Källeliden 12
Oskar Magnusson ”Kalka-Magnusson” från Uljeshult byggde fastigheten. En tid i början av 70-talet bedrev Tofteryds församling tillsammans med friförsamlingarna i
Skillingaryd en förskola här. Till hösten bodde familjen Stern och Dagmar Orre i fastigheten som också har adress Trädgårdsgatan 2.
TILL SIDANS TOPP

Källeliden 1 - Elghammars
Södra Järnvägsgatan 2
Ingegerd Elghammars hus - Mattaffären – Miljöhallen (Habo)
Huset har tidigare varit prästgård i Tofteryd och flyttades troligen till Skillingaryd 1887.
Frans Gustaf Svensson f. 31 oktober 1856, kallades i allmänhet för källarmästare Svensson.
Hustrun, Anna Lovisa Håkansson, var född i Barkeryd.
I en mindre gårdsbyggnad hade källaremästare Svensson tillverkning av dricka.
Där arbetade sonen Gösta (Gustav) Svensson och svågern Hendel Håkansson, tidvis även Nils-Gustav Bengtsson.
En tid, troligen under 40-talet, var f.d. handlaren Carl Oskar Widén ägare till fastigheten. Han flyttade från Skillingaryd till Värnamo 1959.I fastigheten har funnits stall och lagerlokal,
David Andersson hade garage här.
Kristina (Titti) Mörks speceriaffär,
Här startade Anton Magnusson sin cykelverkstad.
Dessutom har här funnits en bilfirma som sålde bilar av märket Ford.
C. A. Petterssons Charkuteriaffär, som 1910 flyttades till Storgatan 10.
Anna Kvists Modeaffär
Systrarna Ahlgrens Sybehörsaffär.
Mjölkaffär på 1940-talet
Allan Janssons möbeltillverkning
David Anderssons El-tillbehör
Helmer Haraldssons nederlag av svagdricka
Gustav Elghammar ägde också fastigheten några år efter 1959, men överlät den senare till sonen Lennart.
Omkring 1970-71 eldhärjades fastigheten varefter den revs och ersattes men ett nytt hus på samma plats.
1973 flyttade Lennart och Ingegerd in i det nya huset. Även detta blev delvis brandskadat 1990.
Många kända skillingarydsbor har varit hyresgäster i fastigheten såsom David Thulin, J.A. Karlsson, Hendel Håkansson, Gustaf Andersson, Leopold Levstic, Albert Johansson, Ingvar Ahlin, -- Sturedahl, --Lindström, Tojvor, Sofia , familjen Pajnik, Pohorenko, Maria och två flickor från Blekinge.
TILL SIDANS TOPP

Källeliden 9
Huset byggdes 1910 av stationstjänsteman Axel Bengtsson. Sedan bodde Justina och Anton Krivohlavek här. Nya ägare blev barnbarnen Sören och Jonny Kuzmic.. 2002 köptes huset av Krister och Li Oscarsson.
TILL SIDANS TOPP

Enar Skillius om Källelia
Artikel ur Värnamo Nyheter 1982
”På ömse sidor om Källelias egentliga början låg tre byggnader med tillhörande gårdshus och brygghus och stall. Såvitt jag vet, ägdes hela komplexet på sin tid av en Oskar Bengtsson. Han drev specerihandel i den äldre byggnaden norr omvägen, herrekipering i det yngre huset söder om vägen och tillverkade dessutom vagnar i en smedja uppåt Byslättshållet, en driftig man med andra ord. I någon av mina mest avlägsna hjärnvindlingar finns en minnesbild av en rundhyllt; skrattande man med cigarr. Omständigheterna kring minnet är borta, men denna bild, påstår min minnesdator, föreställer Oskar Bengtsson. Bäst som han levde så dog han, och antagligen kom döden snabbt och lite dramatiskt eftersom det finns ett stänk av dramatik kring den minnesnotisen.
Han efterlämnade syskonbarn, Eneström vid namn. Gustav Eneström skull väl sköta firman, och det gick kanske inte så bra. Därom vet jag inte; i en gosses värld var han intressant huvudsakligen som ägare och förare av en motorcykel och då utstyrd med alla den tidens skinntillbehör plus imponerande glasögon
Butiker och hus övertogs i början av 1920-talet av firman Boberg & Bengtsson, snart driven av enbart Albin Bengtsson, som flyttade speceributiken söder om gatan. I den norra fastigheten drog på sin tid välkände cykelmakaren Anton Magnusson in. Hans son Bertil har tagit över det gamla huset och flyttat det ett stycke och lär av lätt insedda skäl inte riva den fastigheten i brådrasket.

Det tredje huset innehöll bostäder och ett kafé. Det var åkerbornas stamlokus i den mån de kostade på sig en kopp kaffe vid sina skillingarydsbesök. Kaféet drevs av en liten rundhyllt dam som hette Lena Jansson. Kaféets skylt var en attraktion för nejdens ”illbattiga” små gossar vintertid, ty om man slängde en snöboll eller två så att det dundrade bra i plåten kom
Fröken Lena ofelbart ut farande för att huta åt syndarna.

Längre upp i backen låg Ljungbergs komplex av rödmålade hus, som innehöll målarverkstäder och magasin och annat. Nivåskillnaderna mellan dalgropen och Källelia gjorde att andra våningen låg i stort sett i nivå med vägen. På en liten brygga mellan en husgavel och vägen rullades de färdigmålade vagnarna ut i världen, vanliga ”liggfjäravagnar”, landåer och wurstar och vad de hette allt. Ju konstigare namnen var, dess finare var åkdonen. Skräckinjagande i sin prakt var likvagnarna i svart och silver med korsprydd baldakin och förhängen med fransar och snoddar; även en liten gosse kände en kall hand kring hjärtat när ett sådant dödens åkdon rullade ut i de levandes värld, ty döden bodde mitt ibland oss och hade ännu ej blivit en angelägenhet för institutioner och begravningen ännu inte ett diskret
Bestyr för en finkänslig entreprenör. Därom mera kanske en annan gång.

I den lilla stugan längst ner i hålet bodde Erik i Källedal med familj. Han ansvarade för en del av ortens trafik, ty han var åkare hos Oscar Ljungbergh och sågs befara gator och vägar bittida och sent i alla väder. Om någon kunde göra skäl för benämningen ”du gode och trogne tjänare”, så var det helt visst denne lille man med den buckliga hatten och det långa förskinnet.

Vid Källelias flaskhals och nejdens höjdpunkt hade skräddare Kaleb Johansson bokstavligen byggt sitt hus på hälleberget. Den bergknalle huset byggts på sprängdes bort litet i taget allt eftersom vägen krävde mer rum. Här var nålsögat för timmerforor och kolryssar och massavedslass, och situationen blev inte bättre av de källsprång ur berget som gett Källelia dess namn. Vintertiden åstadkom de ett pattsar av svallis, höst och vår gjorde de vägen till ett moras, från vilket mer än en fick gå galoschlös.

Och med det var Källelias huskomplex slut; det som låg ovanför -stationskarl Axel Bengtssons, Malmqvistens och Ljungblads räknades inte. Det var förstan så att säga eller det oförfalskade bondland som bredde ut sig där villorna nu ligger tätt.
Och nu är allt eller nästan allt, som hörde Källelia till borta eller skall strax vara borta. Ingen har väl något emot att Valdshultsvägen blir en bredare och säkrare gata. Och Källelias kåkar kommer väl också att saknas av få. De erbjöd inte just någon skönhetssyner. Dock hade Källelia egenskaper värda att minnas och att högakta. Den hade sin alldeles egna särart till skillnad från det utslätade och identitetslösa som är nutidens förbannelse. Också i Skillingaryds Källelia var i all sin skröplighet ett monument över en tid då Sverige och Småland började förvandlas . De som inte drog till Amerika flyttade till de små järnvägsstationerna, samhällen grundades, välstånd tändes och släcktes, men ett släcktes aldrig sedan: hoppet om den bättre utvecklingen. Folk lyfte sig och sin bygd i håret. De som byggde och levde och handlade och vandrade vid Källelia var med om lyftet.”

Enar Skillius
TILL SIDANS TOPP