Bygdens främste folklivsskildrare har lämnat sina träsnidarverktyg. I hans kära lilla ateljé står en del ämnen halvfärdiga så som de var när sjukdomen stoppade honom mitt i ett verksamt liv.

Vi som fått möjligheten att ta hand om hans sparade verk kan dock inte annat än förvånas över hur mycket Gunnar har kunnat hinna med under sina verksamma år.

Han föddes 1925 och har hela sitt liv varit bosatt i sitt älskade Bissefäll. Hans far var ibland inte så stark, utan Gunnar började mycket tidigt delta i arbetena på gården. Redan som 12-åring började han att ensam köra med häst i skogen. Som 14-åring åtog han sig att köra ut 350 kubikmeter nyhuggen massaved. Det behövdes pengar i familjen, och sen var det gott för en ung pojke att känna att man betydde något, berättade Gunnar en gång.

Som tonåring lärde sig Gunnar att skära i trä. Först gällde det möbeldetaljer och adventsljusstakar, sådant som han tjänade pengar på. Emellanåt blev det nog också en och annan gubbe, som han till att börja med knappast ville visa – det kändes ju inte som ett arbete för en vuxen man. Hans deltagande i en hembygdsfest i Taberg på 50-talet öppnade dock hans ögon för att andra uppskattade hans figurer. Sen dess har folk från många olika platser och länder kommit till Bissefäll för att se och även köpa av hans konstverk i trä. Hans alster finns nu i över 20 länder.

Gunnars figurer och tavlor skildrar ett liv i vår bygd som inte längre finns kvar. Han kommer också i framtiden genom sina konstverk att tala till oss om hur människor levde i gången tid.

Vid sidan av sitt arbete har Gunnar tillverkat och målat cirka 400 större eller mindre objekt som nu snart kommer att visas på en permanent utställning i Skillingaryd. Där hoppas vi att kunna möta många av dem som känner Gunnar från hans tidigare utställningar till exempel på Svenska Institutet i Minneapolis, Nordiska museet i Stockholm och inte minst Länsmuseet i Jönköping.

Gunnar var en god berättare. Han kom ihåg både vad han själv upplevt i unga år och även vad äldre människor berättat för honom. En del av detta har han också skrivit ner och vi fått publicera i vår hembygdsbok. Även om Gunnar ansåg det vara viktigt att spara minnen och berättelser om livet förr, så var han inte på något sätt den som levde i den gamla tiden. Han och hans kusin Tage Bengtsson var nog de första i bygden som bytte ut ”gäddesågen” mot en motorsåg. Många år arbetade de tillsammans i skogarna i bygden. Han skaffade också tidigt en VHS-kamera med vilken han tillsammans med Sven Carlsson filmade miljöer och människor i Åkerbygden.

Gunnar var känd som en mycket gästfri och vänlig människa. Han givmildhet omfattade inte bara hembygdsföreningen, också till exempel Frälsningsarmén och Ljungbergs missionsförsamling har vid många tillfällen fått skulpturer från honom som lottats ut och gett inkomster till verksamheten.

Det känns väldigt bra att besluten om ett Bissefälls-museum hann bli klara i olika instanser, så att Gunnar före sin bortgång fick veta att hans livsverk blir bevarat. Gunnar Bissefällarn kommer att betyda något också för framtida generationer.

Ola Hugosson
Åkers Hembygdsförening

Är nu hemma mellan mina resor. När jag kom hem i tisdags fick jag veta att Gunnar i Bissefäll hade somnat in.

Givetvis gick mina tankar till barnen Inger, Bengt, Lasse och Pia samt barnbarnen och Maj-Britt som jag alltid har umgåtts med. OK nu överdrev jag kanske men i alla fall från början av 80-talet. Just på 80-talet och in på 90 umgicks jag, Lasse och Pia i samma gäng. Det blev många besök i Bissefäll och man blev alltid lika väl bemött av Gunnar och Maj-Britt. Det brukade alltid stå 3–4 rätter på spisen eller så var kaffehurran på. Gunnar ville gärna visa runt och det var alltid lika intressant. Att se hans olika uthus och snickarbod var alltid en upplevelse.

För ungeför tio år sedan fick jag i uppdrag av Vide Nilsson att ordna en dagsresa för hans kunder. Resan skulle gå i bygden och jag hade Gunnars Bissefäll som ett mål. Alla resenärer var jättenöjda och vi hade en mycket trevlig dag i bland annat Bissefäll, Ålaryds skolmuseum och Pålskogs smide.

Gunnar ville alltid prata och jag har lärt mig mycket av åkerbygden av just Gunnar. Han var alltid lättsam och behjälplig. Vet att han gjorde skulpturer till årets Finnveding och årets SIS-are som knappt kostade något. Tyvärr har mina efterträdare till Finnveden slutat med att dela ut detta priset.

Under många år hade jag förmånen att vara tomte hos familjen Svensson i Bissefäll. Pia, Lasse eller Inger hämtade mej och jag fick sitta i snickarboan tills det var dags att agera tomte. Belöningen var alltid riklig. Det blev en snidad träfigur. Har i kväll tittat på en skulptur som föreställer mig och Big Bengt Erlandsson. Jag vet att Gunnar har gjort en kopia så kanske även jag hamnar på det blivande museet.

Gunnar var en hedersman och uträttade mycket i livet. Därför skriver jag till Maj-Britt, barnen, barnbarnen och lilla Boris. Sörj ej över att Gunnar är död, gläds över att han har levat.

Linus Persson

Klockan 11.09 i dag kom beskedet som kanske inte var väldigt oväntat men som alltid när det är någon man känner, smärtsamt. Gunnar ”Bissefäll” Svensson har snidat sina sista alster för i fredags somnade han in.

När Gunnar blev sjuk och inlagd på lasarett hade han det mycket svårt; Han ringde och undrade om jag inte kunde påverka kommunen så att han kunde få bo kvar hemma. Detta behövdes aldrig för han fick den hjälp han önskade och så väl förtjänade. Gunnar fick bo kvar hemma i Bissefäll.

För exakt en vecka sedan styrdes färden ut till Bissefäll. Målet var att ta lite bilder när eldsjälarna Ola och Linnéa Hugosson börjde packa de cirka 400 snidade saker som ska inrymmas i ett museum i Skillingehus i Skillingaryd.

Det blev många bilder och även en pratstund med Gunnar. Plus några bilder i köket där Gunnar med hustru och en släkting fanns. Inte första gången precis som Gunnar var på andra sidan kameran men dessvärre sista gången.

Gunnar berättade att han var mycket nöjd med att museiplanerna äntligen skulle förverkligas. Även om han inte får uppleva den dagen då museet öppnas kände han nog mot slutet en inre frid i att lite av det han skapat ska kunna ses av kommande generationer.

Gunnar hade det mesta som man önskar att en ”gammal farbror” har; Han var snäll men kunde ändå uttrycka sina klara åsikter. När man behövde en snidad gubbe till någon födelsedag ställde han alltid upp, ofta med alldeles för kort varsel.

Gunnar hade gåvan att få en träbit att efterlikna någon. Det behövdes bara ett fotografi så var han i fullt arbete.

De sista månaderna blev det inget arbete i verkstaden; åldern och sjukdomen tog ut sin rätt. John Gunnar Herbert Svensson var född den 12 augusti 1925 och var alltså på väg att bli 84 år.

Gunnar levde ett fint liv; Han hade sin hustru och barn och barnbarn intill sig och de betydde alla mycket för honom. Vi som ”bara” var vänner fanns nog också med på ett hörn.

Hans framsynthet inom bygdekulturen var stor; Han tyckte om att dokumentera och i Östbo Historiska Sällskaps arkiv har vi kopior alla de filmer som han tog från Åkers socken.

På mer än ett sätt lämnar Gunnar spår efter sig i bygden men också i omlandet. Detta omland är i det här fallet mycket stort.

Även om vi är en stor profil fattigare måste det kännas bra för alla i den närmaste familjekretsen att veta; Gunnar kom att betyda oerhört mycket för ovanligt många människor.

Per Bunnstad