Erik Nykvist har den bäste tipsaren och eftersom han själv förr i tiden var ”lokalkorre” för Smålands Folkblad hade han ett hjärta som klappade för den tidningen. Tyvärr gjorde jag aldrig den där intervjun med honom om åren som korre.
Jag lärde känna Erik i början av 70-talet. När Smålands Folkblad 1972 startade en lokalredaktion i Vaggeryd och jag blev helgvikarie, semestervikarie med mera för Erik ”Degan” Jonsson, blev Erik Nykvist då som 60-åring direkt en god tipsare. Han hade näsa för vad som var en nyhet eller ett bra reportageuppslag.
Så fortsatte det år efter år och allra mest påtagligt från mitten av 70-talet till mitten av 90-talet.
Erik blev också en stor anhängare av Veckotidningen Finnveden och dess efterföljare, Finnveden Fredag. Han läste som regel ingen annan tidning än Finnveden och senare även Onsdagstidningen. Det var ungefär som att han alltid bara handlade på Konsum.
Eriks karaktär
Erik var kanske ingen folklig person och det fanns de som tyckte att han kanske både var märkvärdig och högfärdig. Men han var en människa full med kunskap och när man väl lärde känna honom kunde man lätt konstatera: det fanns en stor glimt i ögat. Och som Kenneth Åberg påminde mig om härom dagen: han hade en otrolig förmåga att samtala och leka med barn, trots att han själv inte hade egna barn.
Erik var en person som sa vad han tyckte och tänkte och därmed fick han många vänner. Men den som säger vad han tycker får ofta också mothugg. Erik stod dock alltid på sig, hävdade sin ståndpunkt. Det var ja eller nej, inget mitt emellan. Men han var inte långsint utan efter en förlorad strid i skolstyrelsen, kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige var han tillbaka igen som vanligt. Här fanns det många likheter med en annan socialdemokrat som nu är borta, Birger Ekström.
Erik var som sagt en man med bestämda åsikter och han sa vad han tyckte om saker och ting. Det gjorde han även om han gick emot det egna partiet. Han var utan tvekan en radikal politiker som aldrig blev någon ”gråsosse”.
Politiken och det fackliga
Erik kom mycket tidigt in i politiken och fackföreningsrörelsen. 1932 var han med om att bilda SSU, Socialdemokratiska Ungdomsklubben. Blott 20 år gammal fick han göra en biblioteksutredning och vid 25 års ålder kom han med i fullmäktige. Erik jobbade även mycket fackligt och var med om att bilda FCO, senare kallat, LO-sektionen, i Skillingaryd. I ungefär 50 år satt han med i LO-sektionens styrelse, i många år som dess ordförande. Detta gjorde att han försökte föra fram många fackliga frågor.
Hans entusiasm för att rädda gamla hus leder till eftertanke och tyvärr fick han inte ens från sitt eget parti stöd för detta.
Gräv där du står
Jag hade också genom mitt engagemang i SIS en hel del kontakt med Erik då vi tillsammans genomförde studiecirklar om SIS historia. Det var nog få som var medvetna om att Erik ett kort tag var ordförande i denna förening och då endast som 20-åring. Erik hade tidigt lärt sig föreningskunskap. Han fortsatte att utbilda sig och gick också på en av arbetarrörelsens folkhögskolor.
Jag hade glädjen att arbeta tillsammans med honom i ”Gräv där du står” i Skillingehus. Vi samlades på andra våning och i flera år efter det att jag lämnade cirkeln fortsatte Erik. Glädjande nog har Håkan ”Pinebo” Johansson tagit över Eriks mantel och leder arbetet.
Visst hade vi cirkeldeltagare ibland andra fakta och synpunkter än Erik, men han var envis och försökte ibland med framgång, ibland utan, övertyga oss om vad som han ansåg var rätt. Visst var han mycket en rak, men det var ett personlighetsdrag som vi ändå inte ville vara utan.
Han älskade att göra utställningar och att dokumentera hembygden. Han var också mycket intresserad av Folkets Park, där han under många år var en av de drivande. Egentligen fanns det nog inget område inom arbetarrörelsen som han var främmande för.
Hans böcker om träindustrin andas minst sagt lokalhistoria. Visst är det lite fel på årtal och vissa fakta här och var - Erik var mer snabb än noggrann - här känner jag igen honom i mig själv - men böckerna är mycket värda för fortsatt forskning och är en bra dokumentation över en svunnen tid.
Alla intressen
Tack vare hans många tips, hans engagemang i politik och föreningsliv blev det många och kära kontakter. Han hade också liksom undertecknad en förkärlek för frimärken och det hände då och då att vi talade om filateli. Vi delade också i många år intresset för numismatik.
Erik var också mycket intresserad av konst, han läste mycket, han älskade att resa, han tyckte om musik... Han hade alltså många strängar på sin lyra och hur han hann med allt hade jag alltid svårt att förstå.
Frankrike och hans vän där betydde mycket för honom. Något äktenskap blev det aldrig men bestående vänskap och kärlek.
Jag kan bara gissa att jag minst 100 gånger fotograferat eller intervjuat Erik. Näst sista gången var på 1:a maj 1998 när svägerskan Wivianne körde honom i rullstol i 1:a-majtåget. Att missa en demonstration ens som rullstolsburen var otänkbart för Erik. Vi kan bara gissa vad han skulle ha tänkt om han fått vara kvar i livet 1999 och att det då inte hade blivit en demonstration i Skillingaryd.
Sista mötet
Sista gången jag fick fotografera honom var den 12 maj 1998, tio dagar innan han lämnade oss. Även om han var ansatt av sjukdom var det lätt att märka hur rörd han blev när han valdes till hedersordförande i Arbetarnas Kulturråd, den förening som han kanske mest av alla vurmade för och som han hade startat.
1999 års pristagare Assar Flodin tackade på 1:a maj för sitt pris och han tackade inte minst Erik Nykvist, en man han menade varit den störste inom arbetarrörelsen i bygden.
För egen del kände jag direkt när budet om Eriks bortgång kom: en god tipsare är borta. Men framför allt: en färgstark personlighet och bygdens kanske allra meste föreningsmänniska hade lämnat oss. Men i tanken finns han kvar för alltid.
Per Bunnstad