Strandskata, ”Haematopus ostralegus”, vilket betyder, blodfotad ostronplockare, är en 44 centimeter vadarfågel med svart-vit dräkt, lång röd näbb, rödaktiga ben och röda ögon. Den kan knappast förväxlas med någon annan fågel och är en utpräglad kusthäckare som förekommer allmänt i kustområdena från Bohuslän till norra Uppland, inklusive här hos oss, därutöver förekommer den även kring de större insjöarna.

Blåmusslor, insekter, kräftdjur och blötdjur är dess huvudsakliga föda, dock inte ostron som det latinska namnet vill påvisa. Strandskatan är högröstad och röjer sin närvaro vid stranden lika mycket genom lätena som genom sitt utseende. Sammanhållningslätet är ett gällt ”kubik, kubik, kubik” medan varningslätet ett skarpt upprepat ”plitt plitt pli-pli-pli”. Under häckningstid hörs även ett högt drillande läte.

Strandskatan häckar oftast på öppna strandmarker, såväl på sand- och grusstränder, som på strandängar. Boet består av en grop i marken och som är prydd på insidan med små vackra stenar eller musselskal.

Namnet strandskata nämns först av Lindroth redan omkring år 1786 och anges av Retzius cirka år 1800 vara ett skånskt namn på arten, men redan Linné redan år 1746 anger varianten strandskjura, där skjura betyder skata, som ett öländskt dialektnamn. Nuvarande namn kommer av ”strand” för artens livsmiljö och ”skata” därför att artens svartvita fjäderdräkt påminner om skatans. Arten har även kallats ”marspitt” och ”albrok”.

En annan av Långasands karaktärsfåglar är gråtruten, ”Larus argentatus”, som alltid är närvarande nere vid stranden och ständigt på jakt efter något ätbart. Den är faktiskt en veritabel soptunna när det gäller att äta.

Namnet gråtrut nämns redan år 1783 och är nog ursprungligen ett dialektnamn från Stockholm skärgård. ”Grå-” syftar på den grå manteln och arten har även kallats för ”gråmås”. De flesta gråtrutarna som anländer till häckningsplatsen är redan parade och yngre oparade fåglar uppehåller sig vanligtvis flockvis på någon klipprygg eller sanddyn i närheten och i dessa flockar försiggår parbildningar. Gråtruten häckar gärna i stora kolonier och i öfattiga kust- och skärgårdsområden kan kolonierna bli mycket stora. Under en inventering 1980 räknades upp till 8.000 häckande par på Hallands Väderö.

Sitter den inte tokigt på ena hållet så sitter den tokigt på andra hållet och sedan flög den iväg, vår lilla bekanting sedan förra bilden, ärtsångaren. Det är en art i fågelfamiljen sångare som är 13–14 centimeter lång och gråbrun med gråvit undersida. Hjässan är grå, partiet framför och bakom ögat mörkare och strupen vit. Arten häckar i halvöppna marker med buskvegetation och livnär sig av insekter och bär.

Den finns i större delen av Europa och nästan hela Sverige utom i fjällen samt österut till norra Kina. Den övervintrar i blad annat tropiska Östafrika. Ärtsångaren har tidigare ansetts vara nära besläktad med törnsångaren och att dessa båda arter separerades under den senaste istiden. Detta skulle ha skett på samma sätt som uppdelningen mellan taxonen gransångaren och lövsångaren där en population av släktet ”Phylloscopus”, av inlandsisen, separerades i två europeiska populationer; en sydöstlig och en sydvästlig. När sedan isen drog sig norrut så hade de båda populationerna förändrats så pass mycket att de inte längre häckade tillsammans. Senare forskning har dock påvisat att ärtsångare och törnsångare inte alls är så nära besläktade som man tidigare har trott.

Sången skiljer sig från den hos övriga arter i släktet ”Sylvia” och den är cirka två sekunder kort och består först av ett kort pladder och övergår sedan till ett entonigt och skallrande läte, som ljudet av torkade ärtor som skakas i en plåtburk vilket förmodligen gett fågeln dess namn, ärtsångare.

Bunkestarr, ”Carex elata”, är en hårt tuvad starr med ofta halvmeterbreda tuvor. Stråna är styva, vasskantade och kan bli över en meter höga, de basala bladslidorna är gulgrå. Bladen är grågröna. Arten har skilda han- och honax, med vanligen ett eller två hanax och två eller tre långa honax. Det nedre honaxets stödblad är kortare än axsamlingen. Axfjällen är svarta med ljus mittnerv. Fruktgömmena är grågröna och har tydliga nerver. Honblommorna har två märken och plattad nöt.

Bunkestarren har en sydlig utbredning och förekommer tämligen allmänt från Skåne till Hälsingland, men är ovanligare i delar av småländska inlandet, därifrån jag kommer. Den växer främst i näringsrika sjöar och kärr men även som här vid stränder.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades år 1803. Artnamnet ”elata” betyder hög eller reslig och syftar på dess storlek.

Bergeken, ”Quercus petraea”, är vanligen lågvuxen och buskartad med blad som ofta sitter kvar på vintern. Vinterknopparna är korta och spetsiga. Bladen liknar ekens blad men bladbasen är kilformad och undersidan är vanligen tätt stjärnhårig och bladskaften är oftast över en centimeter långa. Blom- och fruktskaften är mycket korta, nästan oskaftade så att ekollonen sitter samlade i små täta druvlika gyttringar, se förra bilden.

Bergeken kan vara svår att skilja från ek, ”Quercus robur”, och skiljs säkrast på de mycket korta blom- och fruktskaften. I de områden där ek och bergek växer tillsammans bildas ibland hybrider. Bergek har en sydvästlig utbredning och förekommer talrikast längs kusten från Bohuslän till Kalmartrakten. Arten finns dock sällsynt även i Östergötland, Dalsland, södra Värmland och på Öland. Bergeken växer ofta på steniga och bergiga ställen.

Den första fynduppgiften är från Hunneberg i Västergötland och publicerades så sent som år 1747. Artnamnet ”petraea” kommer av latinets ”petra” för klippa och syftar, liksom det svenska namnet bergek, på växtplatsen. Namnet vinterek kommer av att bladen ofta sitter kvar på vintern, speciellt på unga träd, se förra bilden, och namnet druvek kommer av att ekollonen sitter tätt samlade som druvklasar, även detta går att se på föregående bild.

”De höga träden voro nakna, men här och där stod en vinterek och lät vinden rassla i sina döda blad som vägrade att falla av. Vintereken var det trilska trädet. Dess löv sutto kvar ännu i den torra, frostiga döden. Den gav inte upp. Vid jultiden rasslade den ännu och var som ett vintereko av sommarväxten.”

Ur ”Vägen ut” av Harry Martinson, år 1936.

En vacker vägstekel ur familjen ”Pompilidae”, arten heter Vanlig vägstekel, på latin ”Anoplius viaticus”, och den jagar gärna vargspindlar här i Vesslunda dynlandskap.

Bergtall, ”Pinus mugo”, bilden visar en hanblomma, är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig. Grenar och stam är ofta smala, böjda och mer eller mindre vridna. Barken är gråbrun. Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från vår vanliga tall, ”Pinus sylvestris”. Barren är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa. Kottarna är blanka, inte matta som hos tall, och de är mer rakt utstående från grenarna.

Fröfjällens knölar är ofta sneda och något ihoptryckta och man brukar urskilja två underarter, vanlig bergtall som på bilden, ”Pinus mugo mugo”, som är buskformig och fransk bergtall, ”Pinus mugo uncinata”, som vanligen är mer trädformad och som har utspärrade nedre fjäll på kottarna. Avgränsningen mellan de två är dock oklar.

Bergtall hör hemma i Centraleuropas bergstrakter, men har planterats i stor skala i södra Sverige som skyddsplantering eller som sandbindare på flygsand vid kusterna, som här. På de platser där den har planterats frösår den sig och måste betraktas som helt naturaliserad. Den första fynduppgiften som förvildad är från Bohuslän och publicerades år 1927. Artnamnet ”mugo” är det rätoromanska namnet på bergtall.

Denna bruna sandjägare är skadad men vid full vigör trots att täckvingarna är rejält skadade. Vad som hänt vet jag inte, kanske har en fågel nafsat efter den och nästan lyckats fånga den.
Den fångade i alla fall med stor precision de myror som fanns i sanden så någon större fara med den tycktes det inte vara. Sandjägare är solälskande insekter med stora ögon och överkäkar. Antennerna är infästade ovanför käkarna och kroppen är något platt.

De flesta flyger bra med ett ljudligt surrande och de jagar myror och andra småkryp på marken och lever oftast på eller invid öppna marker. De hör till de snabbaste löparna bland insekterna och deras larver gräver en lodrät gång i vars mynning de lurar på byte. I Sverige finns fyra arter och bortsett från redan nämnda grön- och brun sandjägare finns skogssandjägare och arten ”Cicindela germanica”.

Så här ser den alltså ut, den härliga dynen med bibagge, vårsidenbi, brun sandjägare och grön sandjägare, trädlärka samt nattskärra och lokalen ligger i den södra delen av Vesslunda naturreservat alldeles bakom Boabjäret.

Bibaggen, ”Apalus bimaculatus”, är en drygt centimeterlång skalbagge med brandgula till brungula täckvingar och en svart fläck på vardera täckvingens bakre del. Den lever som parasit på vårsidenbiet, ”Colletes cunicularius”, vilket är ett solitärt bi som lever i kolonier i sandmiljöer, se tidigare text och bild.

Bibaggen lägger sina ägg i sanden där vårsidenbiet har sina bon. Från äggen kläcks mycket rörliga larver som kryper omkring för att hitta vårsidenbiets bogångar. Larverna kryper ner i gångarna och in i äggkamrarna där den sedan äter upp vårsidenbiets ägg och det pollen och nektar som finns där. På detta sätt parasiterar alltså bibaggen på vårsidenbiets bon.

I Sverige är de flesta fynden av bibagge, fram till år 2000, gjorda i Mälardalen samt i Skåne, Halland och Värmland med en lokal vardera. Under senare år har dock många fler lokaler hittats i landet. Bibaggen är rödlistad som missgynnad, NT, och för att läsa Artdatabankens artdatablad om arten klicka på följande adress; http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/apal_bim.PDF.

Detta foto är taget av Dan Mangsbo från Deje i Värmland och jag tackar för lånet!

Spindlar är spännande och vackra djur men svåra att artbestämma, tycker jag, och man hittar mängder av dem i dynerna vid Boabjeret. Först tyckte jag att det var en korsspindel men jag får nöja mig med att säga att det förmodligen med stor sannolikhet är en korsspindelsläkting i släktet ”Araneus” som omfattar cirka 680 arter totalt i världen, vara 9 arter i Sverige, bland annat just nämnda korsspindel samt kvadratspindeln.

Kvadratspindel, ”Aráneus quadrátus, är en art i familjen hjulspindlar. Den förekommer i Europa och norra Asien, i Sverige från Skåne till Lappland. Honorna kan nå en kroppslängd av cirka 20 millimeter, medan hanarna blir ungefär hälften så stora. I ryggens teckning ingår två par större vita fläckar, vardera med en svart prick baktill. Före äggläggningen är honans runda bakkropp kraftigt förstorad av äggen, som kan uppgå till cirka 1.000 styck. Arten föredrar fuktig ängsmark och myrmark.

Korsspindel, ”Aráneus diademátus”, är också en art i familjen hjulspindlar och den förekommer över stora delar av norra halvklotet. På bakkroppens rygg bildar några vita fläckar en korsformig teckning, därav namnet. Bakkroppens grundfärg varierar från gult över brunrött till gråsvart. Kroppslängden hos honorna kan uppgå till cirka 18 millimeter, medan hanarna är betydligt mindre. Liksom andra hjulspindlar bygger den ett lodrätt ställt hjulnät, som påträffas i de mest skiftande miljöer.

Det lyser som av guld i sanden där krypvidet och sandvidet blommar och här vid Vesslunda finns rikliga förekomster av denna lilla krypande Salix-busk.

Krypvide och variteten sandvide, ”Salix repens repens” respektive ”Salix repens var. argentea”, är lågväxta buskar med upprätta, nedliggande eller krypande grenar. Årsskotten är kala och rödbruna, eller ludet håriga. Bladen är små och fasta, elliptiska med helbräddad, nedvikt eller plan kant. Bladens ovansida är mer eller mindre kal och grågrön, medan undersidan är silkesglänsande av tilltryckt behåring. Stipler saknas för det mesta.

Arten blommar i april-maj, vanligen samtidigt med lövsprickningen. Hängena är oskaftade och sitter längs grenarnas sidor medan hängefjällen är blekgula. Hanhängena har gula ståndare och honhängena är skaftade, fruktkapslarna är kala eller något håriga.

Krypvide är mångformig och delas i två underarter och ett par varieteter. Huvudunderarten heter krypvide och har elliptiska blad som är nästan kala på ovansidan med fem till sju par bladnerver. Inom denna huvudunderart urskiljs varieteten sandvide som har filtludna årsskott och blad med tät silverglänsande behåring även på ovansidan. Den andra underarten kallas rosmarinvide och betraktas ofta som en egen art, den karaktäriseras av smala blad med tio till tolv par bladnerver.

Det går undan när den violetta jordlöparen, ”Carabus violaceus”, springer förbi på jakt efter byte i sanden så det gäller att vara snabb för att få en skarp bild. En mer blåkantad violett jordlöpare har jag dessutom aldrig sett. Jordlöpare, familjen ”Carabidae”, är en mycket artrik familj inom ordningen skalbaggar, ”Coleoptera”, och i världen känner man till fler än 30.000 arter varav omkring 360 arter finns i Sverige.

Jordlöparna är generellt mycket snabba för sin storlek. För vissa arter har man uppmätt hastigheter uppåt åtta kilometer i timmen! De flesta jordlöpare tar rov det är dock endast ett mindre antal, då speciellt bland de största arterna, som kan betraktas som rena rovdjur (maskar, insekter och snäckor). De flesta tar även växtföda och vissa, särskilt bland de små arterna, är rena växtätare.

Bland de så kallade larvmördarna ur släktet ”Calosoma” finns det dock arter som har använts inom biologisk bekämpning på grund av sin stora aptit på larver som är skadliga för skogsnäringen. De flesta jordlöpare är kvälls- eller nattdjur, även om dagaktiva arter också förekommer.

På fuktheden innanför Boabjäret hittar man den gröna sandjägaren, ”Cicindela campéstris”, en mycket vacker skalbagge och jordlöparsläkting i smaragdgrönt, även denna art är, likt sin släkting den bruna sandjägaren, en skicklig och snabb jägare.