Utdrag ur boken ”Kungl Jönköpings regemente och Skillingaryd”
Utgiven av kamratföreningen Norra Smålands Regemente 1989 vid 75-årsminnet av när gamla I12 lämnade sin lägerplats i Skillingaryd 1914. Texten något redigerad med främst mellanrubriker

Då Karl XI införde indelningsverket och därmed gjorde den svenske soldaten till på samma gång både krigare och jordbrukare var tanken bland annat att med torp fastare förbinda den svenske soldaten vid hem och fosterland. Förvisso lyckades detta, ty trognare, pålitligare och mera fosterlandsälskande försvarare än den indelta soldaten har säkerligen landet aldrig kunnat få.

Karl XI:s nya regementsrullor indelade landet i ett nytt system av ”kamerala” enheter, vilka skulle sätta upp var sin krigsman. Dessa enheter kallades rusthåll och rotar, rusthållet för rytteriet, rotarna för infanteriet och större delen av flottan. Till grund för rusthållindelningen lades beloppet av en gårds räntor till kronan och systemet byggde på efterskänkandet av dessa räntor mot att gården höll ryttare och häst i vissa fall båtsman med torp, lön och kläder. Till rusthåll utsågs i allmänhet större gårdar.

Hemmantalet
En annan beräkningsgrund användes vid roteindelningen, nämligen hemmantalet. I genomsnitt skulle två hela hemman bilda en rote men här förekom stor variation - ibland fyra hemman, ibland 1 1/2 hemman på en knektrote. Smålänningarna var utsatta för en jämförelsevis hård rotering. Då hemmanen i regel var uppdelade på olika brukningsenheter, blev det ofta ganska många bönder i en rote.

Stamroten
Den största gården i roten, på vars mark soldatens torp oftast förlades, kallades stamrote. Den svarade för rotens skyldigheter uppfylldes. De mindre gårdarna i roten benämndes strörotar eller hjälprotar. Dessa deltog i soldatunderhållet allt efter deras storlek och betalade till stamroten en årlig avgift av en daler silvermynt, s k planpenningar, för att denna upplåtit mark till soldattorpet. För att ordna sina mellanhavanden med soldaten utsågs en av rotebönderna till rotemästare, vanligen för ett år i sänder. Rotemästaren för året förvarade på sin gård även rotekistan med soldatens uniform.

Ur kungliga förordningen
Detaljerna beträffande rotarnas skyldigheter gentemot kronan var i stort sett ganska lika. Som exempel må anföras några notiser ur den kungliga förordningen från februari 1686. ”Böra rotebönderna till hus och hemvist för soldaten enhälligt hjälpas åt att uppbygga en stuga, liten loge och lada med fä- och foderhus. Samt uppröja eller avstycka honom ett halvt tunnlands åker och en kåltäppa med en liten hage eller ängsstycke.” Det skulle räcka till två sommarlass hö, och valdes av den gården, ”som vid indelningen därtill är”.
I de grundläggande stadgarna sägs ingenting om storleken och utseendet på torpens byggnader. Dessa stadgar utökades eller preciserades genom åtskilliga förordningar. I kungl brev 14 juli 1837 stadgades följande vid kommande nybyggnad för de soldattorp som låg inom Jönköpings län:
”På Rust- Rotehållarnes fria val av knektetorpens nybyggnad må bero att, i mån af mer eller mindre skogstillgång uppföra stugubyggnaden med boden, antingen ofvanpå stugan, eller på samma botten med stugan eller och på särskild plats.”

12 alnar långt
Boningshuset, som skulle förses med en bod ovanpå stugan för förvaring av spannmål och andra matvaror, skulle vara 12 alnar långt och 9 alnar brett inom knutarna (1 aln = 59,4 cm), ha timrade täta väggar och vara 5 1/2 alnar från stenfot till takås. Invändigt skulle det stora rummet = stugan vara 8 alnar långt, 9 alnar brett och 3 1/2 alnar högt, jämte en förstuga på 4 alnar x 3 1/2 alnar och en trappa till vinden.
*
Stenfoten på fast grund skulle vara 1/2 aln hög på lägsta stället. Taket skulle täckas med ”tjänligt täckmaterial”, så att taket blir droppfritt. Spis av järnbleck och bakugn, den senare 1 1/2 alnar i fyrkant, skulle uppföras i själva stugan, som dessutom skulle förses med två fönster 1 aln 15 tum höga och 1 aln 10 tum breda, medan fönstren i kammaren och på vinden skulle mäta 1 aln i höjd och 18 tum i bredd = 59,4 cm x 45 cm.
*
Dörren utifrån till förstugan samt dörren från förstugan till stugan skulle hålla måtten 3 alnar x 6 kvarter = 178 cm x 89 cm. Ytterdörren skulle förses med lås och nyckel, övriga dörrar med klinkor men dörren till vinden med lås. Dörrar och fönster skulle ha foder. Ett fönster i varje rum skulle förses med hakar och gångjärn för att kunna öppnas.
*
Ladugårds- och utomhusbyggnaden borde vara 15 alnar lång, 9 alnar bred inom knutarna och 3 1/2 alnar hög på sidoväggarna, uppföras på stenfot med lägsta höjd 1/2 aln, byggas med stolpar och skiften eller timras med knutar samt täckas med halm eller annat täckämne efter ortens sed men droppfri. Byggnaden skulle delas upp i boskapshus 5 alnar brett, foderlada 7 1/2 alnar bred, loge med golv och sädesladan 7 alnar respektive 3 1/2 alnar breda.

Lagården
Boskapshuset skulle vara timrat samt logdörrarna försedda med lås och ovanpå fähuset skulle finnas slinder för hö- och lövfoder. I övrigt skulle det förses med lås efter behov och med kalv- och fårkätte. Det förutsattes att endast djur skulle kunna gå obehindrat genom ytterdörren, ty för denna räckte måtten 2 1/2 alnar x 6 kvarter = 149 cm x 89 cm. Övriga dörrar hade mått efter bruk. För insläppandet av ljus räckte med två skjutgluggar 1 kvarter höga 1/2 aln långa, d v s endast 15 cm x 30 cm. Det blev som man förstår inte mycket ljus som kom in när dörrarna var stängda. Logens baksida skulle vara försedd med skjutlucka 1 aln i fyrkant och framsidan med en logdörr 1 1/2 alnar = 89 cm i fyrkant. Att logdörren ej behövde vara mer än 1 1/2 alnar förklaras av att denna dörr ej gick ner till loggolvet utan slutade ungefär en meter ovanför densamma, vilket var mycket praktiskt vid slagtröskning.
*
Slutligen bör nämnas att alla angivna dimensioner var de minsta tillåtna med rätt för roten att efter behag göra dem större. Vid nybyggnad skulle med hänsyn till eldfara ladugård uppföras minst 60 och högst 100 alnar från boningshuset, d v s 36 respektive 60 meter.
*
På gaveln av dessa små stugor eller ovanför dörrposten finns en tavla och på denna kan stå skrivet t ex N:o 12 Kongl. Jönköpings regemente Wästra härads Compagnie N:o 45. De låg vid landsvägen eller uppe på skogsåsen, vid kyrkbyn eller nere vid någon vik av en liten insjö, ja lite varstans hittade man dessa små egna hem som utgjorde den svenske knektens försörjning.

20 daler kopparmynt
Förutom förmånen av själva torpet, som ansågs kunna föda två kor, en gris, ett par får och höns, erhöll knekten 20 daler kopparmynt samt 5 daler till ”en vadmalsrock”, vilka belopp roten skulle sammanskjuta efter andel i hemmantalet. Vid anställning erhöll knekten städsel och lega, som skulle uppgå till högst 40 daler silvermynt. Dessutom brukade man komma överens om olika naturaförmåner, s k hemkall i vedbrand, spannmål och julkost, t ex 2 kappar malt, 6 kakor bröd, 6 skålpund kött (=2,53 kg) 6 ljus och 3/4 kannor brännvin (= 1,96 liter).
En årlig reglering av de ekonomiska mellanhavandena skulle ske vid avlöningsmöten, som i mars och september månader skulle av kompanicheferna hållas med bönderna och knektarna. Med sin stuga på ett rum och kök och sina små uthus ligger torpet på byns utmarker och välkomnar soldaten. Här skall han tjäna för roten under tjugo - trettio år framåt i tiden om hälsa och krafter stå bi.

Be om lov för att gifta sig
Knekten ser framtiden ljus. Han är stadd som soldat och därmed har han åkt upp några pinnhål på den sociala rangskalan. Jämfört med livet som bonddräng framstår tillvaron på soldattorpet eftersträvansvärt. Han kan uppträda med större självförtroende gentemot bygdens bönder och även i spelet om bygdens flickor äger han triumf på hand.
Från äldsta tid och fram mot förra seklets slut måste soldaten inhämta befälets tillåtelse för att gifta sig. Kapten visste, att en driftig och präktig soldathustru var en tillgång, inte bara för soldaten själv utan för hela kompaniet. Ty en duglig kvinna på soldattorpet betydde att hemmet hölls vid makt, att soldaten erhöll sin omvårdnad och att han inte så lätt förföll till spritmissbruk och andra olater. Ett sådant ”ödmjukt memorial” skrevs av en soldat 1835:

Torpbesiktning
I 1877 års soldatinstruktion som var fastställd av Kungl. Majt. handlar paragraf 68 om torpbesiktning. ”Torpbesiktning, huruvida skall utrönas hur soldaten fullgör sina skyldigheter att vårda och iståndsätta det av honom tilldelade torpet, verkställdes vart tredje år eller oftare om så påfordras, av kompanichef eller annan officer på kompaniet”. I samma paragraf står även skrivet att om rotehållarna inte underhöll torpet på tillfredsställande sätt, kunde kompanichefen med lagens rätt tvinga dem till detta.
*
Jag har själv varit med om många torpbesiktningar berättar framlidne löjtnant Oscar Seth som tillhörde Södra Västbo kompani. Soldattorpen låg oftast längs stigar långt in i skogen så vägen var ofta lång att gå. Som regel förrättades torpbesiktningarna på sensommaren då dagarna ännu var långa och sköna.

Greven besökte ett enkelt torp
”Det var i början av 1880-talet som dåvarande löjtnant greve Emil von Seth och jag var synförrättare. Förrättningen gällde femte korpralskapet i Burseryd socken. Frampå dagen kom vi till Åströms på Betarps soldattorp. Det var ett magert och litet ställe, födde inte mycket mer än en ko. Även stugan var i minsta laget och man fick böja sig djupt för att komma in genom dörren. Inne i stugan fanns en enda målad möbel, men allt var så blankt och rent och det kändes riktigt trivsamt och hemtrevligt. Åström och hans lilla magra hustru var båda gamla och deras två barn hade vuxit upp och flyttat hemifrån. Lilla mor Åström frågade om hon fick bjuda herrarna på en kopp kaffe, men bad om ursäkt för att det inte fanns någon kaffegrädde ”ty hennes ko hade sinat”. Vi tackade naturligtvis ja och fick sitta ner vid bordet intill gavelfönstret. Hon dukade fram riktigt gott kaffe och kringlor, bakade av hemsiktat kornmjöl och de var verkligen möra och goda. När vi lämnat detta enkla torp var det som om Greve von Seth läst mina tankar när han sa: ”Här fick jag verkligen lära mig att det inte beror på fina och dyrbara möbler att ett hem är trivsamt och hemtrevligt”.

Torpets inredning
Möbleringen i de enkla soldattorpen utgjordes i huvudsak av en låg utdragssoffa, ett slagbord, någon mindre byrå, ett par väggfasta skåp samt några bänkar, pallar och stolar - allt hemslöjdsarbete i furuträ och omålat. Golvet saknade mattor. Vid högtidliga tillfällen brukade man i stället strö finhackat en- eller granris på golvet. En dryg tredjedel av golvet och rummen upptogs för övrigt av den öppna spisen med den från köket inskjutande bakugnen. Över ugnen fanns en varm förvaringsplats för saker av skilda slag. Den låg strax under taket.
Eldstadens enda stora rökgång mynnade direkt ut genom den rymliga skorstenen. Hela inrättningen drog därför väldigt mycket ved. Eldstaden fungerade inte bara som värmekälla utan även som ljusspridare kring vilken familjen samlades under de långa vinterkvällarna, far med sitt slöjdarbete och mor med spinnrocken.
*
Väggarna pryddes ofta med fotografier i färggranna ramar av anförvanter och vänner som lämnat Sverige för att i landet i väster söka sig en utkomst som inte bjöds i den fattiga hembygden. I många svenska soldattorp har barnen sökt lyckan i det främmande landet i väster men säkert har de flesta längtat tillbaka till ”den granen, vid vars rot ditt bo är fästat”.

Drog ut i krig
Den vid torpet och familjen sålunda ”fästade” knekten har under de drygt två århundradena indelningsverket fanns till ofta fått erfara att de fördelar han åtnjöt har varit förenade med att kunna lyda order som kom från kompanichefen. Order som till och med förr kunde föra honom uti krig och död. Aldrig någon tvekan när ordern kom. Geväret ner från väggen, uniformen på. Nu är han inte längre torpare. Nu känns han istället som vår gamle bekante från sista mötet på Skillingaryd. Modig - och ofta en liten bit av vägen åtföljd av torparmor och barn - trampar han iväg mot kompaniets samlingsplats.
I denna enkelhet levde våra indelta soldater under sin tjänstetid.

Där fanns ingen plats för maklighet eller överflöd. Skulle brödkakan räcka till de många hungriga munnarna kring slagbordet så måste det råda flit, allvar och sparsamhet. Tidigt fick barnen i dessa hem också lära sig att arbeta och att dra sitt strå till den gemensamma stacken. Vår historia berättar om många framstående människor bl a i statens tjänst och inom kyrkan som just kommit från dessa enkla soldattorp.

Hade gott anseende
Den indelte soldaten var huvudsakligen jordbrukare på eget torp men gick ofta som hjälp på roten. Många hade dessutom något hantverk som bisyssla, till exempel skomakeri, skrädderi, snickeri vilket var en tillgång för det indelta kompani de tillhörde.
Våra indelta soldater åtnjöt i allmänhet ett mycket gott anseende hos allmogen och var gärna sedda gäster vid fester och begravningar. Ibland förekom stridigheter mellan roten och soldaten men ofta var denne en karl med ”Courage i” och då fick rotehållaren ge efter och tillmötesgå med det önskade.

Van att lyda
De flesta av dessa kärnkarlar - de indelte - hade sina rötter i bondehem men trots ursprunget skilde sig knektarna från den vanlige bonden. Hans personlighet påverkades av kamratskapet som han upplevde i tjänsten. Tjänsten i sin tur gjorde knekten mera vidsynt och allmänt upplyst. Vanan att lyda, var disciplinerad och hålla ordning - allt inpräntat från första stund - satt kvar inne hos knekten för att aldrig utplånas.

Jag ligger i givakt...
Oscar Seth fortsätter att berätta:
”Jag kan för min inre syn se den gamle kyrkvaktmästaren som nu passar upp i kyrka och sakristia - eller orgeltramparen på läktaren. Med samma plikttrohet som förr under tjänsten vid regementet utförde sina sysslor. Inte ens den alltmer tilltagande sjukdomen kunde utplåna den militära hållningen. En kompanichef besökte vid ett tillfälle en av sina före detta soldater som låg sjuk och illa ansatt av reumatism. Då kapten inträdde låg den gamle knekten käpprak i sängen och svarade raskt sitt ”Gud bevare kapten - men det är dåligt med mig nu!” ”Kan du inte böja ryggen - du ligger så rak?” ”Jo, kapten, men jag ligger i givakt.”
Det var något ”slaviskt sinnelag” som på detta sätt kom i dagen kan tyckas. Men känslan av självrespekt, frihet och människovärde fanns säkerligen hos den gamle hedersmannen, som inte fann något förnedrande i att med ord och i åtbörd ge uttryckåt vördnad inför sin överordnade f d chef, en känsla som ända in i det sista fanns kvar hos den gamle grånade indelte smålandsknekten.

Det är generalmönstring. Gamle Kalle skall idag lämna det regemente han i 30 års tid troget tjänat. Detta är kanske inte det värsta ty han börjar bli stel i lederna och har svårt att följa med i exercisen. Det värsta är att han måste lämna det kära torpet där hemma och söka sig en annan utkomst. Han har under åren vuxit samman med torpet så att han nästan känner det som sitt eget. Och nu måste de lämna det ifrån sig, han och hustrun hans. Visserligen har han ju löfte om arbete hos rotehållaren men det är ju inte detsamma.
Han vet vad kronan nu säger honom: ”Du ha visserligen tjänat troget i trettioår men nu börjar du bli gammal och stel och får lämna tjänsten och torpet. Tjugofyra kronor om året får du i pension och när du fyller 65 år skall du få 48 - men sen får du försöka klara dig själv.”
Kompanichefen vitsordar hans tjänstgöring med intyget ”tjänat utmärkt väl”.
Generalen tackar honom för hans trogna tjänst och avskedar honom med orden: ”Adjö, och Gud vare med dig, gamle kamrat”.
Avskedet från generalen vid mönstringsbordet känns tungt men värre är det när han skall säga farväl till kompanichefen och kamraterna. Med dem är han sammanlänkad med olösliga band.”

Varade till 1901
Soldattorpens epok kom att vara i 220 år, från 1682 till 1901. I dessa torp bodde samtidigt i genomsnitt 30 000 soldater. Med en normal tjänstetid av drygt 30 år blev det sju generationer indelta, d v s betydligt över 200 000 man.
Inberäknat de indelta soldaternas familjer kan antalet människor som levat inom soldattorpens väggar uppskattas till snarare över än under millionen. Hur många svenskar kan inte idag med stolthet konstatera att vi har indelta soldatfamiljer i vår släkt, inte bara en utan oftast flera generationer. Det torde vara huvuddelen av svenska folket!