Långasand-Ugglarp, naturvärde BFLG, klass 2, areal 308,2 hekrar, socken Eftra.
Omfattning: Området Långasand-Ugglarp ligger 16 kilometer söder om Falkenberg och sträcker sig från Suseåns mynning söderut till Ugglarp.

Nuvarande status: Området ingår i riksintresset för naturvård Ringnäs-Bobergsudde, för friluftsliv Skreastrand-Tylösand och för kulturmiljövård Vastadalen, södra delen.
Bedömning: En naturskön och omväxlande kuststräcka med betade ljunghedar och havsstrandängar, utskjutande berguddar och sandiga vikar. Området är lätt tillgängligt och av stort värde för friluftslivet.

Kusten mellan Långasand och Ugglarp har en omväxlande topografi med långgrunda sandstränder kantade av dyner, bergknallar som springer ut i havet och i söder betade havsstrandängar och ljunghedar. På stränderna finns bankar av snäck- och musselskal.

På Sallebjärets nordsida finns en fin grotta, kallad Trollhålan, i grönsten. Grottan utgörs av en spricka i berget som bildar en närmare fem meter djup sprickgång med en sidogång. I södra delen av området finns betade havsstrandängar och ljunghedar med en artrik flora med trift, kustarun, slåttergubbe, granspira och ängsvädd. I fuktiga hedpartier växer klockgentianan och här kan även den sällsynta alkonblåvingen ses under sensommaren.

Ugglarps havsbad är en omtyckt badplats och längs med stranden finns strövstigar med härliga utsiktsplatser från bergshöjderna. Så låter den officiella texten om området Långasand-Ugglarp.

I slutet av april och början av maj anländer den lilla vackra rödstjärten från Centralafrika och den lite vemodiga sången hörs från tidig morgon till sen kväll. Rödstjärten livnär sig av insekter och spindlar och den tar mest födan från marken men den fångar även insekter i luften. På sensommaren och hösten äter den även bär.

Vanliga äldre svenska namn på rödstjärt var ”vippstjärt” och ”kvickstjärt”. Andra äldre lokala svenska namn är ”taudträssla” och ”raud trissla” på Gotland, ”breksparren” i Västerbotten, ”furulus” i Norrland, ”röufogel” i Norrbotten, ”rödstylesparv” i Jämtland och ”rödsparv” i Dalarna.

I stora delar av norra och östra Europa fanns förr föreställningen av rödstjärten var en helig fågel, ofta förknippad med Frälsaren. En utbred myt berättar att om man betedde sig illa mot rödstjärten så mjölkade korna blod och fågeln har därför i vissa delar haft namn som ”blodfågeln”.

I andra myter är istället rödstjärten olycksbringande, exempelvis mjölkar korna blod eller får rödsot om en rödstjärt flyger under dess buk eller biter i dess juver.

I Finland finns det berättelser om när rödstjärten bygger sitt bo i ett hus så kommer det att eldhärjas, medan man i Norge berättade att om rödstjärten flög över vägen när man var på jakt, kunde man lika gärna vända hem, för då skulle man missa allt med bössan, förr var rödstjärten även en uppskattad burfågel.

Alfred Edmund Brehm skrev i sin bok ”Foglarnas lif” från slutet av 1800-talet att,
”Den vanliga rödstjerten hålles oftare i bur än slägtets andra arter och sjunger här fltigt nästan hela året om, men blir otreflig genom sin ständigt upprepande lockton. Han har likväl många beundrare, som glömma detta obehag för hans prydliga rörelser, vackra färger och putsade fjäderdrägt.”

Det är en upplevelse att vandra genom den vackra rhododendronparken och utmed den lilla bäcken och här finns mycket biologisk mångfald att uppleva och njuta av.

Utmed bäcken blommar häggen och den härliga doften från de vita blomklasarna följer vandraren och förgyller tillvaron. Hägg, ”Prunus padus”, är ett träd eller stor buske som ofta skjuter rikligt med rotskott. Bladen är ovala och vasst sågtandade, mörkgröna med nätlik nervatur samt kala på båda sidorna. Bladskaften har två rödaktiga körtlar, så kallade, nektarier, vid basen av bladskivan.

Häggen blommar i maj-juni, strax efter lövsprickningen. Blommorna är vita, starkt doftande och sitter i mångblommiga klasar. Frukterna mognar i juli-augusti och är små, svarta och glänsande, med söt, något sträv smak. Veden har använts till finare snickeriarbeten och unga skott gav pipskaft och spatserkäppar. Barken har hög halt av ämnet amygdalin och fanns förr i apotekens sortiment som ”Cortex Padi”. Med frukterna smaksätts vin och brännvin.

Hägg planteras ofta i offentliga planteringar och även i trädgårdar, till exempel blodhägg, varianten ”Colorata”, som har rödaktiga blad och rosa blommor, denna färgvariant påträffades för första gången i Klevshult i Småland år 1953.

För den som ger sig tid att stanna upp en stund och titta noga på häggens blommor väntar en skönhetsupplevelse av stora mått. Häggen är vanlig i hela landet utom på Öland och Gotland och i fjälltrakterna förekommer den mest som underarten nordhägg. Man finner ofta hägg växande i lundar och fuktiga skogar, gärna vid skogskärr.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten är känd sedan medeltiden. Häggen angrips ofta av fjärilen häggspinnmal, ”Yponomeuta euonymella”, vars larver spinner in träden i en silkesliknande väv och kaläter dem sedan på alla bladen.

Trots att träden ser döda ut efter ett angrepp överlever de och skjuter snart nya blad. En parasitsvamp, pungsjuka ”Taphrina”, som också angriper plommon ”Prunus domestica”, förstör ibland frukterna. Artnamnet ”padus” användes redan av Plinius men då för annan växt. Svenska namnet hägg, häg, hägger, som anses ha samma ordstam som hage, är känt sedan medeltiden.

”Var det bruden jag såg,
Min majbrud i fjor
I grönt och i hvitt,
I siden och flor,
I grönt och i hvitt
Som den blommande hägg
Därute mot vägg?”

Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg, Ordalek och småkonst, år 1905.

När min son var liten brukade vi göra spännande utflykter till den ”storbladiga skogen” där bladen var stora som A4-ark och där stammarna var två till tre meter höga. Här har jätteslidet, ”Fallopia sachalinensis”, som växten egentligen heter, bara just kommit upp ur jorden efter vinterns vila.

Jätteslide är en mycket storväxt, flerårig ört som har underjordiska utlöpare och bildar stora bestånd. Stjälken är grov, nästan bambulik, upprätt och kan bli mer än tre meter hög. Bladen är två till tre decimeter långa, och bladskivan är spetsigt äggrund men saknar utdragen spets, bladbasen är urnupen. Jätteslide blommar i september-oktober, blommorna är grön- eller gulaktiga och sitter i greniga klasar i bladvecken.

Jätteslide är en odlad art som ganska sällsynt förekommer naturaliserad på kulturmark. Den kommer ursprungligen från ön Sachalin. Den första fynduppgiften som förvildad är från Halmstad i Halland och publicerades 1926. Artnamnet ”sachalinensis” betyder ”från Sachalin” vilket är en ö i Ochotska havet i Ryska federationen.

Europeisk lärk eller bara lärkträd, eller varför inte, som vi sa när jag var barn, tyska granar, växer också i rhododendronparken. Lärk, ”Larix decidua”, är ett stort, snabbväxande barrträd som kan bli upp till 30 meter högt. Kronan är ganska gles, från början är den kägelformig men den blir med tiden platt med utbredda grenar, de nedersta ofta hängande.

Till skillnad från våra andra barrträd så fäller arterna i släktet lärkar sina barr på hösten. Lärk odlas ibland som virkesträd och förekommer ofta förvildad och är på sina ställen fullständigt naturaliserad. Den första fynduppgiften är från Kullabergstrakten i Skåne och publicerades så sent som år 1851. Artnamnet ”decidua” betyder avfallande och syftar på barren som fälls om hösten.

Svalört, ”Ranunculus ficaria”, skiljer sig från de andra smörblommorna i släktet ”Ranunculus” genom sina hela blad och stora blommor med många kronblad. Den är flerårig, en till två decimeter hög och bildar ofta stora bestånd. Stjälken är, som bilden visar, mer eller mindre nedliggande.

Svalört är vanlig i södra Sverige, upp till Uppland men norrut är den sällsynt. Den växer oftast på mullrik jord, i parker och lundar, precis som här. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Bladen användes förr, i små mängder, bland grönkål och andra grönsaker om våren. De stora birötterna är som färska skarpa, men blir som äldre mildare. Kokade, torkade och malda kunde de användas till nödbröd.

Artnamnet ”ficaria” kommer av latinets ”ficus” för fikon, namnet betyder fikonlik och syftar på artens klubbformade birötter. I de gamla örtaböckerna kallades arten ”Chelidonium minus” och dess nuvarande namn svalört användes förr på skelört, ”Chelidonium majus”, som hör till familjen vallmoväxter, ”Papaveraceae”.

”Korskål. w. i kål-land och täppor: blommar första wårdag med Wåfferdags-lök och Hästhofs-örten: nyttjas då med andre kryddor til grönkål: beröms at färsk stött med ister lägga på blind gyllenådren och tillika intaga dess saft i wassla, som derjemte är god i skjörbjugg. I trädgårdar förqwäfwer den kringstående örter; är ej så skarp, som de andre Ranunculi; kallas på Apoth. Chelidon. minus. men brukas där nu ej mer.”

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg, år 1792.

Vitsippan är kanske vårens blomma nummer ett, hursomhelst vacker och efterlängtad samt en bekräftelse på att våren verkligen har kommit är den. ”Anemone nemorosa” är det vackra och välkända latinska namnet på blomman som är en flerårig ört som har en lång krypande jordstam, vilket gör att den breder ut sig och bildar stora bestånd där den trivs, precis som här i rhododendronparken i Långasand.

Vitsippan odlas ofta och det finns många olika former och namnsorter med blommor i rosa, rött eller blått samt, till och med, med fyllda blommor. Den stora formrikedomen har också gjort den till ett samlarobjekt. Förr upptogs den i farmakopén som ”Herba Ranunculi albi”. Artnamnet ”nemorosa” kommer av grekiskans ”nemos” för lund och syftar på att arten växer i lundar.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.
Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan.”

Ur ”Intåget” av Harry Martinson, Midsommardalen, år 1938.

Hade de inte varit så vanliga och så irriterande i gräsmattorna så hade maskrosen definitivt platsat i en skönhetstävling, så vackra är dessa höggula blomkorgar med de hundratals små tungliknande småblommorna.

Maskrosor är en systematiskt problematisk växtgrupp som till stor del förökar sig utan könlig befruktning, till skillnad från de flesta andra växter. Frön bildas asexuellt och detta ger upphov till serier av likadana individer med små förändringar i arvsmassan, så kallade mutationer, och dessa kan ge upphov till nya former som sedan förökar sig. Man talar i detta fall om maskrosorna som ”apomiktiska småarter” som är mer eller mindre distinkta i utseende, till skillnad från vanliga korsbefruktade arter där skillnaderna i utseende oftast är tydliga. Situationen kompliceras ytterligare av att många av maskrosens småarter också kan föröka sig sexuellt. Detta gör att nya anlag förs in i de normalt asexuella och likformiga populationerna vilket ytterligare ökar formrikedomen. Skillnaderna mellan de enskilda småarterna är i regel ytterst subtila och ett par tusen ”småarter” har beskrivits i litteraturen.

Det finns inom släktet ett antal artgrupper, så kallade sektioner, som är ganska distinkta och som omfattar ett varierande antal apomiktiska småarter. Den utan jämförelse största av sektionerna är de så kallade ogräsmaskrosorna, sektionen ”Ruderalia”. Dessa förekommer i snart sagt alla kulturpåverkade miljöer och karaktäriseras av utböjda yttre holkfjäll utan hornlika knölar i spetsen.

På stränder, i vätar och på andra typer av fuktiga växtplatser, till exempel hos oss i Långsand, växer strandmaskrosorna, sektionen ”Palustria”. Dessa är ofta små och späda med finflikiga eller nästan hela blad och breda ytterholkfjäll som är tilltryckta mot blomkorgen. Sandmaskrosorna ur sektionen ”Erythrosperma” är också små och späda men de växer företrädesvis på torrbackar, alvarmark och andra liknande platser. Dessa har ofta blekgula blommor och ytterholkfjäll med en hornlik knöl i spetsen men mest karaktäristiskt är dock de rödaktiga frukterna som givit gruppen dess vetenskapliga namn.

Maskrosor kan användas som sallad, både de unga bladen och blomkorgarna är ätbara, de har en lätt besk smak men är näringsrika och vitaminrika. Släktnamnet ”Taraxacum” kommer av arabiskans ”Tarakh shaqun”, som är ett medeltida namn på en bitter korgblommig ört. Det svenska namnet maskros är tämligen modernt och användes första gången år 1802 i tidskriften Svensk botanik, namnet syftar på de små svarta insekter, tripsar, ur släktet Thysanoptera som alltid brukar finnas i blommorna, titta gärna med en lupp. Under 1600-talet kallades den bland annat lejontand, och Linné angav i ”Flora Svecica” år 1755 fyra olika provinsialnamn, kopiss i Västergötland, skallnacke i Östergötland, monkhuvud i Dalsland och smörblomster i Österbotten i nuvarande Finland.

”Vid mognaden vika sig blomholkens blad tillbaka och blotta det nu mycket kullriga fästet, på hvilket frukternas hårkronor, stödda mot hvarandra, bilda särdeles lätta, vackert genombrutna klot. Dessa hårkronor göra att de mogna frukterna vid saktaste vind lossna från fästet, så att man vid starkare blåst strax ser dem företaga den luftsegling, som vi alla säkerligen mer än en gång roat oss att underlätta. Dit vinden blåser, dit segla nu också fröen; - så grundar växten, icke sällan långt bort, ständigt nya kolonier.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I”, av C. F. Nyman, år 1867.

Redan tidigt på våren i mitten av april sjunger gransångaren sin karaktäristiska sång från rhododendronparken, ”salt-sill-sill-salt-salt-sill”, och den går inte att förväxla med någon annan svensk fågel i våra trakter. På latin heter gransångaren, ”Phyllóscopus collybíta”, och är en art i fågelfamiljen sångare.

Den blir 11 centimeter lång, är grågrön ovan och vitaktig under och liknar därför lövsångaren, men kan normalt skiljas från denna på att den har mörka ben. Arten häckar med två underarter i Sverige, dels den nordliga gransångaren, ”Phyllóscopus collybíta abietínus”, i norra Sveriges skogar, dels den mindre vanliga sydliga underarten, ”Phyllóscopus collybíta collybíta” som häckar i sydvästligaste Sverige. Denna finns också i stora delar av övriga Europa, förmodligen är det denna ras som sjunger för oss i rhododendronparken även i år 2009. Även den iberiska rasen ”Phyllóscopus collybíta ibericus” och den östliga rasen ”Pyllóscopus collybíta tristis” dyker upp hos oss på västkusten ibland.

Gransångaren lever av insekter och häckar framför allt i lövblandad granskog, men även i barrblandskog. Den har en mycket typisk sång, se ovan och arten finns i större delen av Europa och österut genom tajgabältet nästan bort till Stilla havet. I Sverige häckande gransångare övervintrar i Medelhavsländerna och eventuellt i tropiska Västafrika.

Titta så vackert även ett gräs kan vara när det blommar. Vårbrodd, ”Anthoxanthum odoratum”, är ett flerårigt, tuvat gräs vars strån kan bli upp till fyra decimeter höga. Stråna är ogrenade, upprätta eller nertill böjda. Bladen är platta, rent gröna och gulnar tidigt och vårbrodden blommar i maj-juni. Vippan är sammandragen och axlik och har enblommiga småax som har ett kort utskjutande borst.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Celsius år 1732. Vårbrodden är liksom myskgräsen och hässlebrodd mycket väldoftande. Hoffberg skriver i ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” år 1784, att vårbrodd ”gör den sköna lugten på höet” och även Nyman år 1867 påpekar att ”det är egentligen detta gräs, som ger isynnerhet nyss slaget hö dess behagliga lukt”. Kumarindoft, som är den typiska doften återfinns också hos en del tvåhjärtbladiga växter, till exempel myskmadra och olika sötväpplingar. Artnamnet ”odoratum” kommer av latinets ”odor” för doft, lukt och betyder just välluktande.

”O du jungfru av skördarnas månad,
du de mörkljumma kvällarnas mö,
jag vill andas din doftande trånad,
och din doft är som vårbrodd i hö.”

Ur ”Och solen löper i Jungfrun” av Erik Axel Karlfeldt, Flora och Pomona, år 1906.

Långasand i april månad innebär alltid mängder av vackert blommande forsythior dessa fantastiskt vackra syrenväxter i familjen ”Oleaceae”, vilket är en växtfamilj med 24 existerande släkten samt ett utrotat, med omkring 650 arter av buskar, träd och klätterväxter.

Många arter i familjen är ekonomiskt viktiga, framför allt olivträdet som odlas för sin frukt, oliven, och oljan som pressas ur den. Forsythiasläktet, ”Forsythia”, syrensläktet, ”Syringa” och jasminsläktet, ”Jasminum”, innehåller uppskattade prydnadsväxter. Forsythiasläktet är ett växtsläkte med 11 arter företrädelsevis i sydöstra Europa och östra Asien och flera arter odlas som trädgårdsväxter i Sverige.

Vad vore väl en vårkväll utan koltrastens sång, denna klara, flöjtande och lite vemodiga melodi som bara går rakt in i hjärtat och förkunnar vårens ankomst. Stanna upp och njut och känn att tiden för ett ögonblick står still, njut därtill de dofter som vårkvällen bjuder och naturens puls blir Er egen och dessa korta stunder av ett med naturen borde vara alla människors rätt.

I Sverige trodde man förr att om man såg en koltrast på vintern betydde det väderomslag och
dess vetenskapliga namn ”merula” betyder ensam och refererar till dess tidigare skygga ”ensamma” beteende innan den påbörjade sig spridning till städer och människans närhet.
Koltrasten har haft många olika namn i olika delar av Sverige, bland annat ”svarttrast”, ”buskstare” och ”svartstare” hos mig i Småland, ”gråstare” och ”svartklera” i Bohuslän och på Öland och Gotland, ”solsvärta” i Skåne och ”muskvipa” i Västergötland. Kärt barn har många namn.

När jag sakta går ner emot havet ledsagas jag hela tiden av ängsbräsman som växer utmed vägarna och i dikena, denna lilla vackra korsblommiga ört i familjen ”Brassicaceae”, som förut hette ”Cruciferae”. Ängsbräsma, ”Cardamine pratensis”, är en flerårig ört med upprätt, upp till fyra decimeter hög stjälk som har få strödda blad och en basal bladrosett. Bladen är parbladiga med oskaftade eller kortskaftade småblad som är rundade eller smalt elliptiska, uddbladet är ofta mycket större än de övriga.

Ängsbräsman blommar i maj och juni med stora vita, rosa eller ljust violetta blommor. Blommorna är centimeterbreda och sitter få tillsammans i stjälktoppen. Artnamnet ”pratensis” kommer av latinets ”pratum” för äng och betyder just ”växer på ängar”.

”Ängskrasse. i wåta ängar a. Dess saft gör nytta at intaga i skjörbjugg, och blommorne eller fröen berömmas mot krämpaktiga sjukdommar och conwulsioner: blommar med Tulipan, då braxen leker.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg, år 1792.

Likaledes under färden mot havet, likt ängsbräsman, följer kärrviolen, den lilla violetta och kanske vänaste av violer. Kärrviol, ”Viola palustris”, är en kal, flerårig ört med lång krypande jordstam. Bladen är skaftade och sitter i en basal rosett från jordstammen. Bladskivan är kal och brett njurlik samt utan tydlig spets.

Kärrviolen blommar i maj och juni med små blekvioletta och mörkt ådrade blommor som sitter på skaft från jordstammen. Blommorna är upp till en och en halv centimeter långa, doftlösa, och har två uppåtriktade och tre nedåtriktade kronblad, samt en kort och rak sporre.

Den första fynduppgiften är från Göteborg och publicerades av Bromelius i ”Chloris gothica”, redan år 1694. Artnamnet ”palustris” kommer av latinets ”palus” för kärr och betyder just ”växer i kärr”.

Körbärsheden vore ett passande namn på Långasandsheden i maj, jag har aldrig sett så många blommande körsbärsplantor någonsin i området och det är oändligt vackert att skåda.

Strandtrift eller bara trift, eller varför inte strandnejlika, dessa rosa skönheter har sitt optimala blomningsmaximum i maj-juni och sätter verkligen sin prägel på Långasand. Trift är lätt att känna igen på de rosa blommorna som sitter i runda huvuden på bladlösa stjälkar och de nästan gräslika bladen som bildar täta tuvor. Trift, ”Armeria maritima”, blommar i maj-juni, men man kan hitta blommande exemplar långt in på hösten.

Triften är mycket formrik och delas upp i flera, mer eller mindre klart, avgränsade underarter som ibland betraktas som egna arter. Huvudunderarten kallas strandtrift, vilket är bildens blomma, och den har hårig stjälk, backtrift har kal stjälk, och fjälltrift har kortare blad och mindre blommor, samt sträv stjälk. Trift odlas ibland som prydnadsväxt och det finns flera olika namnsorter med blomfärger från vitt till mörkt karminröd.

Artnamnet ”maritima” kommer av latinets ”mare” för hav och syftar på att arten ofta växer på havsstränder.

Vresrosen, detta strändernas gissel, är en storvuxen, rikt grenig buske med tätt och vasst taggig stam med en blandning av både korta och långa taggar. Taggarna är raka och som unga korthåriga. Arten skjuter talrika rotskott och bildar med tiden nästan ogenomträngliga snår, precis som här strax ostnordost om Garnbjer. Bladen är blankt mörkgröna med ganska kraftiga grovt nerviga, rynkiga småblad, de är kala på ovansidan och tätt håriga på undersidan.

Vresrosen, ”Rosa rugosa”, blommar från juni till september och blommorna är stora och väldoftande, ungefär fem centimeter i diameter och har mörkt rosa eller ibland vita, något rynkiga kronblad och hela, oflikade foderblad. Nyponen är röda och något tillplattade, med mjukt köttig, nästan saftig vägg. Frukterna i nyponen är ganska stora och har en tjock vägg bestående av runda luftfyllda håligheter, som dock endast syns i stark förstoring. Denna luftfyllda vävnad gör att frukterna flyter bättre och kan spridas med vatten.

Vresros känns lätt igen på sina stora blommor, mjuka och tillplattade nypon och kraftiga, blankt mörkgröna bladverk. Den kommer ursprungligen från Östasien och Japan, varifrån den införts till oss som prydnadsväxt. I Japan växer arten på sandiga havsstränder och den har även planterats som sandbindare i Sverige. Vresros trivs förträffligt på våra havsstränder och har på flera håll blivit så talrik att den tränger ut den inhemska floran. Frukterna äts och sprids av fåglar och sprids också lätt, som sagt, med vatten.

Den första fynduppgiften som förvildad är från Lidingö så sent som 1927 och som naturaliserad på sanddyner från Höka i Halland, ett år senare, år 1928. Artnamnet ”rugosa” kommer av latinets ”rugosus” för rynkig och syftar på bladens rynkiga yta.