Marviolen är en ettårig, något blågrön och kal havsstrandsväxt. Stjälkarna är nedliggande eller uppstigande och vanligen greniga. Bladen är köttiga, oftast djupt parflikiga men de övre bladen är ibland hela och tandade. Marviol blommar från juli till september med ljust violetta blommor som sitter i grenspetsarna. Frukten är en skida som inte öppnar sig vid mognaden. Skidan är tvåledad och varje led innehåller bara ett frö, den övre delen faller av vid mognaden medan den nedre sitter kvar. Fruktskidans övre led är spjutlik, spetsigt äggformad och har ofta två nedåtriktade triangulära köttiga utskott nertill som ligger an mot den nedre leden. Nedre leden är mindre, något plattad och ibland steril.

Arten är variabel och delas upp i flera underarter varav tre förekommer i Sverige.

Den första fynduppgiften är från Gotland och publicerades av Carl von Linné i en artikel i Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar 1741. I artikeln skriver Linné att den ”Wäxer wid Hafstranden på Gotland, men sällan”. Det latinska artnamnet maritima kommer av latinets mare för hav och syftar på att arten växer vid havet.

Bilden är tagen vid Garnbjer.

”I lä bakom dynerna segrar växtligheten till slut över sanden. Men den svåraste valplatsen är själva läsidan, dynernas sluttningar, där nya sandmassor ständigt vräkes ner. Här spretar marvidet över den vindvattrade ytan, marviolen lyfter, halvt begraven, stora fång av violetta blommor mot solen, och sandstarren knyter sina girlander över dynens sida. Det är en livsvilja som aldrig ger tappt, hur sanden ryker och gisslar.”
Ur Den svenska södern av Carl Fries, (1963).

Gråbo är en storvuxen flerårig ört med djupt flikiga blad och en stor grenig klase med massor av små blomkorgar. Stjälken är upprätt, upp till en och en halv meter hög, och vanligen mörkt brunröd. Bladen är för det mesta kala på ovansidan och gråludna undertill, bladflikarna är platta och spetsiga. Gråbo blommar från juli till september och blomkorgarna är små och gråludna med vitaktiga blommor som har rödbruna utskjutande stift, frukten är mycket liten. I Sverige förekommer bara huvudunderarten ”vulgaris” som delas upp i de två varieteterna vanlig gråbo, variteten ”vulgaris” och strandgråbo variteten ”coarctata”. Den sistnämnda är mer aromatisk och har gråluden stjälk, samt smalflikiga gråludna blad.

Gråbo liknar mest malört men den senare har helt silvergrå blad, större blomkorgar med rent gula blommor och en kraftigare, mättat aromatisk doft.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658.

Gråbo har använts inom örtmedicinen mot flera olika åkommor, bland annat frossa. Den såldes på apoteken som Fibrillae radicis Artemisiae. Det latinska artnamnet vulgaris kommer av latinets vulgus för hop, allmänhet och betyder vanlig. Bilden är tagen vid Garnbjer.
”Växten kallas vanligen Gråbo och är en bland våra allmännare; man ser den vid nästan alla vägar jemte tistlar o.d., eller kring våra odlingar och boningar på landet i sällskap med Nässlor och Målla.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, (1867).

Pilört är en medelstor, ettårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög. Stjälkarna är nedliggande eller upprätta, sparsamt greniga och ibland uppsvällda vid noderna. Bladen är lansettlika med avsmalnande bas och har ofta en mörk fläck på ovansidan, bladundersidan är mer eller mindre tätt klädd med små gula körtlar. Stipelslidorna är nästan kala med mycket korta borsthår i kanten.

Pilört blommar nästan hela sommaren och hösten, blommorna är små med grönaktigt, grönvitt eller rödaktigt hylle och sitter samlade i täta skaftade ax i stjälktoppen och från bladvecken. Axskaften är tämligen tjocka och klädda med gula körtlar. Pilört är en mycket variabel art som uppträder i många olika skepnader och man brukar urskilja två underarter. Huvudunderarten strandpilört, se bilden, karaktäriseras av bladundersidor utan hår, glesare blomax med få körtlar på axskaftet, samt små frukter som är kortare än två och en halv millimeter och har rundad bas.

Den andra underarten, vanlig pilört har vanligen hårig bladundersida, täta blomax med talrika körtlar på axskaftet, samt frukter som är minst två och en halv millimeter och har tvär bas.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Det latinska artnamnet lapathifolia betyder ”med blad som hos en skräppa”. Namnet kommer av lapathon, som var ett grekiskt namn på en skräppa, och folium för blad.

”Rödknäan är en mycket sällskaplig växt, som icke sällan uppträder så talrikt och växer så yppigt, att den med sina röda, greniga stjelkar bildar liksom små skogar, hvilka ibland kunna bli besvärliga nog att genomtränga. Den utbildas hastigt, men blomningen räcker länge, emedan både blommorna utslå småningom och nya ax utvecklas ur bladvecken under det de gamla blommornas kalkar bibehålla sig och endast bli mörkare; sålunda blir växten, så länge som årstiden tillåter, ständigt blomklädd.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, (1868).
Bilden är tagen vid Garnbjer, 2008.

Strandmållan är en storväxt, rikt grenig, ettårig ört med skilda han- och honplantor. Den grågröna stjälken kan bli mer än en meter hög och har vanligen uppåtriktade grenar. Bladen är något köttiga, grågröna, smalt lansettlika och har hel eller glest och trubbigt tandad kant. Strandmållan blommar från juli till september.

Blommorna är oansenliga och sitter i långsträckta gyttringar. Fruktskärmarna är något längre än breda, med tydliga tandlika flikar.
Strandmålla är en av de arter i släktet strandmållor som är lättast att känna igen. De smala bladen och den grågröna färgen är karaktäristiska för arten. Strandmålla är vanlig och en karaktärsväxt för stranden i Långasand. Den förekommer från Bohuslän till Gotland, ovanligare längre norrut till Gästrikland. I övriga Sverige förekommer den sällsynt eller tillfälligt. Arten växer på havsstränder, på tångvallar och sanddyner.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658. Det latinska artnamnet littoralis kommer av latinets litoris för strand, kust och betyder, just, ”växer vid kusten”.
Bilden är tagen vid Garnbjer, 2008.

Åkermolke är en flerårig, ganska högväxt ört som kan bli drygt en meter hög. Stjälken är upprätt och vanligen grenig upptill. Bladen är stjälkomfattande med rundade basalflikar och bladskivan är djupt parflikig med bukttandad och taggig kant, de övre bladen har få eller inga flikar. Åkermolke blommar från juli till september och blomskaften och blomkorgarna är vanligen tätt klädda med gula skaftade körtelhår, men kan ibland vara kala. Korgarna är stora, upp till sex centimeter breda, och har klargula tunglika blommor.

Åkermolke är den enda av arterna i släktet molkar som har klargula blommor och blomkorgar som är bredare än fyra centimeter. Arten strandmolke som också är flerårig, är större och har talrika blomkorgar i blomställningen, samt blekgula blommor och vanligen svarta körtelhår.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732. Det latinska artnamnet arvensis kommer av latinets arvum för åker och syftar på växtplatsen.

”Är et ogräs i åkrarne på flere ställen, hwilket med sine krypande rötter och flygande frö mycket förökar sig. Utan at man hindrar den gifwa frö, och wäl för Åkern, kan den icke utrotas.”
Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius, (1806).
Om Ni tittar noga så kan Ni se att blomkorgen i mitten av bilden är alldeles full med små gröna bladlöss. Kan man tro att den lilla sjuprickiga nyckelpigan också har upptäckt detta skrovmål?
Bilden är tagen vid Garnbjer, 2008.

Havssäv är ett storväxt, beståndsbildande halvgräs med trekantiga strån. Den har en krypande jordstam från vilken det bildas korta utlöpare med löklika knölar i änden. Stråna är skarpt trekantiga och bladiga. Bladen är ganska breda, platta och livligt gröna. Axen sitter i en huvudlik samling i stråtoppen, de flesta är kortskaftade men ett eller två av dem brukar ha längre skaft. Axfjällen är matt kastanjebruna, spetsen är kluven och har ett kort borst. Blomman har upp till sex kalkborst, tre ståndare och ett stift med två eller tre märken.
Havssäv kan knappast förväxlas med andra arter.

Den första fynduppgiften publicerades i Bromelius Chloris Gothica år 1694. Havssäv användes i äldre tid till taktäckning och djurfoder. Av stamknölarna framställdes mjöl till nödbröd. Det latinska artnamnet maritimus kommer av latinets mare för hav och betyder, just, ”växer vid havet”.

”Hafssävens rotstock är söt och kan torkas och malas till mjöl, som lemnar ett icke osmakligt bröd eller på annat sätt kan användas såsom näringsämne under dyr tid. Strån och blad kunna nyttjas att täcka tak med, eller kunna mattor flätas deraf, och äfven såsom boskapsfoder är växten icke att förakta.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, (1868).
Bilden är tagen vid Garnbjer, 2008.

Gåsörten är en krypande, lågväxt, flerårig ört med parbladiga, ofta silvergrå blad och stora gula blommor. Bladen sitter i rosett från en jordstam från vilken långa ovanjordiska utlöpare växer ut, dessa rotar sig lätt och bildar nya bladrosetter. Genom sina revor kan gåsörten sprida sig snabbt och den växer ofta i mattor. Bladen är parbladiga med tre till tolv par sågade småblad, de är vanligen silvergrå både ovan och undertill, men ibland är de nästan kala och mörkgröna på översidan. Den blommar i juni-augusti, blommorna är gula och sitter ensamma på långa skaft.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658.

Gåsörten har sammandragande egenskaper och fanns i äldre tid på apoteken under namnet Anserinæ herba. Det latinska artnamnet anserina kommer av latinets anser för gås. ”Bland slägtets vanligare arter bör väl Gåsörten eller Gåsgräset anses som den vackraste. Dess stora, klargula, endast om dagen öppna, blommor bryta sig utmärkt bra mot de på marken nästan utbredda, studom liksom en silfvermatta bildande bladen.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, (1868).
Bilden är tagen vid Garnbjer, 2008.

Kvanne är en grov och högväxt, aromatiskt doftande ört som kan bli drygt en meter hög. Bladen är två till tre gånger parflikade med breda, grovt sågade bladflikar, basalbladen har trinda bladskaft. Kvanne blommar i juli-augusti med små gröngula blommor som sitter samlade i nästan klotrunda flockar. Blomflockarna har kala strålar och frukterna är något plattade med fem tydliga ryggar men utan synliga oljekanaler, fruktväggen är tjock och är inte fäst vid fröet. Kvanne brukar delas upp i två underarter, fjällkvanne och strandkvanne. Strandkvanne är kustbunden och förekommer ganska sparsamt längs kusten från Bohuslän till Uppland, längre norrut är den sällsynt.

Den första fynduppgiften publicerades på 1600-talet.

Kvanne har sedan lång tid nyttjats som medicinal- eller kryddväxt, den omtalas redan i Olav Tryggvasons saga och i den norska Gulatingslagen från 1100- eller 1200-talet omnämns ”kvannehagar” vilket visar att växten redan då odlades. Fjällkvanne var förr också en viktig del i samernas kosthåll och Carl von Linné skriver under sin lappländska resa att den användes både färsk eller inlagd i renmjölk. Kvanne kan användas som brännvinskrydda eller till te, unga stjälkar och bladskaft kan kanderas och används i finare konfektyr. Enligt Mabberley, 1997, är det kvanne som ger likörerna Chartreuse och Benedictine dess karaktäristiska smak. Förr användes den som grönsak, medan roten har använts i medicinskt syfte. Strandkvanne anses ha samma egenskaper som fjällkvanne. Det latinska artnamnet archangelica kommer av grekiskans arkhangelos för ärkeängel och syftar på uppfattningen att växten skall ha påvisats av ärkeängeln Gabriel som en läkeväxt.

”Ingenstädes växer Archangelican så ensamt och ymnigt som på Lappmarkens fjellar. Den fodrar det der varande sommarens beständiga himlaljus uti den höga rena luftkretsen. Den intager der en region, som då tyckes passande för englar, såsom en verklig Erkeengels ört”. Annars är det sannolikt att den fick sitt namn därför att man trodde att den hade verkan mot pesten. Den ansågs som en ”erkeengels gåfva deremot.”, enligt C. F. Nyman i Utkast till svenska växternas naturhistoria I, (1867).
Bilden är tagen vid Boabjer, 2008.

Backtimjan är ett krypande, aromatiskt doftande ris som ofta bildar stora mattor. Stjälkarna är nedliggande och rotslående, medan de blombärande skotten är uppstigande eller upprätta. De trubbkantade stjälkarna är jämnt håriga runtom. Bladen är äggformade och vanligen håriga i kanten nertill. Backtimjan blommar i juli-augusti. Blomkransarna är knappt åtskilda vilket gör att blommorna ser ut att sitta i huvuden i toppen av grenarna. Blommorna är rödvioletta, tvåläppiga och har fyra utskjutande ståndare, ibland förekommer också vita blommor.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658, men arten finns omnämnd redan i den medeltida litteraturen.

Backtimjan odlas ofta som prydnadsväxt, vanligen som marktäckare på torra, sandiga jordar eller som trampväxt mellan plattor eller på murar. Flera olika namnsorter med varierande blomfärger från vitt till mörkt purpurrött förekommer och även former med gula eller brokiga blad odlas. Backtimjan kan också användas som krydda, även om kryddtimjan är den timjan som vanligen används. Det latinska arrtnamnet serpyllum kommer av grekiskans herpyllos som av Aristofanes användes som namn på en krypande växt, se Lid 1985.

”Den bildar med sina smala och krypande stjelkar och små men talrika blad, låga och lätta mattor, och ännu under sensommaren pryder, och icke sällan nästan täcker, den torra backar o.d. med sina små men talrika blommor, hvilka utgöra biens vällust.
Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken flyktig olja, genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat) användbar till delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar, såsom vid stötar, tandvärk m. m., och har ansetts bättre än Trädgårdstimjan. Det är denna olja, som gör bladen välluktande då de gnidas. Dekokt eller thé på topparne lärer vara verksamt mot rushufvudvärk.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, (1867).
Bilden är tagen vid norra delen av Boabjer, 2008.

Myskmalva är en flerårig ört med upprätt stjälk, djupt flikiga blad och stora, rosa eller vita blommor. Stjälken har långa utstående hår och kan bli drygt en halv meter hög. Bladen doftar mysk, starkare om man gnuggar dem lite, och de övre bladen är djupt flikiga, medan de nedre är handlikt inskurna.

Myskmalva blommar från juli till september och blomskaft, ytterfoder och foder är klädda med enkla, ogrenade hår, och de yttre foderbladen är smala. De klyftformade delfrukterna är släta, svartbruna och har långa, vita hår på ryggsidan.

Den första fynduppgiften är från Tanum i Bohuslän och publicerades 1745.

Myskmalva odlas ofta som prydnadsväxt och enligt Retzius, 1806, kan den, liksom de andra arterna i släktet, användas som läkeväxt och till spånad det vill säga framställning av garn. Det latinska artnamnet moschata kommer av grekiskans moskhos för mysk och betyder myskdoftande. Det gamla svenska namnet desmeros omtalas redan av Carl von Linné som skriver att namnet användes i Östergötland. Desme är ett äldre ord för mysk och det förekommer också i andra växtnamn, som desmeknopp.

”Också Myskmalvan kan räknas bland praktväxterna. Örten luktar, särdeles om den gnides, mysk, hvadan växten ock stundom kallas Desmeros (Östergötland).”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, (1867).
Bilden är tagen vid södra delen av Boabjer, 2008.

Kartlavar, ”Rhizocárpon”, är ett släkte skorplavar med rutformigt sprucken gul, gulgrön, grå eller brunaktig bål och svart underbål. Fruktkropparna är vanligtvis talrika och är cirka 1 millimeter breda samt är svarta. Dessa har tydlig kant och är insänkta i bålens rutor. Lavarna växer på klippor och stenblock.

I Norden finns cirka 60 arter, bland annat de på bilden som heter grå kartlav och kartlav. Arten kartlav är gulgrön till intensivt gul och är allmän i hela Sverige. Den ljust grå laven på bilden heter gråstenslav, ”Aspicília cinérea”, och bildar merparten av det grå överdrag på stenar som gett dessa namnet gråstenar. Bålen är tjock, rent grå och rutigt sprucken med de svarta, cirka 1 millimeter breda fruktkropparna nedsänkta i bålen. Arten är allmän i hela Sverige, med undantag för kalktrakter.
Bilden är tagen på södra delen av Boabjer, 2008.

Kråkbär är ett lågt vintergrönt ris med barrlika blad, oansenliga blommor och svarta bärlika frukter. Stammen är ofta nedliggande och rotslående. Blommorna är enkönade, med ståndare eller pistill. Frukten har inga ståndare vid basen, vilket skiljer arten från den mycket snarlika nordkråkbär. De två skiljs också genom skillnader i kromosomtal, kråkbär har 26, medan nordkråkbär har 52 kromosomer (vi människor 46 kromosomer fördelade på 23 par).

Nordkråkbär betraktas ofta som en underart av kråkbär och har då det latinska namnet ”Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum”. Bladen hos kråkbär är oftast smala och parallellsidiga, medan de hos nordkråkbär är bredare och mer elliptiska. Frukterna har en fadd och lite besk smak och är inte särskilt goda att äta. Artnamnet nigrum kommer av latinets niger för svart och syftar på frukternas färg.

”En låg och krypande buske, som är allmän på de magraste fält och backar, äfwen hwar bottnen är sur, och wäxer så gärna på en grusbacke och sandhed, som i myror och kärr.
Fattigt folk rifwa wäl af den, hwar den wäxer något frodigt, för at gagna den til bränsle, och barn äta understundom bären, som i början wålla någon yra med hufwudwärk, och det är all den nytta, man gör sig af busken i Swerige.”
Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius, (1806).
Bilden är tagen på Boabjer, 2008.

Trift är lätt att känna igen på de rosa blommorna som sitter i runda huvuden på bladlösa stjälkar och de nästan gräslika bladen som bildar täta tuvor. Trift blommar i maj-juni, men man kan hitta blommande exemplar långt in på hösten. Blomstänglarna blir en till tre decimeter höga och de trådsmala bladen sitter samlade i basala rosetter. Blommorna är vanligen rosa, sällan vita, och sitter i en huvudlik toppställd samling. Fodren har hinnartade bräm och sitter kvar långt efter det att blommorna vissnat. Kronan har kort kronpip och är femflikad och frukten är en enfröig kapsel. Trift är mycket formrik och delas upp i flera mer eller mindre klart avgränsade underarter som ibland betraktas som egna arter.

Huvudunderarten kallas strandtrift och har hårig stjälk, backtrift har kal stjälk medan fjälltrift har kortare blad och mindre blommor, samt sträv stjälk.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Trift odlas ibland som prydnadsväxt och det finns flera olika namnsorter med blomfärger från vitt till mörkt karminröd. Underarten fjälltrift är fridlyst. Det latinska artnamnet maritima kommer av latinets mare för hav och syftar på att arten ofta växer på havsstränder.
Bilden är tagen på Boabjer, 2008.

Strandglim är en lågväxt, kal, flerårig ört med små, blågröna blad och stora vita blommor. Stjälkarna är mer eller mindre nedliggande. De brett lansettlika till elliptiska bladen är blågröna och spetsiga, och de sitter vanligen samlade på nedre delen av stjälkarna. Strandglim blommar från juni till augusti. Blommorna sitter ensamma eller i fåblommiga knippen och är ganska stora, deras stödblad är örtartade. Fodret är tydligt uppblåst och har röd, nätlik ådring.
Blomman har vita kronblad med tydliga bikronefjäll, tre stift och ståndare som är nästan inneslutna i blomman. Den tunnväggiga kapseln är kortare än fodret.

Två underarter förekommer i Sverige, huvudunderarten vanlig strandglim har rik skottbildning och är vanligen mattbildande och har blommor med breda kronblad, medan alvarglim inte är mattbildande och har smalare kronblad. Strandglim är mycket lik smällglim och har betraktats som en underart av denna. Smällglim skiljer sig dock genom upprätt stjälk med greniga rikblommiga blomställningar, hinnartade övre stödblad, samt otydliga bikronefjäll.

Den första fynduppgiften är från Varberg och publicerades 1662. Det latinska artnamnet uniflora kommer av latinets unus för en och flos för blomma. Namnet betyder således enblommig och syftar på att blommorna sitter ensamma eller i fåblommiga knippen.
Bilden är tagen på Boabjer, 2008.

Kustarun är en lågväxt, tvåårig ört med upprätt stjälk. Rosettbladen är tunglika, ganska smala med en till tre nerver. Stjälkbladen är trubbiga och jämnbreda. Kustarun blommar i juli-augusti, blommorna sitter i mer eller mindre täta tvåsidiga knippen, som ibland kan vara mycket täta och huvudlika. Fodret är ungefär lika långt som krontuben. Kronan är rosa och har utbredda kronflikar som är minst fem millimeter långa. Arten är variabel och omfattar två varieteter som tidigare betraktades som egna arter. Huvudvarieteten kustarun, på bilden, har glesare blomställningar och är vanligen mer högväxt än varieteten topparun som har blommorna samlade i mycket täta och huvudlika samlingar.

Den första fynduppgiften går tillbaka till medeltiden, det är dock osäkert vilken art som då åsyftas. Det latinska arrtnamnet littorale kommer av latinets littus för havsstrand och betyder just ”växer på havsstränder”.

”Tusendgyllen, Arun. w. wid hafsstrander: Är, som alle Gentianæ, bäsk, tjenl. i bleksot, mjältsjuka, slapphet: Decokten utwertes för ohyra och skabb.”
Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg, (1792).
Bilden är tagen på norra delen av Boabjer, 2008.

Blodroten är en flerårig, nästan kal ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Jordstammen är grov, vedartad, och blir röd vid snittning, vilket givit arten dess namn. Stjälkarna är veka och uppstigande eller nedliggande, men inte rotslående utan bildar små och ganska täta ruggar. Bladen är oskaftade, trefingrade med grovtandade småblad och blanka och gröna på båda sidorna. Stiplerna är fria, grovtandade och något mindre än småbladen. Blodrot blommar från juni till augusti med små gula blommor. Blommorna är centimeterbreda med fyra gula kronblad som har en orangegul fläck vid basen. Blodroten skiljs från de flesta andra arter i släktet fingerörter genom sina kala mörkgröna oskaftade blad samt sina fyrtaliga blommor.

Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck i Catalogus plantarum 1658, men arten är känd redan under medeltiden.

Den har i äldre tid använts som medicin mot blödningar, magsjukdomar och tandvärk och såldes på apoteken som rhizoma tormentillae, eller tormentillarot. Som läkeväxt anger Arvid Månsson i Rydaholm, 1642, i sin bok, ”Een mykit nyttigh örta book, om the herlige örter som vthi thet höghberömda konunga rijket, wårt kära fädernesland Swerige, åhrligen växa: såsom ock, om någhra vthländska örter, huruledes som the emoot många både inwertes och vthwertes krankheeter och siukdommar brukas skola”, att den hade 26 dygder, se nedan, och den ansågs bota allt från förkylning, magsjuka och dysenteri till pest och förgiftning. Jordstammen har också kommit till användning för sådana ändamål som garvning och färgning.

Nyman skriver 1868 att blodrot ”har mycket verksammare egenskaper än de andra Potentillorna och är den enda som numera användes i medicinen”. Det latinska artnamnet erecta kommer av latinets erectus för upprätt och syftar på stjälkarna. ”Tormentilla är en kosteligh och dyrbar Ört, hon brukas till många åthskileligha slaghs Siukdommar, hennes bästa tijdh til at distillera watn aff, eller til at insabla, på hwilken tijdh hon krafftigast och starkast är, är ifrån then 15. Dagh Augusti och til then 8. Dagh Septembris, och skal man bådhe Örten och Rooten stöta uthi enom Mortare: Hon är aff kåld och torr complex uthi then tredje grad. Hafwer thessa 26. dygder...”.
Ur En myckit nyttigh Örta-Book av Arvid Månsson Rydaholm, (1642).
Bilden är tagen på norra delen av Boabjer, 2008.

Gulmåran är en flerårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Stjälkarna är finhåriga och vanligen upprätta. Bladen är mörkgröna och smalt jämnbreda, nästan barrlika med en uddspets, på undersidan är de grågröna. De sitter oftast åtta tillsammans i en krans. Gulmåran blommar i juni-juli, blomställningarna är täta och rikblommiga med klargula väldoftande blommor och en fatlik krona. Gulmåran är den enda gulblommiga arten i släktet måror och den är också lätt att känna igen på de smala barrlika bladen som sitter i kransar på stjälken. Den korsar sig med stormåran och ger upphov till en intermediär hybrid, som kallas gräddmåra eller hybridmåra och som i växtsätt liknar stormåra, men som istället har blekgula blommor och smalare blad än denna.

Den första fynduppgiften publicerades 1658.

Den väldoftande gulmåran lades förr på salsgolven under gästabud, men ansågs orsaka bråk och osämja, därav namnet trätogräs. Det latinska artnamnet verum kommer av latinets verus för äkta och betyder, just ”äkta måra”.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl. Emellan denna orsaken och påfölgden kan jag intet såsom Physicus förklara mig, utan måste såsom Logicus saken uplösa, fast än syllogismen skulle blifwa et quarter lång: Galium strös här aldrig på golfwet utan wid giästebud; aldrig något giästebud är här (lik som på andra ställen) utan rus, aldrig rus utan kif och buller; altså giver Galium kif.”
Ur Carl Linnaei öländska och gotländska resa 1741 av Carl von Linné, (1745).
Bilden är tagen på norra delen av Boabjer, 2008.

Fältmalörten är en ganska lågväxt, kal ört med finflikade, mörkgröna blad och uppstigande rödbruna blomstjälkar. Stjälkarna kan bli upp till åtta decimeter långa och sitter i lösa tuvor. Bladen är två till tre gånger parflikiga med trådsmala flikar. Fältmalörten blommar från juli till september och blomkorgarna är små och sitter i glesa greniga klasar, dessa har gula blommor och vanligen kala holkfjäll. Fältmalört känns igen på de finflikiga bladen med trådsmala, nästan trinda bladflikar, och de långa uppstigande rödbruna stjälkarna. Den växer på torra sandiga eller grusiga, kalkrika marker, som torrbackar, hedar och berg. Den är vanlig på Öland och Gotland och i andra kalkrika områden, men förekommer sällsynt även i mindre kalkrika trakter i Sydsverige.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658. Underarten bottnisk malört är för övrigt fridlyst. Det latinska arrtnamnet campestris kommer av latinets campus för fält och betyder, just, ”växer på fält”.
Bilden är tagen på norra delen av Boabjer, 2008.

Klockljung är ett lågväxt vintergrönt ris med rosa blommor som sitter i huvudlika flockar i toppen av något förlängda stänglar. Bladen är barrlika och sitter i kransar om fyra, de är grågröna och körtelhåriga med inrullad kant. Klockljung blommar i juli-augusti med rosa, urnformade blommor. Blommorna sitter kvar länge efter blomningen men blir så småningom bruna och pappersartade. Fruktkapseln sitter dold av de kvarsittande blommorna.
Klockljung kan knappast förväxlas med andra arter, den skiljs lätt från vanlig ljung som saknar körtelhår och har öppna, flikiga blommor som sitter i ensidiga klasar. Klockljungen är ganska vanlig, den växer på fuktiga hedmarker, myrar och kärrkanter och arten har en utpräglat västlig utbredning.

Den första fynduppgiften publicerades i tillägget till Rudbecks Catalogus plantarum år 1666. Det latinska arrtnamnet tetralix är ett växtnamn som användes redan av Plinius d.ä., århundradet efter Kristi födelse, om en ljungväxt. Plinius omkom för övrigt vid Vesuvius utbrott 79 e.Kr.
Bilden är tagen i hedmarken alldeles öster om Boabjer, 2008.

Klockljungen blommade ovanligt rikligt i hedmarken öster om Boabjer detta nådens år 2008.
Bilden är tagen i hedmarken alldeles öster om Boabjer, 2008.

Ärtstarren är en lågväxt, tuvad starr med smala ljusgröna blad och skilda han- och honax. Axsamlingen består av ett hanax och två till fyra honax. Honaxen är gula och sitter tätt tillsammans. Fruktgömmena är små med mycket kort spröt. Honblommorna har tre märken och trekantig nöt. I Sverige förekommer tre varieteter av ärtstarr, vanlig ärtstarr, liten ärtstarr och ävjestarr. Liten ärtstarr, se bilden, är något mer högväxt och har mindre fruktgömmen som sitter regelbundet ordnade i honaxen, den brukar stundom urskiljas som en egen art. Ärtstarren är vanlig på alla typer av fuktiga marker, men brukar vara vanligast på öppna platser med låg vegetation, som strandängar, diken och fuktiga betesmarker. På havsstränder dominerar varieteten liten ärtstarr, se bilden.

Den första fynduppgiften är från Gotland och Uppland och publicerades 1820. Det latinska artnamnet viridula betyder grönaktig.
Bilden är tagen i hedmarken alldeles öster om Boabjer, 2008.

Bland odon, väggmossa, kråkbär, ljung och klockljung kommer den med stor möda ”kravlande” denna ovanligt mörka padda. Den tillät mig att föreviga den innan vi skiljdes för att aldrig mötas igen. Paddor eller äkta paddor i familjen Bufónidae är stjärtlösa groddjur med knappt 350 kända arter. Familjen har världsvid utbredning men saknades ursprungligen ibland annat Australien, dit den sydamerikanska agapaddan dock har införts för att den skulle bekämpa skadeinsekter. Flertalet arter, framför allt de som ingår i det största släktet, Búfo, kännetecknas av kort och robust kropp, korta ben samt tjock, körtelrik och vårtig hud. Längden varierar från ett par centimeter till drygt 20 centimeter.

I Sverige förekommer tre arter, grönfläckig padda, stinkpadda och vanlig padda, se bilden. Dessa, våra paddor, lever mestadels på land och kännetecknas av vårtig, ganska torr hud och stora så kallade parotidkörtlar bakom ögonen. Från dessa körtlar avges starkt giftiga ämnen, så akta Er för att ”pussa” dem, annars kanske Ni också ser prinsar.
Bilden är tagen i hedmarken alldeles öster om Boabjer, 2008.

Sveriges minsta kärlväxt dvärglin, bara någon till några centimeter hög, här väl skyddad av det något större krypvidet, nordost om Boabjer. Dvärglinet är, som sagt, en mycket liten och spenslig, ettårig ört. Stjälken är bara några centimeter hög och gaffellikt förgrenad upptill. De små, ovala, helbräddade bladen är oskaftade och sitter motsatta, de har bara en nerv. Den blommar under sommaren och blommorna är mycket små och fyrtaliga med fyra foderblad, fyra kronblad, fyra ståndare och fyra stift. Kronbladen är vita och bara omkring en millimeter, foderbladen är ungefär lika långa och har tandad eller flikig kant. Frukten är en liten kapsel som öppnar sig med åtta flikar.

Dvärglinet kan knappast förväxlas med andra arter och de övriga linväxterna, klipplin, vildlin och lin är alla större och har femtaliga blommor. Dvärglinet förekommer på fuktig, gärna sandig mark i sydvästra Sverige. Den förekommer ofta i sällskap med andra små örter som knutört och pysslingtåg, dessa växter fann jag dock, tyvärr, inte.

Den första fynduppgiften är från Stenbrohults kyrka i Småland, där den hittades av Carl von Linné, fyndet publicerades år 1737. Det latinska artnamnet linoides kommer av Linum som är det vetenskapliga namnet på släktet lin, namnet betyder ”liknar lin”.
Bilden är tagen i hedmarken alldeles öster om Boabjer, 2008.