Mötena på de gamla lägerplatserna var en stor händelse varje år för både manskap, befäl som för bygdens folk. De var något mer än bara hårda övningar. I det följande berättas om regementsmötet 1876 i Skillingaryd.

Regementsmötet förbereddes noggrant redan hemma på roten. Kompaniet samlades, i allmänhet korpralsvis, och marscherade sedan till kompanisamlingsplatsen där kompanichefen och fanjunkaren tog emot och inspekterade. Därefter avlönades kompaniet med aå kallad ”tobaksskilling” 6 öre per dag och portionsersättning för marschdagarna enligt så kallad medelmärkegångspriset 39 öre per marschdag. Efter noggrant fastställt tidsschema bröt kompanierna upp från respektive samlingsplatser och marscherade till första nattkvarteret.

Gick tre mil om dagen
Södra Westbo kompani hade tre marschdagar och i allmänhet marscherades tre mil om dagen. Efter sista nattkvarteret, som låg endera vid Häradsköp, Harfall eller Högabråten, marscherade kompanierna mot mötesplatsernas utkanter - Liv, Norra Vedbo och Vista kompanier i norr vid Sundbergs hörna, Västra härads vid Åbron, Mo härads och Östbo kompanier i skogsbrynet vid skräddare Grundits i söder samt i väster slutligen Norra och Södra Västbo kompanier vid Sven Gustafs där de dolde sig i skogsbrynet eller bakom någon ås - ty på slätten fick ingen rycka in förrän på signal därtill.

Musik och kompaniflagga
Vid framkomsten sändes musiken, som vanligen bestod av jägarhorn, klarinetter och trummor till musikdirektören som intagit plats mitt på heden. Samtidigt sändes två ”furirskyttar” fram med kompaniflaggan för att hjälpa väbeln vid lägrets ”uppmärkning”.
När furirskyttarna intagit sina platser, gavs regementets igenkänningssignal varvid furirskyttarna reste kompaniflaggorna för att tydligt märka ut kompaniernas tältgator. Efter igenkänningssignalen spelades en marsch varunder alla åtta kompanierna marscherade ut på slätten, vart och ett till sin tältgata, utmärkt med respektive kompaniflagga. Därefter gjordes halt och front mot bataljonsluckan, gevären kopplades och packningen togs av. Handräckning avdelades till stora förrådet för tälthämtning med mera.

Tältningen
Därefter ordnades för tältningen. Roten av tältstången placerades på den plats den skulle stå med stångspetsen vinkelrät mot uppställningsplatsen. På en av regementschefen eller tjänstgörande majoren given hornsignal från lägervakten restes alla tälten i lägret på en gång. Det var en imponerande syn att se kompanierna under marschmusik marschera upp på slätten från norr, söder, öster och väster och ganska snart därefter få uppleva hur den öde slätten förvandlades till en tältstad för över tusen människor.
Efter lägrets uppslående följde provianteringen som Oscar Seth har redogjort för hur det gick till i det föregående kapitlet.

Avlämning
Fram på kvällen var man färdig för avlämning till regementschefen som tog emot regementet, formerat i ”linje” eller ”anfallskolonn” på uppställningslinjen. Sedan följde välkomsthälsningar i de olika mässarna. På officersmässen bjöd regementschefen på punsch och cigarrer! Något besvär med utlämningen av uniformer hade man inte under regementsmötet då varje soldat ju själv medförde all sin utrustning från roten med undantag för livmunderingen som fortfarande låg förseglad hemma i rotekistan och som endast på särskild order fick användas.

Dagordningen
Man vill gärna tro att tjänsten förr i tiden inte var så ”allvarligt” menad. Den var i själva verket mycket krävande och pågick från tidig morgon till sena kväll.
Dagordningen var följande på vardagarna:

Andra klassens beväringar
Under regementsmötets andra vecka ryckte andra klassens beväringar in. Genom 1850 års riksdagsbeslut ökades övningstiden för beväringen från 15 till 30 dagar under rekrytmötet och 15 dagar under följande års regementsmöte, varigenom beväringen kunde fullgöra hela regementsmötet tillsammans med indelta stammen. Härvid skulle stammen vara ryggraden i de mycket ofullständigt utbildade kompanierna, och i regel utgöra första ledet under det att beväringen ställdes i det andra. Inför regementsmötet gjorde till en början regementschefen upp programmen där han i minsta detalj bestämde vad som skulle övas dag för dag, lika för alla kompanier och utan möjlighet för bataljons- och kompanichefer att yttra sig. Programmet bestod mest av stridsövningar och exercis i större förband som kompani och bataljon. Till stridsövningar användes tiden mellan kl 9-12 fm och till bataljonsexercis kl 6.00-8.00 em.

Tidigt på söndagsmorgonen
Under ett regementsmöte i Skillingaryd avlossades om söndagarna salutskott kl 6 på morgonen. Vid den kraftiga saluten hoppade man i allmänhet till i sina tältbäddar och särskilt de, som hade sina tält i omedelbar närhet av lägervakten, måste ha haft väldig känning av de kraftiga smällarna. Då ekot från kanotskotten tonat i fjärran, klämde musikkåren i med reveljen: den marscherade först till höger förbi I. bataljonen, vände vid livkompaniets kompanigata varifrån de återvände till lägervakten där den gjorde front mot slätten och avslutade reveljen. Om man blivit väckt med förskräckelse av kanonskotten, så upplevdes nog den vackra reveljmusiken så mycket mer rogivande efteråt och man kunde slöa till en liten stund. Men snart nog var det dags att göra sig söndagsfin och äta frukost.

Tyst och fridfullt
Ofta var det stilla och lugnt i lägret en söndagsmorgon, luften var ljum och daggen glänste så vackert i den tidiga morgonsolen. Allt var tyst och fridfullt. Dagkorpralerna kom klädda till parad med sina rapporter upp till kompaniexpeditionen och ordonnanserna var iklädda vita handskar och hade extra välputsade skor när de anmälde sig för kompanichefen. Kl 9.45 slogs ”förgaddring”. Kompanierna ställde då upp i kompanigatorna, där de visiterades före kyrkparaden. Kl 10.00 slogs en virvel varvid kompanierna marscherade ut och hela regementet formerades i öppen fyrkant på slätten för kyrkparad på den vanliga platsen framför lägervakten. Då kompanierna intagit sina platser kommenderades ”officerare och underofficerare framför fronten”.
Då detta var klart gick bataljonscheferna utmed fronten och tog emot avlämning av styrkan, kompani efter kompani. Därefter avlämnade dessa i sin tur till regementschefen, som - efter att ha hälsat på truppen - intog sin plats i mitten av den öppna fyrkanten, vänd mot järnvägen. Till vänster om honom stod regementskvartermästaren. Längst fram - och vänd mot regementet, stod redan regementspastorn med de tre trummorna som predikstol.

Giv akt! Korum lediga!
När regementschefen kommenderat ”Giv akt! Korum lediga!” hörs korumslagen från musikkåren och gudstjänsten tar sin början. Den protestantiska strids- och segersången ”Vår Gud är oss en väldig borg” ljuder över slätten som fordom vid Lützen och Breitenfelt. Pipor och basuner stämma väldeligen in och det känns som om hela naturen sjunger med under det att trummorna mullra dovt och mäktigt såsom sig närmande, ej fjärmande åskor.
Runt omkring regementets öppna fyrkant har Skillingaryds allmoge samlats och instämmer med rörda sinnen i psalmens härliga ord och gripande tonfall.
Predikan är kort och kraftfull. Regementspastorn vet väl hur han bäst ska träffa alla enkla hjärtan.
Efter predikan kommenderar regementschefen ”Giv akt!” och utropar ”Gud bevare Konungen och Fosterlandet” som upprepas unisont av truppen. När gudstjänsten är slut, marscherar kompanierna under tonerna av en marsch till sina tältgator och upplösas.

Korum
Korum är en gammal äkta svensk sed. Något motsvarande förekommer icke i andra länders krigsmakter. Litet var måste vi erkänna att det ligger något ovanligt vackert och högtidligt häri. Tyvärr är korum nu för tiden ”en vagel i ögat” på många. De som deltog tidigt en morgon eller sent en afton ute på slätten och hörde det ena kompaniet efter det andra stämmer upp de gamla kända psalmerna ”Så går en dag ifrån vår tid” - deras sinnen måste ovillkorligen stämmas till andakt.

Konsertmusik
Efter den högtidliga kyrkparaden utförde musikkåren konsertmusik för allmänheten vid lägervakten eller i officersmässens parkanläggning. Knektarna skötte sig själva till kl 5.00 em då två timmas exercis ägde rum. Det var vanligt att en del av eftermiddagen användes till ett svalkande bad i Lagaåns klara vatten.

Likör...
Ofta förekom att befälet hade förfriskningar med sig i form av en billig men ganska god likör som kallades ”Stenborgare”. Av tradition intogs ett glas sittande i vattnet eller när de låg på stranden och soltorkade. Söndagsmiddagen som intogs mellan 1 och 2 em var alltid vällagad och högtidlig. Det serverades alltid en maträtt mer än på vardagarna. Ofta var några gäster inbjudna till middagen, antingen av kåren eller av någon enskild kårmedlem. Efter middagen serverades kaffe i bersåerna och eftermiddagen förflöt under lugnt och angenämt samtal med gäster och kamrater.


Förbimarsch av regementet
Söndagsexercisen som ägde rum mellan 5.00-7.00 avslutades med en förbimarsch av regementet inför regementschefen. Musiken gick i täten och så kom bataljoner och kompanier i kolonn i nummerordning, marschriktning mot norr. Uppställning till förbimarsch skedde strax öster om landsvägen på slätten med livkompaniet ungefär i höjd med ”sadelmakarns”. Förbimarschen verkställdes i pluton på linje.
Bataljonscheferna kommenderade, när tiden var inne: ”Förbimarsch i parad! 20 stegs avstånd!” Därefter anträddes marschen plutonvis undan för undan.

Noggrann - marsch
20 steg från regementschefen kommenderade plutonchefen: ”Noggrann - marsch!” och 6 steg från regementschefen : ”Se till höger!” Då gäller det att prestera bästa möjliga marsch och hålla god rättning. Det var ett militärt skådespel, men sådana behövdes som avbrott i den ganska enformiga tjänsten och den uppskattades säkert av den fulltaliga söndagspubliken.

Vaktombytet
Vaktombytet om söndagarna var högtidligare än vanligt. Då var hela officers- och underofficerskåren närvarande, alla iklädda paraduniform. En uniform, som för övrigt alltid användes vid kyrkparader sön- och helgdagar.
Uppställningen var ungefär densamma som på en vardag med alla officerare på ett led bakom regementschefen och underofficerarna bakom den pågående vaktstyrkan. Den dagen var det inte roligt att vara jourhavande vaktbefäl, ty hade man förut haft blott 6-8 par kritiska ögon riktade på sig, hade man nu minst 50. Givetvis var vaktombytet även ett militärt skådespel, vilket i hög grad roade den civila befolkningen, som infunnit sig till kyrkparaden och exercisen.

Fältmanöver som avslutning
Regementsmötet avslutades i allmänhet med en fältmanöver på 2-4 dagar. Dessa manövrer förorsakade rätt mycket förarbete för att få allt i ordning, inte minst beträffande officerarnas utspisningsförhållanden. På den tiden fick befälet liksom nu inte fri portion från koktrossen utan ”restautrisen” skulle ombesörja officerarnas och underofficerarnas förplägnad under hela manövern, vilket naturligtvis krävde en omfattande organisation. Kökspersonal, servis och livsmedel skulle medföras och kunde som regel inte upphandlas i orten. Fältmanövern förr var i detta avseende mycket mindre fältmässig än som numer är fallet.
Under en landsvägsmarsch kunde man i kön på en marschkolonn se en lång fora av hästskjutsar, fullpackade med koffertar och korgar bland vilka restautrisen, uppasserskor och pigor var instuvade.
Bakom denna kolonn kom alla marketenteriskjutsar och ölvagnar för truppens räkning. Så snart striden börjat och man nalkades det på förhand bestämda raststället, sändes skjutsarna i förväg.

Lämplig bondgård
Musikdirektören eller intendenten skulle utse någon lämplig bondgård där det fanns en någorlunda stor sal eller - om vädret var vackert - en trädgård där man kunde ordna för befälets middag. Dukningen och matlagningen påbörjades så att allt skulle vara färdigt då befälet anlände.

Festmiddag
Som regel låg truppen i en enda stor bivack varför officerarna ofta kunde utspisa gemensam middag som ofta fick karaktären av festmiddag. Fest blev det ofta också för bygdens befolkning ty under ”taffeln” spelade musikkåren och senare på kvällen blev det ofta tillfälle för bygdens särskilt kvinnliga ungdom att få ta en ”svängom” med soldaterna.

Kamratliv i bivacken
Efter tapto började det mera intima kamratlivet i bivacken kring punschglas och lägereldar. Då sjöng man gamla välkända soldatvisor eller också sjöng enkelkvartetter. Ibland arrangerades fyrverkeri vilket bidrog till att ge en festlig stämning åt den bygd där man slagit bivack. Ibland gick det nog väl muntert till i bivackerna men efter en god sömn under bar himmel - med kappan till täcke - var man lika pigg följande morgon, färdig att börja en ny dag. När regementsmötena slutade i början av juli och nätterna var ljumma, låg truppen alltid ute under bar himmel.

Skyddstälten
Under 1800-talet utnyttjades de små skyddstälten, som restes i någon lämplig skogsdunge eller på någon äng. Då mötena slutade i oktober och köldperioden redan inträtt och snö någon gång till och med fallit, kunde truppen naturligtvis inte ligga ute under bar himmel. Då förlades de endera på logar eller i lador på gårdarna eller också i större tälthyddor.

Avtackning
Ett regementsmöte avslutades med ”avtackning”. Hela styrkan ställdes upp till gudstjänst. Sedan denna förrättades, yttrade regementschefen några ord av tacksamhet och erkänsla för den nit som först och främst befälet men även övriga truppen visat (med vissa undantag naturligtvis). Alla hade skött sig väl och till hans fulla belåtenhet. Anförandet slutade med en tillönskan om lycka i hemmet dit alla nu skulle återvända. Innan bataljonerna upplöstes yttrade bataljonscheferna några ord.
Därefter marscherade kompanierna in i kompanigatan, där samma ceremoni för tredje gången upprepades, nu med kompanicheferna som festtalare och så fortsatte det ända ner till halvtroppcheferna, som - om de varit mycket omtyckta, - ibland t o m blev hissade.

Monolog
Efter en dylig avskedsceremoni satt en gång ett par officerare i kompanichefens tält och fick då höra följande monolog av en beväring till hans packning: ”Ja! tack skall du ha gamla kalv, du har skött dig till min fulla belåtenhet, och inte heller du fetmat under mötet!” Så hördes en duns, det var ränseln som slängdes i tältgolvet. ”Och tack du sill-nisse, lortiger är du, men jag säger som översten sa, med några få undantag har du skött dig väl, ja! tack för ditt osparda nit, gamle nisse”, och (så hördes en ny duns) ”och nu önskar ja dig lycka och trevnad i ditt hem på förrådet, gamla muskedunder! Tack kamrater!” Det var beväringens tack till sina trogna följeslagare men inte trodde han att dessa hans ord skulle gå till eftervärlden.

Mot hemorten
När alla persedlar var inlämnade, marscherade beväringen under sitt följebefäl mot hemorten. Stamkompanierna återvände till de platser vid ”slättakanten”, där de vid inryckningen stått i ”väntläge”. Här gjordes en kort halt och förberedelser för hemmarschen vidtogs. På beställda trosshästar, packades manskapets packning, dessa skjutsar betalade manskapet själva för att slippa bära den tunga packningen. Det fanns också hästskjutsar på vilka en del av officerarna kunde åka hem på.

Skjutmötet på roten
Så var regementsmötet slut, men inte stammens övningar för året, ty nu återstod det så kallade skjutmötet på roten. Efter regementsmötet var på den tiden manskapet skyldig att öva skarpskjutning på kompaniets skarpskjutningsbana under två dagar.
Ett kompani var indelat i sex korpralskap. Av dessa kallades två och två, så att skjutövningen höll på en vecka. Till dessa skjutövningar kommenderades en kompaniofficer eller underofficer för hela veckan. De av manskapet, som uppnådde bästa skjutresultatet, blev följande år kommenderade till skjutmötet i Skillingaryd för att utbildas till skarpskyttar. Men det var nog inte rätta sättet att höja skjutskickligheten för manskapet var inte alls förtjusta i några extra kommenderingar. De ville helst stanna hemma och sköta sina torp. Följden härav blev att många med avsikt sköt dåligt för att slippa kommendering till skjutmötet. Så småningom ändrades bestämmelserna så att de sämsta skyttarna kommenderades till skjutmötet i Skillingaryd för att förbättra sin skjutskicklighet, som är en viktig del i en soldats utbildning.
Skjutmötet i Skillingaryd pågick tio dagar och inträffade under sista delen av första klassens beväringsmöte.