Anförande av Perolof Kallings i Braskabo Bondstorp på Nationaldagen den 6 juni 2009.
Go kväll, Gott folk,
”Hissa flaggan! Stolta samlingstecken!
Se hur vinden fyller silkesvecken
med dess gyllne kors i fälten blå.
Det är löftet, som vi aldrig svike,
att de svenskes gamla, stolta rike
fritt i tiders tider skall bestå”
Så skaldade Prins Wilhelm och i det instämmer vi alla i.
Det är Sveriges Nationaldag i dag, tillika Svenska Flaggans dag. Nationaldagsfirandet i Sverige är inte så gammalt. Så sent som år 1983 började man fira Sveriges Nationaldag. Svenska Flaggans dag däremot började firas på Stadion i Stockholm år 1916. Att det blivit den 6 juni beror på att man ville hugfästa minnet av att det var det datum år 1523 som Gustav Vasa kom till Stockholm och blev kung. Gustav har därför också namnsdag i dag.
Svenska flaggans ålder har inte exakt kunnat bestämmas. Blått och gult har sedan århundraden varit svenska färger. Folkungaättens vapen – som 1275 blev kungavapen för Magnus Ladulås, som gav vår länshuvudstad , Jönköping, stadsrättigheter 1284 – visade i ett blått fält ett upprest lejon av guld, alltså gult. Detta utvecklades år 1448 till fyra blå fält av ett gyllene kors. Flaggan blev 1569 svensk nationalsymbol i en instruktion som dåvarande konungen, Johan III, gav till fredsdelegaterna i Knäred. Den svenska vimpeln, den blågula, skall ha det blå fältet uppåt och det gula nedåt. Minns blå himmel uppåt och gula raps (- eller maskros) fält nedåt.
Nog med historiekunskap, men nog är det viktigt att veta varför och hur. Inte minst för våra nyblivna svenska medborgare från fjärran land kan det vara bra att veta vilka traditioner och varför, som finns i deras nya hemland.
I de flesta länder är nationaldagen helgdag och firandet får bred uppslutning. Denna dag blev i Sverige, som jag inledningsvis sade, fastställd som helgdag så sent som 1983. -Inom parentes kan nämnas att den som skrev under propositionen med förslaget var Carl Axel Petri, under hans sista tid som justitieminister. Som väl alla vet är han sedan många år bosatt i Jönköping. När det gäller helgdag så är Norges firande av den 17 maj med stor folkfest ett föredöme.
Med dagens alltmer globaliserade värld behöver vi en helgdag att samlas kring för att stärka vår nationella identitet. Allt blir mer och mer storskaligt. Mängder av beslut, som rör vår ekonomi, välfärd och miljö etcetera fattas numera långt bort från den enskilda människan, i Bryssel och Strassbourg. Vi kan känna oss anonyma i dessa internationaliserade tider och det är inte bra. Det finns många tecken som tyder på att den storskalighet som de större kommunerna inneburit, lett till viss anonymitet och visst främlingsskap. Hur skall det då inte upplevas då vi till och med tappar nationell gemenskap på grund av nationsövergripande beslutsorgan. Jag är inte emot vare sig EU eller de förstorade kommunerna. De har sina självklara poänger men vi måste mota eventuella olägenheter med mer nationell och lokal sammanhållning. Jag har ofta, sedan storkommunreformerna började på 1950-talet travesterat Esaias Tegnér och sagt att ”vi skall inom storkommunens gräns erövra sockenkänslan åter” och det är vad som måste gälla om vi skall få ordning på ”lokalsamhället”.
Apropå lokalsamhället. Vi är ju nu församlade i Braskabo Hembygdsgård. Bakom den står Bondstorps hembygdsförening, med medlemmar som lagt ned ett oerhört arbete med att samla ihop föremål samt att vårda och dokumentera det som är fornt. -Jag har haft viss insyn i detta då jag en tid var ordförande i styrelsen för Åkers Hembygdsförening. Hembygdsföreningarna betyder väldigt mycket. Visste Ni att det finns 130 anslutna föreningar i Jönköpings läns Hembygdsförbund med över 25.500 medlemmar? 90 av föreningarna har hembygdsgårdar eller museer med 700 byggnader med stora samlingar med föremål som är speciella för sin bygd. Länets hembygdsförbund fyller för övrigt 110 år, 2011. Alla borde vara med i sin kommundels hembygdsförening för att finna samhörighet, undvika anonymitet och göra frivilliga insatser för närsamhället.
Beslutsfattarnas anonymitet i en större kommunbildning är inte gagnelig. Vi vill ha våra politiker som grannar och nära vänner för att känna att besluten är byggda på sockenkänsla, grannsämja och djup insikt om de verkliga behoven. Nu för tiden kräver alltför många att ”det allmänna” skall svara för det mesta i vår omgivning. Vi har dock inte längre råd med att ta allt över skattsedeln, men även om så vore fallet, anser jag ändå att vi frivilligt skulle ställa upp mer, av den anledningen att det skänker närhet till nästan, vänskap, engagemang och omsorg om det gemensamma.
Förr gick folk ”man ur huse” för att ”maja” ängar och utan betalning av det allmänna snygga till i omgivningen.
Sedan har vi det stökiga i samhället. Jag tänker på ungdomar som stökar. Tyvärr
även vuxna, som ju skall vara ett föredöme. Hur har det blivit så? Jo, en orsak är att vi vuxna inte bryr oss. Vi har tappar närsamhället och grannelagets omsorg. I tätbebyggda samhällen lever man mer anonymt och den kamratfostran som de vuxna och barnen förr utövade på varandra är puts väck.
Jag var under mina första 18 år mantalsskriven i en gotländsk socken med 525 invånare. Redan som förstaklassare visste man vem som var kyrkoherde och klockare, kommunalkamrer, sockenstämmans ordförande och ordförande i skolrådet etcetera. Även var man fick 20 öre paret för kråkben. Det måste vara möjligt att med försvarbar ekonomi få tillbaka det lilla samhällets grann-gemenskap inom ramen för den större kommunbildningens rationella och ekonomiska skötsel. Granngemenskapen och omsorgen om sin nästa leder även till större trygghet och fostran av barnen. Dem som skall ta över och för vilka vi har vår viktigaste mission här i livet.
Sammanfattningsvis. Vi skall värna vår nationella och lokala samhörighet.
Till dagens nationaldagsarrangemang i Vaggeryds kommun har, på några platser, kommunen inbjudit nyblivna svenska medborgare att, av en kommunal representant, motta en minnesgåva. Det är en fin gest och jag hoppas verkligen att alla nyblivna svenskar, bosatta i vår kommun, hörsammat denna inbjudan.
Nu skall vi gemensamt utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt fina land, vårt Sverige, och därefter unisont sjunga nationalsången ”Du gamla du fria…”
Således: Ett fyrfaldigt leve…
Den 6 juli 2008 blev en otäck dag för Perolof och Inger Kallings som var hemma på Perolofs födelseö Gotland. Deras jaktlabrador Sia blev på morgonen denna dag påkörd av en bil och alla trodde att det var helt godnatt för hunden.
På veterinärstationen i Roma konstaterades att Sia fått mycket svåra inre skador och familjen Kallings bestämde sig för att akut ta kvällsfärjan till Oskarshamn för vidare transport till djursjukhuset i Läckeby. På Gotland fanns nämligen vid detta tillfället ingen möjlighet till operatio,
– Vi framför vårt varma tack till veterinärerna Oskar och Helena i Roma som arbetade mest hela dagen med att diagnostisera skadorna och tog det kloka beslutat att remittera vår Sia till kliniken på fastlandet för specialistvård, säger Perolof Kallings.
Ville underlätta
På båten blev Sia kom husse och matte i fokus. Alla försökte på olika sätt göra sitt för att den svårt skadade hunden skulle få det så bra som möjligt.
– Det var en riktig pärs, säger Perolof när han den 15 juli tar emot i familjens vackra hus i Uljeshult sju kilometer väster om Skillingaryd.
Sia är hur glad som helst, nästan för glad då hon måste vara i stillhet innan skadorna är läkta. Hon har bland annat en skada på bäckenet som det tar ett tag innan det är läkt.
Stort tack
– Vi tackar även kapten, styrman och besättningsmedlemmar på MF Visby som gjorde förnämliga ansträngningar för att underlätta överfarten, som i sig var en svår pärs, då vi inte visste om hunden skulle klara tre timmar ombord och nästan en till, till Läckeby. De inre skadorna var, som sagt, omfattande men tack vare allas insatser fick vi efter en vecka hem vår kära Sia, som efter konvalescens ånyo är beredd att till hösten spåra skadat vilt, säger husse.
Treåring
Treåriga Sia – hon fyllde tre år den 17 juni – är som nästan alla labbar hur glad som helst, men nu gäller det att hålla sig lugn ett tag framöver.
I fredags kom hon tillbaka till Uljeshult efter operation och annan omvårdnad i Läckeby och om några veckor får hon följa med ut på skogsäventyr. Men bilar tänker hon akta sig för i fortsättningen.