Jag brukar försöka fälla ett rådjur sista sammankomsten i januari med min studiecirkel i Jägarskolan. Detta för att visa hur man flår ett rådjur, men också för att så gott det går att visa hur jag tagit ur det, eller ”passat” som det också heter.

En tidigare gång detta skedde hade vi ett klassrum i Fågelforsskolan. Lokalvårdaren har väl ännu inte kommit över chocken då hon kom in i korridoren och fann ett rådjur upphängt i taket. Förra gången var vi i ett skjul vid Folket hus iVaggeryd. Jag hade tänkt att så skulle bli fallet även denna gång.

En vänlig dame i Fagerhult lovade att jag skulle få nedlägga ett rådjur för ändamålet.
–Det finns gott om den varan här på gården. Det går rådjur här ute på vallarna varje dag, så det skall nog bli bra, sade hon.

Sagt och gjort. Då det prasslar rejält i fruset löv och gräs så här års kan man inte smyga ut när det är mörkt. Man ser ej om det finns djur som man stöter och dessutom hörs varje steg säkert flera hundra meter, hur försiktigt man än kliver. Jag kunde därför inte vara på plats förrän det var riktigt ljust det vill säga vid halvniotiden.

Men var placera sig? Då jag inte känner markerna och då alla rörelser avslöjar den lömske skytten, valde jag att placera mig i kanten mellan gårdsplanen och en vall. Puderflaskan avslöjade en mycket svag vind ut mot åkern. Inte bra, men jag hoppades att något rådjur inte skulle komma ut direkt i vindriktningen, om min vittring nu skulle nå fram, trots svag vind.

Bäst jag funderade på om min valda plats var den bästa kom en kidde ut på vallen, 50 meter framför mig. Men, bara sly och kvistar just i skjutriktningen. Innan jag hann resa mig för att komma över slyet försvann kidden tillbaka in i skogen. Jag stod i färdigställning väl en halvtimma innan jag satte mig ned igen.

En timme senare blev jag utskälld efter noter av en bock som kommit fram till skogsbrynet bakom mig. Jag hörde prasslet i eklöven då han kom och bemödade mig om att sitta blick stilla för att inte röja mig. Jag tänkte att, om han inte märkte mig, han skulle komma ut på vallen och bli mitt offer för dagen. Men den fulingen anade oråd och försvann högljutt skällande tillbaka in i skogens trygghet. Någon vittring hade han inte känt, men välbekant med miljön tyckte han förmodligen att det var något främmande. Två skottanbud inom en timme, men utan byte.

Perolofs fina hund Sia. Privatbild

Jag åkte hem över lunchen, i behov av lite värme. Var i och för sig välklädd, men 0-gradigt känns alltid ”röset”. Åter vid 13.30-tiden. En tax drev i närheten ungefär två timmar. Drevet buktade och det blev tappt några gånger. Hörde avlägset ibland och nära ibland.

Plötsligt kom en get ut på vallen, stannade och tittade bakåt. Perfekt för ett skott, 70 meter och bredsidan till. Men……..Var det drevdjuret eller ett stänkdjur? Taxen hördes närmare och jag drog slutsatsen att det var drevdjuret.
Två skäl att inte skjuta: Man skjuter inte djur för annans hund om man inte tillhör jaktlaget och då det tydligt var en get och inte ett smaldjur så hade det, en get med avkommor sin instinkt trogen att skydda sina barn, pytsat iväg dem åt sidan så att den förföljande hunden skulle inrikta sig på henne i stället. Man skjuter inte bort mamman från sina barn. Således säkrades vapnet igen och geten fick gå vidare.
Dock kom det aldrig någon tax men den fortsatte drevet och hade kanske gått på kiddarnas spår, eller så var det ett stänkdjur?
Ett skott man inte avlossar ångrar man inte. Det kändes bra att låta samvetet och invand rutin råda. Mina jaktelever fick inte åsyftad praktisk undervisning, men teori går också bra.

Jag avbröt passandet vid 15-tiden och avslutade med ytterligare en kopp kaffe och hustruns goda bullar med mandelmassa som sparsam fyllning.

Det flesta jaktberättelser brukar innehålla redogörelse för fällda djur, men inte denna. Nu var jag visserligen inställd på att fälla ett djur av speciell anledning men bortsett det fick jag njuta av naturens vaknande på morgonen, en skock talgoxar som stökade likt en flock rådjur i annalkande, en ekorre som lät i björklövet som om en älg var i antågande. Ett tutande tåg i fjärran och andra ljud och förnimmelser som ger vistelsen i naturen sin speciella tjusning.
Man sitter på en stubbe och låter själen komma ikapp en. Vad mer kan man begära?

Perolof Kallings