Kvinnodag...

Möten med människor, kvinnor, nästan lika fantastiskt varje gång, alla dessa kvinnor som har förtroende, för mig, för vården. Alla ger de mig delar av sina liv, små bitar, stora bitar, svåra bitar och alla måste förvaltas. Låter väl stöddigt kanske, men jag ser det som gåvor, för genom att få del av andra människors livshistoria kan jag få nya erfarenheter, växa. Och utan allt detta hade jag inte varit den jag är idag. Jag tycker att det är en häftig tanke, att vi kan vara varandras livsmiljöer. På gott och ont...

Så vad skulle jag skriva om en dag som denna om inte kvinnor?
Detta fantastiska släkte, som överlever de mest horribla situationer världen över, trots sämre villkor, trots sämre status, trots sämre förutsättningar. Än vad? Måttstocken förstås...

Mina tankar kretsar kring vad vi förknippar med att vara kvinna sett ur ett lite mer globalt perspektiv. Jag har haft förmånen att under många år genom mitt yrke få möta kvinnor från stora delar världen. Och min insikt är att likheterna mellan oss är större än skillnaderna. Vi föder barn på samma sätt, vi delar glädje och sorg som just kvinnor på liknande sätt och vi har ganska liknande förväntningar på oss. Vi ska vara vårdande, ömsinta, tystlåtna, snälla, duktiga, anpassa oss och inte göra så mycket väsen av oss för då anses vi besvärliga.

Vi lever i en ojämställd och patriarkal värld, vårt egna land inte undantaget, sen må mätningar visa hur fina siffror som helst. Jämställdhet handlar inte mest om lika lön för lika arbete, vem som hämtar och lämnar mest på dagis eller delad föräldraledighet även om det naturligtvis är bra att kvinnor och män delar på arbetet. Jämställdhet handlar om attityder, om att bli lika värderade utifrån mänskliga egenskaper och inte utifrån kön. Ojämställdhet handlar om bristande respekt, djupt rotade fördomar och traditioner, socialt, etniskt och religiöst. Kvinnor uppfostras världen över till att inte ta plats.

Alltså är det där vi måste börja. Våga ta mera plats. Våga strunta i vad som förväntas av oss ”bara” för att vi är kvinnor. ”Flickor slåss inte”...hur många av oss har inte hört det? Samtidigt som små pojkars buffar och knuffar mot flickor ursäktas med att ”han tycker egentligen om dig, han vet bara inte hur han ska visa det”....Och vem ska lära honom? Kommer han att kunna ta till sig ett mjukare (kvinnligare) sätt att visa känslor på? Eller blir det en konflikt mellan hans egen förväntan på vad det innebär att vara man? Hur ser hans manliga förebild ut?
Och hur kommer det sig att män hellre blir överkörda av tåget än misstänks för att vara homosexuella?

När kvinnor försöker göra karriär på arbetsmarknaden är det manliga egenskaper som är eftersträvansvärda, men jag har aldrig hört talas om en man som medvetet gått in för att utveckla sina kvinnliga egenskaper för att bli chef....

Bara några saker av allt....
Den största och djupaste kränkningen av kvinnor är könsstympningen. Det skulle kunna bli stoff till alldeles egen blogg någon gång.
Men just nu skulle jag önska att fler satte sig i in vad detta innebär och att fler protesterar. Om tillräckligt många öppnar munnen så kanske den samlade protesten ekar tillräckligt högt och kraftfullt för att denna misshandel ska upphöra.

Susanna

(inlagt 8/3 2010)

Kaneldamerna

Så går en dag ifrån vår tid och kommer inte mer. Och var blev den av? Vad har jag använt den till? Tja...Rent praktiskt...Skrivit ut recept, gett råd i telefon, tagit cellprover, tröstat, lugnat, skrivit journaler, försökt ge kunskap så mycket som möjligt, bara för att jag tror att ju mer man vet ju mindre rädd blir man för det som är nytt och okänt.

Alla dessa kvinnor. Från jordens alla hörn. Nästan...
Varje dag möter jag någon av dem, var och en med sin speciella livshistoria. Så lika och ändå så olika. Korta, långa, smala, tjocka, unga, gamla, svarta, vita, gula...
De fängslar mig med sina livsöden, så långt från vår trygga svenska vardag att vi inte kan föreställa oss det liv de har levt. Och därför gör vi (jag) också en massa tabbar, vi glömmer att de inte har samma kunskaper som vi själva. Vi tar en massa saker för givna, här i vår trygga ankdamm.

”Du får en tid på torsdag kl. 15.00. Går det bra, kan du vara här då? Förstår du vad jag säger?”
Jag skriver min lilla lapp till henne, och kvinnan framför mig nickar, upprepar snällt det jag sagt.
Men inte kommer hon... Jo, dagen efter... kl. 11.00...
”Inga tåg,” säger hon och skakar uppgivet på huvudet.

Så småningom förstår jag, hon har aldrig gått i skolan i sitt hemland, kan inte läsa och skriva på sitt eget modersmål, hur ska hon då kunna förstå svenska? Ännu mindre kunna klockan, veta hur hon själv ser ut inuti och förstå att spiralen bara är ett par centimeter, fastän man av kartongens storlek att döma kan tro att den passar en häst...

Och det är i vårt land, vårt hörn av världen som tiden är så viktig, herregud vad spelar några timmar hit eller dit för roll när man inte ens vet om man får mat i kväll?
Otaliga kvinnor har jag mött genom åren, från Vietnam, Kina, Filippinerna, Somalia, Irak, forna Jugoslavien, Estland, Lettland, Ryssland. Många har flytt undan krig, somliga har tvingats lämna barn och man kvar, har ingen kontakt med dem, vet inte om de lever eller är döda. De kommer från länder där kvinnor inte har någon ställning alls i samhället, annat än den som maka och mor. Underordnade sina fäder och senare sina män. Omskurna är de flesta från Afrika, med allt vad det innebär. Och ingen vågar låta bli därför att det handlar om socialt tryck, en byarnas gruppgemenskap som kvinnorna utesluts ifrån om de inte omskärs. Då har de inga som helst utsikter att bli gifta, deras enda möjlighet till försörjning.

Kvinnosynen i många länder innebär att mannen allena bestämmer, hon får inte jobba, inte lära sig svenska och hon får de pengar han ger henne och måste redovisa varje öre. Att göra henne gravid är ibland ett sätt att hålla kontroll och hon har ingenting att säga till om, preventivmedel är ofta inte ens tillåtna. Många gånger är mannen med som tolk när hon besöker oss och det händer att han avvisar professionella tolkar...Brukar beställa dem i alla fall, annars har kanske inte kvinnan en chans att komma till tals. Ber mannen vänta utanför.... Talar om att det är rutin att kvinnan får tala ensam med doktorn eller barnmorskan...Och så får man hoppas att tolken verkligen beter sig som ett proffs, översätter allt kvinnan säger...

Asiatiska kvinnor är populära hos svenska män. Det berör mig ibland illa...
Förutfattade meningar? Nej, påstår jag, en form av dold trafficking...
Kvinnorna är helt under männens kontroll, blir sällan inlemmade i det svenska samhället och den torftiga svenska hon lär sig är den som mannen lär henne. Ibland med ord som hon aldrig skulle ta i sin mun om hon visste vad de betydde...Men kvinnan uttalar dem därför att hon inte vet något annat ord, inte förstår att de sorterar under benämningen ”fula ord, vulgära ord, äckliga ord”... Uppför hon sig inte som han vill så hotas hon av att bli utbytt, skickad tillbaka...Ofta till en omöjlig situation i hemlandet...

Med åren har jag lärt mig mer och mer och någonting som slagit mig är att de ofta har en gemenskap som vi svenska kvinnor saknar. Mitt förnuft säger mig i och för sig att vi kanske också skulle ha den sortens gemenskap om vi hamnade i främmande land, inte kunde språket och inte visste något om våra rättigheter. Men ändå...Det finns en sorts värdighet och stolthet, mest har jag nog tänkt på det bland de afrikanska kvinnorna, trots deras utsatta situation. Fotsida dräkter, slöjor och huvudbonader, inte mycket man ser av dem egentligen, men ofta med så vackra underkläder, spetsprydda, broderade. Och så har de en speciell hållning och en speciell doft, man känner den på långt håll, långt innan man sett dem. En exotisk blandning av kanel och någon rökelse som jag inte vet namnet på. Så därför kallar jag dem kaneldamerna...

Susanna

(inlagt 5/3 2010)

Spillror...

....människospillror... Jag har mött två senaste dagarna. Den första var en jag kände förr...men inte längre...Och hon kände definitivt inte igen mig. Rösten var mig bekant, men ändå inte. Hade mycket lägre oktav, lät som någon som talade ur djupet av sitt innersta. Kanske gjorde hon det också, där hon stapplade fram på vingliga ben. Sluddriga var orden...Och jag tänkte: Vad har livet gjort med dig? Vad är det som gör att somliga inte orkar med utan flyr in i sjukdom, alkhohol, droger, tycka synd om mig -syndrom?
”Sekundär sjukdomsvinst” heter det på ”fint” språk...

Får somliga tyngre bördor än andra? Är det så? Eller är vi så olika rustade bara? Att somliga klarar av livets vedermödor bättre än andra? Och vad är det som avgör? Är livet orättvist? Kan det någonsin bli rättvist? Är det något att sträva efter?
Kanske blir livssmärtan hos en del människor så svår att de aldrig orkar ta sig ur...jag vet inte, bara spekulerar och funderar...

Jag gjorde en snabb visit på ”bolaget” i fredags. Utanför sitter de, på några bänkar, skrålar gör de, sjunger, pratar högljutt. Har alltid skrämt mig lite. För att de är så oberäkneliga, (tror jag) vet aldrig vad de hittar på. Ibland har ilskan ingen grund, den bara drabbar. Vem som helst tycks det. Brukar alltid hålla mig på lite avstånd från de där bänkarna men det händer ju att de ropar.
”Skaru ha en öl?”
Jag brukar låtsas som om jag inte hör och så går jag lite fortare...ifall...

På gågatan utanför Nordea såg jag henne, spillra nummer två. Hon såg ut som om hon stigit direkt upp från graven. Fick mig att tänka på boken jag läste i höstas, ”Hanteringen av odöda”. Overklig, inte särskilt välskriven, men ändå skrämmande.

Hon hade byxor som hängde vid knäna, håret hade inte sett en kam på länge, en glugg i överkäken skvallrade om att tandläkarbesök inte var särskilt prioriterade. Och hon hade dessutom en krycka vid sin högra sida.
Hur jag visste att hon var en ”sån”?
Det visste jag inte, förrän hon plötsligt stod framför mig i kön på systemet. Alla tankarna hade jag redan tänkt, när jag mötte henne utanför på gatan, utan att veta vart hon var på väg. Fick dem bara bekräftade kan man säga...Vem sa nåt om fördomar?
Och framför mig utspelar sig en scen som jag innerligt hoppas slippa uppleva...
Hon ”ur graven” ursäktar sig sluddrande med att ölen som finns i väskan är köpta någon annanstans.

Expediten nickar lite men säger inget varpå hon ”ur graven” grötigt upprepar samma sak.
Och expediten tittar allvarligt på henne under tystnad. Vinkar sedan med ena handen åt någon i butiken. Kön står stilla, trampar otåligt. Det dröjer några minuter, sedan dyker en man upp samtidigt som expediten plockar ölen från varubandet åt sidan. Mannen säger stillsamt:
” Jag tror att du har fått tillräckligt för idag”.
Hon ”ur graven” säger:
”Vasaru?”
Mannen upprepar sina ord, långsammare, med mera eftertryck.
Hon ”ur graven” protesterar inte, linkar långsamt iväg på sin krycka, iväg till de väntande kompisarna på bänken utanför. Säkert finns det en öl över till henne, säkert är det någon som ”förbarmar” sig över henne för att hon ska slippa känna sig utanför...Bekräftelse, i vilken form som helst, bara den finns där...

Så är det min tur.
Expediten möter tydligt och klart mina ögon. Ler vänligt. Jag langar upp mitt vin på bandet, betalar med mitt kort.
Och vad är det som gör att hon bemöter mig så annorlunda? Hon kan ju faktiskt inte veta om jag också har problem. Jag kanske bara är bättre på att dölja det. Bakom fina kläder, välvårdat yttre, välskötta tänder...betalkort...
Att ingenting är som det ser ut att vara får vi ju rätt ofta belägg för, inte minst senaste tiden med bl.a en polischef som låtsas bry sig om kvinnor men istället köper sex av dem, utnyttjar dem...

Susanna

(inlagt 3/3 2010)

Medvetandegörare...

Fredag... och jag äääälskar fredagar. Det är en märklig dag. Den första med plusgrader denna snörika och kalla vinter. Blöta vägbanor, rännilar av vatten överallt, smältande smutsgrå snö, sörjd av ingen, och en sol som stundtals letar sig fram genom molnen. Glömd är förra helgens kyla när vi skottade tak för glatta livet och bar hem vatten i dunkar pga en trasig ledning som gjorde oss i Bor vattenlösa i nästan två dygn.

Jag har ärende in till jobbet trots att jag egentligen är ledig. Ska hämta ett papper som behöver kopieras och skickas denna dag. Drabbas av akut minnesförlust... Lyckas glömma var jag lagt det och hinner också låsa in nycklarna på fel ställe innan jag återfår minnet...
Tre onödiga spring i trapporna innan ordningen är återställd. Och det är när jag är på väg hem, tjugo minuter försenad, som jag möter henne...i trappan förstås, var annars?

Henne som jag egentligen känner väl men inte träffat på några år.
”Men heej,” säger hon, ”va kul å se dej, är du tillbaka i ”huset” igen?”
På det måste jag svara ja, visst är jag, kvinnoklinikens mottagning.
Det är härligt, gillar det här stället, gillar mitt jobb och mina arbetskamrater. Tänk så privilegierad jag är som får jobba med det jag älskar, tillsammans med dem jag älskar.

”Vad gör du själv nuförtiden?”

Och vi står där och pratar, på var sin sida trappräcket, hon på väg upp, jag på väg ner. Utbyter tankar, minns du och minns du, vi jobbade ju fackligt ihop för länge sen...Men...
Det märkliga är att jag inte kommer ihåg vad hon heter...kommer mig inte för att fråga, pinsamt, hon tycks känna mig så väl...Dagens andra minnesförlust och jag börjar undra om jag möjligen har drabbats av Alzheimer...eller om det ”bara” är åldern.
Och jag fascineras av det faktum att man kan prata intimt med någon utan att komma ihåg namnet. Jag ”känner” henne, men jag minns inte vad hon heter...

Handlar, mat och Winnerbäcks nya, att avnjutas med ett glas vin, snabbis in på ”bolaget”, möter en ”spillra”... Får bli en alldeles egen blogg, har mött fler denna vecka. Livet är sååå märkligt...

Hemma...
På min altan står en kasse, en sån där fin presentkasse med ett kort som sticker upp ur någonting. En bok upptäcker jag vid närmare betraktande. Och inte vilken bok som helst. Min underbara svärdotter som alltid tycks veta var jag ”är”.
”Kvinnornas svarta bok”. En antologi om kvinnors villkor i världen idag.
”Till Dig”, står det på kortet, ”tänkte att det var något för dig”.
Hur kunde hon veta att jag behövde den precis nu? Att den passar som hand i handske för det projekt jag aldrig släppt?

Hon är en av mina medvetandegörare, trots sina unga år är hon en av de klokaste jag mött. Eftertänksamt klok, kärleksfullt spontan, följer sitt hjärta. Klokhet och visdom har definitivt inte med ålder att göra har jag lärt mig. Inser att medvetandegörare är en gåva i mitt liv .
Jag har förbannat min förmåga att engagera mig mer än en gång. Samtidigt som jag vet att det är en av mina styrkor. Tycker ibland att det bara åsamkar mig smärta, kostar mer än det smakar...

Men för de där stunderna när tankar möter tankar, klättrar uppåt, byggs av två människor och förankras i en oändlig rymd kan jag leva. De stunderna är min feedback, det som får mig att öppna mig uppåt, fortsätta att känna livsglädje och ger det där härliga pirret i magen som det är att leva. Och det är de intensivaste relationerna som åstadkommer mest. För det är i skuggan av dem som jag funderar, blir tydlig inför mig själv, det är i skuggan av en annan människas beteende som jag förstår hur jag själv fungerar. Tror varenda gång att jag har mött dem tidigare, i ett annat liv, en annan tid... Nu får vi chansen igen, reda ut, älska... Och relationen fortsätter där den slutade sist...

Hur skulle tillvaron se ut om vi inte mätte den och vägde den? I tid, i göranden? Om vi struntade i allt det där, skulle inte allt vara evigt då?

Försöker acceptera att jag nog är född med förmågan att älska, djupt och intensivt, engagera mig, speciellt i dem som öppnar mina dörrar inåt. Dem älskar jag hela livet, oavsett hur de beter sig, det är lite konstigt kanske...men det är det de ÄR och inte det de GÖR som jag älskar... Människor ÄR alltid det de är, gör så gott de kan. Utifrån sina kunskaper och erfarenheter. Mer kan man inte begära.

Nu ska jag göra fredagsmys för mina nära och kära...Och så ska jag ringa och tacka min underbara svärdotter för en underbar bok..

Susanna

26/2 2010 (inlagt 27/2 2010)

Valår....

Ja, här är jag....
Med den allra första bloggen i detta forum. Det tog några dagar att komma till skott, för vad skulle den handla om?
Inte så att jag saknar uppslag, snarare har jag svårt att välja. Och om inte annat gives kan det ju alltid handla om vädret... Jo, för vädret är ett sådant där ämne som man kan prata med alla människor om. Extrema vädersituationer för människor samman. Visst kan man väl räkna vår vinter till en sådan? Inte en plusgrad sedan långt bort i början av december, inget slask och blask, inga vägar med isiga sörja. Bara mjuk och len gnistrande snö, lätt att skotta....
Jag har njutit av att bylsa på mig, plagg efter plagg, varma tröjor, halsdukar, tjocka vantar och till och med av mina fula stövlar när jag tagit min dagliga vals med snöskyffeln. Illrosa är de. Stövlarna alltså. Eskimåmodell. Varma och fullkomligt underbara att ha när man skottar snö. Men jag går inte bort till affären i dem...

Det är valår i år. Ja, inte bara politiska val för nu ska vi välja vårdcentral. Fast det hör väl till politiken det också. Jag har inte valt ännu men jag blev påmind idag när ”firmatidningen” låg i brevlådan. Och i ”Dagens Medicin” på jobbet fanns det också information för att inte tala om all annan i övriga media.

Men vad innebär det egentligen i praktiken? Att välja vårdcentral? Vilket scenario har man tänkt sig av detta val? Kommer vården att bli tryggare? Säkrare? Blir den mera tillgänglig? Lättare att komma fram på telefon? Slipper vi alla dessa snudd på digitala röster som säger åt en att knappa in den och den siffran och som kan göra en smått galen för att man måste upprepa meddelandet gång på gång för att man inte hör? Kommer man att få prata med människor nu? Ha samma doktor?

Det ska bli spännande att se vart det leder och det blir också intressant att ta del av den utvärdering som väl måste följa om några år. Blev det billigare? Blev patienterna nöjdare?
Jag menar naturligtvis inte att vården är dålig, men inget är ju någonsin så bra att det inte kan bli bättre...
Och mina tankar vandrar iväg till min barndoms husdoktor. Provinsialläkaren. Han som gjorde hembesök. Satt på sängkanten med ett kallt stetoskop som han värmde i handen innan han satte det mot min febriga varma rygg. Hosta, sa han. Andas, sa han sen. Jag lydde förstås snällt.
Jag var ett halsflussbarn så emellanåt var de där besöken ganska täta. Någon spatel att hålla undan tungan med kan jag inte minnas att han hade när han tittade i halsen. Mamma brukade få hämta en vanlig matsked och efteråt sa han åt henne att diska den noga i hett vatten för halsfluss kunde smitta. Och efter titten i halsen och lyssnandet på lungor och hjärta nickade han, liksom bekräftande. Undersökningen och diagnosen var klar och ur den stora bruna läkarväskan plockade han upp receptblock och några doser penicillin att ta tills vi kunde lösa ut receptet på apoteket.
Var det enklare förr?

Susanna