Gunnar Blansch är en av dem som upplevde arbetslösheten under 20-talet.
– Jag kommer ihåg, arbetslöshetskommissionen, säger Gunnar Blansch, en av dem som upplevt välståndets framväxt i Sverige.
– Arbetsgivarna och kommissionen försökte få de arbetslösa till strejkbrytare. De som vägrade ställdes utan nödjobb.
Idag sitter Gunnar hemma i sin lägenhet i Skillingaryd och tänker tillbaka på 20-talet, 30-talet, 40-talet...
Bland annat om hur det var att vara arbetslös i 20-talets Småland berättar Gunnar Blansch här för Folkbladets Per Bunnstad.

Gunnar Blansch i Skillingaryd är en av dem som varit med under den stora industriella utvecklingen i Sverige från 20-talet och framåt. Inte bara det utan han har också varit starkt engagerad i fackliga frågor.

Gunnar har ett smått otroligt minne och kommer ihåg detaljer som ligger 50 år tillbaka i tiden. Han har mycket intressant att berätta om bygden.
Ett område som Gunnar är mycket insatt i är arbetslösheten under 20- och 30-talen. Gunnar berättar här för läsarna om hur det kunde vara att vara arbetslös på den tiden. Tyvärr har vi inga gamla bilder att publicera, men skulle någon läsare ha någon lämplig bild är vi tacksamma att i så fall få publicera någon bild. Kontakta Vaggerydsredaktionen.
Gunnar Blansch får till att börja med berätta om 20-talet:
Att minnas tillbaka är för oss som nu är i 70-80-årsåldern det enda vi har att leva för. Vi har varit med och levt under den största industriella utvecklingen i mänsklighetens historia. Att från nutidens välfärdssamhälle och till tiderna under och efter andra världskriget göra jämförelser så framstår den tiden som en mardröm och som en tid man knappast kan tro är sann.
Under åren vid första världskriget skapades en krigskonjunktur som gjorde att ingen tänkte på arbetslösheten. Då var det inte någon svårighet att få arbete utan istället var det svårt att skaffa mat för dagen även om man hade arbete och inkomster.

Svält
Livsmedelsförsörjningen var dåligt förberedd varför svält blev följden för de flesta av de inom industrin sysselsatta arbetare. Det är därför en mycket märklig tid för oss att se tillbaka på. Krigskonjunkturen gjorde att industrin hade svårt att utvecklas och utökas så att den skulle kunna sysselsätta mycket mer folk än före kriget. När sedan konjunkturomslaget kom i början av 20-talet med sin arbetslöshetskris fick det nästan förödande verkan för arbetarna.
Särskilt svårt drabbades den mekaniska verkstadsindustrin som hade ökat sin arbetarstam starkt under högkonjunkturen men som nu sjönk med hälften.
I januari 1922 beräknades 430.000 personer vara utan arbete varav drygt hälften var familjeförsörjare. Arbetsgivarna gick samtidigt in för att pressa ned arbetslönerna varför stora arbetskonflikter uppstod.

Lönen sänktes
Arbetslöshetskommissionen, AK, sänkte lönen under respektive orts grovarbetarförtjänst. Detta för att inte, som företagarna befarade konkurrera med lönerna i den öppna marknaden. När sedan arbetsgivarna ville tvinga de arbetslösa till strejkbryteri genom AK så blev ju följden ytterligare svår för den arbetslöse. Den som nekade anta erbjudet arbete genom AK skulle utestängas från arbete genom AK.
I större städer gjordes en del för de arbetslösa som t ex matbespisning och dylikt. På mindre orter var man däremot i regel inte inställd på att vidta några som helst åtgärder för att bistå de arbetslösa.

Understöd
Någon erkänd arbetslöshetskassa fanns inte. De enda arbetslöshetskassorna som fanns var de som fackföreningarna hade. Metalls arbetslöshetskassa var indelad i tre klasser efter medlemstidens längd. Det var 1:50, 2:25 respektive 3 kr om dagen och i 150 dagar per år. När sedan massarbetslösheten satte in gick det inte för förbundet att bibehålla understödets storlek eller understödets längd. Understödet sänktes till 1 kr, 1:50 och 2 kr och tiden minskades till 70 dagar per år.

”Landsfiskalen skulle sätta skräck i oss”
Hur var det då att vara arbetslös på en mindre ort i 20-talets början?

Ja, i Skillingaryd var vi ett 70-tal arbetslösa varav hälften var familjeförsörjare. Någon arbetsförmedling fanns inte men vi bildade de arbetslösas förening. Den hade till syfte att framföra de arbetslösas krav till de kommunala myndigheterna. Kommunen tillsatte då en representant att handha ärenden mellan de arbetslösa och kommunen.
Representant för kommunen blev landsfiskalen. Varför just han skulle handha dessa ärenden vet jag inte men det är inte omöjligt att det var för att sätta skräck bland de arbetslösa. Detta för att de inte skulle ställa några krav på kommunen.
De arbetslösas förening beslutade lämna in en resolution med krav att kommunen skulle ordna med nödhjälpsarbete för de arbetslösa inom kommunen.

Skala bark
Jag valdes att överlämna resolutionen. Landsfiskalen lovade framföra våra krav till kommunalfullmäktige. Då Hylte och Ryds Bruk hade stora lager av massaved på Slätten erbjöd de kommunen att de som var arbetslösa skulle få skala av barken på massaveden. Då det var mitt i en smällkall vinter och massaveden var hårdfrusen kan ni ju tänka er hur det var att stå i kölden och blåsten och med en bandkniv skala bark av hårdfrusna stockar. De flesta av oss var ju heller inte vana vid något grovarbete och att vara ute i sträng kyla. Det gick därför åt en hel del tid till att elda med barken för att klara oss från kylan. Hur mycket vi fick per meter minns jag inte men jag skulle tro att för de flesta blev förtjänsten ungefär tre kronor om dagen.

Köra sten
Efter en månad hade kommunen avhandlat med en del bönder vilka de fick till att köra sten till samhället och lägga upp stenen på olika platser. Stenen skulle slås till makadam. Vi hänvisades till en gammal bonde som skulle visa de arbetslösa var de skulle vara med sitt arbete. Då jag kom till bonden blev jag upplyst om att jag inte var upptagen på den lista över dem som skulle få arbete. Jag gick då till landsfiskalen och frågade varför jag inte var upptagen på denna lista. Till svar fick jag då att de inte kunde bereda alla de arbetslösa arbete. Efter en stunds argumenterande fick jag besked att jag och en till dagen därpå skulle gå till den som hade hand om fördelningen av jobben. Jag och min kamrat skulle då bege oss till en plats tre km från samhället där vi skulle knacka stendamm. Samma dag jag fått beskedet om att börja stenhuggningen träffade jag min förre arbetsgivare. Han erbjöd mig att börja på mitt gamla jobb igen. Det betydde att jag fick detta jobb över sommaren och slapp stenhuggningen och den långa vägen till arbetet.
På hösten inlämnade en bonde som var kommunalfullmäktige ett anbud till kommunen att han ville ha hundra famnar ved huggna till vintern.
Han var villig att betala tre kronor famnen vilket kommunen med tacksamhet noterade som nödhjälpsarbete. Då det var en mils väg till platsen där veden skulle huggas, framhöll jag det som orimligt och omöjligt för oss att utföra arbetet. Vi saknade skor och kläder för promenaden dit och att utföra vinterarbete. Bonden svarade då att det intresserade honom inte om vi saknade skor och kläder då han kunde få tag på arbetskraft på närmare håll.

Välgärning
Han menade att han gjorde en stor välgärning genom att erbjuda arbete åt de arbetslösa. Han sa att det kunde ställa till besvär för oss arbetslösa att inte anta erbjudandet. Som väl var insåg de kommunala myndigheterna det omöjliga i erbjudandet.

”Vi arbetslösa gick under lösdrivarlagen”
Det fanns fler svårigheter än de ekonomiska att vara arbetslös på 20-talet. Samhället accepterade inte att vuxna personer inte arbetade. Jag och en kamrat gav oss ut för att söka arbete. På så gott som varje plats blev vi ”poliserade” som det hette.
Lösdrivarlagen gällde och man fick följa med polisen till polisstationen och visa att man hade klara papper. Man skulle ha åldersintyg som var utfärdat på den ort man kom från samt arbetsintyg. Hade man inte någon giltig anledning annat än att söka arbete blev man anmodad att lämna platsen inom 24 timmar.

Hyggliga poliser
Många poliser var hyggliga och jag minns särskilt när vi var i Boxholm och var tvungen att stanna över på järnbruket en natt. När vi på morgonen gick därifrån möttes vi av en polis som frågade vad vi var för ena. Vi blev tvungna att följa med honom till hans poliskontor och visa våra papper.
- Jaså, ni är från Skillingaryd, sa han. Ja, där har jag legat i lumpen. Efter dessa ord bjöd han oss in i bostaden på frukost.
När vi sedan skulle gå kom en gumma fram och gav min kamrat ett paket som hon menade att vi kunde ha nytta av. Det visade sig innehålla en tvål som ju också var behövligt efter övernattningen på järnbruket.

Gav bort pengar
I Moholm gick vi upp till järnvägsstationen vilken var en regel för resande av det slag vi tillhörde. Där träffade vi en pojke som vi slog oss i samspråk med. Han sa att han själv var arbetslös men att han fick lite tillfälliga jobb ibland. Han hade den dagen tjärat ett tak för vilket han fått fem kronor. Pengarna gav han till oss då han tyckte att vi bättre behövde dem.
Jag kom en gång in i en affär här på platsen då en ung pojke frågade ett biträde om han kunde få hjälp med några ören till nattlogi. Här springer alla omkring och tigger, sa biträdet och slängde till pojken en tioöring. Jag såg ett par stora tårar i ögonen på pojken när han gick. Det var förbjudet att tigga eller bettla som det hette. Många hade därför lite skosnöre som kamouflage att visa upp för polisen.

Likt amerikanska hippies
I Motala träffade vi nio pojkar som vi hade sällskap med till Vadstena. Där satte vi oss på sofforna i en park när en polis uppenbarade sig. Han gjorde honnör och frågade om barnen var arbetslösa. Så var fallet och vi fick följa med honom till polisstationen och visa våra papper. Polisen vände sig då till en av pojkarna och frågade vad han hette. Han svarade då att han hette Grip. Polisen sa då att det var därför han grep rocken vid en gård vi tidigare passerat under dagen. Grip förklarade att han hade så dåliga fickor i sin gamla rock och att han inte hade någonstans att förvara sina papper.
Vi andra fick gå, men Grip fick stanna kvar. Senare fick vi veta att Grip fick arbete hos bonden som han stulit rocken för. Vi behövde inte på den tiden gå till affären och köpa urtvättade och lagade blåställ. Våra blev sådana ändå och det var fattigdomen som gjorde att vi liknade amerikanska hippies.

Ungdomar tröttnade
Att arbetslösheten skulle inverka på emigrationen var givet. Många ungdomar tröttnade på den sociala nonchalansen som rådde. De ansåg att det inte fanns någon framtid i Sverige utan emigrerade till andra länder och då främst till USA och Kanada. Många hade släktingar där som hjälpte dem med pengar till resan. På så vis undslapp de arbetslösheten för några år.
Under 1923-28 emigrerade ett 50-tal ungdomar från Skillingaryd. Enligt svensk uppslagsbok var emigrationen efter första världskriget och fram till 1930 12.000 per år. Det lindrade i någon mån arbetslösheten i Sverige. Efter 1926 började en konjunkturuppgång märkas med minskad arbetslöshet i landet.

Per Bunnstad