Händelserik vecka...

Veckan som gått har nog toppat med över 200 km/h. För tre veckor sedan var jag och inhandlade en ny (inte ny, men för mig) bil. Nu åker jag stort, säkert och gött! Automat och V6:a. Funderade faktiskt på varför jag inte har köpt en automatväxlad bil innan. Det är ju helt fantasiskt, nu kan man prata i telefon i stort sett hela tiden.

Jag skulle då även skiljas från min trogna vän – Golfen. Den har jag haft i 10 år och visst, den var inte vacker, men startade varje dag och billig att äga och köra. Ut med bilen på annons till ett oförskämt billigt pris, då den var nyskattad och nybesiktigad. Oj! Vad det ringde! Eftersom jag inte vill/kan prata i mobilen på jobbet, gick samtalen till min sambo. Det har ringt över 40 styckna varav 8 som har varit och tittat. Men ingen försäljning. De vill bara pruta! Och snacka massa ”sista pris”. En lugn sambo utbyttes mot en rasande sambo och till slut tryckte han på den röda knappen på mobilen så fort de skulle pruta. Ett sms som vi, tyvärr, skrattat åt mycket är ”HEJ WILL DU PRIS FOR GOLF 4500 KR JAG COMER.TILLBOKA SMS. JAG AR SERIOS TO SOPA BILEN. Vad svarar man? Nej, tack jag har städat bilen.

Annonsen togs bort. Ny annons sattes in i torsdags. Jag ville faktiskt sälja min gamla trotjänare till en seriös person, ärlig person. Samma eftermiddag ringde tre styckna. På kvällen, 22.30, kom det två yngligar och köpte bilen på plats. Prutade inte. Diskuterade inte pris ens, gav vad jag begärde. Ärliga. Hittade inte på en massa konstiga fel som inte finns, som alla de andra gjort, för att sedan kunna pruta. Då blev dom nya ägare till min gröne golf. Var väldigt svårt att sova den kvällen, min gamle vän fanns inte kvar.

I lördags var vi i Borås på folkrace. Sambon skulle köra denna oerhört blåsiga dag. Och jag har sagt det innan och jag säger det igen: Rally är inte rättvist, men Folkrace är f-n i mig absolut inte rättvist. Vändning i starten av medtävlande och påkörningar. Vad hjälper det om medtävlande får svartflagg, när dagen ändå förstörts för någon annan? Nä, man blir faktiskt mest irriterad när man står som åskådare och hejar fram. Trots heatseger och att han är en riktig fighter, slutade han en poäng från finalplats. Då passade vi på att packa ihop allt och vänta på anbuden. Av de tre bilarna (mest egna anbud mao) som bytte ägare blev givetvis en av dom hans Saab. Jaha, ut med alla grejer i bilen igen och försöka packa in allt i dragbilen + surra fast det som gick på biltransporten. Låååång dag i Borås. Hemlängtan.

Söndagen ägnade jag mig åt att åka Skilling 500-banan (som går 29 maj). Vi gjorde roadbook (tävlandes körbok kan man säga) över specialsträckorna och transporten. Helt fantasiskt fina vägar och jag är avundsjuk som inte får vara med och tävla! Bangänget har verkligen gjort ett otroligt arbete!

Tagit mig i kragen och beställt tid för uppkörning för mitt BE-kort. Klarade teoriprovet för snart ett år sedan och dess giltighetstid är, just precis, ett år. Har haft ångest över att jag ALDRIG kommer att klara uppkörningen och tänkt att ”asch, det är ju lång tid kvar”. Nu är det inte det och jag måste ju prova! Jag har ju inte slitit med dessa körkortsböcker för inget. Nä, nu ska jag ut och backa med släp här i någon vecka, så ska jag minsann klara uppkörningen. Jag antar att jag inte kan fjäska till mig att bara få köra framåt vid uppkörningen, hade varit smidigt annars.

Planerar för fulla muggar för min pappas födelsedag. Det är faktiskt roligast nu innan, när allt ska hamna på plats. Han ska få en minnesvärd överraskningshelg!

Till helgen blir det fart och sladd! Jag har provat rallyoverallen och den kunde jag fortfarande ha efter vinterns matintag, för på lördag är det dags! Första riktiga gruspremiären i Kristianstad. Notläsningen ska jag sköta åt opelåkande Eksjökille och jag antar att jag får se Kristianstads grusvägar från min sidoruta. För sladd ska det bli! 37 styckna startande i klassen, så det blir tufft. Men många är ivriga så här i försäsongen (kalvar som släpps ut på grönbete), så det blir många missar och många som inte vågar lita på noterna kartläsaren ger. Kommer vi i mål utan incidenter har vi klarat oss till en bra placering. Bästa småländska ekipaget är ju redan givet.

Till sist...

Tack Lasse Grankvist, Sveriges Radio, för ditt engagemang och underhållning under HV:s väg till SM-guld. Du har varit underbar i mina öron på kvällskiftet!

Kalla vinterdagar...

Nu har jag inte varit här på länge. Tänkt skriva varje vecka, men oftast kommer det något annat i mellan. Nu ska jag försöka skärpa mig och skriva oftare, för det händer ju saker hela tiden!

Jag kan börja berätta om vår värmlandsresa vi gjorde i februari, då det äntligen var dags för VM-deltävling (och SM-deltävling) i rally!

Klockan ringde 03.00 fredagen i tävlingshelgen. Märkligt, jag som är sjusovare och trött 24 timmar om dygnet, hoppade upp utan problem. Det var ju dags för värmland! Medans kaffebryggarn gick för fullt gjordes frukost, vi packade det sista och senast klockan 04.00 skulle vi åka. Upp till Tranås för att möta upp våra kompisar, packa om i bilarna och iväg. Det var full aktivitet i bilen på väg upp. Kartorna och programmet bläddrades ihärdigt i fast vi egentligen redan hade bestämt vart vi skulle.


Min stora idol gjorde comeback i Svenska Rallyt. Markus Grönholm från Finland står på startlinjen.

Vid 10.00-tiden landade vi i Sunne, där vi mötte vår evige rallyvän Tomas, även kallad Tomas Opel (bara för att han åker Opel, vad annars?). Vi fick rallypass och ved och vi lyckades få in Tomas också i bilen och färden bar iväg till ss ”Torntorp”. Sträckan skulle gå där två gånger och vedpulkan drogs med. Kallt som attan var det. Efter frän bilåka på tre olika ställen, korven uppäten och veden utbrunnen gick vi den långa vägen tillbaka till bilen.
Efter efterlängtad pizzabesök i Filipstad hittade vi vårt boende. Genomgång av nästa dags rutt planerades sen var inte John Blund sen att besöka oss alla.

På lördagsetappen var vi på ss Sågen. Arrangören på sträckan hade bara gjort en publikplats, dit alla fick komma och det var total trafikkaos efter de hade strukit föregående ss för SM-åkarna. Vi fick parkering och sen började pulsningen genom snön på en gammal järnvägsräls. Jag var säker på att det var det absolut sista jag skulle göra i mitt jordeliv. Full packning på ryggen och pulsa i 40 cm snö, som man bara försvann i. Efter vi hade gått på rälsen i en km, började stigningen genom skogen. Fy, vad håller man på med egentligen. Det är ju därför man valt motorsport för att slippa gå!

När vi äntligen kom fram till publikplatsen var det ännu mer kaos! Folk stod innanför avspärrningarna, men publiksäkerhetschefen som åkte innan tävlingsbilarna vägrade att släppa tävlingsfältet innan publik hade flyttat på sig. Vad skulle vi ta vägen då? Har man gjort iordning en publikplats så måste ju allt folk få stå där? Såg att de hade bara ett tiotal publikvakter på hela stället där och frustationen att inte det kom igång blev större.

Som vanligt så ska jag ju lägga mig i saker och ting och pulsade ner från berget till en av publikvakterna. Jag visade min ”Marshal” bricka och frågade om de hade en väst till mig, så jag kunde hjälpa till. Gubben sa nej och menade på att det var lungt, här behövs inget mer folk. Jag blev faktiskt förbannad och gick därifrån och tänkte stilla för mig själv: Det har aldrig varit några problem att få hjälpa till! Och de där gubbarna behövde det mer än väl.

Publiksäkerhetschefen gjorde en dundertabbe då han vände i målet och åkte mot färdriktningen inför alla åskådare (närmare 8000 personer). Vad ger det för signaler?? Aldrig får någon åka mot färdriktningen på en avlyst sträcka och nu gjorde han det, han som är så känd och duktig. Där försvann han långt ner på min skala. Var oerhört korkat! Hur ska man få våra funktionärer till att inte göra det när det verkar vara andra regler i Värmland? Idiotiskt!

Till slut så fick de undan allt folk och de kunde starta. Vi hade verkligen valt ett perfekt ställe och såg ALLT! Det man glömde bort var att fötterna och huvudet frös till is, stå still i mer än 8 timmar i 21 minusgrader.

”Hem” och tina upp, äta och packa ihop sina saker. Lördagskvällen blev inte så lång, då vi skulle upp jättetidigt på söndagen, för att kunna vara på ”vår plats” på sträckan som vi skulle hjälpa till på klockan 04.30.

På söndagsmorgonens mörka timmar satt vi således och halvsov i starten på sträckan. Ibland vaknade man till av ficklampor och billyse. Frukost intogs och snart skulle allt dra igång! Vår rallyvän Tomas delade upp oss och vi fördelade arbetet. Efter en stund kom vi på att vi hade ju tävlat själva på sträckan. Jag och Pontus hade varit där och tävlat förra året... Dagens arbetsuppgifter klarades av och man fick verkligen se de stora grabbarna på nära håll. Spännande!!

Rätt förare totalvann och färden bar hemåt småland på eftermiddagen.

De som inte är på plats under värmlandshelgen kan nog inte föreställa sig vilken folkfest det är i skogarna. 200.000 galna rallytokar! Någonting som givetvis ska upplevas på plats!

Hoppas att FIA bestämmer sig för att köra VM i Sverige nästa år. Många länder är med och kandiderar, men Sverige ligger i framkant vad gäller vägar, säkerhet och funktionärer.

Kalla vinterdagar är nu ett minne blott, våren har äntligen kommit och visst är det underbart!

Härliga snön...

Överallt de senaste åren har det pratats om dessa varma vintrar och att klimatet förändrar sig till det negativa för att vi släpper ut för mycket. Rätt märkligt att vinterns väder håller i sig när alla pratar klimathot? Men de senaste två månaderna har jag inte läst en rad om det. För någon varm vinter har vi väl knappast haft i år?

Kylan håller i sig och underbara snön ligger kvar. Med mitt dåliga minne minns jag knappt när det var så pass mycket snö så länge. Och visst är det härligt? Många irriterar sig säkert på snöskottning och halt väglag men visst är det vackert med snö? Mina vintersporter har tyvärr uteblivit, fast det varit ypperligt väder för sådant i år. Vi har pulkaåkning i backen här hemma, det är väl det enda.

Men någon resa till någon skidbacke har det inte blivit än. Och det beror väl på att jag är så fruktansvärt dålig på att åka skidor. Skulle jag få för mig att ta på mig pjäxor och skidor får jag åka långt hemifrån och dra ner mössan så ingen känner igen mig.

Om två veckor är vi i Värmland på VM-rallyt. Det har ju varit ett års uppehåll där uppe för VM-serien, så i år väntas ett fullt VM och SM startfällt och mycket publik. Vi ska vara funktionärer under helgen och det ska bli kul och träffa gamla kompisar och göra lite nytta, för flera helger utan rally har till och med jag blivit en riktig lat soffpotatis.

Men vädret och intressen har faktiskt ingen betydelse. Just nu är min önskan bara att min mamma blir frisk så vi kan göra saker tillsammans!

En månad kvar…

Idag är det en månad kvar till julafton. Jag tycker nog allt att hösten har gått väldigt fort, det var ju faktiskt inte så länge sedan det var semester. Men jag hoppas på att snön kommer snart och att den får ligga kvar. Tänk om allt regn som fallit här under november hade kommit i snö, då hade vi åkt skidor för länge sedan. Fortfarande trött och kan sova dygnet runt om jag bara fick. Så fort jag sätter mig i tv-soffan så är det nästan mer regel än undantag att det blir en liten ”powernap”.

Tänk vad mycket man ska hinna med under kommande månad. Alla julklappar ska införskaffas och slås in och givetvis försöka rimma på alla också. Men först ska äntligen adventljusstaken upp i fönstrena och det ska bli skönt, då det blir lite ljusare. Det är tecken på att det snart vänder! Jag har faktiskt köpt en tredjedel av mina julklappar redan. Vi var ute tidigt och åkte till det berömda stället som går på kanal 5 nu på måndagar. Där hittade jag massor, så det var bara till att fylla vagnen med tilltänkta julklappar. Bara man kommer ihåg var man gömt alla sen framåt julveckan…

Hörde en terapeut på radion igår. Hon sa att det hade varit 2,5 timmars sol i Stockholm under november månad. Här i länet har vi haft 6 timmar och det är ju mer än dubbelt än Stockholm, så vi får väl vara nöjda med det? Eller inte! Nästa år är tanken, om det går, att förlägga semestern till vinterhalvåret och åka någonstans där det är varmt och härligt för att få solen vi behöver och vill ha. Annars skulle man ha en fjällstuga långt upp där det är en massa snö! Det hade varit grejer det!

Men först ska vi klara av julen, maten och rimmen innan vi behöver tänka på det.

Är man knäpp om man agerar hjälte?

Läste något urbota dumt häromdagen. En dam blev överfallen av en man som tog stryptag på henne. En sann hjälte såg detta och tog en domkraft och slog till honom i ryggen. Den narkotikapåverkade överfallaren fortsatte sitt agerande. Hjälten tog domkraften igen och riktade mot överfallarens huvud. Nu slutar överfallaren och kvinnan i bilen gick levandes ur detta.

Nu har killen som räddade kvinnan blivit dömd till fängelse för misshandel och ska betala skadestånd till överfallaren. Det här är verkligen helt sjukt! Är det inte meningen att vi ska hjälpa varandra? Vad är det för Sverige vi lever i? Om man ser någon i nöd, är väl första tanken att hjälpa till undsättning? Men antagligen är det inte så? Man ska inte använda mer våld än nöden kräver. Det är bara frågan var gränsen går? Vem bestämmer det i en akutsituation? Jag hade gjort som killen och använt alla mina krafter för att kvinnan skulle bli fri.

Sen har vi helikopterrånet i Stockholm. Egentligen rätt fräckt och vågat. Och nedanför huset står polismannen som inte får skjuta? Tur för rånarna att vi bor i Sverige, så dom lugnt kunde flyga vidare med sitt byte. Hade det varit i något annat land, hade dom inte kommit så långt. Då hade både helikoptern och rånarna fått bli kvar på taket, vid liv eller inte.

Man undrar ju vart världen är på väg?

Just nu drömmer jag om sol och ljus. Att vara nattarbetare vid den här årstiden är rätt trist med tanke på brist på ljus. Känns som att det regnar hela dygnet. Ett ljus i mörkret blir nästa helg, då vi får plocka fram adventljusstaken! Mysigt! Sen vänder det snart, härligt!

3 september 2009

Smitta...

Just nu pratas det om svininfluensan överallt. TV, tidningar och övrig media. På jobbet fick vi information om att vi skulle vara noga med att tvätta händerna och är man sjuk ”stanna hemma!” Vaccinationen kommer inte förrän om en månad och till dags dato har två redan avlidit i influensan. Lite märkligt att man inte kan skynda på vaccinationen. Det verkar spridas som löpeld. Själv har jag inte tänkt på det så mycket, ”det drabbar inte mig” har man sagt förut.

Men i går när jag var på affären var det en kund som nös hela tiden och hostade. Då fick jag mig en liten fundering. Efter att kunden nyst i handen, så tog han tag i kundvagnen och rullade den framför sig. Tänk vad det smittar till nästa kund... Dörrhandtag, provrum och alla offentliga miljöer. Nä, från och med i dag kommer jag att tvätta händerna ordentligt så fort jag varit utanför husets väggar och den där vaccinationen är nog inte så dumt iallafall. Det får bli det! (fast sprutor är otäckt)

I helgen har vi ingenting bokat. När det var senast har jag ingen aning om, kanske någongång i våras? En helt rallyfri helg! Ingen tävling, ingen utbildning, inget möte/träffar, inga domaruppdrag. En hel helg utan att göra något! Det ska bli så skönt! Man uppskattar verkligen lugnet när den väl infinner sig! Önskar alla en trevlig regnig helg och jag lägger upp fötterna på soffbordet och kollar på rally-VM som sänds från Australien, för en helg helt utan motorsport blir oundvikligt...

28 augusti 2009

Test av mig själv...

På lördag är det backtävling som klubben anordnar och en av backarna är vår, därhemma. Nu har gräset klippts på vägkanterna och vid publikplatsen och det ser så fint ut! Det är fri publikparkering vid ”eken”, programförsäljning, korvgrillning och kaffepaus i serveringstältet, som kanske passar fint under vår cirka 20 min långa paus runt tolvsnåret. Och sen får vi hoppas att våra hemmaåkare bjuder på frän attack uppför backen!

Tidigare på eftermiddagen var jag på ”ledarskapstest”. Testet blev lite hastigt påkommet och jag hann väl aldrig egentligen fundera på att bli nervös. I cirka en timme satt jag och svarade på frågor på en dator om hur jag skulle uppföra mig i olika situationer, hur man blir om man jobbar i lag/ensam, stressade situationer, solidaritet, flexibilitet, medmänsklighet osv osv. Det var 200 frågor totalt.

De sista 15 frågorna var ”problemlösningsfrågor”. Satt nog och kliade mig i huvudet en stund innan jag fattade att det var ett mönster i det hela och sen vips... så var det löst! Puh! Efter testet kom testledaren in i rummet och diskuterade igenom mina svarsalternativ och visade mina svarskurvor. Faktiskt intressant och jag blev lite häpen när han sa att ”Ja, du Sara, du har nog allt lite svårt att säga nej till saker och ting” ”Folk ber gärna dig om hjälp och du ställer alltid upp”. Hrm... Testet kändes väl rätt ok, man kan inte göra mer än att svara som man tycker och hur man skulle handlat i olika situationer. Sen får vi se om cheferna gillar mina ”svarskurvor”...

En sak som slog mig under kvällen var att en arbetskamrat har ramadan och åt/drack inte när vi hade rast. Jag tänkte mig själv i situationen att inte äta så länge det är ljust och kom fram till att det skulle nog inte vara någon bra idé för min del. Jag blir så oerhört tjurig om jag inte äter, man orkar ingenting och framför allt – hur klarar man ett jobb under denna månaden? Nä, ramadan är inget för mig (fast jag kanske borde för jag är fortfarande för kort för min vikt). Mat = Livet!

Vi ses på lördag, allesammans, klockan 11. Bäst att ni är i tid, för då drar det igång!

Det var på tiden...

...tycker säkert många och särskilt sambon. I söndags hände något väldigt ovanligt. Jag har varit och köpt en bil.

Det är 9 år sedan sist och den gröne faran har hängt med i ur och skur och jag har kört över 24.000 mil med den. Lagat allt som går att laga på den men nu blev vi så förbannande att nu får den stå. Den äter bränslepumpar till frukost och att inte ha en bil man kan lita på gör mig tokig, särskilt när man far riket runt på helgerna.

Jag måste ha en bil som fungerar. Sagt och gjort. I söndags hittade jag en nästan likadan på nätet. Funderade en kort stund och bestämde mig. Japp, vi åker och hämtar den. Det var ju inte så långt heller och billig som bara den.

Det enda problemet var ju att den inte heller gick.. (typiskt oss). Men med en ny turbo på, så kommer den gå kanon! Färgen är väl inte vad den borde vara, då förre ägaren troligen hade svårt att bestämma sig hur dom vill ha den. Lacken ska fixas, sen blir den som ny.

Min gröna gamla trotjänare står här hemma på gården och skäms så länge. Den är ju i och för sig nybesiktigad, nyskattad och med en blondinhistoria i annonsen går det säkert bli av med den också.

28 mars 2009

Sveriges näst värsta bilförare?

Finns dom i Skillingaryds centrum under ”lördagsruschen”? Det kan man undra. Var nere i samhället och handlade tidigare i dag. Man kom för det första knappt in med min lilla bil in på parkeringen vid torget. Bilar stod kors och tvärs och man fick åka slalom och ha koll på sidorna så att det inte tog emot någonstans.

Väl efter inköpen skulle man ut därifrån. Det gick inte. Som några säkert vet så är det bara en utfart men det stod bland annat en röd volvo med bakdelen i ”körbanan”. Det var helt omöjligt att komma emellan. Den röde volvons ägare hade två meter kvar framför sin bil, som han/hon kunde ha kört fram på innan man parkerade. Lyckades krångla mig ur min parkeringsficka och backa ut från icke rätt håll.

Man undrar ju varför man skulle in på den här parkeringen över huvud taget? Men som vanligt så är man efterklok. När jag åker därifrån ser jag på parkeringen vid blomsteraffären att de hade parkerat på ”gågatan” och där det är övergångsställe och på andra lustiga platser där det absolut inte ska stå någon bil.

Vi kanske borde kalla in parkeringsvakten några månader och få ordning på de virriga bilförare. Trots att jag är lat får jag nog ställa bilen vid en parkering långt ifrån nästa gång...

13 mars 2009

Va?

Just nu är mitt huvud som en enda stor burk (större än vanligt) med vaccum i. Jag har inte skött om min förkylning ordentligt förra veckan och det får jag lida för nu. Feber stiger och jag har haft som lock för öronen i en vecka.

Detta trodde jag var sviter efter förkylning i kombination med fjällövningar vi hade i helgen då vi var i Norge och åkte rally. Men icke! Ej kunnat sova på två nätter, då det värkt i öronen och det har slagit lock för dom båda. Inte hört ett ord vad folk sagt utan bara nickat i tron på att jag svarat rätt.

I dag masade jag mig äntligen till läkarmottagningen. Har aldrig haft öroninflammation, så jag hade ju faktiskt ingen aning om hur det kändes. Men det var infektion i hörselgången och det uppstår av för mycket bad (Egyptenresan för någon vecka sedan med efterföljande förkylning kunde vara förklaringen).

Läkaren stoppade någon sorts suginstrument för att få ur vätskan i örat och jag trodde att hela min hjärna följde med ut. Fy, det var läskigt.

Nu blir det pencillinkur och återbesök på måndag. I helgen hoppas jag alla mina närstående har en förståelse för ”va?”, som jag lär upprepa ideligen...

Nu har krisen kommit till mig…

Egentligen skulle jag skrivit om den härliga resan vi hade till Egypten förra veckan, men det får bli i nästa blogg. För det har kommit någonting i mellan som finns i mina tankar. Det har varit nya varsel på jobbet och förhandlingarna är klara. I går skulle alla få reda på om man fick lämna företaget.

Jag har mentalt ställt in mig på att snart måste det ske. Räknat över det snabbt och kommit fram till att de bör nog snart vara vid mitt anställningsnummer och anställningsår. Funderat på i över två veckor vad jag ska göra om jag blir av med jobbet. Hittat massa roliga utbildningar och jobb, men…

Absolut världens längsta förmiddag kom och man gick väl egentligen bara och väntade på att de skulle börja kalla in folk. Dörren till kontoret slogs igen i mellanåt och ut kom mina arbetskamrater med ett vitt papper i handen och såg bekymrade ut. Måtte de komma och säga till mig snart, om jag ska gå, tänkte jag. Jag vill veta. Att inte veta är det jobbigaste. Bättre att snabbt få reda på om man är en i gänget eller inte.

I andra tankar och utan att jag märkte det så stod min arbetsledare framför mig och tittade. Jag vände mig om för säkerhets skull, ifall det var någon bakom ryggen på mig som skulle få följa med in på kontoret. Nähä… Det var det inte. Han sa ”Sara, du vet vad det gäller”. Med tunga steg följde jag hans fotspår och tänkte nog både det ena och det andra som jag inte kan skriva här. Väl inne på kontoret fick jag sätta mig och höra på vad de hade och säga. Verkligen inte lätt för dom heller och jag såg de röda ögonen på prod-chefen och tänkte ”Ingen lätt arbetsdag du har idag, din stackare”. Mumlade nog mest, för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade blivit uppsagd.

Skrev min kråka på det vita pappret och gick ut. Det var 10 minuter kvar till frukosten och hungern jag kände innan var som bortblåst. Usch, vad tråkigt. Och alla mina arbetskamrater… 30-tal till som fått samma besked under dagen. Hela gänget blir splittrat!

Mina funderingar på massa roliga jobb som finns hade nog tagit en annan väg för timmarna efter fanns arbetsmyran Sara någon annanstans. Nu var det alltså definitivt.

Jag använder veckan åt att fundera och sen får vi se vad jag hittar på. Hoppas att krisen vänder och jobben finns, för just nu ringer nog fler än jag och letar jobb. Lyxhustru åt sambon ville han inte heller och jag håller med han, för efter en dag hade jag klättrat upp på väggarna.

Passa på och sätta sig på skolbänken eller jobba? Det är dagens stora fråga… På två månaders uppsägningstid hinner mycket hända!

Känns som man ska byta jobb...

I fredags var jag äntligen hos optikern. Det var hög tid att kolla synen och när jag ringde och bokade tiden sa tjejen i andra ändan att jag var tvungen till att ha glasögon på mig några timmar innan undersökningen för att vila ögat (har linser annars).

De gamla bågarna åkte på och att jag kom ner till Värnamo överhuvudtaget är en bedrift. Såg egentligen ingenting, men bilen hittade till Värnamo som tur var...

Satt i den där ögonmaskinen och sa bättre eller sämre i en kvart. Man vet inte riktigt om det var så som jag sa, man blir helt yr i bollen av att kolla på bokstäverna (dumt om man lär sig dom utantill).

Nu är det stora problemet vilka bågar jag ska köpa. Ska inhandla glasögon på nätet för första gången och fått provbågar hemskickade. Vad det blir för några spelar nog inte så stor roll, för jag kommer troligen inte i fortsättningen att använda glasögon utanför tv-rummet i alla fall. Jag är och förblir en ”linslus”.

I natt har jag gjort mitt sista nattskift (för den här gången). Lite vemodigt i dag på morgonen när glada nattgänget splittras upp och det känns nästan som man ska byta jobb. Fast ändå inte... Nya tider och framför allt nygamla arbetskamrater som man inte jobbat med tidigare.

Sammanhållningen på natten kan nog ingen slå och det blir svårt att sätta väckarklockan på 04.00 och masa sig ur sängen... Men det blir kul att träffa de andra medarbetarna på jobbet och jag ska göra vad jag kan för att jag inte ska försova mig varje morgon. (Eller rättare sagt komma i säng i tid på kvällen, vilket inte lär bli det lättaste).

Så ser ni en zombie åkandes i en grön vw på måndag vid kvart i fem får ni se upp!

Nu är det nära...

Julen väntar vi alla på, så även här uppe på ”kullen”. Granen hittades (detta år smärtfritt och snabbt) i lördags och är faktiskt kommunens finaste gran. Var vi hittat den säger jag inte, men jag skulle aldrig få för mig att gå och köpa mig en gran. Det är ju halva nöjet att ta med sig sågen ut i skogen.

Julstädningen är avklarad, då det i år var bäst att göra det lite mer grundligare. Vi ska nämligen fira jul hemma hos oss i år. Skinkan är ungsbakad och smakar jättegott. Samtliga julklappar är inhandlade och inslagna. Rimmen väntar vi med tills i kväll, då det troligen blir en lott till uppesittarkvällen. Rimboken har vi köpt ifall vi kör fast.

Julen är väldigt speciell och jag hoppas att alla är snälla mot varandra och att ingen behöver fira den själv, om man inte vill.

På tal om TV så lär det nog bli några timmar i TV-soffan antar jag. Man brukar bli en riktig soffpotatis under julhelgerna. Äter, går och sätter sig, äter lite till och sen orkar man inte mer utan går och lägger sig. Det hade varit bättre att ge sig ut i friska luften istället, men det är nog bara något man pratar om, och inte blir av.

Jag kom underfund med varför man betalar tv-avgiften häromdagen. Det var när mina favoriter Larz-Kristerz vann i lördags. Mera sån TV! Och jag kom också underfund med varför man inte betalar tv-avgift – Att inte SVT tog med straffläggningen i Channel One cup utan visade en gammal repris av landet runt i stället. Man fick gå in på text-tv för att se resultatet. Märkligt.

Enda som fattas och jag hoppas att vi får (ilandsproblem kanske?) är en vit jul. Ingen riktig jul utan snö.

GOD JUL på er allesammans så ser jag fram emot några dagars välbehövlig ledighet...

Varsel...

Varsel haglar runt omkring oss i varenda by. Så även på mitt jobb. I kväll får vi veta vem som få gå/vara kvar hos oss på nattskiftet, bland annat. Jag har varit anställd i 2,5 år, men det är inget som säger att man sitter säkert för det.

Kanske blir det som ”Idolfinalerna”. Man får först veta att man hänger löst. Sen röstas det. Och alla anställda lyser upp himlen ovanför jobbet och stackestjärnor släcks varefter de blir uppsagda.

Vad gör man när man blir uppsagd? Ja, det har jag funderat på en del. Jag har utbildning (helt annat än vad jag gör idag), att luta tillbaka mig till. Men vill jag? Man kanske skulle sätta sig på skolbänken och bli ”lärd”? Då skulle jag ta körkort i alla bokstavskombinationer eller kanske läsa till något mer avancerat så man är alldeles nybakad och högutbildad när arbetsgivarna skriker efter arbetskraft igen? Man kanske skulle starta den där underklädesbutiken som jag drömt om i många år? Kanske inte det bästa läget att starta eget, men varför inte?

Jag funderar vidare under dagen, så får vi se vad som händer i kväll...

2 krockar på 2 dagar...

Sara + bilar = ingen bra kombination.
Jag skulle bara åka och lämna min far vid hans bil mitt ute i skogen i torsdags. Som ni kanske vet så var det halt och lite snö hade kommit under dagen och färden blev väldigt lugn och försiktig.

Precis innan jag kom ut på en större väg, så svängde det svagt, svagt höger. Men inte jag och bilen. Nä, i 35 km/h for jag rätt ut. Ishalka! Hann inte tänka nåt utan bara insåg att trädet vid vägkanten kunde bli målet. Pang! Jaha... Jag sträckte på mig för att se vad som hade hänt. Huven var uppfläkt så jag såg knappt över den. Skit också! Några väl valda, och inte så snälla, ord rann ur min min.

Ut ur bilen och såg att det hade visst tryckt in en hel del. Ja, här kan jag ju inte stå. Fick fäste i dikeskanten och backade försiktigt upp. Tittade mig omkring och insåg att det var det enda trädet utmed vägen. Resten var åkermark. Typiskt! Undra om jag kunde köra bilen hem? Det var lite mer än en halvmil hem. Jag provar, för här i mörkret vill jag inte stå.

Det mest dummaste av allt är ju att det inte var min bil heller. Sambon skulle göra helrenovering av min bil, så jag skulle få åka i hans nu i några dagar. Med gråten i halsen tog jag upp telefonen för att ringa och säga vad jag ställt till med.

När jag kom hem, så lyste han med ficklampan under bilen och sa "Det där går inte att laga!" Va, utbrast jag! Och blev ännu mer förbannad på mig själv och trodde att han skämtade med mig. Han fixar ju det mesta, så det borde väl gå och ordna till det här? Men rambenet var så pass intryckt, så nästa hem för hans nyinköpta vinterbil blir bilskroten. Så fruktansvärt retligt!

I fredags var vi på kalas i Gamleby. Eftersom varken min eller sambons bil var i kördugligt skick fick vi låna mor och fars bil. När vi körde hem framåt natten sprang ett rådjur rätt upp framför näsan på mig mellan Blackstad och Frödinge. Pang! Ut ur bilen, hela gänget, och leta efter djuret. Vi hittade det liggandes några meter från vägen och det hade inte fått lida länge, som tur var. På bilen fanns endast spår av rådjurshår.

Nu får jag nog gömma bilnycklarna och börja cykla...

Jag är omgiven av snälla personer. Det är jag glad över. De ställer alltid upp fast dom egentligen inte hinner eller kanske vill. Men man blir lite fundersam när man märker hur omgivningen utnyttjar snällheten. Var går gränsen egentligen?

Snabbt får bekanta/obekanta de här tankebubblorna över huvudet: ”Aha, där kan jag låna det” ”Där kan jag få hjälp” ”Oj har du en sådan, va bra, för det behövde jag” ”Kan du göra det åt mig”.

Jag tar för givet att man ska ställa upp för varandra, men någonstans går väl gränsen?
Särskilt irriterad blir jag när jag vet att folk lånar saker och sedan lämnar tillbaka det trasigt. Och låtsas som om ingenting har hänt.

Och när man redan är skyldig pengar för en annan tjänst/varor och har vett och sans till att komma tillbaka och be om ytterligare hjälp utan att ha betalat det förra?

Nästa gång, har jag lovat mig själv, att slå näven i bordet och säga ifrån på skarpen.

Startskottet för julhandeln har gått och årets julklapp blev ”en upplevelse”. Nu får alla tänka till vad en upplevelse är. Smidigare om det är en kaffebryggare, DVD-spelare eller något liknande. Men en upplevelse är ju egentligen inte så smidigt, särskilt när man som jag, inte har någon fantasi alls.

Vi har haft ”julklappsmöte” hemma vid köksbordet med min familj. Vad önskar sig alla och givetvis den ständiga kommentaren ”Vi köper inte för så mycket i år och vi borde ha en maxsumma”. Det är samma visa varje år och jag håller med. Visst, borde vi ha det. Men julklappar är ju så otroligt roligt. Hellre 10 st småsaker än 1 stor! Min far och bror var överens om att det skulle bli fritt hur mycket man skulle köpa för och när jag skrev ner deras önskelista förstod jag. Alla klappar översteg den summan vi pratade om.

Åter till årets julklapp som jag nu varit ute och hört mig för vad det kan vara för något. Pappa visste inte riktigt vad en upplevelse var för honom, men att det kanske handlade om bio eller spa? (Kan han ha hört det på radion, tro?). Sambon tyckte motorsport var en upplevelse och att man inte visste om det svängde vänster eller höger efter ett krön i 140 km/h. Jo, visst det kan vara en upplevelse, eller skrot? Svårt att köpa. Brorsan ville ha en hårdrocksfestivalbiljett, det skulle bli en upplevelse för honom. Kompisen tyckte att en helg med westernridning. Svägerskan tyckte att en spahelg skulle passa fint för henne. Arbetskamraterna räknade upp: Nyårsrevy, spa, slut på finanstjatet, resa och någon log och sa att ”Nähä du, det där håller jag för mig själv”.

För mig är nog en upplevelse en spahelg, där man kan koppla bort allt och bara bli ompysslad. Eller forsränning.. Eller helikopterflygning... Eller mata tigrar på Kolmården..
.

7 november 2008

Vinterförvaring

I dag skulle det ske. Klockan 08.30 öppnades dörrren till ladugården och in skulle dom nio ungdjuren som varit ute och sprungit hela sommaren. De hade blivit ordentligt feta och välmående.

På våren är det ett helt äventyr att få ut dom, rädda för allt och alla och man får nästan lyfta ut dom. De verkar glömma fort hur gott det färska gräset smakar.

Nu, tänkte vi, vill dom komma in i värmen och det skulle bli en lätt match. Av dom nio kvigorna är det en som vi kan kalla ”Greta”. Hon bestämmer över tjejgänget och inte ens tjuren i somras fick bestämma över flocken. Nä, hon är en riktig fighter och går hon in så kommer nog alla de andra på rad.

Lockandes med en massa kraftfoder i en hink lyckades ”Greta”, som för övrigt är en riktigt frän och stolt kossa, komma innanför dörrarna först. Hon gick lugnt in och ställde sig och fick en massa godsaker och hö när hon kom in innanför grindarna till foderbordet.

Sen var det ju dom andra... Sprang hej vilt mot hagen och skulle minsann inte in. Den äldre Gustavsson fick lägga benen på ryggen och försöka hindra.

Medans ”Greta” hade smaskat i sig det mesta som fanns inne i ladugården fick vi till slut in samtliga och stängde dörren. Puh! Då var alla inne i allafall. Nu ska vi bara få på dom halsband och binda fast dom. Visade sig inte vara så svårt och alla kossorna verkade njuta av innemiljön, höet, värmen och kraftfodret.

Nu får dom vänta till våren innan de får ut och springa som galningar igen...

3 november 2008

Kommer vi att tänka på miljön i framtiden?

Ja, det är frågan. Att tanka E85 ska enligt alla vara självklart och att köpa en dyr, ny miljöbil ska man göra. Försäljningen av miljöbilar ökade med 52% i oktober månad jämfört med andra månader. Allt kretsar kring miljön. Visst, det är jättebra och jag är inte emot det. Men frågan är...

I dag chockhöjs E85 priset med 90 öre/liter. Enligt bensinbolagen är det för dollarn (som vanligt) och att det från och med i dag har införts ”vinteretanol”. Denna vinteraktiga drivmedlet innehåller mer bensin än vad det gör i E85. (För att bilen ska vara mer lättstartad på vintern. ”SommarE85” innehåller 15% bensin) Undra vad miljösympatisörerna säger om det?

Det många inte vet är att etanolbilen drar cirka 40% mer drivmedel än en bensindriven bil. Nu visar det sig alltså att det är billigare att tanka bensin än E85.

Det är frågan om det är plånboken eller miljön som kommer att väljas bland svenska folket?

29 oktober 2008

Äntligen lördag...

Så låter det väl i var mans mun när helgen börjar närma sig. Men jag tänker nog kanske på en annan sak. Klockan 20.00 drar vi ur telefonjacket och bänkar oss framför burken.

Programmet som faller mig i smaken och just nu är så otroligt charmigt och underhållande... Kampen om Sveriges bästa dansband. Jag har alltid gillat musiken då man är en liten buggfantast och gammal tävlingsdansare.

Det här programmet går verkligen rakt in i svenska landsbygdens hjärtan och inget avsnitt får härmed missas.

Mina egentliga favoriter är inte med, men det gör inget. Heja Scotts och Lars Kristerz!

Det är som ”Idol 2008” för oss på landet...

2 oktober 2008

Tiden går fort...

Man har knappt hunnit plocka in utemöblerna och lugnat ner sig i höstmörkret förrän man sett det överallt. Julen. Det är faktiskt nästan tre månader kvar och mycket ska hinnas med innan dess. Tidningarna fylls med reklam om julshower, julbord och Jotexkatalogen är späckad med söta julgardiner.

Nä, för min del blir det vid första advent att man börjar tänka tanken, kanske... Men då finns det säkert inga platser kvar till julbordet eller någon gardinlängd över till mig.

Jag såg ett avsnitt av ”Sjukhuset” på TV häromdagen som fick mig att må riktigt illa. Det var en 29-årig tjej med anorexi som var med i programmet. Hon vägde bara 26 kg. Från och med nu är jag glad att jag är lite småfet och tänker ägna hela härliga hösten åt att äta upp mig...

23 september 2008

Tjejkväll...

Dags att lämna sambon hemma för en riktig tjejkväll. Kinnarps Arena som för kvällen hade utbytt hockeysvettlukt mot 2.500 olika parfymdofter och en hel hop med skaldjurslukt.

När vi kom dit fick vi en fördrink och fick ta följe efter en av alla manliga servitörer som visade oss till vårt bord. Tur att man hade ätit innan (fick tips om det) för att endast skaldjur till middag serverades, och det är inte mycket för mig, särskilt om man inte ens gillar sånt...

Det var herrarna Stenmark, Stormare och Hjelt som skulle förgylla kvällen för oss kvinnor, damer, tanter och tjejer. Men med bara en som kunde sjunga blev sångnumrerna inget vidare och komikern Henrik brukar vara rolig, men han hade nog glömt humorn hemma denna kväll och Peter var mest svettig hela kvällen.

Efter 1,5 timme rätt färglös föreställning drogs ridån ner. Äntligen slut! Men då klev bygglovskillen upp, iklädd linne och arbetsbyxor. Han skulle såga ved... (?). Låter egentligen rätt så skrattretande, men det var helt klart det bästa under kvällen. Inte en min gjorde han, utan bara sågade och sågade till en riktig festlåt och tjejerna längst fram bara skrek (inte jag, för jag satt för långt bak...). Fränaste numret i kväll och tack vare (eller på grund av) honom fick inte hela jippot sämsta betyget och vedsågaren var det enda jag minns från hela kvällen.

Hade jag vetat att det var en så ”larvig” föreställning hade jag nog inte bokat biljetterna, men det är lätt att vara klok i efterhand. Och, som någon sa, ”Nästan två timmars dåligt raggningsförsök helt i onödan” stämde rätt så bra in på kvällen.

Nästa år måste Zelmerlöv, Cans och Brolle vara med, annars stannar jag kvar på förfesten...

12 september 2008

Att det ska vara så krångligt…

För första gången i hela mitt 30+-iga liv har jag nu ringt 112.

Samtalet kopplades snabbt fram. Fick prata med en ”äldre” dam. Jag sa vad jag hette och vad jag hade för ärende och att jag ville ha en ambulans skickad. Givetvis, som jag förstår, ska hon fråga hur, var och när allt hänt.

Jag förklarade och hon sa emot mig och sa ”Hur kan du veta det?”.

Jo, det är så, sa jag.

”Ja, men är du riktigt säker? Och hur kan du vara så säker på att det är det?”.

Och hon ställde frågan till mig säkert 4 gånger. Min, till en början, milda och lugna ton började snabbt hetsa upp sig och personen ijämte mig stod och viftade med händerna och menade ju givetvis ”Lugna ner dig, Sara, bli inte förbannad nu”. Men man kan inte bli annat. Varför skulle jag annars ringa 112? Varför finns hon, tanten, där för mig? Jo, för att hjälpa oss och alla andra som ringer. Så enkelt så…

Hon tyckte att det var inte akut på något sätt och att jag skulle ringa ambulansbeställningscentralen i stället.

Och när får jag hjälp då?, svarade jag som började surna till ordentligt.

”Nja, under kvällen”.

– Under kvällen, halvskrek jag. Vi måste ha hjälp inom max en timme, personen i fråga ÄR i dåligt skick och kan inte vara hemma!

”Ja, ja” svarade damen i andra änden och sa att jag skulle ringa ambulandsbeställningscentralen nästa gång, men att hon nu larmat ambulansen.

Jag sa att jag har aldrig någonsin ringt er och det är inget man ringer bara för att det är roligt, men tackade artigt för mig och slängde på luren med en rejäl smäll.

Fy, vad maktlös man känner sig, och förbannad.

Det var nog hans sista dag innan semestern...

I dag var det dags att besiktiga kullens gröna golf nr 2. Färden gick tyvärr norröver denna gången till bilprovningen. Vi fick ta oss lite kaffe medan vi väntade (han ville nog inte ha kunderna att stå och titta på honom antagligen).

När vi kom ut från ”rastplatsen” hade han redan hunnit att lyfta upp bilen på lyften. Sambon såg en slang hängandes baktill och frågade lite försynt ”Är den lös”. ”Ja, svarade besiktningsmannen, handbromsen gick av när jag drog i handbromsen”. Vi stod som två frågetecken... Bägge (!!) handbromswirarna hade gått av!!! Jaha! Och hur hårt hade han dragit den egentligen? Handbromsen fungerade perfekt tidigare i garaget.

Han mumlade senare om att det var bläster på framrutan och den går inte heller igenom. Vi stod väl mest och tittade på honom och frågade: ”Var finns dom reporna i rutan” Han sa inget utan gick in och skulle skriva kvittot.

Två nya handbromswire har införskaffats och rutan har putsats ordentligt, så nu får vi åka in igen. Och vi åker inte till samma ställe igen, det kan vi lova. Vi hoppas verkligen att det var hans sista dag på jobbet innan semester, för han behöver nog vila och vara ifrån sitt arbete och kunderna en stund...

Snart kommer det alla pratar om...

Under hela våren (en del under hela hösten också) längtas det till det här. Det pratas, planeras in i minsta detalj och längtan är stor för många. Fast man trivs bra på jobbet så är det en speciell känsla som infinner sig de sista timmarna på torsdag morgon. Lugnet kommer och man känner sig rätt nöjd då man vet att man har allt framför sig.

Semestern!

Visst är det härligt att få sova så länge man vill, inte planera något utan tar dagen som den kommer. Det är semester det.

Under mina fyra veckors ledighet har jag inte planerat något större världsprojekt. Dålig planering innebär att man ”måste” vara på två rallytävlingar (semester var det ja...). Men man kan ju bara inte vara utan det som man tycker är roligt.

En resa till Göteborg i slutet av juli blir det då jag fick tag på Iron Maiden-biljetter och det ska verkligen bli en upplevelse.

Skara Sommarland står på önskelistan.

Inte helt omöjligt att det blir en repa i trädgården, men det får bli ifall jag absolut inte kan hitta på någonting annat.

Antar att de här fyra veckorna kommer att gå lika fort som fyra arbetsveckor, men jag ska försöka njuta så mycket det bara går!

Trevlig sommar på er alla och glöm inte myggstiftet!

...gör nog gott. Nu får även dom se hur man klarar sig utan kommunala medel. Antar att dom känner sig som oss utanför stan nu. Resenärerna får en liten inblick i hur det är att bo utanför storstan där man inte har bussar som tar en till arbetsplatsen/affären och dylikt. Utan att man måste använda den dyra bilen...

Har varit på semester på Kreta en vecka. En vecka som vi bara hade ett enda syfte med –Koppla av!!

Men efter 1,5 dag på stranden under parasoll började det dock klia i fingrarna och vi tyckte nog att det var dags att göra något annat. Kom på en dag försent att vi borde nog följt med den där bussresan ner till sydkusten där det var en fin och populär strand. Så här i efterhand var det nog tur vi missade den.

En bil hyrdes. Med kartan i högsta hugg skulle vi försöka oss på att hitta vägen dit ner själva. Tjejen i hotellreceptionen förklarade vägen och det lät väldigt enkelt. Det var ju bara 7 mil och det borde vi väl klara av. Första milen gick enligt planerna på vägar i civiliserat område och folk överallt.

Sen dök dom upp! De häftiga, smala och krokiga serpentinvägarna upp och ner över bergen. En sån utsikt vi hade! Helt underbart landskap och det var verkligen som på ett vykort. Och hon i receptionen som sa att denna var den största och rakaste vägen ner! Resan tog sin tid, men när vi väl kom ner till havet var det verkligen värt besväret! Några timmars avkoppling med sol och bad fick vi som grädde på moset. Vi var nog allt lite nyfikna på den andra ”jättekrokiga” vägen hem och vi bestämde oss för att ta den på hemvägen.

Att en väg kan vara så krokig är nästan helt ofattbart, det svängde även mellan kurvorna... På innern låg stora stenar som hade ramlat ner från bergväggen och andra sidan av bilen vågade man knappt titta. Hundratals meters stup rakt ner. Och inga räcken utmed ytterkanten. Det tog nästan 3 timmar att åka 7 mil. Åsnor/getter utmed och på hela vägen, som man fick stanna för och nästan gå ut och putta undan dom. Minneslundar för de som hade kört ihjäl sig kantade vägen i flera mil.

Tur vi hyrde bil, för att åka med en stor buss här hade nog varit riktigt ruskigt!

En upplevelse som jag aldrig kommer att glömma!

11 april 2008

5S och rent hus

På jobbet har vi fått beröm för vår välgenomförda 5S och 5S-presidenten från ett land långt bort landar snart på jobbet en sommardag för att inspektera det hela. Det putsas och fejas 3 gånger om dagen i 5 dagar. Det är verkligen rent och snygg och minsta lilla skitiga finger som kommer och sätter sitt avtryck på maskinen blir man upprörd över. Det är kul när det är ordning och reda, men det får inte gå till överdrift.

På onsdagar sitter man och tittar på ”Rent hus” och får kväljningar när man ser hur folk har det hemma. Kan inte fatta hur man kan leva under sådana äckliga förhållanden som en del har visat upp. Hade jag haft det så, hade ALDRIG någonsin någon kommit innanför dörren. Till råga på allt så passar det så bra in på middagstiden hemma. Vi sitter och vräker i oss massa gott samtidigt som städtanterna hittar avföringsbakterier på tandborstarna. Hrrm..

Varken det ena eller det andra är väl jag. På jobbet är det annorlunda, då kommer ju någon efter mig som ska tycka det är roligt att komma till en ren och snygg arbetsplats. Hemma har jag väl aldrig städat ihjäl mig, precis och det är märkligt för det finns alltid någonting annat som är roligare att göra. Fast det ser ju inte ut som i hushållen i tv-programmet, det lovar jag.

Nä, lite skit rensar magen. Fast ibland är det bra om det kommer någon, då blir golven inte bara dammsugade utan också moppade och ibland får jag för mig att putsa fönstrerna. Det är säkert andra som har mer ont av det än jag, men som sagt, det finns roligare saker att göra...

28 mars 2008

Om man gjort något brottsligt...

...hamnar man i fängelse. Är det inte meningen att det ska vara ett straff?

Häromdagen var det diskussioner på radion om att interner anmält personalen på deras avdelning för att de beslagtagit deras mobiltelefoner och datorer. Skälet var att brott planerats och genomförts via dessa.

Klart att dom inte ska få ha kommunikation med omvärlden om dom planerar/utför brott. Det ska vara stengolv, hård madrass att ligga på, hål i golvet som dom kan utföra sina behov och billig mat. Nä, dom bor inte på hotell och det ska kännas att avtjäna sitt straff. Heja dom anstalter som står på sig!

Det har även varit diskussioner om ”gemensamhetstid”. Då dyker dramapedagoger upp, man har övningar och man får ”umgås” tillsammans med de andra.

Tyvärr är det bara att inse att fångar har det bättre än våra ensamma och/eller gamla i samhället...

10 mars 2008

En helg i Värmland...

...kanske inte låter så upplyftande, men ack vad roligt! De som inte varit där under den helgen borde åka dit! Ska upplevas på plats: Svenska VM-rallyt

Torsdag kväll ger vi oss iväg kl 23.30. Färden går till Tenhult där vi hämtar upp minibuss + 2 rallytokar till. Åker vidare till Tranås och hämtar resten av gänget. Jag hade sovit länge efter nattarbetet på torsdagen så jag sa att jag kunde köra. De andra skulle sova. Sova ja... Det pladdrades på utav bara den hela vägen upp (värre än symöte, jag lovar) och strax efter Karlstad tystnade gänget bak i bussen. Vi hade nog slagit in fel GPS-nummer för den visade att vi skulle åt helt fel. Typiskt. Men vi visste ungefär vart vi skulle och man måste ju chansa lite. Vi skulle vara publikvärdar på sträcka 2 på fredagen och samling var vid starten kl 05.00. Gäsp! Vi var där kvart i och hittade våra värmlänningar som vi skulle hjälpa. Första bil skulle inte vara på sträckan förrän vid 09.00. Kändes som en hel evighet i mörkret. Vi passade på att göra upp eld, fika, börja grilla korv och en och annan försökte få lite sömn på sin jägarväska. När tävlingen väl var i gång gick dagen oerhört fort.

Vi hade bokat boende på ett vandrarhem i ett litet samhälle nära Forshaga. Sömnen infann sig hos mig strax efter vi lämnat sträckan så man visste knappt var man var när man slog upp ögonen på en parkeringsplats.
En välförtjänt stor pizza och en kall öl blev det på enda pizzerian i stan och när man väl kommit tillbaka till vandrarhemmet var man så trött att ögonen bara föll ihop. Märktes att man varit uppe länge, länge...

Dag 2 började tidigt med packning och städning av boendet. Dividerande om vilken sträcka vi skulle åka och kika på fortsatte även i bussen upp mot Karlstad. En vink kom till mig att de eventuellt skulle stryka den sydligaste biten på grund av plusgrader, så vi chansade på en publikplats längre norrut för säkerhets skull. Kö in till sträckan och med de däcken på minibussen ska vi nog vara glada för att vi kom så långt som vi gjorde. Det är ju så, det finns alltid en parkeringsplats längst fram, oavsett hur det ser ut. Ut kommer vi alltid på nåt sätt, resonerade vi, och körde ner bussen halvvägs ner i diket.
Vi kom fram till sträckan några sekunder innan första tävlingsbil kom, så det var minsann på det berömda. Vi stannade kvar på samma ställe hela dagen, då VM-förarna skulle köra den två gånger. En stor besvikelse lade sig över värmlandsskogarna när vi fick höra på radion att de beslutat att SM-förarna fick vända och åka hem igen, utan att starta tävlingen på grund av vädret. Man rår inte över det, men det var nog det vi sett fram emot också givetvis. Nu blev det allt lite segt, det är egentligen bara de tio första som är häftigt att se.

Vi rullade hem på eftermiddagen till Småland igen. Kanske något besvikna i och med vädret och att det var nog inte riktigt som vi var vana vid samt att vi hade nog velat se hemmahoppen tävla bland dom stora pojkarna, vilket dom nu inte fick. Härligt gäng man är med iallafall, skoj, bus och inte tyst en minut. Det har tidigare bestämts att Svenska rallyt bara ska gå varannat år, så nu får man vänta till 2010.

27 februari 2008

Inte alltid lätt att vara funktionär...

...fick vi erfara i lördags. Skulle för första gången ta in entré till folkracetävlingen. Vi stod ute vid vägen och vid publikparkeringen. Vi fick höra alla världens dummaste förklaringar till varför publiken inte skulle parkera på anvisad plats och varför de inte skulle betala entré.

Ett äldre par kom körandes i sin Volvo och de bolmade rejält i bilen och man kunde knappt se dom i dimman när dom vevade ner rutan. Dom skulle minsann åka ända in till banan med sin bil ”för gubben har hjärtproblem” och orkade inte ”gå en meter”. (Sluta röka kanske vore en idé?)

En kille i 35-års åldern frågade om vi hade pensionärsrabatt. Pensionärsrabatt skrattade vi, ja skulle du gå in på den då menar du? svarade vi med ett leende på läpparna. Ja, det klart, ska jag bevisa, och började rota i sin jacka efter något. Det kostar 50:- även för dig sa vi bestämt och det var slutdiskuterat.

En del smög helt oberörda från parkeringen och utmed skogsdungen och in mot folkracebanan när vi stod och tittade på. Hade man varit duktig på att springa hade jag gjort det. Fräckt av dom!

Någon skulle inte betala för att de skulle bara ”in och lämna kläde till sin förare”. Ett program, som ingick i entrén, skulle dom ha ändå. Jag förklarade att er kille där inne har garanterat en startlista till er. In lufsade gubbarna med en liten tunn kasse som knappt kunde innehålla en t-shirt. Och vad skulle han med den en sån här kall dag? Nä, ljuga oss rakt upp i ansiktet går bra!

Många oerhört dumma och skrattretande påstående fick man stå ut med och jag fick mig en tankeställare. Som publikvärd/entréfunktionär sätter man oftast dom som inte är intresserad av motorsporten, kanske en ung kille/tjej ”som blivit över” och inte har någonting annat att göra. Dom kan ju givetvis inte säga ifrån! Jag har ändrat uppfattning – nästa gång får Atletklubbens stora och starka killar ta jobbet!

9 januari 2008

Familjen ”Ligist” Gustavsson

Efter en trevlig danskväll var brorsan och hämtade oss på Gisleparken härom lördagen. På hemvägen pratade om hur allt hade varit, hur gott vi ätit osv osv. Det var nog någon som somnade till i baksätet strax innan vi skulle anlända hemma, men de skulle snart vakna till. Klockan närmade sig halv tre på natten.

När vi kom till Stenvadet och skulle svänga höger in på grusvägen var vägen en bit bort vid avfarten mot Skillingaryd och ner mot E4:an blockerad av fyra polisbilar. Alla i bilen vaknade till och undrade om det hänt en olycka. Där hade jag i alla fall inte sett röken av en polisbil och nu stod där fyra stycken och hade blåljus på. Brorsan blinkade och svängde höger strax innan dom.

Han vände sig om och såg hur de började springa mot sina bilar. Dom vill nog att vi ska stanna, sa han. Asch, menar vi på, vi ska ju bara hem. Men! Mycket riktigt! Två polisbilar med blåljus for efter oss in på grusvägen. Riktigt pinsamt! Vi stannade och mitt framför grannens uppfart springer dom ur sina bilar och fram till vår (fortfarande blåljus på). Brorsan vänder sig om till dom i baksätet och viskar: Ni har väl bältet på er? Njaeee”, svarar dom och fumlar med var sitt bälte.

– Hur står det till här då, frågar en väldigt ung polis (säkert duktig aspirant som antagligen väntade på att få haffa riktiga skurkar)
– Jodå, sa brorsan, vi är på väg hem.
– Körkort vill vi se och blåsa ska du få göra, sa polisen bestämt.
Brorsan blåste, körkortet kollades och allt var grönt.
– Jaha, fortsatte den unge polismannen medan blåljusen från den andra bilen fortfarande lyste upp hela skogen, ni har väl bältet på er i bilen? Ett rungande ja hördes i hela bilen.
– Då får vi önska er en fortsatt trevlig kväll och gonatt, sa farbror Haffa och stängde igen dörren.
Vi hann nog inte mer än att starta bilen förrän vi brast ut i gapskratt.

Dom trodde nog att vi var riktiga körkortslösa ligister som skulle smita alkoholpåverkade genom skogen med stulen bil för att slippa razzian.

Men, som sagt, vi skulle ju bara hem och sova...