Långasand, söder om Falkenberg, sett ifrån norr i slutet av juli när den låga kvällssolen ger landskapet de vackert mättade och varma färgerna och då släpljuset skapar de tydliga kontrasterna.

Utmed vägrenarna i Långasand växer rikligt med strätta som är en högväxt, flerårig ört som kan bli upp till två meter hög. Stjälken är ihålig och bladen är två till tre gånger pardelade med breda, ojämnt tandade bladsegment, de basala bladen har rännformiga bladskaft. Strättan blommar i juli-augusti med små vita eller rödlätta som sitter samlade i platta eller välvda flockar. Blomflockarna har många, fint håriga strålar. Frukten är plattad från ryggsidan och har tydliga oljekanaler, de sidoställda åsarna är höga, tunna och vinglika, medan tre mittställda är något lägre.

Den andra arten i släktet, kvanne, skiljs från strättan genom nästan klotformade blomflockar, grönaktiga blommor, kala flockstrålar, samt trinda basala bladskaft. Enligt Nyman (1867) kan man färga ylle gult med blommorna.

Det latinska artnamnet sylvestris kommer av latinets sylva för skog och syftar på att den ofta växer i skogsmark. ”Bland helt vanliga växter äro många ganska vackra, så att både detta och deras stora antal göra dem till väsentliga prydnader för eller utmärkande drag i vegetationen under kortare eller längre tid. En sådan är Skogspipan, som länge hvilar och först vid vårens slut eller sommarens början öppnar den stora svällande knopp, som på en gång innesluter både blad, stjelk och de många blommorna. Först fram på sommaren har den resliga, till en del violetta eller brunaktiga, stjelken hunnit utväxa. Den utskickar icke sällan grenar. Då de talrika, i början slokande blomflockarna utvecklat sig, bilda de stora och kullriga samlingar, hvilka, upphöjda på nu raka skaft, erbjuda insekterna den ymniga honing, som deras många blomdiskar utsöndra.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, (1867).

Bland älgört och strätta hittar man också den speciella renfanan, utan strålblommor och med endast diskblommor liknar blomkorgen mest en liten gul knapp. Renfanan är en högväxt flerårig ört som kan bli upp till en meter hög. Stjälkarna är styvt upprätta, ofta något rödaktiga och kan bli nästan vedartade nedtill. Bladen sitter strödda och är mörkgröna och dubbelt parflikiga med vasst sågade småblad, ibland förekommer också former med starkt krusade blad. Renfanan blommar under högsommaren och hösten, från juli till september och blomkorgarna är talrika och sitter samlade i en ganska tät kvastlik ställning. Korgarna är små, mindre än en centimeter breda, och har endast, som sagt, rörlika gula diskblommor, av vilka de yttre är treflikiga medan de inre är femflikiga.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658, men arten är känd redan under medeltiden.

Renfanan kan användas som färgväxt och ger en vackert grön färg. Torkade blommor har förr använts bland annat som maskmedel. Det latinska artnamnet vulgare kommer av latinets vulgus för hop, allmänhet och betyder vanlig. Det svenska namnet renfana anses vara en förvrängning av dess tyska namn som är Rainfarn.

”Örten är inwärtes tagen magstärkande, drifwande och maskdödande: mogne frön ingifwas med nytta mot maskar: lägges med Mahlört i bränwin at stärka magen. Norrlands qwinnor intaga blommorne fint stötte, at drifwa rening och afslaget. I Elfdalen lägges örten omkring Lik, at hindra hastig förrutnelse.”
Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg, (1792).

I de fuktigare dikena växer skogssäv som är ett högväxt, flerårigt halvgräs som har krypande jordstam och underjordiska utlöpare och därför ofta växer i stora bestånd. Stråna är trekantiga och har talrika blad. Bladen är platta, omkring en och en halv centimeter breda, och saftigt gröna på båda sidorna. Axsamlingen sitter i stråtoppen och omges av flera långa blad, den är flocklik, rikt grenig och har talrika, små, äggrunda, svartbruna ax som sitter flera tillsammans i gyttringar. Den är lätt att känna igen på sin storlek, sina breda blad och yviga flocklika axsamlingar.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732 och enligt Retzius, (1806), kan skogssäv användas till taktäckning. Det latinska artnamnet sylvaticus kommer av latinets sylva för skog och betyder just ”växer i skog”.

”Skogssäven sällskapar gerna med Göklysan (gökblomster) och Elggräset, och dess rika axknippen bryta sig ganska bra mot den sednares veckade blad och den förras röda blommor. Den är en bland de vackraste Säf-arterna, temligen liknande någon större Cyperus.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, (1868).

Det är heller inte svårt att hitta den vackra videörten, eller strandlysingen som den också heter, i Långasand och i många trädgårdar hittar man också den odlade formen praktlysing.
Den är en ganska högväxt ört med kransställda blad och en grenig klase med gula blommor. Stjälken är upprätt och kan bli drygt meterhög. Bladen är vanligen kransställda, med tre eller fyra blad i varje krans, men kan ibland sitta parvis, de är fint håriga, brett lansettlika till spetsigt äggrunda. Videörten blommar i juli-augusti och blomställningen är brett trekantig och har talrika gula blommor. Blomkronan är också djupt femflikad, den har släta kanter utan körtelhår, och ståndare som nedtill är sammanväxta till ett kort rör. Frukten är en rund kapsel.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658. Videörten har använts som färgväxt och färgar gult, utom roten som färgar brunt.

”Bland de örter, som mest pryda stränder eller andra vattenkanter, är Vanliga Lysingen en. Antingen den visar sig enstaka eller sällskapligt, utmärker den sig alltid med sin resliga växt och sina väl ordnade knippen af guldgula, regelbundna blommor. Den sällskapar gerna med Pilbuskar och Fackelblomster, med Floksörten (hampflockel) och andra växter, som älska fuktighet och svalka. Men denna ganska prydliga växt saknar nästan all lukt och smak, eller andra märkligare egenskaper. Endast såsom färgväxt är den användbar.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, (1867).

Ljunghedar, denna utrotningshotade naturtyp som fordom var så vanlig och typisk för bland annat Halland finns numera bara kvar som biotoprester och så gör även den biologiska mångfalden som anpassats sig och utvecklats tillsammans med ljunghedarna. I dag finns bara tre större ljunghedar kvar i södra Sverige och dessa är Skanörs ljung i Skåne, Mästockaheden i Halland samt ljungheden i anslutning till Skillingaryds skjutfält i Skillingaryd, det vill säga i mina hemtrakter.

Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll. I äldre tid nyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken. Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen.

Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns, som sagt, inte många hävdade ljunghedar kvar.

Den typiska ljungheden är artfattig och hyser, förutom ljung (Calluna vulgaris), mest allmänna arter som kruståtel (Deschampsia flexuosa), lingon (Vaccinium vitis-idaea), blåbär (Vaccinium myrtillus), pillerstarr (Carex pilulifera), blodrot (Potentilla erecta), stenmåra (Galium saxatile) och stagg (Nardus stricta). Exklusivare arter är till exempel slåttergubbe (Arnica montana) och hårginst (Genista pilosa). Det finns även ett par, nu mycket sällsynta, arter som är beroende av hävdade ljunghedar för sin fortlevnad. Dessa är nu i stort sett försvunna ur den svenska floran. Till denna kategori hör bland annat ljungögontröst (Euphrasia micrantha), nålginst (Genista anglica) och tysk ginst (Genista germanica). Här har Halland ett mycket stort ansvar för dessa växter därför att de har sina fåtaliga kvarvarande växtlokaler just här i detta landskap.

I detta vindpinade landskap formas vegetationen till att bli lågvuxen och att se varifrån vinden kommer är inte svårt. Den av vinden formade enen på bilden har blivit till ett litet konstverk. Enen är oftast en upprätt buske, men den kan också vara trädformad eller krypande, se bilden. Barren sitter tre och tre i kransar vilket skiljer den från våra andra vilda barrväxter. Enen sprider sitt pollen under våren och under första sommaren är de blivande enbären små och gulgröna. Andra året har de växt till i storlek och blivit mer grönaktiga men först år tre är fröna i de då blåsvarta enbären mogna. Alla de olika åldersstadierna av enbär förekommer samtidigt.

Enbär är egentligen inga bär utan så kallade bärkottar bildade av tre sammanväxta köttiga fröfjäll. Den äldsta en som hittats i Sverige var 840 år gammal och påträffades i Sareks nationalpark. Det är det äldsta träd som överhuvudtaget påträffats i Sverige dock i konkurrens med den berömda Rumskullaeken eller Kvilleken som den egentligen heter. Enen kan bli upp till 14 meter hög och få en stamomkrets i brösthöjd på 1,5 meter. Arten är känd sedan medeltiden och eftersom dess ved är seg, tät, vacker och doftar gott, har den använts såväl till finare slöjd som till gärdsgårdsstörar. Barken användes förr till tåg och mattor och enriset till rökning av kött och fisk. ”Enbären” användes tidigare inom farmakologin men används numera huvudsakligen till kryddning av enbärsdricka, gin och vilträtter. På nästan alla enar finns så kallade kikbär, vilka är en gallbildning orsakad av en liten mygga, allmän engallmygga. Gallbildningen sitter i grenspetsarna och består av tre yttre förstorade barr som omger tre inre förkrympta barr, vilka i sin tur innesluter den lilla mygglarven. Kikbär kokta i mjölk användes förr inom folkmedicinen som botemedel mot kikhosta. Artnamnet communis betyder vanlig och det svenska namnet en, een eller ene användes redan i de medeltida läkeböckerna.

”Tyst står han vid stenen, enig med ljungen. Bland stickbarren sitta bären svärmvis som uppfångade hagelskott. På honom biter ingenting. Han brukar borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor. Med det kargaste härdar han ut, men doftar ändå, har ändå behag. Åt gravar och golv gav han ris, och ett gott öl bryggde han där han stod, stark och
vänlig, klämd mellan gråa stenar i Thule.”
Enbusken av Harry Martinson, (Passad, 1945).
I bildens högra kant ser man klipporna ner emot Ugglarp.

Blåmunkar, blåmonke eller monke som den också ofta kallas, är en tvåårig, ganska spenslig ört som kan bli omkring tre decimeter hög. Stjälkarna är upprätta, bladlösa upptill och vanligen grenade vid basen. Bladen sitter strödda och är avlånga, mer eller mindre håriga, med naggsågade kanter. Blåmunkar blommar från juni till augusti med små blommor som sitter samlade i ett toppställt huvud. Blommorna är ljusblå eller sällan vita, djupt femflikade med ett långt utskjutande stift och fem ståndare vars ståndarknappar är sammanväxta nertill.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732.

Det latinska artnamnet montana kommer av latinets mons för berg och syftar på att den ofta växer på berg och torra backar. Det äldre svenska namnet monke omtalas redan av Carl von Linné på 1700-talet. Monken är inte en korgblommig växt, som blomställningen vid första anblicken kan tyckas likna, utan tillhör familjen Campanulaceae det vill säga klockväxter.

Den rena sanddynens karaktärsväxt är det lilla halvgräset i släktet Carex som heter sandstarr, ”Carex arenaria”. Den är ett lågväxt halvgräs med bladen tydligt riktade åt tre håll, se bilden. Den växer med långa underjordiska jordstammar och i öppen mark ser det ut som om plantorna sitter i långa rader. Strået har flera likformiga bruna ax som sitter tätt tillsammans. Axen har hanblommor upptill och honblommor nedtill och fruktgömmena är ljusbruna, plattade och vingkantade, med ett utdraget spröt. Honblommorna har två märken och plattad nöt.

Den första fynduppgiften är från Grankulla på Öland, där Linné hittade den år 1741, uppgiften publicerades dock först 1745 i ”Carl Linnæi öländska och gotländska resa 1741”.

Det latinska artnamnet arenaria kommer av latinets arena för sand och betyder just ”växer på sandiga ställen”. ”Sandstarren, Carex spica composita, spiculis androgynis, inferioribus foliolo longiori instructis, ett gräs som tillförna i Sverige intet varit upptäckt, växte under sanden med några famnars långa krypande rötter, uppsättandes merendels emellan vart kvarters spatium en liten stjälk och blad, liksom det hade varit planterat efter snöre.”
Ur Carl Linnæi öländska och gotländska resa 1741 av Carl von Linné, (1745).

Hedlav eller den nära släktingen tuvad hedlav är busklika lavar med trinda, styvt uppstående, mörkt bruna och glänsande lober. Fruktkroppar är sällsynta och bildas i spetsen på enskilda grenar. Arterna har placerats i en mängd olika släkten beroende på att den delar olika egenskaper med olika släkten. Lavarna förekommer över hela Sverige och växer i små tuvor på marken eller på mossiga stenar. De växer relativt rikligt i hed- och sandmiljön väster om klibbalsbuskagen och sanddynerna vid stranden.

Lavar, ”Lichénes”, är organismer där svampar sammanlever med alger eller cyanobakterier och utvecklar busk-, blad- eller skorplika växtformer. En sådan enkel växtform kallas bål och saknar de gröna växternas rot, stam och blad. Genom utveckling av bålen har lavarna lyckats anpassa sig till extrema växtplatser och överleva under betingelser där inga växter har påträffats.

Man känner närmare 13.500 arter, varav drygt 2,000 i Sverige. Lichenologi, det vill säga studiet av lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur. Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar, men i några fall har man under laboratoriebetingelser lyckats odla lavar från spor till spor. På bilden syns även monke, borsttåtel och rislav.

Den lilla vackra gula fetknoppen trivs i de torra och soliga miljöerna som stranden bjuder. Den är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp till en decimeter hög. Skotten är oftast ljusgröna men kan i soliga lägen bli brun- eller rödanlupna. Bladen är köttiga och triangulära och sitter tryckta mot stjälken.

Gul fetknopp blommar i juni-juli med klargula blommor som sitter i glesa kvastar. Kronbladen är sex till åtta millimeter långa. Efter blomningen torkar stjälkarna.

Den första fynduppgiften publicerades på 1600-talet, enligt Nordstedt 1920.

Gul fetknopp användes i äldre tid som ett medel mot skörbjugg och frossa, samt till att läka sår. Det latinska artnamnet acre kommer av latinets acris för bitter och syftar på växtens beska smak. Nyman (1868) kallar arten bitterknopp och skriver att ”Bitterknoppen – den vanligaste Fetknoppen – är, såsom namnet antyder, utmärkt genom sin pepparartade skärpa, hvadan dess gamla namn Munkpeppar”.

”Ymnig och utmärkt sällskaplig, kläder Bitterknoppen helst torra berg och kala backar, gamla murar, torftak o.d. med sina täta, vackra tuvor, icke sällan bredvid Hällknoppen, mot hvars rödaktiga blad och hvita blomknippen dess gula blommor särdeles bryta sig. Då dessa visa sig, kan man anse sommaren vara kommen.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, (1868).

Utmed den lilla bäcken vid utloppet i havet i Långasand växer bitvis rikligt med bladvass. Bilden är tagen i anslutning till den lilla bron. Vass eller bladvass är Nordens största gräs och får ofta flera meter höga strån från den grova krypande jordstammen. Bladen är breda, vassa och lite gråaktiga, de har ett typiskt ”bett” det vill säga ett antal veck tvärsöver. Snärpet, som sitter där bladskivan möter strået, består av korta hår i stället för en hinna som hos de flesta andra gräs. Vassen blommar i augusti-september. Vippan är stor och yvig, den är först brunviolett men blir sedan silverglänsande. Vass kan förväxlas med rörflen som är ett annat storväxt gräs med breda blad. Vippan hos rörflen är dock tätare och inte lika yvig som hos vass, bladen saknar ”bettet” och arten har hinnlikt snärp.

Vass ansågs förr vara ett av våra nyttigaste vilda gräs men kunde också vara ett besvärligt ogräs på åkermark. Ung vass var ett utmärkt kreatursfoder. Stråna användes till vassmattor eller till taktäckning men kunde också efter rötning användas till grövre papper om man blandade massan med lump. Blomvippan användes till färgning och rotstocken kunde torkad och malen användas som nödbrödsämne.

Det rynkiga så kallade ”bettmärket” på bladskivan är märken som uppkommit då bladslidan tryckt och klämt bladet innan det vuxit ut. Uppkomsten av märket har givits många olika tolkningar i folktron. Enligt en sägen skall Gud och djävulen ha tävlat om vem som kunde skapa det längsta grässtrået. Gud skapade vassen och djävulen skapade gräset rörflen, men då djävulen upptäckte att Gud lyckats skapa ett mycket högre och större gräs än han själv försökte han bita sönder vassen, vilket sålunda skall ha orsakat ”bettmärkena”.

Det latinska artnamnet australis betyder sydlig. Det svenska namnet vass är känt sedan medeltiden bland annat från Östgötalagen, (Fries 1904).
”Hufwudsakeligaste nyttan gifwa rören. När de skäras om hösten, bör man icke låta binda, i synnerhet de som ämnas til taktäckning i stora knippen eller hårdt, at de krossas, ty deraf rutna de så mycket förr. Snart äro de torkade, så at man efter et par dagars torka gärna kan bruka dem. Rätta tiden at skära Rören är, när de fådt sin fulla wäxt; låter man dem stå längre, at de blifwa mera hårda, äro de swårare at binda; men tager man dem ock af för tidigt, blifwa de ej så waraktige. Deras bruk til taktäckning är tilräckeligen kändt, äfwen at de gifwa både wackrare, starkare och waraktigare Tak än Halm...
...På Goda Hopps udden skola de klufne nyttjas, at deraf binda Rullgardiner. I hushållen nyttjas piporne af mogne rör til at spola garn på, emedan de löpa lätt i Skottspolen. Med färska wipporne tagne kort förr än, eller just när blommorna wilja öpna sig, färgar man grönt både ylle och linne.”
Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius, (1806).

Den vackert violetta vippan av bladvassen består av hundratals små enkla blommor. Bilden är tagen utmed den lilla bäcken vid utloppet i havet, Långasand, 2008.

Saltarv är en kal, flerårig ört med underjordiska utlöpare och oftast skilda han- och honplantor. Den blir upp till en decimeter hög och växer ofta i stora bestånd. Stjälkarna är nedliggande till uppstigande och har köttiga, spetsigt äggrunda blad som sitter korsvis motsatta och så tätt att skotten verkar fyrkantiga.

Saltarv blommar i juni-juli med ganska oansenliga blommor som har fria, äggrunda och köttiga foderblad och små vita omvänt äggrunda kronblad. Blommorna är vanligen enkönade och sitter ensamma i bladvecken samt i grenspetsarna och har en stark honungsdoft.
Hanblommorna har stora kronblad och tio ståndare medan honblommorna har små kronblad och tre stift. Den är en effektiv sandbindare och kan, där den växer talrikt, medverka till att minska sandflykten.

Den första fynduppgiften är från Varberg och omnämns av Fuiren redan år 1662. Det var den danske läkaren Jörgen Fuiren (1581-1628) som år 1622, på konung Kristian IV:s befallning, samlade in sällsynta växter i de dåvarande danska landskapen Skåne, Halland, Bleking och Gottland.

Enligt Hoffberg (1792) kan saltarvens blad stuvas och ätas. Det latinska artnamnet peploides betyder ”liknar Peplis”, vilket är ett namn på ett växtsläkte som numera betraktas som synonymt med fackelblomster. Det svenska namnet saltarv skall inte förväxlas med det snarlika saltnarv. Det äldre namnet vildportlak används numera på en underart av portlak.
”Wild-Portlak, w. wid saltsjöstrander och är salt: örtbladen kunna stufwade ätas.”
Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg, (1792).

Det är ganska vanligt att man på stranden vid Långasand hittar uppspolade exemplar av den röda havsmossan, ”Ceramium rubrum”. Den är en rödalg som normalt växer på stenar på grunt vatten allmänt på västkusten, sällsyntare i södra Östersjön.

Tarmtången, ”Enteromorpha intestinalis”, består av långa, uppblåsta och ogrenade tarmliknande rör. Det finns flera arter av detta släkte i våra farvatten vilka är svåra att skilja åt. Tarmtången är en utpräglad sommaralg som börjar växa på våren och dör under hösten.

Detta är alltså Långasands eget lilla skär Fårö, en botanisk och zoologisk upplevelse. Här finner man också stora mängder med blåstång, en och annan vanlig strandkrabba samt rötsimpa och tångspigg. En varning dock, stenarna är glashala!

Vägglavar i släktet ”Xanthória”, är busk- och bladliknande lavar med tio arter i Norden. De är orangegula till orangeröda. Deras bål har över- och underbark, vilket gör att de tämligen lätt kan lossas från underlaget. De växer på bland annat bark och sten. De kan användas för färgning av garner och tyger. Till släktet förs bland annat grynig praktlav, ljuslav, praktlav och vägglav. Arten vägglav, ”Xanthória pariétina”, på bilden, påträffas på lövträdsstammar, särskilt asp, samt på staket, murar och klippor. Arten bildar uppemot fem centimeter vida, mot underlaget tryckta, orangegula-guldgula bålar med ett par millimeter breda lober. Fruktkroppar är vanliga och har samma färg som laven i övrigt.

Arten, som är allmän i södra och mellersta Sverige och gynnas av fosfor- och nitrathaltigt damm och är därför särskilt vanlig utmed vägar och åkrar. De vackert rosa partierna på klippan är mineralet fältspat. De största konsumenterna av fältspat är glasindustrin och den kemiska industrin, som bägge använder fältspat som smältpunktsnedsättande flussmedel. Fältspater ger dessutom tillskott av aluminium, vilket gör glas starkare.

Den första produktionen av fältspat i Sverige skedde 1709 vid Ytterby, Resarö, Stockholms län. Sedan dess har tidvis en omfattande brytning av fältspat förekommit i landet. I dag sker den största brytningen vid Limberget cirka 40 kilometer norr om Köping.
Även denna bild är tagen på Långasands eget lilla skär Fårö.

Strandkrabba, ”Carcinus maenas”, är den vanligaste krabbarten i svenska vatten. I Sverige lever den längs väst- och sydkusten. Det vetenskapliga namnet carcanius kommer från det grekiska ordet för krabba och meanis syftar på menaderna, kvinnor som deltog i att dyrka den grekiska vinguden Dionysos och dansade och drack tills dess att de fylldes av en sådan extas att de slet både djur och människor i stycken.

Strandkrabbor är mest aktiva på sommaren. På vintern när vattnet blir kallare går det åt mer energi till värme vilket gör att krabban blir slö och seg. Det händer då ofta att de gräver ner sig på ett par meters djup där vattnet är varmare och går in i ett dvalliknande tillstånd. Nackdelen med detta är dock att på grund av att vattnet är så grunt och bottenströmmarna som för ned syre är så svaga kan det bli syrebrist nere i bottnen. Detta är framför allt ett problem om vattnet på ytan fryser till då ännu mindre syre kan tränga ner i bottnen till krabborna. Det händer då att vissa krabbor kvävs. Här är min inte alltför djärva gissning att gråtruten varit framme och fått sig ett skrovmål.