är nästan kulformigt och upp till 2 centimeter brett och har ofta ett till fem mörka längsband. I Sverige är arten utbredd i trädgårdar, kulturpåverkade skogar och liknande miljöer norrut till södra Norrland.

Polymorfism, biologisk term för mångformighet i något avseende, till exempel fenomenet att individerna i en population förekommer i två eller fler tydligt skilda former eller morfer, med olika utseenden eller fysiologiska egenskaper. Även till exempel organ, proteiner och gener kan vara polymorfa. De olika morferna kan vara framkallade av miljön men beror vanligen på att generna för de polymorfa egenskaperna finns i olika versioner, så kallade alleler. Så har till exempel olika individer av arten trädgårdssnäcka olika grundfärg och 0 till 5 mörka band. Människans olika ögonfärger liksom hennes blodgrupper är andra exempel på genetisk polymorfism.

Allel är en av två eller flera alternativa former av en gen, arvsanlag. Varje gen har sitt bestämda läge, locus på en kromosom, och varje kromosom innehåller endast en allel av varje gen. Då kromosomerna vanligtvis uppträder parvis, de två kromosomerna inom varje par härrör från var sin förälder, kan ett locus vara säte för alternativa former av samma gen. En allel kan övergå i en annan genom mutation.

Kromosomer är mycket små delar i cellerna. De kan ses i mikroskop och särskilt tydligt när cellerna håller på att dela sig. De bär vår arvsmassa och består av DNA och proteiner. Varje kromosom innehåller en DNA-molekyl som kan vara flera centimeter lång. Cellkärnan är bara några tusendels millimeter tjock.

För att kromosomerna ska få plats i cellkärnan packas de ihop. Inför en celldelning kopierar kromosomerna sig själva, så att det finns två identiska kopior av varje kromosom. Varje växtart och djurart har ett speciellt antal kromosomer. Människan har 46 kromosomer i 23 par. En kromosom i varje par har ärvts från fädernet och en från mödernet. I ägget från modern finns en typ av könskromosom, som betecknas X, och 22 andra kromosomer, hos fadern bildas två sorters spermier. De har antingen könskromosom typ X eller typ Y, och 22 andra kromosomer. Det är könskromosomerna som bestämmer vilket kön barnet får, XX-flicka och XY-pojke.

Det är vackert så att det nästan gör ont men det gjorde å andra sidan inget om de förmörkande och podsolifierand, process där brunjordar omvandlas till sura podsoljordar, granarna kom bort. Detta ingrepp skulle gynna den annars asp, björk och ekdominerade biotopen utmed ån som går alldeles till höger på bilden bakom just en granridå. Denna typ av biotop med, som sagt asp, björk och ek, utmed rinnande vatten med hög humiditet är en verklig bristvara, särskilt i våra trakter. Här finns en mycket rik moss- och lavflora som bör undersökas noggrannare.

Podsol, jordmån som förekommer i kalltempererade, fuktiga klimat, oftast i barrskogsmiljö, bland annat i norra Europa, norra Asien och i Canada. Podsol är Sveriges vanligaste jordmån och utgör cirka 70 % av ytan. Överst finns ett mårlager och därunder som regel ett gråvitt, askfärgat lager blekjord, följt av en rostfärgad anrikningshorisont, som mot djupet successivt antar den ursprungliga jordartens färg.

I podsolens mårlager, där nedbrytningen av förnan sker, bildas genom mikroorganismers aktivitet i marken kelater, som består av vattenlösliga komplexa föreningar mellan humus och oorganiska ämnen, främst järn och aluminium. Tillsammans med organiska syror med låga pH-värden bidrar de till vittringen och därmed uppkomsten av underliggande blekjord.

När kelater vandrar från ytan mot djupet sker reaktioner med olika vittringsprodukter, bland annat från blekjorden, som utfälls och ackumuleras, varvid anrikningshorisonten bildas. Denna är podsolens främsta kännetecken och innehåller utfällningar av järn- och aluminiumhydroxider, vilka tillsammans med organiska föreningar ger horisonten den roströda färgen. I Sverige indelar man podsoljordar i humuspodsoler, järnpodsoler och järnhumuspodsoler, allt efter anrikningshorisontens utseende.

Asp, ”Pópulus trémula”, är en art i familjen videväxter, förekommer i Europa och Asien, i Sverige i större delen av landet på både bördiga och magra, steniga marker. Den betas av älg, som på vintern även skalar av barken på unga stammar. Barken uppskattas även av hare, som vintertid kommer åt nedfallna, nya träd. Arten var en av de första som invandrade efter inlandsisens avsmältning. Aspen har stor ekologisk betydelse. Man har funnit att omkring 1 000 andra arter – insekter, spindeldjur, fåglar, lavar, svampar och mossor – är mer eller mindre beroende av detta träd. Flera av de arter aspen är värdorganism för är rödlistade, det vill säga, deras existens som arter är hotad.

Träslaget asp är relativt mjukt och lätt men segt. Det är lätt att bearbeta. Veden är gulvit, utan tydlig skillnad mellan splint och kärnved, och har svagt markerade årsringar. Den mest kända användningen är tändstickor. Andra användningar är spärrfaner, blindträ och bastulavar.

”Många bäckar små”, det kvilllrar och porlar lite varstans utmed Skärvåns stränder vilket bevisar och understryker vikten av det rinnande vattnet som underlag och förutsättning för en rik biologisk mångfald. Det rinnande vattnet har även många andra viktiga betydelser, inte minst religiösa.

Livets vatten eller levande vatten, det vill säga friskt rinnande vatten, i motsats till stillastående, ett i religiöst språk över hela världen använt uttryck för vattnets livgivande verkan. Formuleringen har biblisk hävd och nyttjas i teologiskt, kosmologiskt, kultiskt och eskatologiskt sammanhang. Gud är andligt sett livets källa, han förmedlar liksom sin son, Kristus, livets vatten. Detta skall i fulländningens tid flöda fritt, liksom det bokstavligen har gjort i den paradisiska begynnelsen, enligt första moseboken. Genom dopet i vatten infogas människan i denna andliga gemenskap. I 1100-talets sägenflora om Alexander den store får dessa föreställningar konkret gestalt, så att hjälten når det jordiska paradiset med livets källa. Sägnen om ”ungdomsbrunnen” som föryngrar gamlingar och botar sjuka tillhör samma berättelsegenre.

Eskatologi är läran om de yttersta tingen. Ordet bildades 1804 av Karl Gottlieb Bretschneider, 1776–1848, för att beteckna den kristna läran om världens undergång, Jesu återkomst, den allmänna uppståndelsen, den yttersta domen. Begreppet eskatologi kom att tillämpas även på icke-kristna religioners föreställningar om de yttersta tiderna och kom att omfatta inte enbart världens undergång och förnyelse utan också det som händer den enskilda människan efter döden. I nutida kristen teologi betecknar ordet framför allt dels vad som kommer att hända efter döden och dels Guds dom i nuet.

Eskatologi är svårt att avgränsa från apokalyptik vilket är en litterär genre där ”hemligheter” uppenbaras. Apokalyptik kom även att innefatta det fantastiska bildspråk med vilket den hinsides världen utmålas. Apokalyptik är på ett vis bredare än eskatologi, uppenbarelser om framtiden och den hinsides världen begränsas inte till den yttersta tidens händelser, på ett annat vis snävare genom att den söker beräkna tidpunkten för dessa.

Natur, av latinets natúra, födelse, natur, naturlig beskaffenhet, och av náscor, att födas, är ett komplicerat begrepp, enligt Arthur Lovejoy har ordet och dess avledningar i engelskan åtminstone 66 betydelser. Dessa kan indelas i två huvudgrupper. I den ena åsyftas den materiella världen i stort, allting, men särskilt den av människan, väsentligen opåverkade omgivningen i form av växter, djur, landformer. I den andra åsyftas någots, vanligen något levandes, grundläggande egenskap, väsen eller egenart. Begreppet natur förknippas med på samma gång förändring och oföränderlighet.

Fram till 1600-talet var det en allmän uppfattning i Västerlandet att all förändring fordrade en aktiv orsak, natura naturans. Samtidigt fordrades ett mottagande objekt, natura naturata. Den vanligaste nutida betydelsen av ordet natur, den av människor relativt opåverkade yttre naturmiljön, är av ganska sent datum.

I konsten märks naturlandskap helt utan människor sällan före 1800-talet. Under 1800- och 1900-talen tilltar intresset för naturen som rekreationskälla, sannolikt som en konsekvens av att de mänskliga ingripandena i omgivningen blivit alltmer omfattande. Under senare delen av 1900-talet har ordet miljö och dess avledningar i ökande utsträckning kommit att överta vissa av naturbegreppets betydelser, särskilt dem som är knutna till naturens nedsmutsning och degradation, vilket gjort att ordet natur fått allt starkare övertoner av vildmark och renhet. Naturens ofrånkomliga roll som resursbas och försörjningsvillkor har gett den en central roll i myter och religioner.

Av samma skäl har samhällen, med varierande framgång, utvecklat sedvanor, normer och lagstiftning för att förhindra överutnyttjande av sina viktigaste naturresurser. I en besläktad strävan att vinna långsiktig kontroll över naturgivna tillgångar hämtar också den moderna naturvetenskapen en av sina drivkrafter. Synen på naturen har växlat mellan olika kulturer, platser och tider. Schematiskt kan sägas att föragrara folk till följd av sitt omedelbara beroende av naturen haft en magisk och respektfull naturuppfattning.

Agrara kulturer har däremot visat en tendens att uppvärdera odlingen på bekostnad av naturen, som betecknats som hotande och vild. I den moderna industriella civilisationen, med rötter i Europa, utvecklades med hjälp av ett naturvetenskapligt tänkande en natursyn enligt vilken naturen uppfattas som icke-kännande, icke-tänkande, uppbyggd av atomer, styrd av naturlagar och utan andra syften än att utgöra en resurs för människan. Detta synsätt har emellertid på senare tid med rätta ifrågasatts med utgångspunkt bland annat i ekologisk forskning, i katastrof- och kaosteori och i filosofisk och feministisk debatt.

”Stilla flyter Skärvån”, för att travestera en känd boktitel, ”Stilla flyter Don”, av Michail Sjolochov, född 1905 och död 1984, och som var en av de stora ryska författarna.
Han föddes i en kosackby nära Rostov-na-Donu och debuterade på 1920-talet med en serie lyriska berättelser med motiv från Sydryssland så som ”Den azurblå stäppen och andra noveller”.

Sjolochov är, som sagt, kanske mest känd för romanen ”Stilla flyter Don” som utgavs i fyra volymer mellan åren 1928-40 som i den ryska realismens tradition kraftfullt och färgrikt skildrar kosacksamhällets sönderfall under revolution och inbördeskrig. 1953 omarbetade han romanen vilket innebar en tydlig anpassning till stalinismens pryda stilideal.
Här skulle underbara vandringsleder kunna anläggas på åns södra strand och möjligheten till rekreation i kontemplativ och meditativ miljö vara oändliga.

Kontemplation av latinets contemplátio, beskådande, betraktande, övervägande, av contémplor, beskåda, överskåda, betrakta, i religiös bemärkelse ett tillstånd av stilla försjunkande i upplevelsen av gudomlig närvaro. Begreppet förväxlas ofta med meditation.
Meditation av latinets meditátio, eftersinnande, eftertanke, meditation, av méditor, begrunda, reflektera över, meditera, övning som omfattar dels psykosomatisk avspänning, dels andlig utveckling. Som avspänningsteknik har den fått en stor spridning i västerlandet, främst via transcendental meditation. Som andlig utveckling handlar det främst om att nå djupdimensioner inom den egna personligheten. Meditation kan beskrivas som en koncentration av uppmärksamheten, som underlättas av social isolering, reduktion av kroppsmotorik, muskulär avspänning och en speciell andningsrytm.
Detta är något som den stressade nutidsmänniskan är eller borde vara i stort behov av ety reflektionen som medel till att fatta kloka och bra beslut är, som jag ser det, ovärderlig.

Skäggriskan är en av våra vackraste basidiesvampar och den växer relativt vanligt utmed Skärvån.

Basidiesvampar, ”Basidiomycóta” eller “Basidiomycétes, är en division i svampriket. De kännetecknas av den typ av sporbildande organ som kallas basidium, varje basidium bildar i normalfallet fyra basidiesporer, vilka sprids, vanligen med vinden, för att så småningom växa ut till nya svampar. Gruppen omfattar cirka 22 000 arter, i storlek från mikroskopiska till drygt halvmeterbreda, och de är helt anpassade till landliv. Flertalet är saprofyter, det vill säga, de tar sin näring från döda växter, djur och andra organismer, och de har mycket stor betydelse för naturens biologiska kretslopp.

Vissa basidiesvampar lever parasitiskt, det vill säga, de tar sin näring från levande organismer medan andra lever i symbios med växter. Basidiesvamparna har väl utvecklade mycel, ”svamptrådar”, ”hyfer”, från vilka de så kallade fruktkropparna bildas. Mycelet tar upp den näring svampen behöver, omsätter den och sköter också svampens utsöndring. Fruktkroppen är för den vanlige svampplockaren just den del av svampen som plockas, medan mycelet blir kvar där svampen växte.

På fruktkropparna är basidierna belägna, enligt följande; på skivor hos skivlingarna, till exempel champinjoner och riskor, på åsar hos kantareller, på taggar hos taggsvamparna, i porer eller rör dels hos soppar, dels hos tickor, och helt inuti fruktkroppen hos röksvamparna. Parasitiskt levande basidiesvampar utan fruktkroppar är grupperna rostsvampar och sotsvampar.

Många storsvampar bland basidiesvamparna är ätliga, såsom champinjoner, riskor, smörsopp, kantarell och blek taggsvamp, medan andra är oätliga, såsom gallsopp och giftkremla, och vissa dödligt giftiga, såsom vit flugsvamp och lömsk flugsvamp. Ekonomiskt viktiga är rostsvampar och sotsvampar samt alla de svampar som kan orsaka röta, såsom tickor och honungsskivlingar. Angrepp av dessa svampar föranleder stort mänskligt lidande och stora ekonomiska skador.

Denna vackra bild på en liten vacker forssträcka är tagen alldeles uppströms där Skärvån passerar under landsvägen mellan Marieholm och Skärvhult. Fors är ett snabbt strömmande vattendrag eller serie av vattenfall i flera trappsteg. Forsar och vattenfall uppstår vid trösklar av hårdare berggrund eller dämmande block i strömfåran. Bergsfloder har många forssträckor omväxlande med lugnvatten, i Norrland kallade sel.

En av Sveriges mäktigaste forsar är Tännforsen, som är ett vattenfall i Åreälven, Indalsälvens övre del, mellan Tännsjön och Östra Noren nordväst om Åre i Jämtland. Tännforsen är dessutom ett av Sveriges mäktigaste vattenfall, på en sträcka av cirka 600 meter faller vattnet 37 meter, varav 26 meter är lodrätt fall.

Det vackra är dock inte alltid det stora utan skönheten sitter i betraktarens ögon vilket gör att även det lilla kan vara fantastiskt, se bilden ovan.

Ett annat mäktigt svenskt vattenfall, tillika stor elproducent, är Nämforsen som bland annat är ett vattenkraftverk i Ångermanälven vid Näsåker nedströms Fjällsjöälvens inflöde. Nämforsen invigdes 1947 och byggdes ut 1973. Effekten är 111 MegaWatt, fallhöjden är 22 meter, medelvattenföringen 325 m3/sekund och den årliga elproduktionen 0,5 TerraWatt-timmar. I naturligt skick var Nämforsen en imponerande fors, där vattnet föll 16 meter på en sträcka av 400 meter.

Klipporna nedanför Nämforsen är en av Nordeuropas största hällristningsplatser. Minst 1 400 figurer har iakttagits, vanligast är älgar, skepp och människor. Motivvärlden är typisk för yngre stenålderns nordliga fångstkultur, skeppsstävar avslutas ofta med älghuvuden, och vissa människor bär älghuvudprydda stavar. Bilderna kan huvudsakligen dateras till cirka 3500-2000 före Kristus. På södra stranden nedanför Nämforsen ligger den fyndrikaste boplatsen i Norrland. Fynden tillhör yngre stenåldern och bronsåldern, även några järnåldersföremål har påträffats. Troligt är att Nämforsen varit en helig plats, där jägargrupper samlats under sommaren för att sedan gå tillbaka till sina hemområden, kanske har det varit så även här i en fjärran forntid!?

Den vackra dammen söder om vägen mellan Marieholm och Skärvhult drar verkligen till sig blickarna inte minst för de stora mängderna av flotagräs som syns tydligt på bilden.
Flotagräs, ”Spargánium gramíneum”, är en art i familjen igelknoppsväxter. Det är en flerårig sjöväxt, som sitter rotad i sjöbottnen.

Den har platta, endast cirka 1,5-3 millimeter breda men ibland flera meter långa blad, som i sin övre del flyter på vattenytan. Stjälken är lång och tunn. Den bär i den ofta S-formigt böjda toppen, som ibland är grenig, små rundade ax, upptill ett par hanax och nedtill två till fyra honax. Blomningen inträffar under sensommaren. Frukten är en äggformig, rödbrun stenfrukt med ett kort, klolikt spröt. Arten hör hemma i Europa och Asien och växer i näringsfattiga sjöar. Den finns med luckor i utbredningen över hela Sverige, mer eller mindre allmänt, men saknas helt på Öland och Gotland.

Igelknoppar, ”Spargánium”, släkte av igelknoppsväxter med 15 arter fleråriga örter i vatten och sumpiga miljöer. De hör hemma på norra halvklotet men finns också i Australasien och sydöstra Australien. Bladen är långa, smala och jämnbreda, unga blad är undervattensblad, medan äldre blad ofta är flytblad eller upprätta blad som sticker upp ovanför vattenytan. Blommorna är enkönade; hon- och hanblommor finns på samma individ, sambyggare, i axlikt ordnade huvuden. Hanblommorna sitter överst på plantan i ett till flera huvuden, honblommorna nedanför. Frukten är en stenfrukt med ett svampaktigt lager i väggen, härigenom håller den sig flytande länge i vattnet, där spridningen sker. Frukterna äts gärna av fåglar. Till släktet förs bland annat dvärgigelknopp, fjälligelknopp, flotagräs, gyttrad igelknopp, igelknopp och stor igelknopp.

Här passerar Skärvån under landsvägen mellan Marieholm och Skärvhult och om Ni tittar noga kan Ni se skuggan av författaren vid fototillfället nedtill på bilden något till höger. Här börjar en dramatisk sträcka av Skärvåns sträckning med en kraftig nivåskillnad under, relativt sett kort åsträcka. Här finns, häckar och trivs både forsärla och strömstare vilka ger sträckan ytterligare guldglans!

Strömstare, ”Cinclus cinclus”, är en brunsvart tätting med vitt bröst, som håller till vid vattendrag särskilt norrut i Sverige. Strömstaren kan dyka och arbeta med vingarna under vattnet där den plockar husmaskar. Den är historiskt belagd som häckfågel i Sverige sedan 1640-talet.

Forsärla eller gråärla som den hette förr, ”Motacílla cinérea”, är en art i fågelfamiljen ärlor och piplärkor. Den blir cirka 18 centimeter lång, har mycket lång stjärt och är grå på ovansidan och gul undertill. Hanen har i sommardräkt en stor, svart strupfläck. Arten häckar vid forsar och strida bäckar och livnär sig av insekter som finns nära vatten, framför allt tvåvingar. Den häckar sparsamt i sydvästra Sverige upp till Värmland och vidare i större delen av Europa, östra Asien och södra Asiens bergstrakter. De i Sverige häckande forsärlorna övervintrar i Väst- och Sydeuropa.

Ärlor och piplärkor är en familj i fågelordningen tättingar. Den omfattar cirka 60 arter och har närmast världsvid utbredning. De är 13 till 22 cm långa och ganska långstjärtade fåglar med tunn näbb anpassad framför allt för insektsdiet. Piplärkor är oansenligt färgade, streckade fåglar, medan ärlor är brokiga, oftast med svartvita teckningar eller med lysande gul undersida. De tio arterna typiska ärlor förekommer framför allt på norra halvklotet, några i odlingsbygd och vid bebyggelse. Ärlor och piplärkor lägger 2 till 7 ägg, oftast i ett bo på marken. Bland ärlorna häckar forsärla, gulärla med många olika raser och sädesärla i Sverige.

Här störtar Skärvån ned i ett cirka tre meter högt byggt vattenfall som några tiotal meter senare rinner under Åsenhögavägen.

Vattenfall, fall, vatten som störtar utför en lodrät eller nästan lodrät tröskel eller vägg i naturen, vanligen i berg. Vattenfall är vanliga i unga landskap, till exempel sådana som nyligen varit täckta av inlandsisar och där nedbrytningen av landskapet eller uppbyggnaden av sedimentslätter ännu inte planat ut ojämnheter. Svenska floder har, trots att de rinner i ett förhållandevis ungt landskap, inga höga vattenfall utan kännetecknas i stället av talrika forssträckor och mellanliggande lugna eller svagt strömmande partier, s.k. sel.

Världens högsta vattenfall är Angelfallen i östra Venezuela med ett lodrätt fall på 807 meter och en total fallhöjd på 976 meter. Det högsta outbyggda vattenfallet i Sverige är Njupeskär, som faller totalt 93 meter på Fulufjällets nordsluttning i nordvästra Dalarna. Det högsta utbyggda fallet i Sverige ligger i det underjordiska kraftverket Stensjöfallet i nordvästra Jämtland och har en totalhöjd på 313 meter.

Vattenfall har utmanat äventyrare av olika slag, bland annat lindansare och folk som i olika farkoster tagit sig utför fallen. Den förste som gick på lina över Niagarafallen var fransmannen Blondin (1824–97), som 1859 gick över fallen på en 400 meter lång lina på en höjd av 53 meter!

Niagarafallen är ett antal mäktiga vattenfall i Niagarafloden med en fallhöjd på cirka 54 meter. Fallen delas av ön Goat Island,som hör till USA, på ena sidan ligger American Falls, 325 meter brett och tillhörigt USA och på den andra sidan Horseshoe Falls, Hästskofallen, 920 meter brett och delat mellan USA och Canada. Ett flöde på minst 2 000 m3/s, kubikmeter per sekund, tillåts passera över fallen, resten avleds till kraftverken. Genom erosion drar sig Niagarafallen tillbaka cirka 1 meter per år. Fallen är en stor turistattraktion och belyses nattetid.

Sälgnästing, ”Diatrype bullata”, växer relativt rikligt utmed Skärvån alldeles nedom, nedströms vägen mellan Marieholm och Skärvhult. Här syns de som små svarta vårtliknande bildningar.

”Diatrýpe”, är ett släkte sporsäckssvampar med sex arter i Sverige. De bildar stroman, det vill säga steril vävnad där fruktkroppar utvecklas, på döda grenar av vissa lövträd. Hit förs disknästing, som påträffas på bok, sälgnästing som växer på sälg, samt slätnästing som bildar mer utbredda mörka stroman på döda björkkvistar.

Sporsäckssvampar, säcksvampar, askomyceter, Ascomycóta, division med svampar med cirka 30 000 arter, varav hälften är lavar. De finns över hela jorden, de flesta mikroskopiskt små och landlevande. De enklast organiserade arterna består av en enda cell (jästsvampar) eller löst mycel, övriga har fruktkroppar.

Parningen sker mellan mycel av genetiskt två olika slag eller mellan kärnor inom ett och samma mycel. I typiska fall finns även könsorgan, hanliga anteridier och honliga askogon. Normalt bildas parkärniga hyfer, vilkas ändceller utvecklas till sporsäckar, asci. Samtidigt påbörjas fruktkroppsutvecklingen. I sporsäckarna sker kärnsammansmältning, reduktionsdelning och mitoser, varvid vanligen åtta sporer bildas. Sporerna slungas ut genom en por i sporsäckstoppen eller frigörs genom att sporsäcksväggen brister eller upplöses. Sporsäckar kan också bildas utan befruktning, och könlös förökning med bland annat konidier kan förekomma.

Fruktkropparna, där sporsäckarna utvecklas, kan vara antingen skålformiga, apothecier eller mer eller mindre slutna, perithecier och sitter ibland på eller i ett stroma. De största grupperna sporsäckssvampar är kärnsvamparna, som har perithecier, och skålsvamparna, som har apothecier. Även murklor och äkta tryfflar är ett slags skålsvampar men med kraftigt ombildade apothecier. Sporsäckssvampar är parasiter, saprofyter eller symbionter, lavar är mykorrhizabildare och har utvecklat talrika konidiestadier. Sporsäckssvampar har stor betydelse för växter och djur och är människan både till skada och till nytta.

Den första dammvallen alldeles nedströms Marieholmsvägen är en sedan många år välkänd häckningsplats för forsärlan, så även den gångna sommaren 2006, då jag som mest såg två ungfåglar samtidigt på platsen. Forsärlan häckar med förkärlek i de skrymslen och håligheter som utrymmet mellan stenblocket skapar och hittar mängder med insekter som föda åt ungarna i samband med Skärvåns rinnande vatten. Trädet till vänster på bilden är en klibbal som för övrigt är vanlig utmed åns hela sträckning.

Vid mina fältbesök noterade jag stora mängder med blå jungfrusländor, ”Calopteryx virgo”, och tillika rester av dessa i form av avplockade vingar som låg på stenar lite varstans utmed ån. Dessa tycktes vara något av forsärlornas favoritföda och vid de få tillfällen när jag fick se dem äta tog de bort de oätliga vingarna på ett mycket smidigt och snabbt sätt.
Dammvall är per definition en vall uppförd i avsikt att kunna ansamla eller magasinera vatten i en grävd damm eller naturlig sänka och avser vallar uppförda i samband med till exempel metallframställningsplatser, kvarnlämningar eller annan industriell verksamhet såsom tråddragerier. De kan även kallas fördämningsvallar.

Jungfrusländor är en familj trollsländor i underordningen jungfru- och flicksländor. Kroppen är vackert metallfärgad. Hanens vingar, som också är helt eller delvis metallfärgade, exponeras i en fjärilslikt fladdrande parningsflykt. Familjen har världsvid utbredning, men flest arter förekommer i tropikerna. I Sverige finns arterna blåbandad jungfruslända och blå jungfruslända, båda vid rinnande vatten. Utanför Sverige finns ytterligare fem familjer som kan kallas jungfrusländor.

Bara några tiotals meter nedströms den förra bildens vackra stenlagda dammvall finner man denna andra fördämning där den gamla rännan fortfarande syns mycket tydligt. Här fann jag ett antal äldre minkfällor vilket tyder på att minken har en god stam i området, tyvärr.
Mink, ”Mustéla víson”, är en art i familjen mårddjur. Den blir 30 till 45 centimeter lång, med 13-23 centimeter lång svans därtill. Hanar är större än honor. Den är naturligen helt svartbrun med vitt endast på underkäken. Arten är ursprunglig i Nordamerika och finns nu även i Skandinavien, Storbritannien och lokalt på andra ställen i Europa som en följd av att farmade djur rymt eller släppts fria. Mink finns utmed vattendrag och längs kuster. Den livnär sig mest av fisk, på sommaren även av kräftor, grodor, fåglar och smågnagare. I synnerhet i kustbandet har minken på en del håll decimerat populationerna av markhäckande fåglar, bland annat av tobisgrissla och sillgrissla.

Farmning av mink utvecklades i början av 1900-talet i Canada. Den första minkfarmen i Sverige etablerades 1928, nu finns mer än 100-talet minkfarmer i Sverige varav många i våra trakter. Mink inhyses en och en i nätburar och utfodras med färska biprodukter från bland annat slakterier och fiskindustrier blandade med kokt spannmål, potatis med mera. Vanligen hålls en hane till 4 till 6 honor, vilka behålls 2 till 3 år. Parningen sker i mars och ungarna föds i början av maj. I oktober selekteras blivande avelsdjur, övriga avlivas och avpälsas. Skinnen rensas från fett och torkas. De flesta säljs oberedda vid auktioner på export. Produktionen i Sverige är drygt 1,3 miljoner skinn, i Danmark 12 miljoner och i världen 29 miljoner.

Utmed Skärvåns nedre lopp fann jag enstaka exemplar av den, i våra trakter, relativt ovanliga klockpyrolan, ”Pyrola media”, här växande tillsammans med bland annat harsyra, husmossa och stor kvastmossa.

Klockpyrola är en flerårig ört med basal bladrosett. Bladen är runda och ljusgröna, med ett plattat bladskaft. Bladskivan är svagt sågad och har närmast basen en sicksackformad nervatur som är karaktäristisk för arten. Klockpyrola blommar i juni-juli med vita eller rödlätta blommor som sitter i en gles klase. Blommorna har brett triangulära foderblad och en halvöppen krona med vita eller något rosa kronblad. Stiftet är rakt och något utskjutande. Kapseln är rund och kortare än stiftet. Klockpyrola är ganska ovanlig men förekommer i nästan hela landet. Den växer gärna i mossig, fuktig skogsmark, i vitmossa och kärrkanter. Arten beskrevs första gången av Olof Swartz 1804 på exemplar som insamlats mellan Karlbergs slott och Solna kyrka utanför Stockholm.

Olof Swartz, 1760–1818, var botanist och professor vid Bergianska trädgården i Stockholm från 1791, och från 1811 Vetenskapsakademiens sekreterare. Swartz var framstående systematiker. Han företog i ungdomen vidsträckta resor i Nord- och Mellanamerika. Han utgav flera arbeten om mossor och om den västindiska floran och skrev texten till flera band av ”Svensk botanik”, till vilka han också utförde flera illustrationer, och ”Svensk zoologi” samt gjorde betydelsefulla undersökningar över ormbunkar, svampar och lavar.

En perfekt miljö för Smålands landskapsdjur uttern, här skulle den trivas utmärkt om den bara fick chansen. Glädjande nog är den på väg tillbaka till oss då vattenkvalité förbättrats, miljögifter försvunnit samt att avels- och bevarandearbete gett goda resultat.

Utter, ”Lútra lútra”, är en art i familjen mårddjur. Den är 50 till 100 centimeter lång, med 28 till 55 centimeter lång svans därtill, och väger 3 till 17 kilo. Den har brun päls med gråvit haklapp. Öronen är små, nosen bred och svansen kraftig vid basen och därefter jämnt avsmalnande. Arten lever vid vatten av olika slag, ofta åar och sjöar, i nästan hela Eurasien och Nordafrika. Den livnär sig främst av fisk men tar också kräftdjur, groddjur, smådäggdjur och fåglar. Den får 1 till 5 ungar efter 2 månaders dräktighet. I stora delar av Europa har uttern gått starkt tillbaka sedan mitten av 1900-talet. Orsakerna är bland annat PCB, som når uttern via näringskedjorna och leder till fortplantningsstörningar. Försurning och kräftpest har minskat födotillgången. Reglering av vattendrag, ändrade jordbruksmetoder och människans ökande fritidsaktiviteter har också bidragit till tillbakagången. På senare år har dock en viss ökning skett igen, och det fanns 2004 cirka 1 700 uttrar i Sverige.

Möjligen kan man förväxla uttern med mink, men uttern är ungefär dubbelt så stor och är aldrig så mörkt brun till svartbrun som de flesta minkar brukar vara. I en notis i Värnamo Nyheter i januari 2007 kunde man läsa att en utter, tyvärr, blivit ihjälkörd strax söder om Klevshult, 10 kilometer söder om Skillingaryd på motorvägen utmed ån Lagan. Denna, i sig, tråkiga nyhet visar ändå att uttern, glädjande nog, återkommit till våra trakter.

Här är en bild på en gammal ”minkafälla” utmed Skärvån. Den är numera alldeles övervuxen med mossa och pudrad med granbarr. Jakt med fällor var ännu under 1800-talet den vanligaste metoden. I takt med utvecklingen av jaktvapnen kom fällornas betydelse att minska. Under senare år har dock fällfångst åter blivit vanligare.

Förr fångades såväl större och mindre däggdjur som fåglar, såväl matnyttigt vilt som pälsbärande djur, i fångstanordningar av olika slag. Älg, varg och räv fångades i fångstgropar, fågel och hare snarades och vid jakt på räv kom också rävtång och bås till användning. Sax brukades vid jakt efter björn, varg och räv men också efter fågel.

Det finns två huvudtyper av fällor. I den ena fångas djuren levande och i den andra huvudtypen konstrueras fällan så att djuret omedelbart dödas, så kallade slagfällor. De är så utformade att de enbart fångar djur av den art eller de arter som de är avsedda för och är av djurskyddsskäl att föredra för fångst av vissa djur, bland annat mård och mink, framför fällor som fångar djuren levande.

Till de redskap som dödar djuret i fångstögonblicket kan räknas ripsnaran, som får användas av jägare som genomgått särskild utbildning. Fångstmannen är vid jakt med fällor underkastad samma krav som gäller för jakt i övrigt. Således krävs jakträtt och att jägaren har erlagt viltvårdsavgift.

Givetvis måste jägaren också respektera de fredningstider som gäller för olika arter. I de fall ett fredat djur fångas skall det följaktligen återges friheten. Gällande jaktlagstiftning föreskriver att de fällor som används skall vara av godkänd typ. Naturvårdsverket prövar efter samråd med Jordbruksverket frågor om godkännande av fångstredskap.

Naturvårdsverket meddelar också föreskrifter om tillstånd eller andra begränsningar för användande av fångstredskap och om vittjande av redskapen. Fällor används i första hand vid jakt efter pälsvilt och mera sällan vid jakt efter matnyttigt vilt. Andra motiv för fällfångst är efterhållande av skadegörande vilt och fångst av vilt för avelsändamål och utplantering. Fällor används även för fångst av djur för vetenskapliga ändamål som ringmärkning och populations- beräkningar.

Räv, grävling, mård och mink är de däggdjursarter som fångas mest. För fångst av räv och grävling används fällor som fångar djuren levande, de är ofta större och stationära. För fångst av mård finns inte någon godkänd levandefångstfälla. En slagfälla och en så kallad stockfälla är därför de redskap som kommer till användning. Mink fångas såväl i fällor för levande fångst som i slagfällor. Samma fångstredskap används för iller och hermelin. Bäver fångas såväl levande i tunnelfälla som i slagfälla. För fångst med slagfälla krävs länsstyrelsens tillstånd och särskild utbildning. Bisamråtta fångas i levandefångstfällor.

Saxhyttedammens magnifika utlopp, ett av traktens sju underverk. Bättre naturkulturmiljö får man leta efter, här kan man verkligen känna historiens vingslag och ana lite av den möda som det innebar att bygga detta stenmästerverk.

Världens sju underverk, är en benämning på en antik grekisk förteckning över arkitektoniska
märkvärdigheter, senare även känd som Antikens sju underverk. Förteckningen är först känd från ett epigram av diktaren Antipatros från Sidon, som beräknas ha varit verksam under 100-talet före Kristus. Den omfattar där i tur och ordning:
Babylons murar, skulptören Fidias' Zeusstaty i templet i Olympia, kolossen på Rhodos, de hängande trädgårdarna i Babylon, pyramiderna vid Giza, Mausoleion i Halikarnassos samt, som främsta underverk, Artemistemplet i Efesos.

Listan har dock sannolikt gjorts upp tidigare, då kolossen, det vill säga den gigantiska staty av solguden Helios som stod i staden Rhodos på ön med samma namn, störtade samman redan 228 före Kristus.

Var och när förteckningen sammanställts är alltså okänt, ett förslag är biblioteket i Alexandria, ett annat, kanske troligare, någonstans i det seleukidiska riket under den hellenistiska periodens, 323–31 före Kristus, inledning.

Under tidig romersk kejsartid och under senantiken gjordes alternativa ”underverksförteckningar”, bland annat en av Plinius den äldre, i vilken romersk ingenjörskonst i form av avloppsnät, akvedukter, vägbyggen med mera kontrasteras mot orientalisk och grekisk ”fåfänglighet”. I de senare listorna har oftast Babylons murar utgått till förmån för fyrtornet på ön Faros utanför Alexandria.

Saxhyttedammen, är områdets mäktigaste lämning från den tidiga industriepoken. Det vore underbart om vallen kunde renoveras och tätas så att Saxhyttedammen återigen kunde hysa en vattenspegel.

Vatten detta magiska och livsavgörande ämne och kemiska förening som trotsar de ”normala” naturlagarna bland annat genom att hysa sin högsta densitet vid plus fyra grader Celcius.

Vatten är en kemisk förening mellan väte och syre, med formeln H2O. I naturligt vatten finns även molekyler av tungt vatten som heter deuterium och tritium. Vatten kan förekomma i fast form, flytande form och gasform. Det finns varierande mängder vatten på de andra planeterna och himlakropparna i solsystemet, och vattenmolekylen har även påvisats i det interstellära mediet rymden.

På jorden utgörs 2/3 av ytan av hav och 1/3 av land. Havsvattnet, som är salt, utgör 98 % av allt vatten. Resterande 2 % är sötvatten, färskvatten. Huvuddelen av sötvattnet, cirka 1,6 % av den totala mängden vatten, är bundet som is i polarområdena och i glaciärer. Resten finns i floder och sjöar vilket är cirka 0,004 % av den totala mängden vatten, samt som grundvatten och markvatten vilket är 0,4 % av den totala mängden vatten. Atmosfären innehåller också en mycket liten del vatten i form av vattenånga. Vatten är av avgörande betydelse för alla kända former av liv. En cell består vanligen av vatten till minst 70 % av sin vikt. En vuxen man innehåller cirka 60 % vatten, en kvinna cirka 55 %. I flercelliga organismer är dessutom de extracellulära vätskorna, till exempel vävnadsvätska och blodplasma, vattenlösningar.
I industriell verksamhet utgör vatten en nyckelkomponent som bland annat råvara, energibärare, lösningsmedel och transportör.

Vatten är enligt antikens och medeltidens naturfilosofi ett av de element som tillsammans med eld, luft och jord bygger upp världsalltet.

Densitet kommer av latinets ”dénsitas”, täthet, massa, och av ”dénsus”, tät, och är en fysikalisk term som anger massan per volym för ett ämne. Den talar alltså om hur tungt eller lätt ett ämne är, för vatten cirka 1 kilo per liter eller 1 gram per kubikcentimeter.

Den vackra utsikten från Saxhyttedammen ner emot Saxhyttan, här forsade vattnet ner för en träränna mot ett vattenhjul för att sedan via denna, remmar och axlar generera kraft till valsverket. Det vore naturligtvis också roligt att i en framtid inom Kulturarv Marieholm kunna få se rännan på plats igen.

Här har man på ett föredömligt sätt tagit bort granar och lövsly som invaderat och dolt de vackra ruinerna efter valsverket, dock finns det mer att ta bort för att undvika ytterligare podsolifiering av marken. Även bården av lövsly som döljer Skärvån borde tas bort för att återskapa det fordom betyligt öppnare landskapet.

Vattnet utgjorde tillsammans med jorden, luften och elden Aristoteles fyra universella element och betraktades fram till 1780-talet av de flesta naturforskare som ett element. J. B. van Helmont och Robert Boyle ansåg dock att alla ämnen utom luft kunde bildas ur vatten och förvandlas till vatten, vilket var allmänt accepterat tills Lavoisier 1769 visade att vatten inte efter återloppskokning i 101 dygn hade förändrats, vilket man dittills trott, och därför framstod vattnet som oföränderligt. År 1784 fann Henry Cavendish att vatten bildas vid förbränning av väte och därmed att vatten inte var ett element utan sammansatt av väte och syre. Detta bekräftades av Lavoisier, som också utarbetade metoden att med hjälp av järn ur vattenånga vid hög temperatur framställa vätgas i stor skala.

William Nicholson och Anthony Carlisle sönderdelade år 1800 med hjälp av Voltas stapel vatten i väte och syre. Dalton antog i sin 1803 presenterade atomteori att vatten var sammansatt av en väte- och en syreatom och gav, utifrån vattnets experimentellt funna viktsammansättning 1:8, syre atomvikten 8 i relation till vätets vikt. Den svenske fysiken Jöns Jakob Berzelius tillskrev emellertid år 1813 vatten formeln H2O, därtill vägledd av att vatten bildas av två volymer vätgas och en volym syrgas, en formel som visade sig vara helt korrekt.

Referenser

Svampar, Svengunnar Ryman & Ingemar Holmåsen
Svampar i Norden och Europa, Bo Nylén
Nya Svampboken, Pelle Holmberg & Hans Marklund
Lavar, Roland Moberg & Ingemar Holmåsen
Mossor, Tomas Hallingbäck & Ingemar Holmåsen
Fågelguiden, Killian Mullarney, Lars Svensson & Dan Zetterström
Den nya nordiska floran, Bo Mossberg & Lennart Stenberg
Insekter i Europa, Michael Chinery
Nationalencyklopedin
Wikipedia
Google
Dan Damberg med familj