”Alice hoppar av politiken på grund av ny lag”
”Alice Nilsson ger sig inte: - Vi husägare har ett avtal med kommunen!”
”Lång väntan på ambulans”
Ja, det är några av de många rubriker på senare år som Alice Nilsson från Skillingaryd haft del i. Hon är kvinnan som regarerar när något är fel i samhället och hon är inte rädd att stöta sig med någon. För egen del rinner det snabbt av henne.

När hon upplever att något är orättvist så reagerar hon och särskilt när det gäller frågor kring den lilla människan.
Det hela började en gång i Västervik där Alice föddes 1932. 14 år senare bestämde sig föräldrarna för att flytta till Rydaholm:
– Men jag tyckte att det verkade vara ett trist ställe. Jag svarade på en annons och fick plats i Skillingaryd med start pingstafton 1946 och den flytten har jag aldrig ångrat, säger Alice.
Hon började jobba på Carles konditori vid Stationsgatan, grannhuset till den lägenhet hon och maken Seth bor i i dag.
– Mina föräldrar hade en god vän som hade en sommarservering i Västervik och jag jobbade en del där om somrarna. Därför valde jag att söka plats som servitris, säger Alice.

Kaféliv
Det var ett hårt arbete att vara servitris. Man började tidigt på morgonen och höll på till sena kvällen. En eftermiddag i veckan var ledig liksom var fjärde söndag.
– Jag fick 40 kronor i månaden plus mat och logi. Men som tur var fick vi dricks och den var större än månadslönen.
Carles Konditori fanns i den lokal där Bente Ekfeldt har sin skoaffär plus i våningen ovanför.
– Det var mycket folk på kaféerna på den tiden. Det var ett folknöje att gå ned till tåget på kvällen och sedan gå till fiket. Här samlades samhällsbor och militärer.
Schackklubben hade sin lilla avdelning där man tävlade och hade föreningsmöten.
Men arbetet som servitrivs betydde även många cykelturer på samhället:
– Till var och varannan fabrik åkte vi ut med kaffekorgar vid halvelvatiden och även en del på eftermiddagarna. Ibland hade vi en kaffekorgar på varje styre och en på pakethållaren, minns Alice.
Efter tre år bytte Alice till Anna-Gretas Konditori där Dohrnérs senare kom att ha sitt konditori. Det var på Storgatan mitt emot nuvarande Konsum.
– Alva Davidsson hade bytt till Anna-Gretas och hon ville att jag skulle följa med. Jag gjorde så och vi kom sedan att bli grannar på Prästgatan. Vi har verkligen följt varandra i livet och har haft mycket roligt tillsammans.

Mötte Seth
På Carles lärde Alice känna Seth Nilsson och senare började de umgås. Så småningom gifte de sig och fick dottern Liselotte.
En gift kvinna förvärvsarbetade sällan på den tiden, men Alice gick emot strömmen - så som hon ofta gjort i livet.
Hon arbetade ett tag på Gulf - både i kiosken och i serveringen. Det fanns nämligen en matservering där förr.
– Jag började sedan på regementet med mässen och ett tag hade vi då hembiträde eftersom Liselotte var liten.
Senare blev hon föreståndare för Sonarp norr om Hok, vilken ägdes av Munksjö.
Det sista fasta arbetet var åt Värnamo kommun. Alice började laga mat på Trädkryparens daghem och efter några veckor där gick hon vidare till Mossle daghem där hon jobbade i fyra år.
– Jag hade haft känning av värk men så sista dagen före semestern så fick jag en sådan värk att jag inte kunde ta mig ur bilen.
Alice hade fått reumatisk värk och sedan dess har sjukdomarna förföljt henne. Men det tog 4.5 år innan hon fick en riktig diganos. I Lund konstaterades att hon hade Dercums sjukdom, en form av reumatism.

Vägrade
– Jag vägrade att att få sjukpension men till sist kunde jag inte säga nej.
Fyra år före den ordinarie pensionen fick hon det brev som sa att hon hade blivit sjukpensionär. Det var inte roligt men när kroppen säger ifrån så finns det inget att välja på.
Senare har hon opererats för diskbråck och de senaste åren har knäna inte varit bra. I nästa månad ska hon in för operation av det ena knäet. Det andra får vänta ett tag till.
– Man lär sig leva med smärta, men på senare tid har det varit för jäkligt. När man bara kan sova ett par timmar åt gången så är det inte roligt.
Nu hoppas hon att operationen ska gå bra så att hon ska kunna bli rörligare igen.

Föreningslivet
Alice blev tidigt fackligt medveten och hon gick direkt in i Handels. Efter något år kom de första förtroendeuppdragen som kom att följas av många.
Det är inte lätt att räkna upp alla men det här är några av dem:
• Ordförande i sex år i kvinnliga bilkåren i Värnamo.
• Ordförande i flera år för Skillingaryds Socialdemokratiska Kvinnoklubb
• Den första ordföranden i SIS Damklubb från 1958 med nästan tio års arbete.
• Ledamot i SIS huvudstyrelse i åtta år.
• Styrelseledamot i reumatikerföreningen.
• Ordförande i PRO Skillingaryd sedan 1994.
Till detta kan läggas en rad politiska uppdrag.

Lämnade s
Alice blev tidigt socialdemokrat. Hon fann det helt naturligt att ställa sig bakom det parti som värnande om den lilla människan. Hon blev ledamot i fullmäktige och har även varit med i kulturnämnden, socialnämnden och varit suppleant i kommunstyrelsen.
I dag har hon inte så stort förtroende för socialdemokraterna, som hon lämnat. Först gick hon över till ny demokrati och är nu medlem hos moderaterna.
– Förr värnade socialdemokraterna om de svaga i samhället men i dag bedriver partiet en högerpolitik. Det som framför allt oroar är att partiet hela tiden velar. Jag tycker att moderaterna är mer renhåriga. De står för sina åsikter och hymlar inte med dem.
Hon tycker att moderaterna driver många bra frågor som fri läkarvård för pensionärer.

Ambulansen
I ingressen finns frågor som Alice reagerat mot. Hon kritiserade starkt att den som har sjukpension inte får arbeta så mycket med föreningsarbete. Det innebar att hon lämnade arbetet i reumatikerföreningen och ny demokrati.
Hon engagerade sig även starkt för att kommunen skulle få behålla ambulansen och att den som betalar för sophämtning inte ska behöva göra det när sopåkarna strejkar. Hon menade också att en av politikerna var jävig i ett beslut. Men här fick Alice inget gehör, vilket hon annars brukar få.
Alice är en kvinna som inte tiger still. Hon har skinn på näsan och är inte rädd för att säga ifrån när hon uppfattar att något är fel.
Hon har kritiserat bristen på platser inom äldreboende, bristfällig mat till pensionärer och mycket annat.

Lokaler behövs
Nu reagerar hon starkt mot att Skillingaryd har så mycket sämre föreningslokaler än Vaggeryd. I Vaggeryd finns både Folkets Hus och Fenix men i Skillingaryd finns ingen bra samlingslokal för större sällskap.
Hon har inte mycket över förs hur äldre och sjuka behandlas av kultur- och fritidsnämnden. Pensionärerna får inget aktivitetsstöd och det var för reumatikerföreningen en lång kamp innan man fick varmare vatten i Skillingaryds simhall.
– Att bygga en simhall mellan tätorterna är bland det dummaste jag hört. Bygg i stället till Skillingaryds simhall. Vi här nere blir ibland betraktade som andra klassens medborgare, säger Alice som efter drygt 50 år i samhället verkligen känner sig som skillingarydsbo.
– Visst är jag ofta kritisk till mycket, men man måst ifrågasätta. Annars händer det inget.
– Jag är väl en käring emot strömmen. Jag sa en gång till kommunalrådet att det är väl mig och Gunnel i Backen som ni har problem med.

Tacksam grupp
Sitt största engagemang har Alice i dag inom PRO där hon är ordförande och hon är även ordförande i samarbetsorganisationen för de tre PRO-föreningarna i kommunen. Hon sitter dessutom i styrelsen för det kommunala pensionärsrådet.
– Men på grund av problemen med mina knän har jag inte kunnat engagera sig så mycket det senaste året. Annars är det udnerbart att arbeta inom pensionärsrörelsen. Man får så mycket tillbaka av pensionerna. Det är en mycket tacksam grupp att arbeta med och för.
Alice hoppas att hon efter operationerna blir mer rörlig igen så att hon kan fortsätta inom PRO, gå på möten med Gamla Skillingaryd och i övrigt ta del av samhällslivet:
– Och inte minst att få börja vandra i skogen igen, vilket jag inte kunnat göra de senaste två åren, avslutar finnvedsprofilen innan det dags är dags för henne att förbereda sig för en ny sjukresa.

Per Bunnstad