Det är intressant att gå runt på gatorna i Sverige och betrakta människorna som man möter. För visst är det väldigt lätt att se att folk söker efter en identitet, en grupp att tillhöra och känna gemenskap med? I Mullsjö, där jag gick i gymnasiet, var det mer regel än undantag att gå klädd i innebandyklubbens Mullsjö AISs blåa träningskläder. Alla gjorde det, gammal som ung, kvinna som man. Det var människor som hade sin identitet i en sport och sin klubb. Som västgöte kan man inta annat än älska våra kära raggare. Lite för små jeansjackor och vildvuxna polisonger. Vi har gothgruppen som går klädda i svarta rockar och sminkar sig vita i sina ansikten och som jag alltid misstänkt har en inbördes tävling om vem som kan hänga mest metallskrot i ansiktet.

Ser vi oss omkring i Skillingaryd är det samma fenomen. Emotjejerna med sitt genomfärgade hår och rollspelarna med sina tidstypiska kläder. SIS ishockeylirare med mössan på året runt och bratsen som stoltserar med ett skickligt vattenkammat hår och rosa skjorta av senaste modell.

Alla är det människor som söker efter en identitet, något större, en gemenskap med människor som är lika en själv som man kan känna sig trygg i. Ett sammanhang där man kan kulturen, förstår alla oskrivna regler och är en i gänget. Jag tycker det är väldigt intressant att i Sverige, ett land som profilerar sig som indivdualistiskt och där ingen ska vara beroende av någon, där är behovet av en grupp att tillhöra större än någonsin.

För 100 år sedan satt mycket av vår svenska identitet i den kristna tron. Folkkyrkan var fortfarande stark och var man svensk så var man också kristen. Men i takt med att svenska kyrkan tappat mark och de sekulära strömmningarna i samhället fått mer gehör så har denna identitet gått förlorad. Nu söker många nya vägar, nya grupper att känna tillhörighet till, de jag redan nämnt är bara en vattendroppe i det hav som alla grupper utgör.

Här i Israel och Palestina är en människas identitet oerhört viktig. Den avgör ditt liv, och du föds in i den. I det här landet är du antingen jude, muslim eller kristen. Det finns ingenting annat. Om du som svensk säger att du är ateist, agnostiker eller sökare kommer du att få höra - ”kul för dig, men är du kristen eller muslim?” I det här landet är begreppen jude, muslim och kristen minst lika viktigt som en identitet för människorna, en kultur som man tillhör som att i sitt hjärta ha gett sitt liv åt en viss religion. Förstår ni skillnaden?

Om du är född av kristna föräldrar i Jerusalem så är du kristen. Då går du till kyrkan och du gifter dig i framtiden med en kristen tjej. Om du föds av judiska föräldrar så håller du sabbaten och matreglerna, även om du är troende eller inte. I detta land som är så genomsyrat av konflikter och aggressivitet människor emellan har religionen blivit identitetsbäraren framför andra.

Och jag tycker det är både vackert och sorgligt. Sorgligt eftersom en alldeles för stark gruppidentitet ofta leder till att man ser med misstänksamhet och hat på sin granne som inte tillhör ”rätt” grupp. Vackert därför att det fyller en så viktig funktion. I Bet Jalla, som är en av en handfull städer och byar i Israel/Palestina med en kristen majoritet, har jag fått se bevis på hur stark den kristna gruppen är. Där känner alla alla. Där hjälper man varandra om någon har det svårt och där träffas man på söndagarna i kyrkan och på bingokväll i församlingshemmet, gammal som ung. Gemenskapen är underbar och människorna i staden har sin stolthet i att de är kristna och att alla är viktiga.

Armenierna i Jerusalem är en förföljd och utsatt folkgrupp. Men som deras patriark sa, ”Vi har firat Gudstjänst i Gravkyrkan varenda dag sedan 300-talet, och det tänker vi fortsätta med”. Vilken styrka det finns i sådana traditioner.

Jag vet inte vilken grupp du har valt att identifiera dig med? Kanske är du en av innebandykillarna i träningsoverall eller så tillhör du en hundklubb. Jag vet att jag har blivit mycket starkare i min identitet som kristen under min resa i det heliga landet. När jag mött kristna som förföljs och förlöjligas. Då har min kristna tro gått från att ha varit något som jag hållt för mig själv i mitt hjärta, till något som jag identifierar mig själv med och som jag är stolt över.

Det är självklart viktigt att inte sluta sig i sin grupp, det är det värsta som kan hända. Det är därför det ser ut som det gör i Israel/Palestina, för att människor här vägrar att möta den andra gruppen för samtal om fred, istället svartmålar man motståndaren och förhäligar sig själva. Nej, känn en trygghet i den du är, för då blir det så mycket lättare att möta människor som är olika dig! Det är vad jag lärt mig av min tid i Jeursalem!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev sist så jag tänkte att det är bäst att höra av sig så att ingen blir orolig. Jag har hunnit med mycket den senaste veckan, både sevärdheter och upplevelser har betats av i en rasande takt och det är inte utan att man är lite trött så här onsdagseftermiddagen.

Jerusalem kallas ibland världen i miniatyr och ju mer tid jag tillbringar här så förstår jag vad folk menar. Man träffar på de mest skilda folkgrupperna, religionerna och människorna här. Min bror älskar en komedi som heter King Pin. Den handlar om en kille som blir väldigt bra på att bowla. Vad som är speciellt med honom är att han är amish. Amish är en religiös grupp i Nordamerika som i princip lever kvar i 1700-talet. De åker häst och vagn, klär sig gammelmodigt och använder sig varken av TV eller telefon. Jag tycker också om den filmen och har många gånger skrattat åt amishkillens möte med den moderna omvärlden som ofta blir väldigt komiska.

Förra veckan var jag på middag hos en amish, här i Jerusalem! Det här var nog sista platsen på jorden jag räknat med att springa på en amish, men som jag sagt tidigare så ska man aldrig säga aldrig i den här delen av världen. För på vägen till Betlehem förra veckan kom min kompis Daniel att prata med en kille på bussen. Plötsligt var vi hembjudna till honom på middag. Och han tillhörde en kristen grupp som kallar sig Amish Mennoniter.

Det är en utbrytargrupp från den ”riktiga” amishgrupperingen, men de har behållt många av deras traditioner. Vad spännande det var att få sitta i hans hem och höra honom berätta om sitt liv som är så skiljt mot det amerikanska liv som vi i Sverige matas med genom tv-serier och filmer.

Han jobbade för en organisation som sysslar med välgörenhet bland flyktingar här i Israel. Flyktingar finns det nämligen gott om, speciellt sudaneser som flytt förföljelsen i deras hemland. Dessa sudanerser tar sig ofta till Egypten. Men där behandlas de hemskt på grund av sin hudfärg och i många fall också på grund av sin religion. Så på nätterna, längs med den egyptisk-israeliskagränsen, stormar det in sudaneser i jakt på frihet och ett drägligt liv. Jag tänker inte höja Israel till skyarna och säga att de får ett perfekt liv här. Men de får i alla fall en dräglig tillvaro, fria att leva i den demokrati som Israel faktiskt är.

I helgen åkte jag och två kompisar till Jeriko, en stad som jag hört så mycket om både i söndagsskolan och på nyheterna. Jeriko ligger bara en knapp timmes bilfärd ifrån Jerusalem och vi nådde staden tidigt på morgonen. På vägen dit stannade vi mitt i öknen för att besöka St George klostret. Ett kloster som byggdes på 500-talet mitt ute i öknen. Munkarna på den tiden ville vara för sig själva, de ville koncentrera sig på Gud och inget annat. Så klostret är byggt uppe på en klipphylla mitt ute i ingenstans. Även om jag inte förstår varför de som kristna valde att isolera sig från omvärlden, så är jag otroligt imponerad av deras viljestyrka och tro. De gav verkligen sina liv för sin sak.

Om ni tycker att tideräkningen är lite underlig så beror det på att enligt gamla judiska traditioner så skapade Gud världen på just Rosh Hashana för 5770 år sedan. Det får man tro vad man vill om, men vad som kan sägas definitivt är att det kommer bli en rejäl fest i Jerusalem ikväll och många människor väntas komma. Vad som också kännetecknar den här högtiden, som kanske också vi i Sverige känner igen, är att man blåser i shofarhorn. En shofar är ett horn som tillverkats av hornet på något djur, som man blåser i för att annonsera att en helgdag påbörjats. Just Rosh Hashana är på ett extra sätt förknippat med ljudet av ett shofarhorn och i kväll kommer ljudet att studsa mellan husväggarna i Jerusalems gamla stad.

Det judiska nyåret har ett mycket sympatiskt drag som vi i Sverige kanske skulle ta till oss. Nyårsfirandet präglas nämligen av att blicka tillbaka på det föregående året och tänka över de gärningar man begått, både goda och onda. Om man har agerat på ett oschysst sätt mot någon har man 10 dagar på sig (tills helgdagen Yom Kippur) att be om ursäkt till den här personen. Efter de 10 dagarna skall inga gamla konflikter eller bråk längre existera, det ska man ha lagt bakom sig.

I Jerusalem kan man också säga ”Glad Eid” till varandra från och med imorgon. Jerusalems stora muslimska population firar nämligen att fastemånaden Ramadan är slut och man går in i högtiden som kallas Eid al Fitr. Den firas säkert i Skillingaryd också, så om ni håller er framme så har ni möjlighet att bli bjudna på en riktig kalasmåltid imorgon kväll. Muslimerna firar högtiden i moskén för att senare resa runt bland släkt och vänner och äta middag och umgås.

Det är verkligen spännande med de religiösa högtiderna här nere, och det kommer komma flera under min tid här. Nästa vecka är till exempel en stor kristen högtid där man firar det heliga korset. Men högtiderna är också väldigt laddade. Speciellt som i år då det judiska nyåret krockar med Eid al Fitr. 400.000 muslimer väntas vilja bege sig till tempelplatsen och Al-aqsa moskén. Tusentals med judar kommer att resa till Västra Muren för att be. Problemet är bara att Jerusalem är en väldigt liten stad, och tempelplatsen och Västra Muren ligger vägg i vägg. Polisen och militären kommer ha ett otroligt jobb med att försöka hålla ordning på folkmassorna i Jerusalem i helgen. Tidigare år har det hänt mycket runt dessa högtider och man märker att läget är på spänn.

Tyvärr löser man detta genom att spärra av vägarna för många muslimer som kommer ifrån byar och städer runt omkring för att ta sig till Jerusalem. De nekas helt enkelt inträde till staden. Ett sådant agerande från militären retar såklart upp känslorna hos muslimerna och läget blir ännu mer spänt. I stället för att muslimer och judar ska få fira i lugn och ro så får man gå på tå för att inte störa varandra.

Jag ska rapportera mer efter helgen. Men faktum är att jag ska fly fältet. Jerusalem kommer bli lite för trångt för min smak och imorgon åker jag till Jeriko med några kompisar och sedan vidare till Betlehem här jag sover över hos en kompis. De är kristna så deras stora firande blir inte förens nästa vecka!

På gatan kryllar det av ortodoxa judar. Här nere kallas de, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg för Haredims. Och är det något som utmärker dem så är det deras kläder. Svarta byxor, vit skjorta och en svart kavaj är det som gäller för de flesta Haredims, även om det finns undantag. Men om du vill avgöra vad för slags riktning inom judendomen som personen du ser på gatan tillhör ska du kolla på vad han har på huvudet.

För precis som vi kristna har olika inriktingar; lutheraner, pingstvänner, katoliker, ortodoxa, livets ordare och syrianer. Likadant är det inom judendomen. Ofta tror man att alla judar tror och gör likadant, men då kan man inte ha mer fel. Faktum är att det finns massvis med inriktningar också bland judarna.

Men det var ju hattarna vi skulle prata pratade om! Man kan skriva massvis om ämnet, varför de klär sig som de gör och om det inte är opraktiskt i den tryckande hettan? Men jag hade helt enkelt tänkt presentera min favorit bland huvudbonaderna bland Haredim, nämligen Shtreimeln.

Shtreimeln är en rund hatt som runt om är beklädd med päls. Helst ska det vara päls ifrån svansarna på rävar. Shtreimeln bärs bara av judar som är gifta och är en verklig investering. En riktigt fin hatt kan kosta upp till 40.000 svenska kronor. Minns då vad jag skrev i ett tidigare inlägg om att Haredim i princip inte arbetar alls. Då förstår man vilken viktig ägodel den här hatten är.

Hatten kommer också den ursprungligen ifrån östeuropa. Där var den väldigt omtyckt eftersom den skyddade mot de kalla vintrarna, ett problem som inte är vidare stort i Israel. Idag har det varit 35 grader här i Jerusalem.

Det finns Haredims över hela världen. New York i USA är känt för att ha hela stadsdelar som i princip bara bebos av Haredims. Där är man lite speciella eftersom man ofta har två Shtreimels. En ”regnshtreimel” som man kan ha till vardags. Om det börjar regna är det ingen katastrof. Sen har man en ”finshtreimel” för de religiösa högtiderna. Men det är i USA det!

Så nu vet ni lite mer om denna underbara huvudbonad. Det finns väldigt många andra, och hur konstigt det än låter är det här med mode bland Haredims riktigt fascinerande. Ett tips ifrån mig till alla er hemma i Skillingaryd, letar ni efter den perfekt julklappen som garanterat ingen annan kommer att ha köpt och ni råkar ha 40.000 kr över, köp er en Shtreimel. Den kommer aldrig bli omodern. Åtminstone inte i Jerusalem.

Jag har varit i Jerusalem över en månad nu. Inte utan att man saknar flickvännen, familjen, församlingen och kompisarna där hemma. Men samtidigt har jag det så väldigt bra här. Jerusalem är en vänlig stad som det är lätt att leva i under en kort period. Människor har respekt för olikheter eftersom staden är en sådan smältdegel. På gatorna går det ultraortodoxa judar, kristna etiopier, muslimska kvinnor och västerländska turister och ingen förstör för någon annan. Man förstår att folk är olika. Olika religiöst och politiskt, men också socialt. Det är skönt med en sådan frihet. I Sverige känns det ofta som människor försöker att vara så lika varandra som möjligt och inte stöta sig med någon, det är spännande att uppleva den exakta motsatsen.

Vad gör jag då om dagarna? Ja, jag jobbar faktiskt, tro det eller ej. Men på min fritid är det lite olika saker som händer. Ofta går jag bara runt i Jerusalem och njuter av solen, de vackra byggnaderna och mångfalden av människor. Men i helgen gick jag faktiskt till en stor park och tänkte sätta mig ner och läsa ett par timmar. Israelerna är ett folk som älskar parker och jag behövde aldrig oroa mig för att känna mig ensam. På bänkarna satt gamla gubbar och tanter och pratade om de gamla goa tiderna, unga israeler med små chihuauahundar sprang runt på gräset och lekte samtidigt som ett gäng killar lirade fotboll en bit längre bort. Vi kunde lika gärna ha varit på Grönelund i Skillingaryd eller i Central Park i New York tänkte jag för mig själv. Ofta tror vi att människorna i Israel/Palestina är annorlunda, att de inte är som oss. Att de inte har samma känslor, behov eller samveten som oss i Sverige. Vi kunde inte ha mer fel.

Som jag sitter där försjunken i min bok och njuter av solen som skiner och den svalkande vinden så kommer ett gäng killar i 25-årsåldern och går förbi. Förmodligen ska de ha en picknick i parken, plastkassen med jucie och bröd som den ena killen har i handen avslöjar det. Jag tänker inte mer på de utan återvänder till min bok.

Men så kollar jag upp och tänker till. Är det inte något som känns väldigt fel med den här idealiska bilden av lekande barn, skällande hundar och familjer som äter sin lunch i det gröna gräset? Jo, för killarna som just gick förbi har varsitt M16 gevär hängandes på deras ryggar. För mig, som vuxit upp på landsbygden i Sverige, rycker det till i hjärtat. Den nästan idealiska bild av det israeliska samhället som målats upp i parken vänds upp och ner av killarnas M16 som glimrar till i solen.
Det är då jag påminns om att Israel inte har kommit till gratis. Det har kostat. Dyrt. Blod, svett och tårar.

Efter det att Hitler begått det värsta dådet i människans historia mot Europas judar hade de fått nog. I 2000 år hade judarna lidit av förföljelser vart de än hamnade. I Europa plågade de kristna judarna med lögner, spott och inte sällan regelrätta avrättningar. I Mellanöstern var det bättre, muslimerna behandlade judarna väl i jämförelse med oss i väst, men de fick trots det lida något fruktansvärt.

Nu hade de fått nog. De förstod att judehatet kommer alltid att finnas, har det inte gått att bota på 2000 år så kommer det fortsätta att leva kvar. Det enda sättet för världens judar att verkligen leva i frihet, säkerhet och på deras egna villkor var att skapa ett eget land.

Och så, 1948 deklarerade David Ben-Gurion inför hundratals journalister och jublande judar spridda över hela världen att staten Israel hade fötts. Sedan dess har det varit en kamp för att överleva. Redan samma dag som David Ben-Gurion höll det berömda talet så invaderades Israel av fem fientliga arabländer. De satte på ett bisarrt vis tonen för Israels framtida existens. Israelerna visste att det inte skulle bli lätt, att de skulle få betala dyrt för sin frihet. Betala i människoliv och lidande. Men de var beredda att göra det, för att få leva fria.

Lidandet har inte bara kommit att drabba israelerna, utan också de palestinier som redan bodde i landet innan 1948. De har fått lida något oerhört av situationen som uppstått. De har stått mitt i mellan. Israel har behandlat dem under all kritik och deras bröder i gränsande arabländer har vägrat att ta emot dem i sina länder. Det är viktigt att inte glömma att det finns två folk som har lidit stort i det här landet.

Killarna i parken lever 61 år efter det att staten Israel grundades. Men situationen är inte vidare annorlunda, Israel måste fortfarande slåss för sin existens. Ansatta från alla håll och kanter.

Även om M16-gevären på killarnas ryggar skär i mitt hjärta som kristen, är jag ändå tacksam att de hänger där. För judarna måste få försvara sig, ingen vill att en ny förintelse någonsin ska äga rum.

Och tro inte att jag glömmer palestiniernas situation, gör inte det! Jag lider med dem, som har hamnat i kläm och får utstå sådana hemska saker på grund av en situation som de aldrig bett om. Det är svårt att skriva om ett sådant här ämne, för jag vill inte ta ställning åt något håll. Det enda jag kan ta ställning för är fred, en rättvis fred där israeler får sitt eget land och palestinierna sitt. Det kommer aldrig bli en ideallösning, men jag drömmer åtminstone om en framtid då jag kan sitta i en park i Jerusalem och se barn som leker, höra hundar som skäller och se ett gäng grabbar gå förbi – utan maskingevär på deras ryggar.

Mat är en av de sakerna som gör mig allra lyckligast. När man lyckas få till en riktigt god köttfärsås en måndageftermiddag eller när man fräser nyplockad kantareller i mycket smör en ruggig höstkväll, då är man lycklig.

Mat är också en av de saker som kvinnor oroar sig över när det kommer till oss män. Ni känner kanske igen det? Farmor tycker att man äter alldeles för lite, när flickvännen ringer så är det första hon frågar om man verkligen ätit ordentligt och ibland går det så långt att man tvångsmatas av kvinnliga släktingar.

Nu har jag varken sett någon köttfärssås eller några kantareller i Israel/Palestina, men det finns gott om underbar mat. Jag brukar äta lunch på en liten restaurang med bara 5 stolar i de kristna kvarteren. Den drivs av ett gäng äldre damer som specialiserat sig på att laga äkta palestinsk husmanskost. Första gången jag gick dit var jag lite tveksam om det verkligen kunde vara någonting, jag är lite petig med maten. Men jag har inte behövt ångra mig. Det finns en helt underbar matkultur här nere. Igår hade damerna kokat ihop något som påminde om svenska kåldolmar, det var underbart gott!

Men för att lugna de där hemma som är oroliga över mina matvanor tänkte jag lite kort presentera mina personliga favoriter när det gäller mat i staden Jerusalem!

Det går inte att nämna israelisk eller palestinsk mat utan att prata om falafeln. Precis som varmkorven i Sverige fungerar som smidig, god och snabb fattigmanskost så fyller falafeln samma funktion i Israel. Falafel är små kikärtsbollar som friteras i het olja. Ofta serverar man falafeln i pitabröd tillsammans med hummus, såser, sallad, gurka och kål. Varje israel med självaktning käkar falafel minst en gång i veckan, gärna till frukost, jag försöker att leva upp till den devisen under min tid här nere också.

En falafel kan kosta allt mellan 12–50 kronor. Det gäller att hitta sitt eget falafelparadis!

Kebab har ju blivit något av en nationalrätt för den yngre generationen i Sverige. Israels motsvarighet kallas Shawarma. Vare sig man är jude eller arab så gillar man i regel en riktigt god Shawarma.

Shawarma kan vara många olika sorters kött, men oftast lamm eller kyckling. Precis som kebaben pressas köttet samman och snurras runt en värmekälla för att tillagas och när det är färdigt skär man det i småbitar. Sedan serveras det antingen i pitabröd eller ett bröd som kallas lafa, som påminner om vårt svenska tunnbröd. Precis som falafeln slänger man på hummus, sallad och starka såser. Smälter i munnen!

En shawarma i pitabröd kostar runt 25 kronor och en i lafa 50 kronor.

Varje restaurang eller husmor med självaktning har ett eget recept på hummus som självklart är det bästa i hela Israel. Förra veckan var jag i en stor matvaruaffär i västra Jerusalem. I kyldiskarna stod det hundratals olika hummussorter. Att hitta en god hummus, det är viktigt här nere.

Hummus är väldigt gott och fräscht, något jag definitivt kommer göra när jag kommer hem till Skillingaryd.

Hejsan alla vänner hemma i Skillingaryd och alla läsare från det underbara Västergötland. I dag har jag lite skrivkramp, har funderat en massor på vad som egentligen kan vara intressant för er där hemma. Vissa gillar religion, andra föredrar politik medan resten vill ha recept på israelisk mat. Jag är villig att skriva om allt detta, jag är en allätare. Så jag efterlyser lite uppslag, vad undrar just du om Israel/Palestina? Kanske funderar du över det här med värnplikten i landet, om det finns några ishockeylag här eller vilka tjejer som faktiskt är vackrast, palestinska eller israeliska? Maila på gustavsandgren@hotmail.com

Under tiden får ni roa er med en text jag skrev under min förra Israelresa:

Borta vid horisonten håller solen på att kämpa sig uppåt himlen för att än en gång låta sina strålar väcka alla sömndruckna Jerusalembor. Al-Aqsa moskéns gyllene tak strålar mer än någonsin och från flera håll runt omkring mig hör jag böneutroparna proklamera att Gud skänkt oss en ny dag. Jag flyttar mig lite till vänster, solens första strålar nådde precis ytterkanten av bänken jag sitter på och som frusen skandinav kan jag inte motstå att suga i mig lite extra av solens strålar. Det är inte första gången jag sitter här uppe, olivberget har blivit något av en oas för mig i det alltid lika myllrande Jerusalem. Mina ögon blir aldrig trötta på utsikten härifrån, denna klassiska syn som avbildats tusentals gånger på fotografier och tavlor är magisk och hänför min kropps alla sinnen.

En klassisk passage i Talmud, en av judarnas heliga skrifter, berättar att Gud skänkte världen 10 mått av skönhet. 9 gav han till Jerusalem och 1 till resten av världen. Trots att jag sett många sköna syner runt om i världen kan jag inte förmå mig själv att argumentera mot talmudpassagen, inte nu. Inte när kalkstenen på den judiska kyrkogården nedanför mig skimrar som den gör. Inte när dofterna från olivträden runt om mig når min näsa. Inte när jag ser kyrkobyggnaderna som ligger tätt på denna heliga kulle fyllas av hängivna gudssökare ifrån varje tänkbar kristen trosövertygelse. Jerusalem är sannerligen skönt!

Konstigt, tänker jag, att denna staden som väcker sådan kärlek, respekt och förundran hos människor av olika religioner, folkslag och åldrar också lyckas frambringa så destruktiva och hatiska känslor hos så många. Hela min, relativt korta uppväxt, har jag i princip varje dag mötts av svarta rubriker ifrån denna heliga stad. Helig. För judar, kristna och muslimer. Men också helig för vänsteraktivister, israelvurmare och journalister. Människor som ofta inte vill kompromissa, inte vill ge efter, inte vill visa sig svaga. Som antingen vill vinna, eller försvinna.

Mina tankar börjar som så ofta leva sitt eget liv. Men inte hinner de skänka mig mycket förströelse innan jag avbryts av betydligt mer jordiska ting. Plötsligt som jag sitter där hör jag ett ljud jag inte kan placera och en doft som stinger till i näsan får mig att vakna till direkt. Framför mig står en kamel. Jag kan varken mindre eller mer om kameler än någon annan genomsnittssvensk. Men av den trötta blicken och några gråa hår i pälsen drar jag slutsatsen att den är gammal.

”A photo with the camel, Sir?” frågar killen som leder kamelen i något slags koppel. Något kort på en kamel ville jag inte ha, till den unga killens stora missnöje. Men eftersom jag var den enda människan i närheten stannade han ändå och pratade. Killen, som kanske är ett par år yngre än jag börjar prata. Det krävs inte mycket från mitt håll för att hålla igång samtalet, snart vet jag mer om killen än om många av mina kompisar hemma i Sverige. Han berättar att han är israelisk drus. Druserna är ett folkslag som levt i Israel och länderna runt om i många hundra år. De talar arabiska, har en religion som påminner mycket om islam. Men till skillnad från palestinier och många kristna i landet gör de militärtjänst i israeliska armén. De är inte judar, men de är lojala med staten Israel.

”Jag är inte palestinier, jag är inte israel, jag är en israelisk drus från Palestina” säger killen och ler finurligt mot mig. Druserna kanske sitter på lösningen till konflikten tänker jag för mig själv. De har förstått att det inte kommer bli någon ideallösning för alla parter. De har också förstått att för att leva så drägliga liv som möjligt måste alla anstränga sig, anpassa sig och kompromissa. Både judar och palestinier. Precis som druserna gjort. Om detta skulle vara möjligt kanske jag om 10 år, när jag återvänder till min bänk på Olivbergets topp, kan se ner på ett Jerusalem som lever upp till sitt namns betydelse – Fredens stad.
Solen lyser inte bara på min lilla del av bänken längre, den blänker till i den drusiska killens mörka ögon samtidigt som jag ska till att springa iväg och köpa mig lite frukost. Blödig som jag är tar jag en bild på killen med sin kamel och slänger till honom några shekel. “Vi kanske ses igen” säger jag av ren slentrian. Killen kollar på mig en sista gång
och ler samma leende som förut. “Insallah - om Gud vill” .

Jag tar genvägen över den judiska kyrkogården på väg tillbaka till Jerusalems gamla stad. Instinktivt slänger jag en blick över axeln. Killen har hittat sig ett gäng koreanska turister som glatt poserar tillsammans med hans gamla kamel. Han har säkert redan glömt mig, men hans vittnesbörd om kompromiss, lojalitet och fredslängtan kommer jag inte glömma. Inte på ett bra tag.

Jag har alltid varit svag för amerikanska collegefilmer. Ni känner säkert igen de allihop. Solen skiner alltid, eleverna kör snygga bilar och det amerikanska fotbollslaget spöar motståndarna från den rivaliserande skolan.

Ni må tro att jag var nervös i går när jag för första gången i mitt liv gick in på Jerusalem University College en bit ifrån mitt hem här i Jerusalem. Jag ska nämligen läsa en kurs under tiden jag är nere som heter ”Kristna grupper i Mellanöstern”.

Jag ringde till skolan i förra veckan och frågade lite i allmänhet om skolan. Tydligen var 95% av eleverna från USA. I samma sekund som den trevliga damen i telefonen berättade det började alla collegefilmer att spelas upp i mitt huvud. Jag har nog ett ganska gott självförtroende innerst inne, men jag på en sån skola? Jag gjorde mig redo för det värsta, det kunde inte bli så mycket värre än att skolans tuffaste kille häller ut mjölken över mitt huvud det första han gör, eller hur?

Men faktum är att det inte var så dumt. Jag trivdes till och med riktigt bra. Och skolan såg inte alls ut som de gör i alla Hollywoodfilmer, denna ligger som en liten grön oas precis utanför murarna till gamla staden. Och ämnet som vi läser är oerhört viktigt, det är samma ämne som gjort att jag valde att ge 3 månader av mitt liv till det här projeket.

De kristna i Mellanöstern, hur har de det egentligen? Som svensk tänker man gärna att kristendomen är en västlig religion. Sverige har ju varit kristet i nästan 1000 år och Europa och USA ses i våran ögon som kristendomens högborg. Men man glömmer att allting startade här nere. När lärjungarna hade tagit emot den Helige Ande på pingsten så vände de inte sina ögon åt väst utan de gick åt öst. På bara några hundra år så hade stora delar av Mellanöstern kristnats. Mekka, som är islams heligaste stad, var kristet och var till och med säte för en biskop. Samma sak gällde för Medina, Bagdad och många andra städer och länder som vi i väst förknippar med islam.

Kristendomen kommer inte ifrån väst. Den kommer ifrån Israel, eller Palestina om man hellre vill säga det. Och de kristna här nere har varit trofasta. Trots att de under 600-talet hamnade under islam med förföljelse och svårigheter som följd så fortsatte de att leva ut sin tro. De fortsatte att förvalta det som Jesus lärjungar en dag lärde deras förfäder.

I mitten av 1800-talet räknar man med att ungefär 25% av Mellanösterns länder var kristna. I dag är samma siffra under 1%. De största förföljelserna av kristna någonsin har skett sedan dess. Armenier och syrier i södra Turkiet slaktades av turkarna. I Iran och Irak har de kristna tvingats fly hals över huvud. Ni förstår att något måste göras om vi vill ha kvar levande kristna i Mellanöstern och inte bara tomma kyrkor och kapell. Jag hoppas att jag kan göra något för någon under min tid här nere.

I morgon ska jag förresten åka till IKEA i Natanya som jag skrev om förra veckan. Ryktet säger att de inte haft så många kunder någonsin, tydligen har Sverigedebatten i Israel gett IKEA oförskämt mycket gratisreklam. Inget ont som inte har något gott med sig!

“Tänk på vilodagen, så att du helgar den”. Jag har varit konfaledare i Skillingaryd i 2 år nu och har fått lära ungefär 50 ungdomar de här orden ifrån Bibeln. Tänk på att det är viktigt att vila, att människan faktiskt behöver det. Men varenda söndag då jag hemma i Furusjö ska lägga mig i solen och vila så vaknar det annars så lugna samhället till liv. Grannen drar igång gräsklipparen och på andra sidan gatan startas en vedklyv och oljudet når mina öron på bara en bråkdels sekund. Visst blir jag irriterad, men grannarna får väl göra som de vill tänker jag och går in och lägger mig i soffan i stället.

Tur för mina grannar att de inte bor i Israel. Just nu riktas alla tv-kameror och journalistögon till ett parkeringsgarage ungefär 100 meter från min lägenhet mitt i Jerusalem. Det har varit enorma protester där i dag och två personer har fått föras till sjukhus. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så firar judarna just nu sabbat, deras vilodag. De flesta gör ungefär som vi hemma i Sverige, hälsar på sina släktingar, går ut och njuter i solen med familjen eller åker till en av de många medelhavsstränderna och badar.

Men Israel är ett mångfacetterat land, det finns så mycket olika sorters människor här med så olika sorters tro. En grupp är de som kallas Haredim. De är ultraortodoxa judar. Man känner igen dem på sina kläder. Ofta bär de svarta rockar och svarta hattar som ackompanjeras av långa lockar av hår som växer från deras tinningar. Det finns ungefär 200.000 Haredim i Jerusalem, en stad på 800.000 invånare, så ni förstår säkert att de spelar en stor roll. Ärligt talat är de inte vidare populära här i Israel. De gör ingen militärtjänst, som annars är obligatorisk tre år, i stället går de på religiösa skolor hela dagarna och studerar. De vänder sig ifrån samhället och tilltalar helst ingen utanför sin egen grupp. Eftersom de inte jobbar får staten betala deras mat och bostad, vilket är en enorm belastning för den redan så ansträngda ekonomin.

Men tillbaka till parkeringsgaraget där allt händer. Detta parkeringsgarage har nämligen öppet på sabbaten, så att de judar som vill hälsa på sin familj i Jerusalem eller ta en picnik i parken tätt intill ska kunna ha någonstans att parkera. Detta är inte populärt hos Haredim. På sabbaten ska man enligt dem inte göra något arbete alls, absolut inte åka bil! Det är att vanhelga vilodagen. Under en månads tid har det varit våldsamma protester utanför garaget, bilar har bränts, Haredims har kastat sig under bilar som försökt parkera och polisen har tvingats spärra av hela området. I dag har hundratals Haredim kastat sten på polisen, garaget och förbipasserande bilar. En kvinnas bil träffades och hon fick föras till sjukhus med glassplitter i kroppen.

Jag gick längs med gatan för en halvtimme sedan. Protesterna hade tystnat, sabbaten är snart slut och demonstranterna skyndar hem. Men hundratals poliser var stationerade längs med vägen. Det kändes på något sätt bisarrt att gå där, en sak som är så självklar för oss i Sverige blir så laddat i ett land bara fyra timmar bort.

Och jag tänker för mig själv på vad Jesus gjorde för 2.000 år sedan i en liknande situation. Jesus var ju jude och likaså hans lärjungar. Men en sabbat så plockade lärjungarna ax och åt. Genast flög den tidens Haredim, fariseerna, på Jesus och frågade hur han kunde tillåta det. Jag gillar Jesus sätt att svara, för det är så mänskligt och jordnära. "Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Jag (Jesus) är Herre också över sabbaten”

Han vet hur man ska ta folk Jesus. Tänk om man vore mer som Honom.

Men kom ihåg, det här handlar om en liten del av Israels befolkning. I Sverige och i svensk media är vi duktiga på att glömma det. Vi fördömer gärna ett helt folkslag bara för att enskilda individer har gjort fel. När enskilda israeliska militärer begår grova tjänstefel på Västbanken är det för mig en självklarhet att ställa sig upp och säga ifrån, det kan inte accepteras. Men att som i Sverige kalla till bojkott av hela nationen Israel är helt befängt. Vad några militärer gör, hur hemskt det än må vara, kan inte skyllas på ett helt folk. I Danmark gick polisen nyligen in i en kyrka för att gripa kristna irakier som flytt från de systematiska förföljelserna av kristna i Irak. Ett hemskt brott av den danska polisen. Men inte ser jag någon i Sverige som manar till en bojkott av Danmark, eller säger till en ”svensson-dansk” i Köpenham att han är skyldig?

Nej, kom ihåg att Israel är ett land som alla andra. Ett land som begår felaktigheter, säkert många sådana. Men att som många svenskar döma ut ett helt folk för det, är inte schysst. Lika lite som vi dömer ut hela det palestinska folket för det hemska som vissa palestinska individer begått, kan vi döma ut Israel.

Israel är en demokrati, den enda i Mellanöstern. I många andra länder här nere skulle polisen gett sig mot Haredims protester och stängt ner garaget. Men alla ska ha rätt att göra vad de vill säger polisen, och de lovar att fortsätta att hålla garaget öppet.

Som tur är har jag ingen bil. Men vad som kanske är ännu mer tur är att det inte finns några Haredim i mitt föräldrahem Furusjö, då skulle mina grannar fått det tufft.

28 augusti
Jag har alltid haft problem med mitt blodsocker. Om jag inte äter någonting runt kl .12 blir jag en helt annan människa. I vanliga fall är jag ganska lugn och sansad, men när blodsockret är lågt och det enda jag kan tänka på är mat så krävs det inte mycket för att irritera mig. Många semesterdagar blev förstörda för familjen Sandgren innan mamma förstod att jag helt enkelt måste äta lunch. Och det är nog inte för inte som min flickvän Emelie det sista hon gjorde innan jag åkte ner hit till Jerusalem, smugglade med ett paket dextrosol, utifall att.

Men jag tycker att jag klarar mig ganska bra här nere trots allt. Även om priserna har skjutit i höjden sista året och man som svensk känner sig fattigare än någonsin har jag lyckats få i mig mat varje dag. Nu är det fikon och plommonsäsong och i gatuhörnen sitter gamla tanter och säljer lite av det som de lyckats odla fram. Restauranger finns det gott om i den här staden, alltifrån lyxrestaturangerna i västra Jerusalem där företagsledare och toppdiplomater käkar, till falafelhaken i östra Jerusalem där du kan få en riktigt saftig falafel i pitabröd för 6 shekel (12 kronor).

Men den sista veckan har min tillvaro här nere vänts upp och ner. För just nu firar världens muslimer Ramadan. Och de muslimska palestinierna i Jerusalem är inget undantag. Under en månad får de varken äta eller dricka under det att solen är uppe. Detta för att de ska få mer tid och fokus på Gud. I kväll vid solens nedgång infaller också judarnas sabbat, en vilodag som tas på väldigt stort allvar i den här staden. Helt plötsligt, när solen går ner, stannar bussarna upp, affärerna bommas igen och gatorna fylls på folk. Både falafelhaket och lyxrestaurangen töms snabbt på folk och stänger igen. Muslimerna skyndar hem för en riktig festmåltid som ska avnjutas med släkt och vänner. Judarna gör likadant, sabbatsmåltiden är en viktig del av deras traditioner.

Jag gillar ju det här med människor som håller på sina religiösa traditioner. Men, måste det verkligen infalla samtidigt tänker jag lite irriterat. För då står jag där, hungrig och irriterad. Matt och frustrerad. Och inga restauranger är öppna. Till och med de kristna i staden verkar bomma igen, de har väl inga kunder att sälja till antar jag.

Tur att jag åt ordentligt i går kväll. Då var jag i Beit Jala på fest. Familjen som jag besökte i söndags hade bjudit dit mig igen och denna gången var hela släkten med. Grillen tändes, grillspetten lades på och hummosen ställdes på bordet. Det är var jag kallar en fest! Människor som njuter av god mat och att umgås med varandra. I Sverige är ofta alkoholen kung på alla fester, något som gjort att jag hållit mig borta. Det intresserar mig inte. Men om alla fester hade varit som här, där vänskap och familjen står i centrum, då hade jag blivit en riktig festprisse också!

Jag antar att jag får gå hem och äta. Tror det står en avslagen Coca Cola som vi köpte för två veckor sedan längs in i kylen. Tillsammans med lite plommon från den gamla tanten vid vägkanten kommer det säkert att bli.... Ja gott vet jag inte, men blodsockerhöjande i alla fall!

25 augusti 2009

I dag är min första dag ”ensam” i Jerusalem. Min bror åkte hem till Sverige i dag efter att ha varit här med mig i 2 veckor. Vi har haft mycket kul tillsammans, få saker man kommer varandra så nära inpå som när man är ute och reser. Jag kan bara hoppas att det gick bra för honom på flygplatsen när han skulle visa passet. För är det något man inte vill i Israel i dag så är det att visa sitt svenska pass..

Överallt, vart jag än vänder mig pratar folk om Sverige. Sverige, Sverige, Sverige. I tv, på radio och i tidningar. Allting handlar om Aftonbladets artikel om svårigheterna gällande organdonationer i Israel. Många judar vill inte donera sina organ så därför finns det en stor brist på organ i detta landet. Det löser man med organhandel, på ett legalt sätt precis som det också sker i Sverige.

Men Aftonbladets artikel berättade om ett fall från 1992 då palestinier anklagar Israels armé för att ha dödat palestinska unga män och tagit deras organ. Det finns inga som helst bevis för det här och de flesta experter, i alla fall i Israel, verkar överens om att det handlar om rena spekulationer. För svensken är det kanske svårt att förstå varför det blivit sådan debatt om detta, i alla fall här i Israel.

Redan på medeltiden när antisemitismens vågor gick höga i Europa så anklagade de kristna judarna för att varje år mörda kristna barn och ta deras blod. Det låter bisarrt i våra öron, men detta ledde till att tusentals judar slaktades runt om i Europa i olika uppror.

Artikeln i Aftonbladet gör anspelningar på den här gamla myten. Det tycker i alla fall många israeler. Detta har lett till att 10.000 människor har skrivit på namnlistor om att bojkotta alla svenska varor. IKEA har ett varuhus i Netanya vid medelhavskusten och Volvo är ett relativt populärt bilmärke här nere, vi får helt enkelt vänta och se hur det kommer att gå för dem. Många människor protesterade utanför svenska ambassaden igår och stället som jag volontärjobbar på, Swedish Christian Study Center, har till och med fått ta emot massa mail och reaktioner på det som hänt.

En dag i Beit Jalla
Jag hade tänkt att berätta om min dag i Beit Jalla för er. Beit Jalla är en liten stad precis utanför Betlehem som till 70% bebos av kristna palestinier. Jag och min bror var där hela dagen i förgår hos en kristen familj.

Vi bjöds på en massa mat, massa roliga historier och en inblick hur vardagen ser ut för de kristna här nere. För de står verkligen mitt i mellan den judiska staten och det muslimska palestinska ledarskapet. De är förföljda från båda sidor vilket gör att många flyttar här ifrån. De bryr sig inte om vart de hamnar, bara de kommer bort ifrån vardagen här nere. En vardag som allt för mycket präglas av förföljelse, arbetslöshet och tristes.

Familjen vi besökte hade precis fått en muslimsk granne. Samma dag som de flyttade in tog de över en bit av familjens trädgård. När äldsta pojken i familjen gick dit för att säga till blev han brutalt misshandlad av 8 personer. Det är ingen lätt situation för någon här. Antingen du är kristen, jude eller muslim. Det är viktigt att vi inte glömmer det i Sverige, där vi är väldigt snabba att tro att vi vet allting om konflikten här nere och vem som har rätt och vem som har fel.

Mer om det får jag skriva en annan gång för nu ska jag gå ut på stan igen, men mitt svenska pass, det lägger jag längst ner i ryggsäcken, har lovat Emelie att inte ta några onödiga risker.

I Haifa bodde vi på ett kloster, Stella Maris, som ligger över klippan där profeten Elia profeterade. Jag har aldrig bott på något kloster förut och var ärligt talat lite nervös, hur beter man sig, vad säger man och är sängarna verkligen gjorda av sten som myten säger?

Men jag hade aldrig behövt oroa mig, Karmelitsystrarna var oerhört trevliga och jag och brorsan kände oss som hemma direkt. Haifa är en stad som brukar symbolisera att fred och samexistens är möjligt också i Jerusalem. I staden bor både judar, kristna, muslimer, druser och bahaitroende. Och det funkar för det mesta väldigt bra. Vi fick också en väldigt positiv syn på staden, människor var väldigt trevliga och mycket mer avspända än i Jerusalem. Vi åt på en restaurang som ägdes av en kristen arab, samtalade mer några muslimer på den arabiska marknaden, besökte bahaitemplet och strosade runt i centrum där vi träffade flera judar. Alla var trevliga och väldigt positiva. Trots allt negativt som man hör i media både här i Israel och hemma i Sverige så tror många människor på fred och samexistens också i dag, det bådar gott för framtiden!

17 augusti
Efter en dryg vecka i det heliga landet är det på tiden att jag skriver till alla där hemma! Jag och min bror kommer precis ifrån Betlehem, staden där Jesus Kristus föddes för 2.000 år sedan.

Vi gick upp tidigt i morse och tog oss genom de trånga gatorna i Jerusalems gamla stad ner till östra Jerusalem, som är palestinskt.

Vi har åkt buss ganska mycket här nere redan, för några dagar sedan tog vi bussen ner till Döda havet och flöt i det saltstinna vattner. Den bussen var stor och fin med ac och allt. Men de palestinska bussarna är inte riktigt av samma standard. Men Israel har blivit dyrt, en måltid här är dyrare än i Sverige och min reskassa har redan blivit väldigt ansträngd. Därför var valet inte så svårt, en taxi till Betlehem kostar runt 100 dollar, en buss 4 shekel (8 kr).

Bussen fylldes snabbt och satte iväg. Betlehem ligger runt en mil utanför Jerusalem bara och resan borde inte ta vidare mycket tid. Men efter 20 minuter såg vi den i media så omtalade säkerhetsbarriärn framför oss och bussen stannade upp. ”Längre än så här kommer ni inte killar” sa busschauffören medan vi klev av bussen. Säkerhetsbarriären omger hela Betlehem och ska skydda Jerusalem och de omgivande judiska bosättningarna från raketer, självmordsattentat etc. Och den har fyllt sitt syfte, det har inte varit så lugnt i Israel som det är id ag på många år. Attackerna har sjunkit dramatiskt.

Men för de palestinier som tvingas att ansöka om tillstånd att åka in till Jerusalem, en mil bort, två veckor i förhand, är muren inte lika rolig. Vi följde efter strömmen in i säkerhetskontrollen där man fick plocka av sig allting man hade i sina fickor, vakter går igenom ens ryggsäckar och palestinierna tvingas att visa upp intyg vart de ska och vad de ska göra. Men våra svenska pass gjorde det smidigt för oss och vi var strax igenom.

Betlehem är en vacker liten stad som fått ett dåligt rykte på grund av allt som hände under Intifadan (det palestinska upproret mot Israel). Vi besökte födelsekyrkan, kysste platsen där Jesus föddes, gick vidare till något som kallas the Milk Grotto Chapel. Där sägs Jungfru Maria och Josef ha stannat för att ge Jesus mat efter hans födelse. En droppe av Marias mjölk ska ha fallit på stenen och gjort den vit. Numera kommer kristna och muslimer som har problem att få barn hit ifrån hela världen. De tar flisor ifrån stenen och lägger det i sin mjölk och dricker. Efter det ska deras problem vara lösta.

Vi vandrade in i centrala Betlehem och gamla staden. Det är som i en film från Mellanöstern, försäljare överallt och hög ljudnivå. Men folk är så vänliga, man behöver inte vara orolig för något. Efter att ha strosat omkring i Betlehem några timmar tog vi oss till checkpointen igen och genomgick samma kontroller som innan. Nu är vi tillbaka i Jerusalem och ska käka något gott arabiskt käk!

Om ni där hemma tycker att jag skrivit mycket om palestinierna och lite om israelerna behöver ni inte oroa er. Imorgon åker vi förmodligen upp till Haifa, Israels stora industristad. Ska försöka återge lite om livet där uppe för er också!