Inlagt 2 november 2022

Fram på höstkanten varje år samlades årligen sju edsvurna män på lämpligt näringsställe i Värnamo för att utse vinnarna av tidningen Värnamo Nyheters guldmedaljör i idrott.
Men hösten 1960 skedde ett trendbrott: för första gången ingick en kvinna i juryn.
Vanligtvis försvarade Vaggeryds SOK:s blivande ordförande Sven Lövdahl färgerna för de norra delarna av tidningens spridningsområde. Men den här gången anmälde han förhinder och skickade istället sin hustru May. Hon var pionjär som idrottskvinna i Vaggeryd och väl meriterad ledare..
Och tro det eller ej. När vinnaren av guldmedaljen 1960 presenterades hade den för första gången sedan utmärkelsen instiftades 1945 tilldelats en idrottspersonlighet som var bosatt utanför Värnamo stad och som dessutom var kvinna, Eivi Zakrisson.

Eivi skolades tillsammans med fyra bröder hemma i Bodafors OK, fortsatte karriären i Bredaryds SOK men tävlade på hösten 1960 för Reftele OK och hade samma år tagit sitt fjärde senior DM-guld i orientering. Det skulle bli ytterligare en drös DM-tecken men då i annan klubbfärg.

• 1961 till VSOK

Detta med Eivi Zakrissons framgångar var förstås en nagel i ögat för Vaggeryds SOK:s damer som Greta Fredriksson, May Lövdahl och Eva Thorell-Eliasson i spetsen dominerade småländsk damorientering sedan ett årtionde tillbaka. Men något fattades för att uppnå absolut svensk elitklass.
Hur är det nu man säger, "If you can´t beat them, join them”. Från och med tävlingsåret 1961 representerade Eivi Zakrisson nämligen Vaggeryds Skid- och Orienteringsklubb, som därmed under lång tid blev fullständigt oslagbart i småländsk damorientering och som med nyförvärvet Eivi hade en damtrupp av absolut svensk toppklass. Den hegemonin överlevde långt in på 1970-talet med Eivi Zakrisson som ankare.

Eivis brorson Rolf Fredriksson antyder att hans far Lars kan ha haft ett ord med i laget när Eivis familj, som från och med 1955 även omfattade sonen Tomas, år 1961 flyttade till Vaggeryd. Lars var ju politiker i Vaggeryd och kan som sådan ha haft ett ord med i laget när Eivis make Melker fick arbete som lärare på realskolan i Vaggeryd. Därmed föll en rad pusselbitar på plats för Vaggeryds SOK.

• En brytningstid

Eivi Zakrisson kom till Vaggeryd när orienteringen upplevde en brytningstid. De gamla generalstabskartorna i skala 1:100 000 var på väg att fasas ut och ersattes av specialkartor för orientering. Därmed eliminerades slumpen som avgörande faktor när resultatlistorna skulle spikas.
Det ledde till i sin tur till att konkurrensen skärptes och det lönade sig därmed också att träna hårdare. Eivi, som enligt tidens sed var hemmafru, utnyttjade detta faktum. Hon beskrev i Värnamo Nyheter i september 1969 under rubriken "Eivi Zakrisson blygsam /hemmafru som orienterar" hur det var:
"Eva Zakrisson berättade också att detta med träning är något ganska nytt”, skrev VN. "Förr tränade man nästan aldrig. Det var bara att ställa upp i en tävling och springa”. Fyra gånger i veckan tränar Eivi Zakrisson. Tack vare att hon bor i utkanten av Vaggeryd (på Götaforsvägen vid kvarnen, vår anmärkning) behöver hon bara byta om till träningsoverall och springa ut. Träningstiden varierar . Ibland springer hon en runda i skogen på cirka 30 minuter, nästa gång kanske hon håller på en timme…Dessutom springer hon varje vecka en träningstävling.

Träningsmöjligheterna förbättrades ytterligare när Vaggeryds SOK 1961 öppnade ortens första elljusbana. Den var en kilometer lång, sträckte sig runt Höga Bränna och var som gjord för stenhård intervallträning.

• Landslagslöpare

Eivi Zakrisson etablerade sig under den första halvan av 1960-talet som en i en grupp landslagslöpare där Ulla Lindqvist var det stora affischnamnet som landets första verkliga orienteringsstjärna bland damerna.
I VSOK.s färger sprang Eivi 1961 först till sig en fjärdeplats på SM, dryga minuten från bronsmedaljen, för att några veckor senare slåss om segern vid damernas SM-stafett. På slutsträcken rådde Eivi dock inte på Friskus-Var bergs avslutare Evy Garsell, men ett SM-silver blev det tillsammans med Yvonne Ljung och Eva Thorell.
I det segrande Friskus-laget ingick för övrigt tre systrar, bland dem Bernice Antonsson som senare slog sig ned i Ålaryd och tävlade för ortsklubbarna SFK och VSOK

Boxningen var stor i Vaggeryd i slutet på 1930-talet och tio år framåt. Men i slutet på 40-talet tog allt slut och boxningen betraktades som stendöd i Vaggeryd under ett halvt sekel. Men det var innan Oliver Flodin trädde in i ringen. 

Oliver är 26 år och har efter 200 boxningsmatcher belönas med svenska och nordiska mästerskapstitlar för både juniorer och seniorer, en rad landskampsuppdrag och en början på karriär som yrkesboxare. Hans hedersplats i Hall of fame är självklar eftersom han vid 26-års ålder uppnått framgångar som Erik Bengtsson, Thore Steen och de andra boxningshjältarna från förr inte ens kunde mer än drömma om.

Den minnesgode känner förstås till hans väg fram till elitnivån. Oliver var en brådmogen yngling. Redan som fyraåring började han med taekwondo och vid åtta års ålder hade han som den yngste i landet tagit svart bälte i denna disciplin..
Men det var ont om träningskompisar i Olivers ålder. Efter att dessutom ha prövat en rad andra idrotter som fotboll, bandy valde han att testa boxning.

Karriären startade i Jönköping hos BK Ringen som nioåring och med dispens för att få tävla.. Men efter en tids pendlande dit tog hans pappa och tränare Sören Andersson initiativet till att starta klubben Muay Thai i Vaggeryd.

Sören har också varit en målmedveten tränare genom åren. Hans uppfattning om träning, och på den linjen har han uppenbarligen fått de båda sönerna med sig, är att boxare från anda länder må ha bättre förutsättningar på nästan alla plan, men förberedelserna ska det å andra sidan inte handla om. Det var en återkommande syn i Vaggeryd att se Sörens båda söner, lillebror Felix hade nu även han startat en boxningskarriär, på tidig löptur före skolan.

På skrivare av dessa rader gjorde det eviga nötandet uppför de tvärbranta backarna vid Friluftsgården stort intryck och skapade respekt.
Den imponerade och hårda träningsdisciplinen gav resultat.

2011 blev Oliver svensk ungdomsmästare och kvalade in till ungdoms-EM. Där inledde han med att i 60 kilosklassen eliminera polacken Patrik Runowski med 9–6 innan han fick respass av ryssen Anton Bernat med 6–8.

Belöningen? En ungdomslandskamp mot Danmark förlades till Vaggeryd där Oliver vann den avgörande matchen i 70-kilosklassen mot Mohammed Al-Jawabreh och ordnade en svensk 8–6-triumf. Som sig bör fick han speakern Olof Johanssons hedespris.

2013 hade Oliver vid 17 års ålder ökast träningsdosen till mellan 10 och 13 pass i veckan, eller 576 träningar på ett år. För en 17-åring var det förstås oerhört mycket.
Men det gav resultat. Han fick starta vid junior-EM och den 25 mars 2013 blev han i Århus i Danmark nordisk ungdomsmästare genom att vinna finalen i 69 kg över norrmannen Martin Larsen med siffrorna 15–9.

En månad senare kunde han 17-åring titulera sig svensk mästare för seniorer. Det hade dessförinnan inte hänt på 30 år att en junior blivit svensk seniormästare. SM gick i Karlstad där han manövrerade ut rutinerade Simon Henriksson från Ystad med 21–12 och korades på kuppen till turneringens bäste boxare.

I maj visade han upp sig för publiken hemma i Vaggeryd. Det var i landskampen för seniorer mot England i Fenix 2 multihall. Oliver vann över den engelske ungdomsmästaren Bobby Begg och Sverige vann landskampen med 6–5 inför 400 åskådare.

Ett år senare, i maj 2014, var det meningen att han återigen skulle ha landskampboxats hemma i Vaggeryd när Italien kom på besök. Men till publikens stora besvikelse blev affischnamnet sjuk i sista stund. Kanske var det därför som Italien till slut vann med 5–4?

• 260 resdagar

2015–16 blev ett annat hektiskt år med 260 resdagar, inte så förvånande att frånvaron från studierna på Fenix-gymnasiet blev 80 procent…
I januari 2015 landskampboxade bröderna Flodin tillsammans (Felix i en ungdomslandskamp) mot Italien i Jönköping. Revanschen skrevs med siffrorna 6–3 och bröderna vann båda sina matcher.
I SM valde Oliver att tävla i mellanvikt 75 kilo och hamnade därmed i tävlingarnas getingbo och slutligen en final där Leon Chartoi från Hammarby dock blev för svår.

Nu skruvades satsningen upp inför OS i Rio de Janeiro. Det blev boxning på heltid tack vare ett stöd från SOK (Svenska olympiska kommittén) . Satsningen omfattade bland att ett OS-läger i Argentina innan året avslutades i november och december i vinnande god stil
Först vann Oliver i november Golden Glove-turneringen i Serbien. I finalen mötte han Mohamed Valid Said från Egypten. I kvartsfinalen hade han besegrat Mitja Disic, Slovenien och i semi slog han Jashid Nazari, Norge.
Dagarna före jul boxades han i landskampen mot Finland i Helsingfors (5–5) där Oliver vann över rutinerade hemmaboxaren Anti Hietala med 3–0.

• Stora förväntningar

Förväntningarna var stora inför 2016. Våren 2016 erövrade han nästa mästarbälte. Vid tävlingarna som officiellt avgjordes i Göteborg med i realiteten i Ale blev Oliver, inför ögonen på den gamle OS-hjälten, gammal idol, den tidigare olympiske boxaren Shadrach Odhiambo. nordisk mästare i weltervikt 69 kilo. Men inte nog med det.Oliver utsågs också till turneringens bäste men också mars månads bäste herrboxare i landet.

Direkt efter finalen bar det av till ett tufft träningsläger i Italien, en mil utanför huvudstaden Rom. Men i OS-kvalet i i Samsün Turkiet räckte han inte till mot stenhårde Alban Beqiri från Albanien som vann med 3–0. Kanske handlade det om en reaktion efter en hårt skruvad uppladdningen? Han kunde inte göra sig riktigt rättvisa och led av kramper i magen. Dessutom måste ena handen röntgas.
Men det fanns ytterligare en möjlighet att ordna OS-biljetten. Den chansen hade han i det sista och avgörande världskvalet i Baku i Azerbadjan i juni 2016. Där fanns fem OS-biljetter i 69 kilo att slåss om. Det började bra i Baku. Oliver vann sin inledande match i OS-kvalet mot Abel Justiniano Mina, Ecuador.
Han tog hem första ronden men Mina kom tillbaka starkt i andra då Oliver åkte på en räkning. Olivers bättre kondition tog ut sin rätt då han fick Mina mot repen större delen av sista ronden. Segern skrevs med domarrösterna 2–1. Men olägligt nog började en axelskada nu göra sig påmind i mötet med ungraren Balasz Bacskai och han föll med siffrorna 0–3. Ungraren tog sig sedermera till Rio men för Oliver släcktes OS-drömmarna.
Uppenbarligen hade det tuffa programmet med magproblem och andra skador i ett späckat program blev för mycket. Frågan var hur han nu skulle gå vidare.

• Blev proffs

Efter avslutande 3–0-seger mot malmöboxaren Alla Mallan i Jönköping i 100.e matchen skrev han med kontrakt med tyska stallet Sauerland som är Europas största proffsstall inom boxning. Kontraktet omfattade fem matcher om året.

• Debut som proffsboxare

Proffsdebuten för den nu 21-årige Oliver Flodin skedde i en fullsatt Solnahall i Stockholm våren 2017 mot ungraren Richard Hegyi. Segern där följdes av ännu en poängvinst, nu över Pavel Hryshkavets i Sport- och kongresscentret i Schwerin i Tyskland.
Den 21 april 2018 tog han sig an vitryssen Aliaksandr Dzemka i en gala i Sundsvall. Det blev seger för Oliver som vann alla fyra ronderna.
I juni 2018 åkte Oliver åter till Tyskland och tog fjärde raka poängsegern. För motståndet stod georgiern Nikoloz Gvajava. Georgierns resultatlista innehöll tio vinster (varav sju på knockout), elva förluster och två oavgjorda. Oliver tog kommandot från början men valde att spara på krutet i sin första match över sex ronder. Det finns tre viktiga ingredienser för en boxare och det handlar och räckvidd, uthållighet och smartness och Oliver visade prov på alla tre och tog sin fjärde raka seger som proffs. Domarsiffrorna skrevs till 3–0, två av domarna hade samtliga sex ronder till Oliver och den tredje hade Oliver som segrare med 4–2 i ronder.
Men nästa match, hans femte dröjde till 19 januari 2019, Efter många månaders väntan och flera inställda matcher gick han i mellanvikt. 75 kilo på en gala i Struer i Danmark gå upp mot dansken Abdul Khattab med 13 segrar på 15 matcher på meritlistan. Oliver förlorade den jämna matchen på poäng.
Den 20 april 2019 gick han sin senaste match i tävlingen Bulldog Fight Night i Göteborg. Oliver besegrade Nodar Tskhovrebadze från Georgien. Det var ett enhälligt domslut.
– Matchen gick i nya postholellet med stöd av hela Blåvitklacken. Det var riktigt kul och jag vann ju trots att jag hade ont i höften, berättar han.
Men där började eländet. Och då talar vi inte om pandemin,
– Första höftoperationen skedde ett halvår senare men jag hann inte bli frisk innan den andra höften började strula. Nu har jag opererats i höften tre gånger men har kunnat börja träna igen.
Men det är inte fråga om klassisk löpträning på vägar och i backar längre. Två pass om dagen för överkroppen är ransonen för tillfället.

• Boxning igen...

Kontraktet med det tyska profitabelt Sauerland är brutet eftersom tyskarna ansåg att proffsboxningen, åtminstone för tillfället inte har någon framtid i Sverige.
Oliver har använt pausen under skadeuppehållet till att utbilda sig till PT, personlig tränare.
Men det hindrar honom inte från att fortsätta att boxas när han är fulltränad igen,
– Framtiden? Ingen idé att stressa och få bakslag, fram på senvintern kan det möjligen bli tal om att boxas igen.

Kåre Boberg

Den 11 mars 2022 fyllde Göran Lindblad, Vrigstad, välkänd landslagsman i fotboll mot Danmark 1956 90 år. Detta är en hyllning till denne hedersman och hans kometkarriär som i Waggeryds IK:s vita töja på 80 otroliga dagar bar honom från från de pittoreska små arenorna i Smålandsserien division II till svenska A-landslaget och nationalarenan Råsunda.

Vi skrev den 4 augusti 1956. Industrisemestern var över och nu stundade arbetsamma dagar efter den loja semesterledigheten. Genom det pastorala västgötska landskapet rullade en gul turistbuss från Vaggeryd, med skylten Abonnerad över vindrutan, västerut med destination Trollhättan väg till seriepremiären i division II Västra Götaland.
I bussen satt Göran Lindblad.

Anade Göran och hans lagkamrater vad som var på gång? Kanske eftersom det fanns många goda tecken att skåda i skyn. Återkomsten till tvåan år 1955 efter 12 år hade resulterat i nytt kontrakt på våren 1956 för Waggeryds IK, trots att laget stora stjärna Sven ”Gliet” Eliasson hade missat större den av vårsäsongen 1956 med en knäskada. Men nu var ”Gliet” tillbaka, spelsugen och stark.

Ända sedan Lennart Doolk hade flyttat till Helsingborg 1953 hade anfallsspelet för WIK dock inte tänt på samtliga cylindrar. Men nu var det problemet åtgärdat med ett lovande nyförvärv. Den 24-årige Göran Lindblad hade knutits till WIK när hans moderklubb Vrigstads IF hade bestämt sig för att pausa fotbollen.

När buss efter matchen vände hem mot Vaggeryd var Göran efter två fullträffar redan något av en kändis i fotboll-Sverige. Det var så hans 80 dagar långa resa från obemärkthet till kändisskap startade.

I tävlingsdebuten för WIK, en DM-match mot division III-laget IFK Värnamo några dagar tidigare sköt Göran tre mål på Finnvedsvallen när gästerna, utan ”Gliet” vann med 7–0.

I kvartsfinalen väntade Östers IF. Stig Svensson och hans mannar höll till i trean och hade bevisligen en del att lära: 10–0 slutade matchen och Göran Lindblad sköt ytterligare tre mål.
Men det handlade ju om ”småhandlare” som Öster och IFK Värnamo. Högre krav ställdes: Med Gunnar Gren tillbaka i svensk fotboll lovande västra Götalandstvåan just den här säongen 1956–57 att bli något alldeles extra, en verklig ”Supertvåa”. Publiksiffrorna från den följande säsongen skulle mycket riktigt göra en majoritet av vår tids allsvenska lag gröna av avund!

Förväntan triggade intresset. Publiken verkade inte kunna få nog, trots att seriespelet ännu inte hade inletts. När WIK åkte till Jönköping för semifinal i DM kom över 2 000 till Stadsparksvallen – returen i Vaggeryd som Göran Lindblad avgjorde med två mål drog över 3 000 personer!

På Edsborg Trollhättan såg 3 044 åskådare WIK vinna seriepremiären med 4-0 och Göran Lindblad blev tvåmålskytt och publikfavorit. JP:s sportchef Bertil Möllerström fanns på plats och blev helt begeistrad.
”Waggeryds IK har sannerligen gjort ett fynd när Göran Lindblad värvades. Grabben går fram med stormsteg och sköt två mycket vackra mål, det andra och Waggeryds sista efter en jättesnygg raid”.

Men Trollhättan var en sak; dög han mot de allra bästa? Svaret kom när Elsborg, som siktade mot allsvenskan, kom till Vaggeryd den 9 augusti 1956. 3 500 personer, bland dem UK-basen Putte Kock, såg Göran utjämna Elfsborgs ledningsmål och spika slutsiffrorna 1-1.

Sedan rullade det bara på:
12/8 WIK - Kinna 5–2. Ett mål av Göran. Publik: 1 462.
15/8 Husqvarna - WIK 0–2. Ett mål av Göran. Publik: 4 000.
19/8 WIK - Skara 5–0. Två mål av Göran. Publik: 4 095.
26/8 Oddevold - WIK 1–3 . Ett mål av Göran. Publik:7 021.
2/9 WIK - Fässberg 5–2. Publik: 2 400.
9/9 Norrby - WIK 2–3. Publik:7 108.
23/9 WIK - J-Södra 3–2. Ett mål av Göran. Publik:6 890 ( i verkligheten 7.300)
29/9 Örgryte - WIK 0-4. Två mål av Göran. Publik: 25 146.
7/!0 WIK - Örgryte 1–6. Publik:9 460 officiellt, i realiteten 12 000.
14/10 J-Södra - WIK 2–1. Ett mål av Göran. Publik: 7 515.
21/10 Sverige - Danmark 1–1 . Mål för Sverige: Henry Thillberg, Danmark: J-P Hansen. Publik: 37 000.
3/11 WIK - Halmia 3–1. Publik: 1 200.

De tolv målen på de tolv första seriematcherna väckte enorm uppmärksamhet. Det är en sak att de lokala journalisterna som Möllerström på JP, Lennart Halldorf på Smålands Allehanda och Gustav Kapellner på Smålands Folkblad var lindrigt talat entusiastiska. Men alla instämde. Såväl Putte Kock , som var lagledare för landslaget, som Gunnar Gren jämförde till exempel Lindblad med självaste Nisse Liedholm.

Putte Kock hade stora problem. Efter att blågult havererade mot Norge på Ullevaal i Oslo i september blev det stor förändringar i laget när Danmark väntade på Råsunda den 21 oktober. UK gav inte bara ”Gliet”Eliasson utan även Göran Lindblad och Lennart Nilsson chansen, en händelse som är inskriven i den svenska fotbollshistorien.

Historien om den förödmjukelse som Göran Lindblad sedan utsattes för när han av landslagstränaren Joseph ”Pepi” Stroh beordrades fejka en skada (endast skadade spelare fick bytas) har blivit fotbollshistoria som ständigt berättas i olika media. I Jesper Högströms bok om det svenska landslagets 100 är det endast denna händelse som fått plats i historieskrivningen av tiden mellan VM-kvalet 1954 och VM 1958.

Både ”Putte” Kock och ”Pepi ” Stroh fick sparken men Göran Lindblad fick trots det inte återupprättelse, trots att han enligt många ansåg att han var klar bäst av de tre WIK-spelarna och rimligen borde tagits ut till den senare inställda bortalandskampen mot Ungern. Men det var väl så att han låg närmast till hands att offras eftersom övriga spelare i kedjan hade försänkningar i landslagets uttagningskommitté. När Göran dessutom i omklädningsrummet efter matchen berättade sanningen om ”skadan” för den församlade journalistkåren, samtidigt som Putte Kock i ett annat hörn gav sin version var det inte att undra på att det kom att skrivas spaltmil om vad som hänt.

För Göran Lindblad gick fotbollslivet vidare. Bevakningen och tacklingarna blev allt hårdare i takt med att motståndarnas lärde sig hur WIK spelade.

Med Sven Eliasson och Göran Lindblad på plan var WIK dock en ett helt annat lag än utan de två nyckelspelarna. Den knäskada Göran ådrog sig på Lövåsvallen i Billingsfors i maj 1960 blev förödande för Göran Lindblad och för WIK. Utan Göran ramlade WIK ur andradivisionen och han spelade heller inte mer i WIK-tröjan. Det comebackförsök han gjorde i J-Södras 1961 var fruktlöst. Knät höll inte för påfrestningarna.

Det blev av en ren slump så att vi träffades på dagen 65 år efter landskampen mot Danmark i Görans och makan Eivors vackra villa i Vrigstad. I tre timmar samtalade vi runt kaffebordet, men inte så mycket om fotboll som man hade kunnat tro. Fotboll är viktigt, men trots allt inte hela världen.

Görans är tveklöst starkt präglad av sin uppväxtmiljö. Föräldrarna var lantbrukare och pingstvänner men lät inte religionen hindra sonens idrottsutövning. Än i dag känner Göran stor tacksamhet mot föräldrarna som gav honom möjlighet att utveckla sina intressen, vilket inte var en självklarhet för 70 år sedan. Ödmjukheten från hemmet har han burit med sig genom hela livet.

Uppväxtmljön gjorde det dessutom lätt för honom att acklimatisera sig i WIK där flera spelare hade liknande bakgrund. ”Gliet” Eliassons föräldrar och syskon var medlemmar i Svenska Missionsförbundet och mittfältaren Lennart Nilssons pappa Reinhold var kyrkvaktmästare med hela familjen engagerad i det kyrkliga arbetet.

Göran drog som fotbollspelare fördel av sin gedigna idrottsbakgrund som gav honom spänst, tajming och löpstyrka. Friidrotten var vid sidan av fotbollen ett stort intresse. Seriematcherna i fri idrott på idylliska idrottsplatser runt om på det småländska höglandet minns han med stor värme, liksom mästerskap, som Landsbygdsmästerskapen. Bland annat tävlade han i friidrott på sin blivande hemmaarena Vaggeryds Idrottsplats.

På 100 meter klockades Göran för 11,5, han hoppade 185 (i kalifornisk rullstil) i höjd och hoppade 6,11 i längd. Allt som resultat av ren och oförfalskad idrottslig glädje. Märk väl på primitiva banor och utan stöd av kompetenta tränare.

90 årsdagen firade Göran på främmande ort tillsammans med makan Eivor, barn och barnbarn.

Kåre Boberg

Skillingaryds IS har så här långt haft ett enda fotbollsproffs och det är Michael ”Micke” Svensson, på hemmaplan ofta kallad Pillo. När SIS firade 100 år med en familjedag fanns han naturligtvis på plats på Movalla för att skänka en tröja från sin tid som proffs engelska Southampton.

För ett år sedan intervjuade vi Micke till en artikel i SIS almanacka 2022. Då hade precis fotbollstvåan avslutats och Mickes nuvarande klubb Vinberg hamnade på nedflyttningsplats.
– Segt men det finns en ljus framtid ändå, sa Micke.
I år blev Vinberg ett topplag i trean, till slut trea och var alltså nära en kvalplats uppåt. Laholm vann denna serie med Halmia som tvåa.

Micke är heltidsanställd i klubben som finns utanför Halmstad. Han tränar A-laget och har även en rad andra arbetsuppgifter. Klubben har många lovande spelare och Micke tror att man ska lyckas bra framöver.

Micke är född 1975 och höll på med en rad idrotter som badminton, skidåkning och fotboll. Han minns ledare som exempelvis Bernt Hansson, Erland Claesson, Christer Ullemark och Roger Wilsson. Ishockey blev det inte:
– Morfar ville att jag skulle börja träna men jag sprang ut med skridskorna så det blev inget för mig, säger Micke.

Debuten i A-laget i fotboll kom som 15-åring med Ralf ”Ralle” Brännström från Vaggeryd som tränare.

Så småningom fick IFK Värnamo upp ögonen för Micke som faktiskt inte var någon jättestor lysande stjärna. Från IFK såg man ändå hans stora kvaliteter. Det blev några fina år i Värnamo och sedan spel i allsvenska Halmstad med bland annat SM-guld. 2001 fick han vid fotbollsgalan fick ta emot priset Sveriges bäste fotbollsback.

Det hann bli 25 landskamper men skador stoppade så småningom karriären.
Micke hann ändå med några fina år som proffs i franska ligan och i engelska ligaklubben Southampton.
Southamptons manager Gordon Strachan gav sina scouter i uppdrag att söka en ny mittback och det var Skillingarydssonen blickarna föll på.
.
– Man är ju uppväxt med Premier League så det kändes mycket bra när jag fick höra på att de var intresserade av mig. Jag reste över, träffade dem och allt kändes rätt, noterar Micke.
Mest minnesvärt var nog FA-cupfinalen mot Arsenal det första året i Southampton.

Efter skadefylld år återvände familjen julen 2009 till Sverige och närmare bestämt till Halmstad. Här blev han assisterande tränare och lyckades faktiskt komma tillbaka som spelare. Sedan blev han tränare för Halmstad BK 19-årslag och har nu i flera år varit anställd av Vinbergs IF. Där är han nu klubbchef och tränare,

Skillingarydsbygden ligger honom fortfarande varmt om hjärtat då föräldrarna bor här plus att han har en del vänner från ungdomsåren som han fortfarande träffar då och då.

Han har lovat att komma till utdelningen av Skivaryds Hall of fame och han har förberett dagen med att ta med sig fotbollsskor, tröjor och lite annat som han donerar till idrottsmuseet.

Per Bunnstad

Johanna har 8 SM medaljer, 4 guld, 2 silver och 2 brons. Det största måste var guld i falling target individuellt 2016. Även landskamperna mot Finland 2017 och 2018 där det blev totat 5 guld (ett individuellt och 4 i lag) är en höjdpunkt att minnas. Falling target är skjutning med luft- eller kolsyrepistol mot självmarkerande mål (fallmål) på tio meters avstånd

Annika har 12 SM-medaljer: 3 guld, 3 silver och 6 brons.
–Det häftigaste var när jag och Michaela tog lagguld i sittande skytte tillsammans. Bronset i ståskytte står också högt rankat.

Michaela noterade 5 svenska rekord i grundomgångar och 2 finalrekord.

– Måste också säga att ha en idrott tillsammans i familjen är oerhört berikande. Vi har tillsammans upplevt både medgång och motgång. Att åka land och rike runt har tagit mycket av vår tid men det har också gjort vår familj tajtare även om vi nu bor långt ifrån varandra så har vi vår närhet tillsammans och älskar att träffas och bara umgås. Och det är detta som är det underbara med skytte att man kan utöva och tävla både som ung och gammal. Jag är oerhört glad och tacksam att vi hittade luftgevärsskyttet, säger Annika.

Per Bunnstad

Nummer  3 i raden av Skivaryds Hall of fame 2022 är Kent Claesson född 1971 i Skillingaryd. I åttaårsåldern började Kent träna i Skillingaryds FK men upp till 13–14-årsåldern spelade han också en hel del fotboll i Skillingaryds IS.
Han märkte tidigt att han inte var särskild snabb men desto mer uthållig. Han åkte gärna skidor och sprang också en del. Det var först när han började på gymnasiet som han började träna friidrott och framgångarna kom snabbt.

Karriären är kantad av segrar och inte minst hans insatser i finnkamperna. Kent har sju SM-guld: 5 000 meter 1997–99, Halvmarathon 1996, Marathon 2006–07 samt fyra kilometer terränglöpning i lag 2005. Han har även sju silver och två brons. Till detta kan läggas sju guld på Inomhus-SM 3 000 meter 1991, 1993, 1994, 1996, 1997, 2000 och 2001. Han satte svenskt rekord inomhus på 3 000 meter med tiden 7.48,44 1997. Det stod sig till 2020.

5 000 meter var hans stora distans med 13.31,54 som personligt rekord. Fast frågan är om han inte vara ännu bättre på 3 000 meter men det är en distans som löps sällan.

Kent gjorde elva landskamper varav åtta finnkamper. Samtliga på 5 000 meter plus att han 1996 dubblerade och även sprang 1 500 meter. Utöver detta har han sju inomhuslandskamper.

Bland hans bästa minne märks Finnkampen och inte minst den 1996 i Helsingfors.  Det var en kamp in på mållinjen Kent och Samuli Vasala emellan. Hans bästa minne.

– Det var i Helsingfors 1996. Jag och Samuli Vasala spurtade om segern och jag lyckades vinna med 15 hundradelar på 13.52. Det var härligt att kunna tysta den finska publiken!
Året efter på Stockholms Stadion möttes de igen och då var det ännu tuffare.
– Men då vann Vasala med två hundradels sekund.
1998 möttes de för tredje året i rad och Vasala vann då med sju sekunder med Kent som tvåa. 1999 och 2000 vann Kent igen men då var inte Vasala med. Svenska rekordet på 3000 meter inomhus tillhör också höjdpunkten i karriären

Kent fortsatte i många år och visade framtakterna på Marathon.

Efter avslutad tränarutbildning på Gymnastik- och Idrottshögskolan blev Kent anställd som tränare i Spårvägen. Först var det på halvtid men snart på heltid. Det är en syssla som han haft i kring 20 år. Spårvägen är en av Sveriges allra främsta friidrottsklubbar och Kent är numera huvudtränare med extra stort ansvar för medeldistans och långdistans.

Han har ett par gånger haft med sig sin klubb i Skillingaryd där man stannat till inför lag-SM. Moa Hjelmer och Daniel Ståhl är ett par av dem som gästat Grönelund.

Per Bunnstad

1958 chockade blott 20-åriga Eva Thorell från Vaggeryds SOK orienterings-Sverige genom att bli tvåa i damernas huvudklass vid SM-orientering. Det är snart 64 år senare en av de allra största idrottsliga bravaderna utförd av en Vaggerydsbo.

Eva förlängde den formidabla meritlistan de följande åren. 1960 vann hon den prestigefyllda Skogsflickmatchen och 1961 förde hon sitt VSOK till ledning i SM-budkavlen och kunde vi dagens slut räkna in ännu ett SM-silver.

Eva gifte sig 1962 med fotbollsstjärnan Sven Eliasson men raden av
framgångar fortsatte. Vid elitkarriärens slut kunde hon räkna in ett DM-guld individuellt i D 21, åtta DM-tecken i budkavleorientering, det sista 1969, och fem DM-guld i lag.

Eva använde inte vintern till vila. Det blev till sist fem individuella DM-guld på skidor i damernas huvudklass, varav fyra på tio kilometer, samt lika många DM-tecken i lag. Så hennes prisskåp är synnerligen välfyllt.

Som sig bör blev Eva Eliasson den första kvinna från Vaggeryd som deltog i Vasaloppet. Året var 1982. Tilläggas kan att hon fortfarande är i högsta grad aktiv som föreningsledare.

Eva Eliasson tilldelas som nummer 2 Skivaryds Hall of fame. Prisutdelning sker preliminärt hos Skivaryd den 12 november 2022

Kåre Boberg