Castor fiber, som den europeiska bävern heter på latin, är en trivsam gynnare som man bör vara varsam med. Men, om den ställer till med för stora problem i skogs- eller jordbruksland-skapet måste den antingen flyttas (bästa alternativet om det går) eller, i den trakt där den orsakar bekymmer, reduceras i antal. Dock ej nödvändigtvis utrotas på platsen.

Med länsstyrelsens tillstånd kan man få riva fördämningarna, dock ej boplatsen, hyddan. Med lite jakt kan man därtill hålla nere numerären. Det kan räcka med en familj. Asp och björk har alla skogs- eller jordbrukare råd att släppa till men vattensjuka åkrar får givetvis inte förekomma, om de är i produktion förstås.
I nu beskrivet fall har fördämningar nyligen tagits bort och därmed har täckdikningsrören kommit avsedd bit över dikenas vattennivåer och åkrarna kan dräneras på önskvärt sätt. Dock är det alltför många bäverfamiljer som tagit upp kampen med ägarens traktorgrävare.

Någonstans i Sverige..
Goda vänner inbjöd mig till bäverjakt någonstans i Sörmland. Jag hade avsatt tiden måndag eftermiddag till onsdag förmiddag. Första passet i motvind längs en av många diken i ett sammanhängande vattensystem. Jag fattade posto på diskret avstånd från en av många av bävern uppgjorda ”ramper” för upp- och nedfart. Avstånd mellan vatten- och marknivå cirka en meter.
En nyligen fälld asp låg i skogskanten och en annan asp var på väg att fällas. Rampen tydde på färsk aktivitet. Dock syntes inget liv.

På plats vid femtiden
Åter på plats morgonen därpå, dock, visade det sig för en nybörjare utan egen eller annans erfarenhet, i senaste laget. Jag var på plats straxt efter klockan fem. Vid åttatiden började jag rekognosera området. Utgick ifrån att djuren nu sökt dagvila i sina hyddor och att jag inte störde. Jag fann i vart fall en älvhydda. En sådan är en hydda med gångarna utgrävda i marken. Någon bäckhydda syntes inte till. En sådan tillverkar bävern i hopsamlat material där det inte går att gräva i marken. Den syns tydligt i terrängen. En älvhydda är mer svår att finna, i vart fall var det så i detta fall.

Skrangligt torn var perfekt utsiktsplats
Nu fanns det ett skrangligt torn invid en korsning av tre av bäverns vattenvägar. Hade det klarat Gudrun och Per skulle det väl klara Perolof också, tänkte jag. Det gjorde det, med tvekan. Jag embarkerade det på tisdagkvällen, klockan 17.00. Ville vara ute i god tid för att inte störa. Klockan 20.15 kom så ett djur ut från hyddan. Det var en pastoral upplevelse som gjorde att jag starkt övervägde att göra patron ur och bara njuta av en av naturens stora upplevelser.

Kom simmande...
Likt en krokodil på Nilen, med huvudet knappt över vattenytan, kom bävern simmande mot mig. Då man inte skall skjuta bävern i vattnet med risk för att den dyker och skadad går tillbaka in i hyddan avstod jag givetvis. Jag hade ju chans att ta den då den gick upp på land. Fem minuter senare kom nästa bäver, lika fantastiskt vackert i kvällningen. Den första gick upp i en ramp lite längre bort och den andra fortsatte i diket, vart den tog vägen kunde jag inte se.

Bäverns dike
Nu visade det sig att den ramp den första tog sin upp på, i själva verket var ett av bävern själv uppgrävt dike, som gjorde att den kunde förflytta sig en lång sträcka utan att röja sig i markplanet. Så någon skottchans blev det inte, i vart fall ej från tornet. Jag flyttade mig då ned till åkern och satte mig fem-sex meter från diket, mittför rampen. Då skulle jag i alla fall med ett välriktat skott få den innan den nådde det ganska grunda vattnet å den platsen. Men icke så. Jag avbröt vid halv tiotiden då det inte var skjutljust längre.

Det var nu det skulle ske
Sista avsatta dagens morgon skulle det nu ske. Jag visste var hyddan var, jag visste, trodde jag, vart de tog vägen. Klockan halv fyra var jag på plats i tornet. Dimman låg ganska tät men det var ej becksvart, så jag kunde orientera mig. Gissa om frukosten i tornet vid den tiden på dygnet passade bra?

Naturen vaknade...
Naturen och dess fåglar vaknade i takt med soluppgången, som man dock än så länge bara anade i dimman. Men fåglarna var tidigt på gång. I vart fall hannarna som drog i gång sina serenader. Vad som förvånade mig var att tofsvipan var igång med sitt ”kvi-vitt” redan så dags på morgonen samt att morkullehannen drog sina stråk i mörkret. Hur kan han se vilka han skall uppvakta? Eller är det någon slags revirmarkering?

Bävern på gång
Klockan kvart i fyra hörde jag första luftblåsandet i vattnet nedanför mig från en bäver och straxt därpå nästa. De var således på gång, och i samma riktning i korsningen som kvällen innan. Jag tog mig efter ett tag ned till samma plats på åkern, som kvällen före. Nu skulle inte det vara något problem med fallande skjutljus. Jag satt nu så långt från diket att jag inte såg vattnet. Ville ha avstånd för att inte få problem med parallaxen. -Med ett klass 1-vapen inskjutet på 80 meter och kikarsiktet ganska högt över pipan måste man hålla lite högt på nära håll.

Kula i huvudet
Turligt nog har jag inget problem med hörseln då jag plötsligen, 04.55, hörde ett blåsande ljud i det grunda vattnet nedanför mig. Ett av djuren var på återväg och hade det inte blåst bubblor i vattnet hade det kunnat ta sig hem utan min vetskap. Jag reste mig, tog ett steg framåt, och i en kaskad av vatten lämnade bävern, såväl jordelivet som vattenlivet.
Det var en hona som fick en kula i huvudet. Jag var oändligt glad över att det var honan som strök med. Tänk om jag hade skjutit hannen och hon fått föda utan valparnas pappa?

Överraskning väntade
Med en runlockögla om ett av bäverns framben drog jag upp djuret på åkern. Det vägde nog inemot 30 kilo. Gjorde patron ur och började dra det mot bilen. Det var tungt och jag skulle ta ett bättre tag varför jag stannade, utan att tänka på det, framför ett grunt sidodike. Döm om min förvåning då hannen kom simmande mot mig.

Även hannen
Jag fick tag i studsaren, plockade i en plugg, och sedan var även hannen i bävrarnas himmel efter en ny kaskad i vattnet och som gjorde att fågelsången tystade för någon sekund. Var jag glad över att jag skjutit honan så blev jag än bättre till mods då nu hannen gjort sin maka sällskap. Ja, känna sig bra till mods kan man aldrig känna då man tagit ett djur av daga, men det var nu ”missionen”; reducera skadorna på åkermarken.

Flåning
Den nytillverkade vaggan kom väl till pass och flåning och urtagning skedde på sätt beskrivits i Jägarförbundets ”Lär känna Bävern”. Gäll- och oljepungarna gick att avlägsna utan problem.

Nöjd med första bäverjakten
Jag åkte så hem nöjd med min första bäverjakt och glad över att också ha fått njuta av den sörmländska naturen i vårlig tid med fågelsång, rådjur, tranor och fasantuppar med flera Dock störd av en viss glassbils melodi i fjärran.

Perolof Kallings