Jag har inte haft tid att skriva på ett tag, tyckte jag skulle göra det mesta av mina sista dagar här nere och lämna datorn i fred. Det har varit en väldigt händelserik vecka och jag kommer inte kunna skriva om allt här. Men jag har bland annat haft chansen att besöka Hebron vilket var mer än intressant. Hebron bebos av 120.000 araber och 500 judiska bosättare. Trots de ojämna siffrorna är det bosättarnas som tillåts diktera reglerna i staden, något som fått mycket sorgliga konsekvenser.

Men nu ska vi inte prata om Hebron utan om mina vänner i Bet Jalla. Jag har skrivit flera gånger att jag besökt de och igår var tyvärr sista gången innan min hemfärd som vi kunde träffas. Jag trodde vi skulle ta en kopp kaffe och snacka lite men de hade andra planer. William som min kompis heter hade bjudit hem alla sina vänner och släkten och anordnat en stor fest för mig. Människor som jag aldrig träffat i mitt liv kom för att uppmärksamma en liten kille från Sverige som inte gjort mycket väsen av sig. Gästfriheten som finns hos människorna här kan inte kallas något annat än otrolig. Jag vet att jag tjatar om det, men det är så fantastiskt att en fattig familj utan några större framtidsutsikter lägger ner så mycket kärlek, tid och pengar på en i deras mått mätt rikt svensk som bara kommer på besök i 3 månader. Så min tripp till Bet Jalla blev betydligt längre än förväntat och jag kom inte i säng förens sent igår.

Trots det tänkte jag pallra mig upp imorse för att gå på Gudstjänst en sista gång för den här resan. Jag hade planerat allting i detalj och gick glatt in i Försoningskyrkan i centrala gamla staden och satte mig. Gudstjänsten började med psalmmusik och jag lutade mig tillbaka i bänken. Men efter en stund förstod jag att det var något som inte var rätt. Psalmsångerna, inledningen och besökarna var alla – tyska! Visst, jag läste ein bisschen deutsch i skolan, men en helt Gudstjänst på språket är nog lite överkurs för mig tänkte jag som jag smög ut genom bakdörren.

Istället bestämde jag mig för att ta en promenad genom Jerusalem. Hade inte läst tidningen på morgonen och helikoptrarna som cirkulerade ovanför mitt huvud uppmärksammade jag inte. Det var därför lite smått chockartat när jag i de muslimska kvarteren hamnade mitt i stenkastning och kravaller. Och man får så blandade känslor, en del av mig vill springa därifrån och en annan vill nyfiket stanna för att se hur saker och ting utvecklar sig. Kanske kan närvaron av en västerlänning också lugna ner känslorna hos de stridande parterna, det har skett många gånger förut. Dum som jag var stannade jag för att se på.

Jag vet fortfarande inte bakgrunden till kravallerna, jag kommer precis därifrån. Men vad jag har hört är att israeliska polis än en gång stormat tempelplatsen i jakt på stenkastande palestinier som förberett ett uppror mot Israel. Tempelplatsen är en helig plats för muslimerna och detta agerande ses som en enorm provokation. Därför kommer folk ut på gatorna och försöker ta sig dit och försvara sin heliga plats. Detta leder så klart till att de blir väldigt oroligt på de trånga gatorna. Människor trycker på och några få israeliska soldater försöker hålla vägarna stängda för att inte riskera mer stenkastning uppe på tempelplatsen.

Jag stannade utanför en av avspärrningarna. Det var mycket folk som trängde på och plötslig så gjorde trycket mot stängslet som satts upp att det föll och folk började springa mot tempelplatsen skrikandes. Från taken kastades stenar och träbitar ner mot gatan och soldaterna, att de lika gärna kunnat träffa oss andra som stod en meter därifrån verkade inte röra någon i ryggen.

Ordningen återställdes ganska snabbt på det stället jag var och de flesta verkade återvända hem. Jag gjorde likadant. Men helikoptrarna fortsätter att cirkulera en bit här ifrån och förmodligen har det inte blivit lugnare. Men det visar bara ytterliggare en gång vilken krutdurk det här är, och att de bara krävs den allra minsta gnista för att oroligheter ska bryta ut.

Jag bifogar ett videoklipp som jag gjorde precis efter att folket stormat stängslet. Det mesta folket försvann upp för sidogatan och de fick jag tyvärr inte med, men man kan höra och se stenarna som kastades från taket.

Imorgon hinner jag förhoppningsvis skriva ett sista inlägg innan jag åker hem, i en liten gladare och optimistisk ton!

Förra veckan var jag i Nablus med några vänner. Staden har kallats den farligaste staden på Västbanken och jag ska vara ärlig och erkänna att jag hade ganska många fördomar om hur det skulle vara. Ända sedan jag var 14 år gammal har jag varje morgon gått upp en timme tidigare för att kolla på nyhetsmorgon. Och ända sedan dess har jag massvis med gånger hört om staden Nablus. Självmordsbombare, terrorister, upprorsmakare och islamister var ord som de tidiga rapportsändingarna etsat fast i mitt bakhuvud och som ljöd allt högre ju närmre staden jag kom.

Vad som förvånade mig mest var stadens läge. Jag hade förväntat mig en hektisk arabstad med sjudande marknader och massor av folk. Istället klättrade något som mer liknar en italiensk medelhavsstad sig upp för berget Gerissim vid vars fot staden ligger. Och när vi klev ur bilen för att äta stadens specialitet som kallas Knafi, ändrades mina fördomar snabbt till en kärlek till staden. Har aldrig varit med om att känna mig så välkommen och accepterade som i Nablus.

Så vi slog oss ner och beställde in våran Knafi. Som jag skrev tidigare är Nablus känd för just denna sötsaken. Men det är en speciell sötsak. Smält getost som är täckt med ett lager av väldigt sött ströbröd. Detta äter man tillsammans med en kopp arabiskt kaffe. Jag vet, det låter kanske inte som en klockren sötsak med svenska mått mätt. Men faktum är att det är riktigt gott, speciellt när man sitter och blickar ut över staden och samtalar med en av alla nyfikna invånare. Nablus kallas Sikem i bibeln och det var bla här som Jesus stannade för att prata med den samariska kvinnan, en berättelse som nog många Skillingarydsbor har hört talas om.

En samarisk kvinna var det alltså. Det leder mig in på vad vi gjorde resten av dagen. Vi besökte nämligen den lilla grupp av samarier som fortfarande finns kvar och lever uppe på berget Gerissim. Samarier är en folkgrupp som ofta nämns i Bibeln, men trots det har jag aldrig riktigt fått grepp om de. Förrens nu. De anser sig vara ättlingar till de första judarna och föra vidare den ”äkta” judendomen. Detta gör det bla genom att offra djur en gång om året, att endast gifta sig inom sin egen grupp och att i så stor mån som möjligt hålla sig borta från folk som inte är samarier.

Låter kanske inte så konstigt i dina öron. Problemet är bara att de inte är så många, minst sagt. För några hundra år sedan var de 1,5 miljon. Idag är de 350 stycken. 350 stycken!

En grupp som bara gifter sig med en av sina egna behöver betydligt mer än 350 personer att välja mellan för ett hälsosamt äktenskap. Och det visar sig också tydligt. När vi gått ur bilen på toppen av berget bjöds vi genast in till en av prästerna som stolt berättade om sin tro. Det dröjde inte länge förrens hans granne kom och hälsade på. Han var blind, stum och döv sedan födseln. Och han är inte ensam, inaveln har gjort att samarierna står på kanten till utrotning.

Detta har man löst på ett smått komiskt sätt. Visa präster har funnit ett kryphål i deras snåriga religiösa lag och kommit på att det skulle nog inte skada att få in lite friskt blod. Så man satte in en annons på internet och sökte kvinnor som var villiga att bli samarier. 5 ukrainska kvinnor nappade på annonsen och bor nu i deras samhälle.

Visst är det spännande att se en urgammal religiös grupps desperata kamp efter överlevnad leda till kontaktannonser på internet, då vet man verkligen att man lever på 2000-talet!

Där fick ni några av mina intryck från dagen i Nablus. Det finns mycket mer att berätta, men det tar vi i pingstkyrkan i vinter istället! Ha det bra alla där hemma!

Gustav Sandgren

Nu är det bara två veckor kvar tills jag står på Arlanda och väntar på att mina väskor ska rulla fram på bagagebandet. Vad annorlunda det kommer kännas att behöva åka fyra timmar för att komma hem till Skillingaryd. Om du åker fyra timmar i det här landet har du korsat landet flera gånger, där Israel är som smalast är det bara 20km brett.

Och något som blivit en vardag för mig och på ett alldeles speciellt sätt för alla som lever här nere är den så omtalada säkerhetsmuren, eller barriären som den också kallas. För israelerna är den en barriär som stoppat självmordsattackerna mot landet nästan helt och hållet, ett bevis för att terrorn inte kommer övervinna staten Israel. För palestinierna är det en mur, som många gånger stänger in och isolerar små byar och skiljer familjer ifrån varandra. Konstigt, hur en konstruktion kan betyda något så fundamentalt olika för två olika folk.

För att komma igenom måste man ha tillstånd. Vissa har ett permanent tillstånd medan andra inte har något. Det är tyvärr väldigt tufft att få ett och dessutom tidskrävande. Ofta måste man som palestinier redan en månad innan man behöver komma igenom spärrarna kontakta de israeliska myndigheterna med uppgifter om vad man ska göra och varför. Har man då tur kan man få ett, men det finns inga garantier. Palestinierna ser självklart muren som ett hån mot deras frihet, de kan inte ta sig dit de vill när de vill och många lider något fruktansvärt. Vissa byar som bara ligger några kilometer från Jerusalem men som hamnat på ”fel” sida muren hindras från att ta sig till Jerusalem som de gjort i många generationer.

Rapporter kommer också in om trakaserier och förnedring av palestinier i samband med att de ska ta sig igenom muren. Många gånger måste man som palestinier stå i timmar för att ta sig till sitt jobb, tyvärr gör ofta de israeliska soldaterna inget för att skynda på heller. Jag är rädd att detta agerande mot oskyldiga palestinier bara genererar mer hat.

Men så finns det en annan sida av myntet, en sida som sällan nämns i Sverige. Nämligen den att muren har fungerat. Den 720 kilometer lång muren, som enligt Israel till 95% består av bara ett taggtrådsstängsel, har i princip eliminerat de självmordsattacker som drabbade Israel väldigt ofta förut. I Sverige tror man att läget blivit lugnare av sig självt, men så är inte fallet. Muren har stoppat attentatsmän som annars skulle tagit sig in i landet och mördat och lemlästat oskyldiga civila.

Muren har beskyddat israeler som tidigare drabbades av attacker mot deras bilar när de åkta på motorvägar, beskyddat israeler som bott nära palestinska byar och dagligen utsatts för skottlossning och trakaserier.

Om det här rättfärdigar muren tänker jag inte ha en åsikt om. Vill bara presentera de båda sidorna, kan vara bra att ha med sig när man ser på tv och läser tidningar.

Gustav sandgren gustavsandgren@hotmail.com

Den här veckan är jag en del av en grupp som går i den heliga Birgittas fotspår i det heliga landet. Väldigt spännande att få ta del av en del av kyrkotraditionen som jag som frikyrklig i vanliga fall aldrig utsätts för. Igår besökta vi Birgittasystrarna i Betlehem, de är 7 stycken systrar som bor på det klostret. Den äldsta av de har till och med lärt sig svenska och berättade glatt för oss om sin relation till Birgitta. Inte utan att man blir stolt som svensk att Birgitta betyder så mycket för människor runt om vår värld också 700 år efter sin död.

Men det är inte vad som pratas om i Jerusalem. I Sverige antar jag att Barak Obamas fredspris är vad som toppar nyhetsligan, men här är det inte fred som är på agendan, snarare tvärtom. Jerusalem har under de senaste veckorna överösts med rykten. Rykten som eggat upp stämningen här och lett till upplopp vid tempelplatsen. Många talar idag om att den tredje intifadan står för dörren.

Allt började med den judiska högtiden Sukkot som jag skrev om i mitt tidigare inlägg. Tusentals judar från hela världen kommer till Jerusalem för att be vid Västra muren. I måndags, samtidigt som torget framför muren var fullt till minst kvadratcentimeter av judiska tillbedjare hittade israelisk polis skottkärror fyllda med stenar uppe på den muslimska tempelplatsen. Redan tidigare hade upplopp skett i östra Jerusalem av missnöjda palestinier.

Detta ledde till att Israel kände sig tvungna att stänga tempelplatsen. Argumentet var att det var enda sättet att skydda de judarna som kommit till Jerusalem för att be. USA:s utrikesdepartement har avrått alla sina medborgare att bege sig till Jerusalem under veckan, många anser att situationen är en tickande bomb och det bara är en tidsfråga innan något radikalt kommer att hända.

Att stänga ner tempelplatsen är naturligvis en enorm provokation och reaktioner har inte låtit vänta på sig. Stenkastande och mindre kravaller har förekommit varenda dag denna vecka, bara några hundra meter ifrån där jag bor. Idag är det fredag och den muslimska gudstjänstsdagen. För många muslimer i Jerusalemtrakten är det en tradition och en självklarhet att bege sig till tempelplatsen för att be. Men endast män och kvinnor över 50 år släpps in, resten ses som en säkerhetsrisk av den israeliska polisen som finns runt om i hela staden. Självklart blir palestinierna provocerade av att hela tiden tvingas att identifiera sig själva på vägen till deras jobb, bostad och affärer.

Extrema muslimska ledare har förklarat den här dagen som ”en vredens dag” då palestinier uppmanas att ”ta allt de kan i sina händer och resa sig mot ockupationen”. Mer moderata grupper har drivit igenom en generalstrejk idag vilket gjort att stora delar av affärerna på Västbanken och i gamlastaden i Jerusalem idag varit stängda. Något som förmodligen bara varit positivt eftersom det lett till att mindre människor begett sig ut på gatorna.

11 israeliska polismän skadades idag av stenkastande palestinier. Men ännu har inga större upplopp brutit ut, något alla verkar vara tacksamma för. Ingen skulle tjäna på en intifada, definitivt inte palestinierna som redan kämpar med sin ekonomi och inbördes stridigheter.

Förhållanden förändras kvickt i den här delen av världen. 10 minuter innan Libanonkriget bröt ut i förfjol uttalade sig en ledande journalist och sa det var totalt orealistiskt med ett krig mot Libanon. Så vem vet hur den här situationen kommer lösa sig.

Gustav Sandgren

I vanliga fall är det väldigt trångt att gå de smala gatorna ifrån min lägenhet ner till judarnas heligaste plats, Västra Muren. Men den här veckan är det mer än trångt, det är i princip omöjligt. För här i Jerusalem firar man Sukkot, eller lövhyddohögtiden som den heter på svenska.

Den viktigaste händelsen enligt den judiska religionen är uttåget från Egypten. Ni känner kanske igen historien från skolan? Israels folk hölls som slavar i Egypten och Farao vägrade att släppa iväg den till deras förlovade land Israel. Mose som var folkets och Guds företrädare gick till Farao för att vädja för sitt folk, men inget hjälpte, inte ens att Gud skickade otaliga plågor över Egypten. Men till slut kom Israels folk ändå iväg. Men det blev ingen snabb resa, det tog 40 år för folket innan de nådde landet som flyter av mjölk och honung.

Under tiden var folket såklart tvungna att bo någonstans. Därför byggde man varje kväll lövhyddor som fick fungera som tak över huvudet. Idag, många tusen år senare firar man Sukkot för att minnas uttåget ur Egypten och över hela Israel och resten av den judiska världen byggs lövhyddor för fullt. I dessa hyddor ska man äta under veckan och om vädret tillåter också sova. Allt för att minnas och ära de som gick före.

Det är väldigt spännande att gå runt i västra Jerusalem och se hyddorna precis överallt. Utanför bostadshus, affärer och till och med McDonalds. Det är en speciell känsla att äta en Big Mac i en lövhydda!

En annan sak som kännetecknar den här högtiden och som är väldigt exotiskt för mig som västerlänning är traditionen (som kommer ifrån 2 Mosebok 23:42) att köpa 4 sorters växter som man använder i sina böner. Växterna som man ska ha är en citron och en palmgren, och kvistar från ett pilträd och myrten.

Judar ifrån hela världen kommer till Jerusalem och Västra Muren och ber med sina växter där. Det är väldigt vackert att se dem komma på gatorna hållande i sina gula citroner och gröna växter. Och de här växterna väljer man inte ut hur som helst, de ultraortodoxa lägger ner mycket krut och pengar på att hitta den perfekta citronen. Längs med gatorna står det försäljare av växterna och hugade spekulanter kan få ge upp till 2.000 kronor för en helt perfekt citron. En standardcitron går på drygt 300 kronor.

Men vad gör man inte för att få en bra Sukkot? Det är verkligen en festhögtid och igår när jag gick runt lite i staden stötte jag överallt på utomhuskonserter, grillpartyn och fester. Och här kan man festa. Jag såg inte en enda berusad människa utan hela familjerna är ute och har roligt tillsammans. Det är något vi kan lära oss av där hemma. Nu ska jag gå ut och njuta lite mer av Sukkotfirandet, vi hörs framöver!

Gustav Sandgren

Det är hans stora buskiga skägg som förvånar mig mest när jag öppnar dörren och släpper in Ben. Han har kört hela vägen ifrån Askelon, en stad vid den israeliska medelhavskusten, och är lite smått stressad när han kliver in och slår sig ner på en av de tomma stolarna som står utspridda i en halvcirkel på golvet. I samma stund som Ben sätter sig ner och rättar till sin orangea skjorta i storlek större så ringer det återigen på dörren.

Utanför står Aisá, en kvinna i 40-årsåldern som är mycket stiligt klädd. Trött berättar hon för mig att bilresan ifrån Nablus på Västbanken tog över 4 timmar. Det är mycket trafik ute på vägarna idag, dagen efter det stillsamma firandet av Yom Kippur över hela Israel.

När Ben får syn på Aisá lyser hans ögon upp och han rusar upp från stolen för att krama om henne. Jag tycker nästan Aisá ser lite besvärad ut men hon accepterar situationen och återgäldar kramen. Precis som när två vänner möts hemma i Skillingaryd tänker jag för mig själv medan jag går ut i köket för att hämta två koppar kaffe till mina gäster. Inget konstigt med det. Mer än att Ben är en israel som förlorat sin dotter i ett självmordsattentat och Aisá är en palestinier vars bror mördades av israelisk militär under den första intifadan.

Sakta men säkert fylls rummet av en grupp svenska journalister som är på studiebesök i Israel och i samma stund som Ben låter sin kraftiga röst avbryta sorlet i rummer blir det alldels knäpptyst. Han berättar sin historia, eller rättare sagt historien om hans älskade dotter Yael. Yael var en mycket begåvad tjej berättar han och medan han pratar kan jag se stoltheten som lyser starkare än solen i Bens ögon.

Hon slutade skolan redan som 16 åring därför att hon låg 2 år före alla sina skolkamrater. Under de två åren som hon fick fritt innan hennes militärtjänst skulle börja fortsatte hon att studera, men mest av allt drömde hon om att resa till Europa. Som 18-åring ryckte Yael precis som alla andra unga kvinnor in i militären och hon började tjänstgöra som officer inom IDF.

”Hon var mycket duktig och jag var så stolt över min lilla flicka” berättar Ben med darrande röst och ifrån min plats i halvcirkeln omringad av de besökande journalisterna kan jag se en ensam tår rinna utför hans skäggiga kind. Men så en fredagseftermiddag år 2003 kom allt att förändras.

Yael lämnade militärförläggningen strax utanför Tel-Aviv tillsammans med hundratals andra soldater som skulle hem och besöka sina familjer över helgen. Hon stod och pratade med sina vänner och ingen såg när en personbil sakta svängde upp jämte dem. Ur bilen klev en ung palestinsk kille med ett bombbälte omkring hans midja. I samma stund som han upptäcktes tog han sitt eget liv och tog 9 unga människor med sig, en av dem var Bens älskade dotter Yael.

Aisá lägger tröstande sin hand på Bens axel och ser ut över gruppen som andaktsfullt betraktar de båda. ”Jag vill berätta historien om min bror Mahmud” säger hon på en något knackig engelska. Det skiljde bara ett år på Mahmud och Aisá och de var de bästa av vänner. Mahmud gjorde ingenting utan sin lillasyster och Aisá kunde inte vara gladare över det, berättar hon med en nostalgisk glädje.

Men en dag 1989 ville Mahmud gå och hälsa på sin farbror som bodde bara några kvarter från deras lilla hus i Nablus. Först vägrade hans mamma som var orolig för sin son. Runt om i staden hade palestinska pojkar kastat sten på israeliska militärer och läget var oroligt. Men efter en stund smet Mahmud ändå iväg. Samtidigt en bit bort kastade en kille sten rakt på en israelisk militär. Pojken var klädd i rött, samma färg som prydde Mahmud när han med stolta steg gick vägen till sin farbror.

En kula avsedd för den stenkastade pojken trängde in i Mahmuds bröst och han föll ner på gatan. En äldre dam såg det som hände och strax befann han sig på ett sjukhus i Nablus. Som genom ett underverk överlevde Mahmud, men doktorn berättade med en kall röst för hans mor och Aisá att pojkens hjärta kunde stanna vilken dag som helst. Om 1, 2 eller 10 år.

Mahmud låg kvar på sjukhuset en lång tid och Aisá var hos sin bror så mycket hon bara kunde. De försökte leva ett normalt liv, men doktorns ord om hans svaga hjärta klingade ständigt i deras bakhuvuden.

Nästan 10 år efter hans promenad till sin farbror gifte sig Mahmud med en kvinna från hans by. ”Han var så lycklig och såg fram emot att få en egen familj” berättar Aisá, blöt i hela ansiktet av de tårar som hela tiden droppar från hennes ögon. Men, bara 1 månad in i sitt äktenskap stannade hans hjärta som en följd av den israeliska kulan som borrade sig in i hans bröst 10 år tidigare.

Yael fick aldrig se Europa. Mahmud fick aldrig uppleva att bli far. De blev offer för det meningslösa våld som är vardag i det här landet.

Men också Ben och Aisá är offer. Deras liv förändrades av det som skedde med deras älskade. Som i en välstämd kör berättar de båda om hur längtan efter hämnd på den andra sidan hela tiden brann i deras hjärtan. De ville hämnas det hemska som skett med dem som fyllt deras liv med glädje. Aisá försökte flera gånger ta sitt eget liv, trött på att leva utan hennes bror. Ben berättar att han i sitt inre planerade att hämas på så många palestinier som han bara kunde.

Men som genom ett gudomligt ingripande kom de i kontakt med organisationen Parents Circle, som sammanför familjer som mist sina nära och kära i konflikten. Ben berättar att Parents Circle gav honom en vilja att leva igen. ”Om jag inte får alzeimers kommer jag aldrig kunna glömma eller förlåta det som hände med min dotter. Men jag kan försonas, det är enda sättet om vi vill ha fred” berättar Ben som ägnar större delen av sitt liv till att resa runt i hela Israel för att berätta sin historia för alla som vill höra.

”Fred är den enda vägen för det israeliska och palestinska folket. Allt annat är lönlöst” avslutar Aisá. Vad modig hon måste vara, tänker jag, som ger sin tid och energi för en organisation som är väldigt kontroversiell i det hårda klimat som råder i hennes hemstad på Västbanken.

Halvcirkeln av stolar förvandlas till en oigenkännlig konstellation samtidigt som lokalen töms på folk. Men jag stannar kvar i ett hörn. Innan Ben och Aisá skiljs åt kramar de om varandra. Men denna gången är kramen varken tafatt eller olustig, den är fylld av uppriktig respekt till varandra och utav tröst.

Tidigare fanns det en till synes ogenomtränglig mur mellan de båda, men den muren finns inte längre. Längtan efter fred och rättvisa har brutit ner den! Ben sätter sig i sin bil och Aisá tar en taxi. Ifrån fönstret där jag står ser jag de sakta rulla iväg. Iväg för att fortsätta sin kamp med att bryta ner ännu mer murar och istället bygga broar mellan israeler och palestinier!