|
Första kontakten vid ett beväringsmöte
med beväringarna var beväringshämtningen. De värnpliktiga
hämtades i Jönköping, Törestorp, Torp, Bondstorp,
Skillingaryd med flera platser. Hämtningsbefälets antal var
avpassat till antalet beväringsmän, som skulle hämtas.
I Bondstorp utgjordes de av underofficer, en korpral och ett spel. Beväringshämtningen
var en trevlig uppgift och starkast upplevde jag hämtningarna i Bondstorp.
Platsen var mycket vacker med sin gamla kyrka vid Rasjön. Jag disponerade
en resdag dit och två marschdagar åter till Skillingaryd,
således tre dagars friluftsliv och själv var jag högste
befälhavare.
Kvällen före hämtningsdagen kom jag till Bondstorp där
inkvartering var ordnad. Tidigt följande morgon hade beväringarna
anlänt i sällskap med länsman. Efter upprop och övriga
förberedelser ägde avmarschen rum. Korpralen gick i täten
som riktbefäl och några steg framför trumslagaren, som
slog in den rätta marschtakten. Trumman - det var något som
tilltalade knektarna och trumslagaren hade knappast slutat slå förrän
han ombads fortsätta. För att öka villigheten insamlades
en extra fickpeng. Så gick marschen fram till Duveled där inkvarteringen
var ordnad för natten. Manskapet utspisades ej i natura under marschen
utan erhöll en portionsersättning som uppgick till, vill jag
minnas, 39 öre per dag.
På Duveleds gästgivaregård kunde man köpa såväl
kaffe, mjölk, smörgås eller varmrätt. Kvällen
utnyttjades till idrottslekar som ”köpa fisk”, ”dra
krokben” m fl. Från Duveled fortsatte marschen mot Skillingaryd.
Vid framkomsten dit ställdes truppen upp på regementets uppställningslinje
där den avlämnades till regementsadjutanten. Då samtliga
kontingenter anlänt, indelades trupper i fyra kompanier.
Söder om lägerplatsen
Beväringslägret låg söder om regementets lägerplats
så att första beväringskompaniet låg bredvid Södra
Västbo kompanigatan. Fjärde kompaniet fick sin förläggning
närmast intill gropen vid slättens södra sida. När
kompanicheferna tagit emot sina kompanier blev den första uppgiften
att resa kompaniets tält. Granris till skydd mot drag kring tälthyddans
nedre del fanns framkört till kompanigatorna.
Tältlägrets utseende var sig tämligen likt på alla
mötesplatser och överensstämde i stort med då gällande
tjänstgöringsreglemente. Varje kompani hade sina två tältrader,
vinkelräta mot uppställningslinjen. Bakom manskapstälten
låg alla officerstälten i rad, små fyrkantiga tält
med en liten ”tambur” och en ”sovalkov”. Mitt framför
kompanigatan stod kompanichefens tält och på båda sidor
om detta subalternofficerarnas. I manskapstälten sov 16-20 man.
Ett tält var reserverat för proviant, materiel m m och här
sov även jourkorpralen och kockarna. Mellan de olika kompaniernas
tältrader gick endast en mycket smal ”brandgata” där
det stod vatten- och urintunnor.
Mitt bakom bataljonen upprestes ett stort tält för bataljonchefen
samt två mindre för regements- och bataljonsadjutanterna. Bataljonschefen
bodde sällan i sitt tält men som ”skyltning” bars
alltid ut ett bord och ett par stolar. Mitt framför tältlägret
låg de 3-4 vakttälten, avsedda för vaktchefen och manskapet.
Ett tält var avsett som arrest. Detta tält var främst avsett
för ”fulla bönder” tills de omhändertogs av länsman.
Vidare fanns ett tält med brandsläckningsmateriel. I tälten
fanns till en början inte några s k sängkläder, inte
ens filtar. Då de gamla tälttäckena togs bort 1812, ersattes
de icke av några andra. Till täcke användes i stället
kappan och till huvudkudde hade man ”silla-nisse” (mattornistern),
med eller utan proviant.
Hämta ut persedlar
Efter tältslagningen var det dags att marschera ner till förrådet
och hämta ut persedlar. Detta tog ofta lång tid eftersom alla
var måna om att få ut av de minst slitna persedlarna. Därefter
skedde omklädnad vid förrådet och det var inte så
kinkigt om kläderna inte passade så bra. Utlämningen av
vapenutrustningen förekom inte på inryckningsdagen utan först
dagen efter. När alla hade fått sin utrustning marscherade
man tillbaka till förläggningen där tältlagsbefälhavarna
övertog befälet och visade hur de skulle ordna och förvara
persedlarna. Man kontrollerade att alla blev reglementsenligt klädda
och att de bytte persedlar kamrater emellan så att allt passade
så bra som möjligt. Sedan skulle officerarnas och underofficerarnas
tält resas, halm hämtas och proviant för fem dygn delas
ut. Det var mycket att göra för de nyinryckta, men i regel gick
allt bra.
Provianten
Den proviant som knektarna fick bestod av två ankarstockar (tillsammans
två skålpund), ett skålpund bröd per dag, två
sillar, lite sötmjölksost och socker som skulle räcka till
fem frukostmål. I samband med persedeluthämtningen vid förrådet
fick knektarna var sitt kaffemått med lock och dryckesbägare.
I kaffemåttet förvarade de sockret. Brödet, sillen och
osten förvarades i mattornistern som därför kallades ”silla-nisse”.
När det var dags för proviantering kommenderades en officer
och en underofficer att besiktiga matens kvalitet och kontrollera uppvägningen.
Från varje kompani kommenderades dessutom en korpral och erforderlig
handräckning för att biträda vid uppvägningen och
hemtransporten av provianten. Provianteringen skedde i leverantörens,
gästgivare Sundbergs magasin och uppvägning skedde kompanivis.
Så fort ett kompani hade fått sitt, transporterades provianten
till lägret. Det som skulle tillredas i kokgropar lämnades till
kokkorpralen och resten fördes till kompanigatan för att fördelas
på truppen.
Bjöd på punsch
När allt var klart bjöd leverantören officeren och underofficeren
på ett glas punsch med sodavatten. Detta intogs på en trädgårdsveranda
intill magasinet. Sedan återstod proviantens utdelning inom kompanierna.
Med brödet och sillen var det inga större problem för det
var endast att tilldela varje man två av varje sort. Det var däremot
besvärligare med osten och sockret, men denna utdelning löste
man på följande sätt: man bredde ut proviantsäckarna
på marken och därpå skar man upp osten i så lika
stora delar som möjligt och i det antalet som tältlagen utgjorde.
Man lämnade dock alltid kvar en bit för att jämna ut med
ifall det blev någon som fick för lite. Efter detta granskade
man bitarna noga en för en och när man sa: ”Den är
för liten” fick en bit av reservosten tillföras. Detta
förfaringssätt upprepades tills man ansåg att man kommit
rättvisan så nära som möjligt.
För mycket...
Var det nu något tältlag som fått för stor tilldelning
tog befälhavaren helt enkelt bort denna hög. Därefter fick
en korpral vända ryggen mot de överblivna högarna och för
rättvisans skull ställde sig en annan bakom honom och höll
för hans ögon. Därefter tog en kamrat en käpp eller
bajonett och pekade på en hög i taget och frågade: ”Vem
ska ha denna hög?” Korpralen uppgav då ett tältlag
som omedelbart tog hand om provianten i högen. Så höll
man på tills allt var utdelat inkl sockret som också fördelades
på samma sätt.
Därefter var det tältlagsbefälhavarens uppgift att dela
ut matvarorna till manskapet vilket också skedde med mycket stor
noggrannhet.
Så var äntligen inryckningsdagen med alla sina bestyr till
ända och truppen fick krypa ner i sin halm i tälten. Med fötterna
mot gevärsståndaren kring tältstången och huvudet
mot tältduken, ränseln och ”silla-nisse” som kuddar
och kappan som täcke. Kl 21.00 gick taptot och 21.15 ljöd tystnadssignalen.
Att manskapet sov gott om natten hördes av alla snarkningar då
”ronden” passerade genom lägret.
Krigsmannaeden
Dagen efter inryckningen skulle beväringen avlägga krigsmannaeden.
Beväringen ställdes upp i en stor fyrkant med befälhavaren
och fanan i mitten och där bredvid väbeln, en i regel barsk
och argsint underofficer. Under edens avläggande höll beväringen
med ena handen geväret ”för fot” medan den andra med
två fingrar vilande på bajonetten. Eden förestavades
högt av väbeln och skulle, ord för ord, upprepas av beväringen.
Den argsinte väbeln skulle därefter läsa upp några
paragrafer ur krigslagen. Han valde då med förkärlek hemska
saker, t ex ”miste han livet genom halshuggning - hör ni beväringar
- genom halshuggning!” Efter edens avläggande indelades beväringen
på 6-8 kompanier med befäl som kommenderades ur indelta armén.
Utbildningen
Utbildningen började icke då med den noggranna
utbildning som nu utan beväringen sammanfördes i halvtroppar
eller plutoner under officers eller underofficers befäl varvid korpralerna
hjälpte till att rätta fel ty då först blev det fart
i exercisen. Efter fjorton dagar ägde en uppvisning rum i plutonsförband
för regementschefen varvid plutonerna först gjorde handgrepp
och rörelser på kommandon. Därefter följde defilering
med hela styrkan och då gällde det vem som kunde visa upp den
rakaste linjen, de bästa sträckta benen och den bäst markerade
takten eller stampningen.
Ben- och fotföring
Sådan ”paradmarsch” och sådan rättning under
marsch som då efter femton dagars oavbruten exercis får man
sannerligen inte skåda idag. Men så utfördes också
marschen på annat sätt, mycket olikt mot nu. En gammal instruktör
sade en gång:
”När jag nu kommenderar framåt marsch pojkar, så
vinkla i upp fötterna och så sätta i ner dem igen - och
berör då tåa marka före klacka är det snarare
bättre än sämre!”
Det var den tidens instruktion i ben- och fotföring!
|