|
Skillingaryd var ända
till hösten 1914 kungl Jönköpings regementets exercis-
och mötesplats. Jag vill nu i all enkelhet försöka samla
några minnenas blomster från de oförgätliga sommarveckor,
jag som ung fästmö hade glädjen vara där åren
1912-1914.
Till midsommar var då officerarnas fruar, fästmöer
och flammor inbjudna för att begå sommarens ljusa högtid.
De flesta gästerna kom först före lunch på midsommarafton.
Själv kom jag dagen innan och möttes givetvis av min fästman
vid stationen med ett litet lustigt hästekipage. Allt var för
mig nytt och främmande. Det var med stor spänning och hjärtklappning
jag emotsåg mötet med alla obekanta och den nya värld,
som nu skulle bli min.
Till en kaptensfamilj
En del familjer bodde där redan och de hade för sommaren hyrt
mer eller mindre pittoreska och ganska primitiva stugor. Som alltid i
våra I 12-familjer var gästfriheten stor och flera togo därför
emot de unga besökarna. Själv hade jag lyckan att komma till
en enastående harmonisk, god och gladlynt kaptensfamilj, som blev
våra vänner för livet i glädje och sorg. De bodde
mycket tjusigt i en rätt stor stuga, vars trädgård eller
rättare tomt gick ned till Lagan där vi kunde bada.
En hel del unga flickor bodde dock på hotellet men måste självfallet
då enligt tidens sed ha någon officersfru, som tog hand om
dem och ansvarade för dem - ett s k ”förkläde”.
Till Stackelparken
Den första stora gemensamma samling var i ”Stackelparken”
vid Lagan, där majstången väntade bunden och sirad med
blommor och blader. Majstången restes under högtidliga ceremonier.
Enligt gammal sed skulle yngste underlöjtnanten (som det då
hette) ”rida upp majstången” för att sedan dirigera
och kommendera vid dess uppsättning. Gropen till majstången,
som skulle stå ute på fältet, var redan grävd. Och
tre ”saxar” att lyfta stången med väntade.
Det var ett högtidligt ögonblick, sommarens höjdpunkt.
Stången prövades i gropen och stod först och svajade fram
och åter. Underlöjtnanten ställde upp och kommenderade
sin ”trupp”. Plötsligt stod stången rak, och då
vräktes stenar i gropen och till sist skottades sand och jord över;
och allt som sårats vid grävningen täcktes med grästorvor
och annat grönt.
Dags för dans
Den granna stången stod där i strålande prakt. Musikkåren
spelade, det hurrades och allt var lust och gamman. En massa människor
hade samlats, ja, jag skulle tro att hela samhället, framför
allt barn och ungdom, deltog i denna jublande midsommarglädje där
långdansen gick i dans och glam väl varade hela kvällen
- ja, natten.
Så småningom drog sig officerarna med gäster därifrån
för att intaga festmiddag med champagne i officersmässen. Där
dansades sedan till ljusan dag. Natten var ljus och fager. Paren dansade,
promenerade i parken eller svärmade. Vi får väl säga
att ”flirten var yster och vågad, men lyckobägaren bräddfyllt
rågad”. Midsommardagen samlades - mer eller mindre punktligt
- de inbjudna till lunch i officersmässen.
Medan jag talar om mässen, kan jag ej undgå att berätta
att där sedan många år fanns en gammal, förstklassig
men temperamentsfull restauratris, som lagade en charmant mat och över
huvud taget i vått och torrt höll på sina älskade
officerare - speciellt en del, som voro hennes guldgossar.
Prisskjutning för damerna
Efter lunchen samlades vi på kammarskjutningsbanan mellan mässen
och Stackelparken vid Lagan, där enligt gammal sed det var ordnat
med prisskjutning för damerna. Vi sköt med armépistol,
som våra kavaljerer hjälpte oss att ladda.
Ett år sköt vi mausergevär, vilket dock var så tungt
för oss, att vi fick stödja det på respektive kavaljers
axlar. Som jag själv ej var helt bakom i denna ädla konst, lyckades
jag till min fästmans obeskrivliga stolthet erövra ett år
1:a pris och ett år 2:a pris. Dessa utgjordes av små silverbägare,
som högtidligt överlämnades vid festmiddagen - och jag
har ännu dessa i min ägo.
Galamiddag på kvällen
På kvällen var åter galamiddag, om möjligt festligare
än dagen innan. Regementsmusikkåren spelade under hela middagen,
så även på midsommarafton. Självfallet spelades
Kungl Jönköpings regementets paradmarsch, som andäktigt
åhördes stående. Vid champagnen reste sig översten,
äskade tystnad: ”Enligt gammal, god krigsmannahävd ber
jag att i underdånighet få föreslå Hans Majestät
Konungens skål!” Alla reste sig och skålen dracks under
tystnad.
Så kom kraftiga, fyrfaldiga leverop - musikkåren spelade ”Kungssången”
och alla sjöng med så taket kunde lyfts. På den, som
ej förut deltagit i sådana grandiosa ceremonier, gjorde detta
ett djupt och outplånligt intryck.
Årtal och namn på fanan
Middagsbordet var som alltid vid gamla I 12:s fester dekorerat med röda
och gula blommor - regementets färger. Bordet pryddes även med
små miniatyrfanor efter regementsfanans förebild.
Dessa voro även i rött och guld med tornet i mitten. På
dessa läste jag med andakt för första gången de stora
namnen.
Wittstock Lützen Helsingborg Malatize
1936 1632 1720 1708
Namnet liksom tornet voro broderat på fanan. Ett siratligt, blomstersmyckat
tal vid desserten ägnades i bunden eller obunden form åt kvinnan.
Visit hos familjerna
Så tråddes åter dansen vid musikkårens toner till
ljusan dag då solen kom månen att långsamt förblekna.
Under midsommarveckan på Skillingaryd var det för fästfolket
även en mer eller mindre glad plikt att göra visit hos de familjer
som då hade sitt sommarhem där. Jag nämner detta för
att samtidigt berätta att denna visit sedan besvarades till den familj,
där fästmannen bodde - dock endast av officersfrun medförande
makens visitkort. Denna lilla episod, som nu verkar så ofattbar,
var nog just tidstypisk - men bidrog utan tvivel att göra kamratförhållandet
mellan familjerna fast grundat och lättsamt redan från början.
Munck av Fulkila
Vid alla tillfällen eller middagen, även då det inte var
fest, samlades fler eller färre officerare ute i trädgården
eller - vid ruskigt väder - under ”Munken” inne på
mässen. Detta senare var en stor målning av överste Munck
av Fulkila, förutvarande chef för regementet.
”Samling vid Muncken” var ett stående slagord, som innebar,
att där möttes kamraterna vid punsch, diskuterade, skroderade
och berättade historier av alla slag. Oräkneliga äro säkert
de punschglas, som druckits under ”Muncken” och traditionen
behölls även senare, när målningen fått plats
i officersmässen på Ryhof i Jönköping.
Då livet var ungt och ljuvligt
Midsommaren med dess romantik och skönhet tog militären på
Skillingaryd väl vara på. Naturligtvis tjusades vi unga, inbjudna
damer särskilt av den fest, friskhet och elegans, som officerarna
gav åt det hela.
Ja, detta var livets vår. Nu är det ärorika Kungl Jönköpings
regemente borta - och på Skillingaryd är dessa minnen bleknat.
Mina minnen från midsommarfirandet på Skillingaryd skimrar
med en underbar glans i sommaren den sköna, då livet ännu
var ungt och ljuvligt.
|