|
På alla mötesplatser
har människor funnits, som på ett eller annat sätt kommit
på skuggsidan av tillvaron, inte allenast bland militärerna
själva utan även bland utomstående, vilka på sätt
och vis bidragit till spridande av glädje och omväxling på
slätten. Var alla dessa människor uppehöll sig mellan mötena
är svårt att säga. De mest kända var Schwen i Mosshult,
Petter Johan, Bojen, Båtsman samt Borstapelle och Viktor på
Lilläng. Lika punktligt som en roteknekt vid varje möte inställde
sig vid Skillingaryds hed, uppenbarade de sig på slätten strax
före inryckningen.
Vid Thelanders hörn norr om slätten hade Schwen
i Mosshult sitt postställe. Klädseln var eländig, utrustningen
bestod av en svart gammal påse innehållande ett handklaver,
några brödbitar och trasor och beväpnade med en ordentlig
knölpåk. Schwens intellekt var det inte mycket med. Han kunde
framstamma ett ”tack,tack” och då han var glad sa han
”fiol spelar fleckera”. Det var med denne gamle och hans olyckskamrater
som med falkarna och ugglorna bakom lemmeltågen: det var maten som
lockade. I mathallar och kokhus fanns mat i överflöd och Schwen
hade kolossal matlust. I allmänhet uppfattade han skämt och
prat med filosofiskt lugn, men sa man att snart dör du Schwen, blev
han förgrymmad, hötte med käppen och framstötte ”nä
du, jag dör aldrig”.
Fick öga utslaget
En gång på 1870-talet hände det att en soldat, som framförde
ovannämnda påstående och dessutom ritade i sanden konturerna
till en grav, fick sitt öga utslaget av den ilskne Schwen. Han tyckte
om kopparpengar. Dessa stoppades av givmilda människor in mellan
halsen och skjortan varpå Schwen fick utföra en indiandans
tills mynten föll ut genom ena byxbenet. Silverslantarna hyste han
ett djupt förakt för och lät dem ligga kvar på marken.
En gång lär han dock ha gjort ett undantag då löjtnant
på skämt bjöd honom en tvåkrona. Han såg begärligt
på det vackra myntet och sade: ”Ja den kan ja la ta då”.
Löjtnanten hann ej tänka sig för, förrän slanten
försvann ned i Schwens rymliga påse. I slutet av 1890-talet
lade Schwen ned sin vandringsstav. Ett för alla välbekant ansikte
på Skillingaryd var borta.
Petter Johan
Nere vid mathallarna fanns Petter Johan för att få de smulor,
som föll från manskapets bord. Nitiska dagbefäl förbjöd
visserligen hans närvaro men snart lärde sig Petter Johan att
känna igen dem, som bar dagbrickan och som inte var så petiga.
Han höll sig då framme för att få sina trasiga rockfickor
fyllda med sill, ”gula ärtor”, brödbitar och annat
gott. Om någon frågade varifrån han kom, svarade han
”från B-B-B-Berga”, och frågade man hur han mådde
sa han ”tack, tack, de är så snälla ve mej”
och log så gott.
Var oförarglig
Petter Johan var den oförargligaste av dem alla. Han var godmodigheten
själv men hans ansikte var förvridet, hans fingrar förvuxna
och hans ena fot förkrympt så hans gång blev ett hoppande
på tå. Trots detta handikapp gick han till fots varje år
de åtta milen från Berga till Skillingaryd: en rörande
prestation, grundad på hunger och kanske nöjet att återse
den plats, där de flesta var snälla och trevliga mot honom.
Med regementets förflyttning 1914 till Jönköping försvann
Petter Johan och för länge sedan har väl hans vandring
slutat i ett lugnt och gott kvarter på Berga Kyrkogård.
Bojen
En annan personlighet var ”Bojen”, som på 1890-talet också
höll till i mathallsterrängen. Det var en ganska stor karl,
fetlagd och med ett ansiktsuttryck som påminde om ett barns. För
det mesta ledsagades han av en gammal gumma, som han på förfrågan
uppgav vara ”min mamma”. Han var klädd i en smutsig gammal
vapenrock, blårandiga byxor och på huvudet en avsigkommen
militärmössa. På bröstet bar han en rad medaljer,
förfärdigade av bottnar från ansjovisburkar och annat
glitter från sophögar och från handelsboden. Han blev
dock aldrig så omtyckt som Petter Johan. För de matbitar som
kom honom till del, fick han exercera och göra skäl för.
Bostapelle
”Borstapelle” var i jämförelse med de förra en
högt stående person, som då och då uppenbarade
sig i lägret för att, som namnet antyder, sälja borstar
av egen tillverkning. Ibland var han nykter, men för det mesta motsatsen
och i detta tillstånd blev han av åtskilliga utsatt för
olika skämt. Ibland till och med späddes fyllan på. Hans
sortiment bestod av allt möjligt, bland annat böcker från
16- och 1700-talen, som han kommit över och som troligen tillhört
de belästa i trakten. Han och löjtnant Fock trivdes synnerligen
väl med varandra och försökte lura varann efter förmåga.
Borstapelle var förresten morbror till regementets duktige musikdirektör
Lundkvist.
Båtsman
Bland mathallarna såg man ibland även ”Båtsman”,
en äldre vithårig man med en korg på armen. Han hade
deltagit i fregatten Eugenis världsomsegling. Han favoriserades speciellt
av Silverhielm och många var säkert de slantar som han stack
till gubben.
Viktor på Lilläng
En känd individ på Skillingaryd var även Viktor på
Lilläng. Han uppträdde något skyggt men var ytterst slagfärdig
och full av upptåg. Han hade en egendomlig vana att spotta på
allt som kom i hans närhet. När han gick längs vägen,
plockade han plötsligt upp en sten, spottade på den och slängde
den ifrån sig utan att reflektera över vart den tog vägen.
Någon gång hände det att han på detta sätt
råkade slå ut något fönster.
Åkte i finkan
En gång hade han kommit in på majorsexpeditionen, där
han vände på handlingarna och spottade på blad efter
blad. Som Viktor var en synnerligen ivrig snustuggare, lämnade det
stora fula märken efter sig. Majoren blev helt naturligt förgrymmad
och lät omhändertaga Viktor och sätta honom i försvarsarrest
för att sedan meddela någon i Åker att hämta honom.
Men Viktor var liten, mjuk och smidig som en vessla och, i motsats till
de förut nämnda kamraterna, överlastade han aldrig sin
mage. När det blev lugnt i och kring arresten, klättrade han
upp till en liten glugg vid taket, kröp ut genom denna och försvann.
En knöl på ryggen...
Efter några dagar var han åter på väg mot Skillingaryd
då han mötte majoren som red sin häst. Majoren ropade
på honom. Viktor stannade och då majoren kom närmare,
sneglade han blygt, såg upp och frågade:
”Är hästen sjuk?”
”Nej, hur så?”sade majoren.
”Jo, jag tycker att han har en knöl på ryggen”, svarade
Viktor.
När våren kom och slätten stod i sin fagraste blomning,
då anlände de år efter år till Skillingaryd i samband
med att mötena började. För att stilla en alltid gnagande
hunger och för att få en liten känning av mänsklig
kärlek och förståelse. Nu är de alla sedan länge
borta. De var på sin tid ett oskiljaktigt inslag i militärlivet
i Skillingaryd vid sekelskiftet, dessa lägrets trogna sommargäster.
|