Den amerikanska knivmussla eller rakknivsmusslan, ”Ensis americanus”/”Ensis directus”, hittar man ibland vid Långasand. Skalen är typiskt avlånga, cirka 16 centimeter, något böjda och med gröngul till brun färg på utsidan. De uppspolade skalen är ofta slitna i ytterskiktet och därför mer vitaktiga i färgen. De lever normalt på ett djup av mellan 1–20 meter där de finns nedgrävda i sandbotten med ena kortsidan uppåt.

Arten har med människans hjälp invandrat från Nordamerika till Europa. Den kom till Sverige så sent som omkring år 1982.

Amerikansk knivmussla ingår i gruppen musslor, som ingår i gruppen blötdjur. Släktnamnet ”Ensis” är latin och betyder svärd, vilket anspelar på skalets form medan artnamnet ”americanus” betyder just amerikansk. Knivmusslornas skal liknar gammaldags rakknivar och inom gruppen knivmusslor finns i haven runt Sverige fem arter inom släktet ”Ensis” samt den liknande arten liten knivmussla, ”Phaxas pellucidus”. På engelska kallas de för ”Razor clams”.

Suseåns mynning i Västerhavet, här finns både ål och sandskädda, kungsfiskare och hämpling. Dessutom är platsen en bra sträcklokal för fågel, både vår och höst.

Fågellivet i vattnen mellan Suseåns mynning och Grimsholmen, här syns havstrut, gråtrut och knölsvan, brännvidd 760 millimeter. Fotoplats: Suseåns mynning.

Fågelliv mellan Suseåns mynning och Grimsholmen, en liten fisk- eller silvertärna till vänster och två gravänder till höger på reveln, brännvidden är fortfarande 760 millimeter och fotoplatsen är fortfarande Suseåns mynning.

Den vackra strandveronikan, ”Veronica longifolia”, blommade ovanligt tidigt i år invid åstränderna söder om Suseåns mynning i Vesslunda naturreservat, det vill säga redan i juni månads sista vecka. Här har den haft en stabil förekomst så länge jag kan minnas och det vill säga att jag såg den här redan i slutet av 1970-talet. Strandveronikan är typisk och egentligen bara till förväxling lik den indigoblå axveronikan.

Däremot har jag de senaste åren inte kunnat återfinna den vackra skärmstarren, ”Carex remota”, som fordom växte i anslutning till strandveronikan i strandlövskogen bara några tiotals meter uppströms Suseån på samma sida.

När bilderna togs en bit in i juli månad sjöng den karminröda rosenfinken, ”Carpodacus erythrinus”, från tallarna bakom dynerna i bakgrunden där förr, som sagt, den rara fältpiplärkan, ”Anthus campestris”, häckade. En häckning av rosenfink har skett för första gången, som jag känner till, inom området Vesslunda naturreservat, och att få höra den vackra och typiska sången är en upplevelse i sig, i svensk översättning sjunger den ”video vidja”, ”please to meet you” eller ”skit i Piteå”, välj själv vad Ni tycker den säger när Ni hör sången.

Strandveronika är en ganska högväxt, flerårig ört med blå blommor i en, som bilden visar, spetsig axlik samling i toppen av stjälken. Stjälken är upprätt, upp till meterhög, med motsatta eller kransställda blad. Bladen är kala eller fint håriga, lansettlika, bredast mot basen, med vasst sågtandad och ofta dubbelsågad kant.

Strandveronika blommar vanligtvis i juli och augusti men i år redan i slutet av juni, åtminstone här hos oss i trakten av Långasand. Blommorna är blå till blekt blå och sitter i en axlik samling som ibland är grenig nertill. Blomskaften är två till tre millimeter långa och foderflikarna är spetsiga, fruktkapseln är kal och hela växten svartnar vanligen vid torkning.

Strandveronikan liknar, som redan sagts, axveronikan, ”Veronica spicata”, men den senare har vanligen kortare blad som oftast är kortare än fem centimeter och har trubbsågad kant samt har mörkare blå blommor. De båda arterna kan korsa sig och bilda en hybrid som brukar kallas hällveronika, vilken är fertil och även kan återkorsa sig med båda föräldraarterna och ge upphov till mer eller mindre svåridentifierade exemplar.

Strandveronikan förekommer sparsamt till allmänt i hela landet, men med stora utbredningsluckor och den växer på fuktig näringsrik mark, på stränder och i ängar, vanligen vid kusten. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658.

Strandveronikan odlas ibland som prydnadsväxt. Artnamnet ”longifolia” betyder långbladig och kommer av latinets ”longus” för just lång och ”folium” för blad.

På väg tillbaka mot sommarhuset hittar vi ganska stora mängder med den lilla vackert blekblå jordrevan, ”Glechoma hederacea”. Den är en krypande flerårig ört och stjälkarna är nedliggande med uppstigande blombärande grenar där blommorna sitter samlade i fåblommiga kransar i bladvecken.

Bladen är skaftade och har rundad till njurlik bladskiva med naggad kant. Jordreva blommar från april till juni med vanligen blåaktiga blommor som sitter i glasa kransar. Blommorna är oftast tvåkönade men det förekommer också enkönade något mindre honblommor.

Den första fynduppgiften publicerades på 1600-talet, men arten är känd redan under medeltiden. Anders Jahan Retzius omtalar i sin ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ”, år 1806, att engelsmännen använde jordreva när de bryggde öl och han skriver att man ”brukat i England at lägga Jordrefwan på Öl, ej för at få det klart, som RAY berättar, utan såsom Medicine och at gifwa det brun färg. Smakeligt blir det icke deraf”.

Artnamnet ”hederacea” kommer av ”Hedera” som är det vetenskapliga namnet på släktet murgrönor. Jordreva kallades under 1600-talet ”Hedera terrestris” och detta återspeglas också i det engelska namnet ”Ground-Ivy” som betyder ”markmurgröna”.

”Jordrevan är en bland vårblommorna och visar sig icke sällan i sällskap med Hvitplistern och Korskålen, bland hvilka dess mörkblå, täcka blommor göra en god verkan. Det är under den behagliga tid då den unga våren står klädd i sin nya skrud, då de nyutvecklade tvåvingade insekterna låta höra sina första surrningar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, år 1867.

Alldeles bortom den förra bilden hittade vi ett stenblock med rik påväxt av bandmossa, ”Metzgeria furcata” som tillhör bållevermossorna. Dessa förs till ordningarna ”Marchantiáles” och ”Metzgeriáles”, och deras ”växtkropp” är utformad som en bål, det vill säga utan skillnad i skott och rot. Oftast räknas också ordningen nålfruktmossor till bållevermossorna.

Förekomsten av en bål tyder man gärna som ett primitivt drag, liksom det förhållandet att flertalet arter är anpassade till att leva i fuktiga miljöer. Bålen är upprepat tvågrenig och tillplattad med en tydlig ovansida och en undersida, varifrån rotlika trådar utgår. Bålens längd varierar från några millimeter till drygt en decimeter. Bålens tjocklek varierar mellan 0,2–3 millimeter.

Könsorganen har hos bållevermossorna ett mycket varierande utseende från 2–3 centimeter höga, paraplylika bildningar till i bålen insänkta organ. Också sporkapslarnas utseende och placering varierar åtskilligt. Bållevermossorna omfattar cirka 1.000 arter totalt, varav i Sverige cirka 50 arter, bland annat bildens bandmossa, lungmossor, rosettmossor och mossan vattenstjärna.

Vildkaprifolens friskt gröna färg matchar barrmattans varmt ljusbruna kulör på ett mycket vackert sätt och tillsammans med skuggornas spel mellan stammarna bildas en slags synergi- och förstärkningseffekt som gör att bilden blir en tavla och tavlan blir fullständig.

Vildkaprifol eller svensk kaprifol, ”Lonicéra periclýmenum”, är en art i familjen kaprifolväxter. Det är en flerårig, uppemot 8 meter hög, högerslingrande lian med motsatta, ovala och blågröna blad. De 4–5 centimeter långa, gula och ofta rödtonade, läppformiga och välluktande blommorna som blommar i juli–augusti sitter i toppställda, huvudlika knippen och frukten är ett rött bär.

Arten hör hemma i Europa i skogar och snår och på klippbranter. Arten, som är en av Sveriges mycket få vildväxande lianer, förekommer tämligen allmänt i Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän samt sällsynt i närbelägna landskap. Arten är Bohusläns landskapsblomma. Nu är vi nära den fantastiska utsikten på bergets topp.

Ett klassiskt botaniskt problem, är det en skogsviol eller en ängsviol. Många gånger har man fått ställa sig den frågan och ibland är inte svaret givet eftersom hybrider mellan skogs- och ängsviol inte är ovanliga men i detta fall är det en skogsviol som blommar så vackert bara några tiotals meter från Långasands restaurang och sommaraffär.

Skogsviol, ”Viola riviniana”, är en flerårig ört med grov jordstam och örtartade stjälkar. Stjälkarna har strödda blad och från jordstammen utgår också en basal bladrosett. Bladen är skaftade och har en hjärtlik bladskiva med grunt naggad kant. Stiplerna är långa med långa flikar. Skogsviolen blommar i maj och juni med ljust violettblå till blå blommor som sitter på skaft från stjälkarna.

Skogsviol är en av de vanligaste violerna och förekommer allmänt från Skåne till Jämtland och sällsynt norrut till Lule Lappmark. Den växer i mullrika skogar, lundar, vägkanter och ängsbackar. Den första fynduppgiften publicerades så sent som år 1828. Artnamnet ”riviniana” hedrar den tyske botanisten August Quirinus Rivinus, som levde 1652–1723.

Sommargyllen eller sommargylling, ett par bokstäver hit eller dit gör väl ingen skillnad, kan tyckas, men se det gör det verkligen. Bildens sommargyllen är en vacker blomma medan en sommargylling är en mycket rar och vacker, starstor fågel i gulaste gult med svarta vingar.
Sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, är en två- eller flerårig ört med upprätt, kantig stjälk som kan bli upp till åtta decimeter hög.

Rosettbladen är skaftade, parflikiga med upp till åtta par flikar och stor ändflik. Stjälkbladen är oskaftade med bladöron vid basen, de övre bladen är hela, tandade eller grunt parflikiga.

Sommargyllen blommar vanligen i juni med gula blommor som sitter i en tät klase som förlängs i frukt. Kronbladen är klargula och dubbelt så långa som foderbladen. När denna bild togs, vid boulebanan i Långasand, var det bara den 2 maj 2009, alltså rekordtidigt. Sverige förekommer två varieteter, vanligast är vanlig sommargyllen, på bilden, som oftast är grenig, har utstående fruktskaft, samt kilformig ändflik på rosettbladen. Varieteten bangyllen är vanligen ogrenad, har snett utåtriktade fruktskaft, tjockare fruktskidor, samt hjärtformig ändflik.

Enligt Anders Jahan Retzius, år 1806, odlas den ”i de fläste Trägårdar, för at tidigt om wåren hawfa grön Sallat, emedan den står grön under Snön; men längre ut på året blir den för hård”.
Odling av sommargyllen som grönsak omtalas redan av Linné år 1755 och artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” förhop, allmänhet och betyder just vanlig.

”Vanliga Vinterkrassen uppträder gerna sällskapligt, icke sällan till och med ganska talrikt, och är rätt prydlig med sina många höggula blommor och glänsande-mörkgröna blad...
...Bladens smak är skarp, men temligen obehaglig. De kunna dock i brist på bättre, såsom goda mot skörbjugg, nyttjas till sallat, särdeles under vintern, emedan växten, om den sås på hösten, bibehåller bladen gröna till och med under snön. Om sommaren äro de för grofva.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I”, av C. F. Nyman, år 1867.

Lomme, ”Capsella bursa-pastoris”, blommar från april till oktober med små vita blommor. Kronbladen är två till tre millimeter långa. Det mest karaktäristiska för arten är de triangulära fruktskidorna som blir omkring en halv centimeter långa och har en tvärställd skiljevägg. Arten är mycket mångformig vilket lett till att ett stort antal former och varieteter har beskrivits. Genom den speciella formen på fruktskidorna kan lomme knappast förväxlas med andra arter. Lomme användes förr som medel mot frossa och artnamnet ”bursa-pastoris” kommer av latinets ”bursa” för pung och ”pastor” för herde och namnet betyder ”herdens väska” vilket syftar på fruktskidornas form.

”För skidorna kallar allmogen örten stundom Herdepungar, Nåldynor; i södra Sverige Lomme- eller Taske-gräs. Också är det egentligen genom dessas temligen egna skapnad, som växten gör sig något bemärkt; kanske äfven, strax om våren, med sin vackra bladrosett. Men blommornas mindre ansenlighet ersättes af en blomning, som räcker, vanligen genom flera generationer, så länge marken är bar, och af växtens förmåga att trifvas på nästan alla lokaler, i nästan alla klimater, och hvari knappt någon annan fanerogam torde kunna mäta sig med Pungörten.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, år 1867.

Knoppen till harriset liknar en holländsk trätoffel men utslagna är blommorna mer lika jättelika ginstblommor, de ingår nämligen i samma ärtfamilj, ”Fabaceae”, dock helt olika släkten. Harris, ”Cytisus scoparius”, är en lövfällande, ofta storväxt buske som kan bli upp till en och en halv meter hög. Grenarna är styvt upprätta, vanligen femkantiga, och de är gröna även under vintern. Bladen är skaftade och tilltryckt håriga, de övre bladen är vanligen enkla medan de nedre är trefingrade.

Harris blommar i maj och juni med stora gula blommor som sitter ensamma eller parvis i bladvecken. Kronan kan bli upp till två centimeter lång och frukten är en plattad balja som öppnar sig explosivt när den är mogen.

Den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades av Paulli i ”Flora Danica” år 1648, men arten är känd redan under medeltiden. Harris odlas ibland som prydnadsbuske och redan linnélärljungen Pehr Osbeck uppmanar i sin uppsats ”Rön, Angående Svenska Ärtebusken Spartium scoparium”, år 1765, att använda harris, och han skriver där att ”Uti Hushållningen förtjänar han i synnerhet blifva bekant; ty häraf kan planteras häckar, som både Sommar och Vinter äro prydelige” och han fortsätter ”Jag kan intet påminna mig någon af alla våra til häckar brukeliga buskar, som har et så prålande och långvarigt vackert utseende”. Enligt Nyman, år1868, användes grenarna till kvastar och barken kunde genom rötning lämna tågor. Artnamnet ”scoparius” kommer av latinets ”scop” för kvist eller kvast. Svenska namnet harris kommer enligt Nyman, år 1868, av att harar gärna äter dess späda grenar.

”Genom sina stora och talrika blommor blir Harriset en riktig praktbuske. Dess blommor äro de största bland våra till denna ordning hörande växters. Som den trifves utmärkt bra på sandig mark, och tränger djupt med sina rötter, blir den lämplig att plantera på flygsand till dess hämmande eller bindande och för att der ge skydd åt andra växter. Blad och grenar ha något vämjeligt besk smak, och dekokt på dem har ansetts verksam mot vattensot. Fröen äro bittra och purgerande. Träet är hårdt. Grenarne äro bra till sopqvastar, och af deras bark kan, genom rötning, erhållas tågor, som lära duga till tåg och säckar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, år 1868.

Lite här och var i Långasand hittar man vildväxande sparris. För det mesta lägger man inte märke till dem förrän de är meterhöga och då ser man de barrliknande skotten och de röda bären medan de egentliga bladen är reducerade till små tunna fjäll. Emellertid är det nu när de är någon decimeter höga som de kan plockas och avnjutas som en vårprimör.

Sparris, ”Asparagus officinalis”, är en rikt grenig, flerårig ört med krypande jordstam. Stjälkarna blir meterhöga och har talrika barrlika skott som sitter kransställda och liknar blad. De egentliga bladen är reducerade till små pappersartade bruna fjäll. Sparrisen blommar i juni och juli och blommorna sitter oftast parvis längs grenarna. Kalken är klocklik och har gulaktiga eller grönvita kalkblad. Arten är mångbyggare och blommorna är antingen hanliga, honliga eller tvåkönade på samma planta, de honliga blommorna är ofta något mindre och frukten är ett rött bär.

Sparris kan inte förväxlas med någon annan art och den är ganska sällsynt och förekommer i kusttrakter från Bohuslän till Uppland. Den växer ofta på havsstränder men påträffas också i vägkanter, som här vid affären i Långasand, och på kulturmark. Arten anses ursprunglig i den svenska floran, men har troligen även spritts från odling. Den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades av den danske 1600-tals anatomen och botanikern Simon Paulli i ”Flora Danica” år 1648. Sparris odlas som grönsak för de unga skottens skull och dessa äts kokta och ”är en läcker föda” som Hoffberg skriver år 1792. Sparrisskotten blir gröna om de odlas i ljus och vitaktiga om de odlas täckta. Flera olika namnsorter av sparris förekommer i odling och artnamnet ”officinalis” kommer av latinets ”officina” för verkstad, apotek och syftar på artens användning som läkeväxt.

”Sparrisörten har ett ganska eget utseende med sitt utomordentligt lätta och glesa ”bladverk”, - om man kan kalla det blad som egentligen är små gröna grenar -, mot hvilket, om hösten, de klarröda bären bryta sig ganska vackert. Mest bekant är den såsom odlad, då dess rotskott, hvilka i vilda tillståndet äro hårda och beska, vid lämplig skötsel i god och lös jord på enkoma sängar, bli möra, smakliga och dessutom mycket större; deras användning är temligen allmänt känd.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, år 1868.

Äntligen är jag hemma igen vid vårt vackra rikblommande körsbärsträd. Sötkörsbär, ”Prunus avium”, eller fågelbär som det också kallas, är ett stort träd med upp- eller utstående grenar, det är snabbväxande men blir sällan över 100 år.

Barken är slät och grå och trädet skjuter sällan rotskott. Bladen har grovt sågade kanter och på bladskaftet sitter oftast en eller två rödaktiga körtlar, så kallade nektarier. Sötkörsbäret blommar i maj och juni, blommorna är vita och sitter i fåblommiga flockar. Blomflockarna utvecklas ur bladlösa knoppar som ofta har små röda fjäll. Frukterna är saftiga stenfrukter med söt smak, de är glänsande och mörkt röda, som mogna nästan svarta.

Sötkörsbär förväxlas ofta med surkörsbär, ”Prunus cerasus”, men den senare är ett litet träd eller buske som ofta skjuter rikligt med rotskott och som har mindre blad med körtlar, nektarierna, vid basen av bladskivan. Sötkörsbär och surkörsbär kan korsa sig med varandra. Sötkörsbär förekommer från Skåne till Uppland, men är inte så vanlig. Den är troligen ursprunglig i södra delarna men förvildad efter odling i övriga områden. Den återfinns oftast i hagmarker och lundar. Den första fynduppgiften är från Kinnekulle i Västergötland och publicerades av Carl von Linné år 1747. Sötkörsbärets förädlade sorter, så kallade bigarråer, odlas ofta och frukterna äts färska eller kan användas till saft och sylt. Artnamnet ”avium” av latinets ”avis” för fågel.

”Fogelbärsträdet utvecklar icke riktigt sina blad förr än dess egentliga blomning redan slutat, förr än kronbladen, hvilkas hvithet behagligt bröt sig mot den späda grönskan, lossnat och ligga kringströdda på marken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, år 1868.

Jag har knappt hunnit hem innan jag får möjlighet att ta en bild på vår lilla hustomte, den halvtama fasantuppen som sedan många år tillbaka besöker oss, vilar och övernattar under det stora körsbärsträdet och under den täta berberisbusken i anslutning till trädet. Han har dessutom låtit oss mata honom med de härliga sötkörsbären och förmodligen är han mer eller mindre uppfödd på sötkörsbär, den läckergommen.

Fasan, ”Phasianus colchicus”, är en hönsfågel med sin ursprungliga utbredning i Asien men som introducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa, där den på många håll har förvildats. Fasanen delas in i 34 underarter varav bildens fasan delas in i 31 underarter medan övriga 3 underarter av vissa räknas som tillhörande arten grön fasan som bara finns på de Japanska öarna.

Den svenska stammen är introducerad men har förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av Sveriges Ornitologiska förening. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och norr över, främst utmed Östersjökusten. Den har numera en viss spridning även till landets norra delar och enligt Sveriges Ornitologiska Förening kategoriseras den spontant/förvildade populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.

Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av fruktbara ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta.

I Sverige har flera försök gjorts att anlägga så kallade fasanerier, det första försöket gjordes i Ulriksdal av drottning Lovisa Ulrika, 1720–1782. Det hade ingen framgång och lades snart ned men år 1846 lät kung Oscar I inrätta ett fasaneri i Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödandet misslyckades gång på gång, varför även detta företag upphörde, år 1852. Även försök vid Näsbyholm i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland att införa fasaner misslyckades med att åstadkomma varaktiga resultat.

Större framgång hade det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö år 1879. Här övervintrade fasanerna i det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter Dicksons död, år 1897, lades fasaneriet ned men så sent som år 1905 levde där fortfarande förvildade fasaner. Senare lyckades man dock på flera ställen, särskilt i Skåne och Östergötland, med att uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det fria.
Både dess vetenskapliga namn ”Phasianus” och trivialnamnet ”Fasan” härstammar från det grekiska ordet ”ph?si?nos”, vilket betyder ”fågel från Phasis” och ”Phasis” är det antika namnet på den georgiska floden som idag heter Rioni. Fasanens kött värderas högt.

Avslutningsvis tre bilder från Långasandsheden där jag lyckades fånga tre typiska fåglar för Långasand. Den kanske mest omtalade av våra svenska fåglar är göken, denna vårens och sommarens budbärare men också denna fräcka boparasit, dess läte kan alla känna igen och inom folktron är den ett järtecken; södergök är dödergök, västergök är bästergök, norrgök är sorgegök eller torrgök samt östergök är tröstergök och vem vill väl höra den från söder…tvi, tvi, tvi och ta i trä.

Gök, ”Cucúlus canórus”, är en art i fågelfamiljen gökar. Den blir 32–34 centimeter lång, är askgrå på huvud, bröst och rygg och vit med mörk tvärbandning på undersidan. Den långa stjärten och snabba flykten bidrar till att fågeln påminner om en sparvhök. En liten andel honor är roströda med mörk tvärbandning på ovansidan och kallas för röd fas. Hanen gal under våren och försommaren sitt karakteristiska, vanligen tvåstaviga ”ko´-ko” för att locka till sig honor.

Arten är häckningsparasit då honan lägger ett ägg i varje bo av någon småfågel som har ägg med ungefär samma utseende som hennes egna, ofta samma art som hon själv uppfostrades av. Hon kan under en säsong lägga upp till 25 ägg i olika bon, och hon börjar lägga ägg redan under flyttningen norrut. Vid varje tillfälle avlägsnar hon ett av värdfågelns ägg för att värdparet inte skall märka något. Gökägget utvecklas snabbt, på cirka 12 dygn, och kläcks oftast före värdfågelns ägg. Gökungen kastar ut de andra äggen eller ungarna, för att ensam få all mat som fosterföräldrarna kommer till boet med. Som vuxen livnär den sig av insekter, spindlar och daggmaskar och till skillnad från de flesta andra fåglar äter den även håriga fjärilslarver. Gökungen har till att börja med samma fjäderätare, det vill säga små insekter som finns i alla fåglars fjäderdräkt, som fosterföräldrarna, och man kan genom att fånga unga gökar på hösten räkna ut vilka som varit värdarter. Gök förekommer i hela Sverige och övriga Europa, delar av Nordafrika och större delen av Asien. I Europa häckande gökar övervintrar i Afrika söder om ekvatorn.

Göken är på grund av sitt läte och sina vanor en av folktrons mest omhuldade fåglar med en rikare sägenflora än någon annan, särskilt upphovssägner. Till årets första gökrop har knutits såväl sjukdomar som sjukdomsbot. Göken räknades som en ”dårfågel” vilket innebar att om man är fastande när man första gången för året hör göken gala blir man "dårad" därav, det vill säga förhäxad, vilket oftast sägs yttra sig som diarré och för att undvika detta brukade man förr, vid den tid när göken börjar gala, vid uppvaknandet genast som profylax ta en sup, vilken kallades ”en sup för göken” eller ”fågelsupen”.

När kaffet slog igenom som folkdryck och man ofta kombinerade det med sprit gick benämningen över på en sådan blanddryck, först en som togs i samma syfte, men när övertron bakom denna försvunnit blev kaffegök en bland talrika synonymer till kask, uddevallare med flera. Man skulle rulla sig i gräset medan göken gal vilket var profylax mot ryggont och många spådomar, ”Gal göken på bar kvist stundar god skörd”, eller motsatsen är en vanlig tyda. En föreställning med rötter i antiken och Aristoteles är att göken förvandlas till hök efter sommarens slut. Vida spridd är tron att gökens tunga blöder om man härmar dess läte. Det ansågs även på olika sätt vådligt att döda en gök.

I enebuskarna på Långasandsheden häckar hämplingen, denna vackert röda finksläkting.
Hämpling, av lågtyskans hempling, bildning till hampa då fågeln äter bland annat hampfrön, på latin heter fågeln ”Carduélis cannábina” och är, som sagt, en art i fågelfamiljen finkar. Den blir 13–14 centimeter lång.

Honan är oansenligt gråbrun, medan hanen har varmare brun färg på ovansidan, rött bröst och röd panna. Båda könen har vitt på vingarna och stjärtens sidor. Arten häckar framför allt i enbuskmarker men även inne i samhällen i häckar och buskar, speciellt tuja och cypress. Den livnär sig av frön och delvis även av insekter. Hämplingen är i Sverige en flyttfågel och tillbringar vintern i Central- och Sydeuropa. Den häckar i Sverige norrut till Uppland och sparsamt även upp längs norrlandskusten. Den finns också i större delen av Europa, Nordafrika och österut till västra Sibirien och västra Kina.

I en av holkarna på Långasandsheden häckar även i år en familj tornfalkar, ”Falco tinnunculus”, och när jag denna underbara vårkväll i det röda, varma och sneda kvällsljuset får se en av fåglarna ryttla över heden på jakt efter en mus eller sork känns det bara som ett underbart privilegium att få vara här som gäst på deras jaktmarker.

I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet drabbades tornfalken hårt av olika miljögifter från bland annat jordbruket, och fågeln försvann från södra och mellersta Sverige. Men tornfalken har kommit tillbaka och idag är den Sveriges vanligaste falk och finns i hela landet.

På hösten flyttar de flesta tornfalkarna söderut i Europa eller till nordvästra Afrika. De kommer tillbaka till Sverige i mars och april. Tornfalken häckar i öppna landskap, till exempel på ängar, fält eller, som här, på hedar. Fågeln bygger inget eget bo utan använder ofta ett gammalt kråkbo, en holk eller liknande. En del tornfalkar har sin boplats direkt på en sten eller klippa, på taket till en fabrik eller i ett kyrktorn.

Tornfalken är inte snabb och försöker sällan fånga flygande fåglar, den äter mest fåglar som lever på marken samt sorkar, grodor och insekter. Ofta kan man få se tornfalken ryttla, alltså stå stilla i luften med fladdrande vingar, när den spanar efter byte på marken, vilket min bild visar.