Ur boken ”Kungl Jönköpings regemente och Skillingaryd”
Utgiven av kamratföreningen Norra Smålands Regemente 1989 vid 75-årsminnet av när gamla I12 lämnade sin lägerplats i Skillingaryd 1914.
Texten är något redigerade med främst mellanrubriker

Några officerare hade kommit på idén att från Skansen i Stockholm köpa en puma eller s k Sydamerikanskt lejon och för detta ändamål bildades 1913 ett aktiebolag. En aktie kostade 5 kr.

I början av juni månad anlände puman, som döptes till ”Måns”: den var då 6 månader gammal, gråbrun och något större än en katt med en långt tjock svans. Måns, som från början var mycket tam, släpptes därför lös i parken, där den hela sommaren fick springa fritt omkring. Då Måns om morgonen släpptes ut ur sin kätte i stallet, sprang han ofta upp på officersvinden eller in i något av rummen där han kröp upp i någon säng. Ibland gjorde han små utflykter utom lägret och då fick man skicka ut folk att leta efter honom. Sommaren 1914 begav han sig ut på fältmarsch på omkring en mil till Klevshult och infångades först följande eftermiddag. Han fängslades och i triumf fördes han hem. Sen fick han till straff ligga bunden vid en lång kedja uti parken. Som sällskap hade han en tid bland andra djur - två baggar, men otroligt nog var Måns - som i Sydamerika med förtjusning skulle dödat dem - så rädd för dem, att han sprang undan då de kom. Civila tyckte han inte riktigt om, ej heller flickorna i tunna strumpor och skor eller barnungar med nakna ben.

På höstarna när här som regel inte var många militärer och även på somrarna när vi visste att det inte var skjutning gick vi pojkar på skjutfältet och letade efter skrot vilket ibland kunde ge oss rätt så skaplig inkomst.

Vi fick 60 öre kilot för mässingsskroten, 80 öre för koppar och 9 öre för bly. Då de på den tiden sköt med små runda blykulor kunde vi hitta rätt mycket bly ibland. Toppmuttern eller spetsen på en granat var antingen av mässing eller av aluminium. En spets av mässing till en 7 cm granat vägde ett halvt kilo och till en 10,5 cm granat sju hekto. När vi hittade hela kulor och spetsar skruvade vi ihop dem och sålde till militärerna som minne av deras värnplikt. Under första världskriget användes dessa granater ofta till att göra karbidlampor av.

Någon grep om min vänstra fotled...
Jag kom med mina kanonkulor i mörkret och följde en liten stig utmed en ganska hög och tät hagtornshäck. Som jag kom där var det något som grep om min vänstra fotled så att jag stod på huvudet. Jag vände mig om och såg ett par stora gulgröna ögon samt hörde ett väsande ljud. Jag riktade en spark med min fria fot mot det som höll mig. Greppet släppte men jag hann inte resa mig mer än till häften förrän tassarna slog om benet igen. Denna gång bet djuret också varför jag fick tre stora sår runt vristen på vänster fot. Då ropade jag på hjälp varvid en del militärer rusade till. De försökte hålla puman medan de uppmanade mig att springa till till baracken som låg ett par, tre hundra meter därifrån. När jag nådde baracken var puman ifatt mig och skulle hugga igen. Som tur var stod där fullt med militärer i korridoren. De rusade på puman och fick ut henne.

Till sjukhuset
Jag fick nu en furir med mig till sjukhuset. Doktorn satt bland de andra officerarna på mässen så det dröjde en stund innan han kom och tvättade och rengjorde såren och lade ett förband. När det var gjort klappade han mig på huvudet och sa att jag var en tålig pojke. Jag fick en krona av honom och så sa han att jag skulle vara stolt för det var inte många smålänningar som var lejonbitna.
Jag tror aldrig jag blivit så glad för någon krona för nu tänkte jag att jag kunde betala brorsan för de förlorade kanonkulorna. Furiren som varit med mig hos doktorn följde med mig hem. Jag lagade så att vi gick samma väg hem som jag gått när jag blev överfallen. När vi kom till platsen sa jag till furiren att jag förlorat ett par kanonkulor. Han hjälpte mig leta i mörkret och vi fann dem och allt var frid och fröjd igen.
Dagen efter var puman hemma där jag bodde på Kaffegatan och sökte efter mig. Den hade väl vädrat mina spår och följt dem. Från Kaffegatan stack den till skogs så militären fick ut och leta efter den.

Nu är emellertid ”Måns” en saga all. En oktoberkväll råkade han slita sig lös och överföll ännu en pojke och bet honom rätt illa. Som straff härför avlivades han men fick så småningom som uppstoppad en plats på I 12:s regementsmuseum.