|
Tofteryds socken är belägen
på Sydsvenska höglandet och i Lagans dalgång. Den tillhör
nu i sin helhet Östbo härad, men tidigare ha byarna Torp, Hult,
Henriksbo, Skog och Snuddebo tillhört Västra härad och
varit så kallade. skatehemman.
Den gamla fylkesgränsen mellan Finnveden och Njudung gick strax öster
om Tofteryds kyrka. De gamla gränsmärkena voro ”--- stenen,
som står mellan Torrmyran och Järnboda, därifrån
till Galtåsen, det höga berget vid Tofteryd, därifrån
till bron mellan Sixtenstorp och Fylleryd, därifrån till Stora
röret, därifrån till höga stenen, som står
mellan Gölstorp och Gimmarp, därifrån till Bäcken---”.
Dessa gränsmärken (här uppräknade söderifrån)
utgjorde också häradsgräns, och en gränsbeskrivning
från 1665 upptar följande märken från norr till
söder: Tellningabäck, Hultahägnet, Gimmarp, en stor sten
i Tofteryds prästgårds hästhage, Märkesbro mellan
Torremilan och Järnboda. De angränsande socknarna heta Byarum,
Svenarum, Hagshult och Åker. Gränsen mellan socknar var förr
i tiden svävande och berodde på vilken kyrka gårdsfolket
kunde besöka och på den betydelse för prästens inkomst
det innebar, om gården tillhörde det ena eller det andra ”gället”.
Så sent som 1664 förekommer en tvist om gränsen mellan
Tofteryd och Hagshult. Bonden Björn i Sjöbo hade på 1580-talet
börjat besöka Hagshults kyrka, och genom att ge en predikstol
till kyrkan fick han stolerum där. Även beträffande Starkeryd
i Hagshults socken rådde det egendomliga förhållandet,
att det under medeltiden tillhörde Tofteryd och vartannat år
till Hagshult. Som typiska gränsmärken i våra dagar kunna
nämnas Munkahatt på östra gränsen och Fråstahall
i väster.
Naturen
Naturen i Tofteryd präglas i hög grad av bottensandlagren från
den senkvartära Fornbolmen, som fyllde hela norra Lagadalen. Det
är vad man nu i dagligt tal kallar ”Mon”, som sträcker
sig från Vaggeryd i norr till Värnamo i söder och begränsas
av kuperade, moräntäckta höjder i öster och väster.
Mon bär uteslutande tallskog, och där finnas de bästa lingonmarkerna.
För odling är den otänkbar.
Genom mon slingra sig Lagan med många serpentiner, omgiven här
och var av ”döda” flodfåror och omfångsrika
åängar, vilka i äldre tider ansågos som värdefulla
betesmarker. Movads- (Haga-)bäcken är ett mindre vattendrag
öster om Lagan. Den är mycket grund och oregelbunden i vattenståndet
- stundom fullkomligt uttorkad och vid riklig nederbörd fylld över
sina bräddar, så att den till och med. hindrar trafiken på
vägarna. I vattendragens närhet växa al och björk.
Sjöar
Störst bland sjöarna är Linnesjön - 4 km lång
- på gränsen mot Hagshult. Här är naturen mera leende
och fager än i den övriga delen av socknen. Här finnas
vackra lövängar med sippor och gullvivor. Sjöns tillflöden
utgöras av Rydsbäcken, Torpabäcken, som rinner förbi
kyrkan, och Silverbäcken från Grohult. Sjöns vatten avrinner
genom Mölnarps kanal, som säkerligen fått detta namn därför
att den vid åtskilliga tillfällen under gångna århundraden
rensats upp för att ge bättre fallhöjd för den kvarn
(”mölna”), som sedan äldsta tid funnits här.
Sedan kvarnen lagts ner, sänktes år 1910 sjöns yta med
ungefär en meter.
I nordöstra delen av socknen ligger Långgölen - en djup,
mörk och trolsk urskogssjö - och på det nuvarande skjutfältet
ha vi Bohultssjön och Boglössjön.
Utsikter
Höjderna i östra och västra delen av socknen bära
blandskog av barrträd, björk och al. Ek förekommer mycket
sparsamt. Ödsliga områden finnas i nordöstra gränsen
till Västra härad, och från Stretakulle, mellan Hult och
Ekesås, har man en storslagen vildmarksutsikt. På Ekhults
skog finns en ”jättestuga” av hoptornade stenblock. Bohults-skogen
på gränsen mot Byarums socken är klippig och otillgänglig.
Fråståsen, på gränsen mot Åker, har den högsta
punkten inom socknen (285 meter över havet). Härifrån
har man en av Smålands vidsträcktaste utsikter till Taberg
i norr och Isaberg i väster. Bland övriga höjder och utsiktspunkter
må nämnas Galtåsen, Torbits backe och Högabråten.
Till naturminnesmärkena räkna vi en gammal gränstall öster
om kyrkan, enen i Hult, två sammanknuta furor på Hesslehults
skog med flera. Jakten har avtagit allt eftersom skogarna huggits ut,
och fisket har försämrats oerhört genom Linnesjöns
sänkning och vattendragens föroreningar.
Fornminnen
Tofteryds fasta fornlämningar inventerades dels 1935, dels i samband
med utarbetandet av den nya ekonomiska kartan 1954. Dessa undersökningar
visa, att våra äldst fasta fornminnen äro från yngre
brons- och järnåldern. De utgöras av fyrsidiga eller runda
rösen med stenkistor (Pukarp) eller gravfält bestående
av resta stenar i form av domarringar eller skeppssättningar (Viedalen).
Den sistnämnda, som i dagligt tal kallas ”Store stenen”,
har under årens lopp varit utsatt för mycken skadegörelse,
främst därför att den gamla landsvägen ”Malmbrovägen”
och vägen Tofteryd - Skillingaryd korsa varandra just här.
Socknens vackraste fornlämning är otvivelaktigt domarringarna
vid Hagabron över Movadsbäcken eller Hagabäcken mellan
Boglös och Fastorp. Lantmätare Duker har på en karta över
Boglös, som han ritade 1697, antecknat följande om denna stensättning:
”berättas efter en gammal sägen att 2:ne Bruufölje
hafwa möts och slagit hwarandra en hoop till döds”. De
flintredskap som hittas här äro av så kallad. Limhamnsflinta
och omkring 4.000 år gamla. Så finns hela serien av tjocknackiga
och tunnackiga flintyxor, flintdolkar, flintmejslar, trindyxor, skafthålsyxor,
knackstenar och så vidare. Det vackraste exemplaret är en båtyxa,
185 mm lång, funnen på en halv meters djup i Skillingaryd.
Ett enda bronsåldersfynd är gjort, nämligen ett bronssvärd
hittat i Linnesjön. Någon runsten har aldrig påträffats
inom socknen.
Namn
Gårdsnamnen ger oss en viss upplysning om socknens tidigare bebyggelse.
De ända på -lös och -hult (dunge) och -boda. De senare
voro möjligen en gång namn på vad vi i senare tid kalla
sommarladugårdar: Fryeboda, Henriksboda, Snuddeboda. Utom dessa
gårdsnamn finns det en mängd namn på torpställen,
åkrar, vattendrag, berg, gränsstenar med mera som ge oss en
föreställning om hur det sett ut förr i tiden eller kasta
ett blixtljus över en händelse för hundratals år
sen. Exempel härpå äro: Galtåsen = en ekskogsklädd
kulle med en svinhjord bökande under träden, Käringabålet
= den 74-åriga Lisbet blev den 23 september 1764 ihjälstångad
av en bagge på vägen mellan Tofteryd och Skillingaryd, Kjäftahall
= ett gränsmärke, som i gamla tider var orsak till ständig
oenighet, omtalad i domboken 1628. Enligt folksägnen luggades gubbarna
under själva lantmäteriförrättningen.
Man har även anledning anta, att många ortnamn försvunno
med digerdöden, till exempel Sixtenstorp och Fylleryd, vilka kunde
lokaliseras till Torp och Tofteryd. De gamla namnen Ormkullen (väster
om Tofteryds prästgård) och Ormöa (ett nerlagt torp på
Linneryds ägor) vittna möjligen om att något slags ormkult
hållit sig kvar i stil med vad som omtalas av tysken Heberer. Denne
red härigenom 1592 och tänkte ta in på gästgiveriet,
som då fanns i Linneryd, men avstod då han såg stugan
full med ormar, som barnen lekte med och som fingo äta ur deras grötskålar.
Torp-gårdar
Flertalet av de nuvarande byarna var ursprungliga gårdar med endast
en ägare, liksom de äro på väg att återigen
bli det genom den nya jordbruksreformen. För Tofteryds del rådde
detta förhållande åtminstone på Gustav Vasas tid,
då den mantalsindelning infördes, som fortfarande består.
Så står det till exempel i 1542 års längd: Ingemar
i Skillingaryd, Jöns i Boarp, Sven i Gimarp, Jöns i Ekhult,
Måns i Sjöaryd, Sven i Holma, Germund i Fastorp, Nils i Nåthult,
Per i Tofteryd, Sven i Hultsgerde, Björn i Tofteryd, Jon i Linneryd,
Nils i Linneryd, Håkan i Mölnarp. Endast Tofteryd och Linneryd
hade mer än en brukare. I mantalslängderna kan man så
följa byns uppdelning på allt fler ägare, och i början
av 1800-talet hade det blivit folkrika byar av dessa gårdar.
De torp som anlades under medeltiden, 1500- och 1600-talen, blevo i regel
kvar som nya gårdar. Pukarp och Studstorp räknades som nybyggen
redan på 1540-talet. På 1550-talet uppträder Fåglabäck
som särskild brukningsdel samt två nya torp under Sjöaryd:
Skinnarbo och Eket, av vilka det senare nu är fullständigt okänt.
På 1560-talet uppträda Båramo, Sjöbo, Alshult, Appelås,
Elgamo och Skrikareboda (Fråstås) i skattelängderna,
vilket kan tydas som en följd av Gustav Vasas strävan att ta
upp ödeställen. På 1700-talet började de talrika
torpanläggningarna inne i skogarna. Bara på en by - Torp -
har man kunnat räkna över hundratalet sådana torpställen
eller backstugor, som funnits längre eller kortare tid, och 1851
fanns det 22 bebodda sådana småställen på Torps
ägor, 15 i Bohult, 11 på Skillingaryds ägor och 7 i vardera
Pukarp, Hultsgerde och Fråstås.
Skillingaryd
Även i äldsta tid, när varje gård var endast en brukningsdel,
var den boplats för flera familjer. Det var söner och mågar
till ägaren. Ett typiskt exempel härpå utgör Skillingaryd
under 1500-talet, vars ägare var Per Gudmundsson, som tycks ha haft
tolv barn. Tre söner voro ryttare och stupade i Nordiska sjuårskriget
och åtminstone en del av barnen synes ha bott kvar på gården
sedan de gift sig. Någon karta över en gård på
denna tid finns inte, men man kan i senare kartbilder spåra den
väl ombyggda gården med kraftiga timmerväggar och endast
små luckor på ytterväggarna och en trygg gårdsplan
med brunnen i mitten. Ett vackert exempel härpå ha vi i kartan
över Torp, ritad år 1811. Här ligga mangårdsbyggnaderna
kvar som en välordnad fyrkant, men uthusen äro redan då
skingrade vida omkring. Ut till den gemensamma betesmarken leder fägatan.
Den bäst bevarade byn i våra dagar är Fryebo. Laga skiftet
sprängde annars sönder dessa gamla byar, och brandstodsbestämmelserna
ökade avståndet mellan stugan och lagårn.
Holma
Lantmäterihandlingarna ge oss också beskrivningar på
byggnadernas utseende i början av 1880-talet. Äldre beskrivningar
finns endast beträffande prästgården och de militära
boställena i Holma, Fråstås och Apelås. Som exempel
härpå tar jag corporalsbostället Holma enligt en syn 1724:
En gäststuga med förstuga och en kammare i norr och en i söder,
en sätesstuga täckt med torv och näver med säng och
väggfasta bänkar, golvspis med bakugn, två fönster
och mulbänkar. Denna stuga var avsedd för corporalen, och för
de två bönderna, som brukade gården, funnos två
liknande sätesstugor. För övrigt fanns det en förstuga,
två bodar med dubbla överbodar, en framkammare, ytterligare
två bodar, hemlighus, port av bräder, stall med höränne,
badstuga med kölna, tre ladugårdar med logar, tre fähus,
två fårhus samt ett svin- och redskapshus. Gården var
väl kringbyggd. Det fanns omkring 25 byggnader mer eller mindre ihopbyggda.
Sjöaryds säteri
Inom socknen har det funnits endast en herrgård. Det var Sjöaryds
säteri vid norra änden av Linnesjön. Efter att tidigare
ha varit ett gott och eftersökt hemman, gjordes det av Per Börgesson
Stråle till säteri på 1600-talet. Hit hörde då
Mölnarp, Linneryd, Nåthult, Hultsgerde, Fråstås,
Appelås, Elgamo samt Högabråten, Grytås och Harfall
i Åkers socken. Efter hans död övergick det till släkten
Lodd och hade sedan under 1700-talet en lång rad olika ägare:
Hagström, Sjöberg, Unnaeus, Renstierna och Seth. När ståndspersoner
fingo rätt att köpa säterier övergick det till kronobefallningsman
Vestlund för att slutligen köpas av bonden Anders Gudmundsson,
som skövlade skogen och styckade ut det i småhemman. Ingenting
återstår av Sjöaryds säteribyggnader, men en karta
från 1835 visar planen för den stilfulla herrgården.
Götaströms bruk
Endast en större bruksanläggning har funnits inom socknen -
Götaströms järnbruk. Det anlades 1672 och hette ursprungligen
Bohults bruk. Det har ägts av Wetterhamn, Scheele, Sjögren,
Shirley och Kristoffersson. Det var emellertid inte alla ägarna som
bodde där, utan bruket sköttes av inspektorer. Här fanns
även såg och kvarn, men hela bruket försvann helt under
sista åren på 1800-talet, och endast genom en karta och ett
par fotografier ha vi nu en aning om hur det såg ut.
Skillingaryd
Skillingaryd var från början en stor bondby på höjden
väster om den nuvarande köpingen. Här gick den medeltida
ridvägen över åsarna till Klevshults by. I Östbo
dombok omtalas redan 1657 ”Skillingaryds heed” och 1707 ”Mötet
i Skillingaryd”, vilket tyder på att Skillingaryd redan då
var en omtyckt plats för militärövningar. År 1680
omtalas Kronans magasinshus i Skillingaryd, och när regementsmötena
förlades dit år 1777 tillkom så småningom allt
fler: en trossbod, en kronobyggning (sjukhus) samt en stor byggnad i två
våningar för officerarnas räkning (Officerskorpsen).
Landsväg - gästgiveri
Den nya landsvägen väster om Lagan började tagas i bruk
år 1676, och i samband därmed fick Skillingaryd betydelse som
gästgiveri. Efter någon tid flyttades gästgiveribyggnaden
ner till landsvägen, och i dess närhet lågo även
de första regementsbyggnaderna. År 1842 blir Skillingaryd platsen
för två kreatursmarknader årligen. I mitten av 1800-talet
tillkom den första affären i Skillingaryd. Carl Thelander inflyttade
år 1853 som bokhållare till Anders Åkerlund, vilken
redan tidigare haft en viss affärsverksamhet här. Året
efter arrenderar Thelander gästgivaren Johannes Larssons nyvunna
rättigheter för en ”wictualiehandel”. När handelsregistret
upprättades år 1888, fanns det redan 15 handelsrättigheter
inom socknen. Det var den nya lagstiftningen om handels- och näringsfrihet,
som medförde att snickare, smeder, skomakare, målare, bagare
med flera inflyttade till Skillingaryd. Till en början hyrde de i
bondgårdarna här och i Fåglabäck, men efter hand
byggde de sig egna hus, och så började samhället växa
fram.
Jordbruket
Tofteryd är inte någon utpräglad jordbrukssocken. De åkrar
som finnas ha skapats av idoga bönder och torpare, som arbetat från
solens uppgång till dess nedgång. En av dem brukade säga,
när solen gick ner: ”Gud give att den snart ginge upp igen,
så vi finge börja arbeta på nytt!” En gammal man
har berättat, att hans föräldrar hade ett torp under Sjöaryd
och att det kunde gå en hel vecka utan att barnen sågo sina
föräldrar. När barnen vaknade på morgonen, hade föräldrarna
satt fram mat åt dem och gett sig iväg, och i regel hade barnen
somnat innan föräldrarna återkommo på kvällen.
I våra dagar har emellertid det hårda arbetet till stor del
övertagits av moderna lantbruksmaskiner. Den mänskliga faktorn
betyder emellertid än idag mer än moderna jordbruksmaskiner,
jordanalyser och konstgödsel för en god skörd. Klimatet
är nog ett svårare hinder än jordmånen för
ett lönande jordbruk. Visserligen finns det gårdar, som brukas
utan kreatur, men bristen på kreatursgödsel kommer säkerligen
att medföra, att åkrarna inom en snar framtid bli skogbevuxna.
Det är väl också fråga om, ifall inte boskapsskötseln
varit den ursprungliga huvudnäringen. I sockenstämmoprotokoll
från början av 1800-talet förekomma ofta uppgifter om,
att vargen rivit kor, som betade i skogen. Var det fattigmans ko, tog
man upp ett offer i kyrkan för att täcka bristen. Jonas Gustavsson,
som var född år 1856 på Tofteryds Börjagård,
hade ett barndomsminne av en ko , som kom hem med juvret sönderrivet
av en varg. Bara för 25 år sen pinglade skällorna runt
om i skogarna hela sommaren igenom. Det var idylliskt och romantiskt men
mycket ineffektivt för både skogsvårdaren och boskapsskötseln.
Man har nu i stället anlagt präktiga betesvallar, och man håller
kor av den moderna SRB-rasen, som inte äro lämpliga att släppa
ut i skogen. Inom socknen finnas flera besättningar med i mjölkkontrollföreningen.
Dessutom finns det avelsföreningar för både häst,
svin och nötkreatur. ”Det ginge väl an att va bonne bara
man sluppe att mjölka”, är ett vanligt uttryck för
vad som är boskapsskötselns besvärligaste sida. Ändå
finns det numera mjölkningsmaskin på så gott som varje
lantgård och en mjölkbil kör runt och befriar från
besväret med att separera, kärna och ysta. På 25 år
har denna förändring ägt rum.
Mejeriet
Mejeriet i Tofteryd började 1930 och i Skillingaryd 1938. Dessförinnan
fingo tätortens invånare sin mjölk från de närmast
liggande byarna, och vid regementsmötena kunde det hända, att
man bar dit mjölk miltals ifrån. Korna äro de viktigaste
husdjuren, men det förekomme även svin och fjäderfä
på så gott som varje gård. Får finnas det endast
på enstaka gårdar, oxarna ha helt försvunnit och hästen
har de senaste åren blivit allt mer överflödig. En motsvarighet
till det norrländska fäbodväsendet har funnits i de så
kalalde sommarladugårdar, som lågo någon kilometer från
gården och där kreaturen samlades på kvällarna för
mjölkning och särskild utfodring.
Skogen
Sedan skogen och skogsprodukterna stigit i värde, kan man inte längre
tala om det ”fattiga Småland”. Men utvecklingen har inte
varit i jämnt stigande. På 1600-, 1700- och 1800-talen var
det träkolet, som gav skogen dess värde. Många hundra
äro också de gamla kolbottnar, som påträffas inne
i våra skogar, och i deras omedelbara närhet finner man lämningar
av kolarhyddan. Stundom är det endast spiselmuren kvar, och dess
stenar stå som ett ”fornminne” över de gamla kolarnas
strävsamma liv. När man på 1830-talet lärde sig smälta
malm med stenkol, tog denna skogens högkonjunktur slut. Krigen ha
också alltid medfört konjunkturvågor för skogsprodukterna.
Från mitten av 1800-talet berättas om en bonde i Torp, som
sålde väldiga skogsskiften till uppköpare från England.
Vid Torpabäcken ser man än i dag lämningar efter den såg,
som han uppförde för den skull. I köpekontraktet stod det
emellertid, att virket skulle levereras i Jönköpings hamn, något
som bonden hade underskattat betydelsen av, och följden blev, att
han blev fullständigt utfattig och måste gå ifrån
sin gård. Man anser att järnvägen Halmstad - Nässjö
byggdes just för att komma åt skogen. Säkert är att
dess tillkomst medförde stor skogsavverkning.
Två engelsmän köpte Götaströms stora egendom,
avverkade den flerhundraåriga skogen, sågade upp den vid ångsåg
och sålde därefter gården i utarmat skick. I våra
dagar säljs den mesta skogen som massaved och virke, och avverkningen
sker med motorsåg. Även skogsägarna själva börja
nu övergå till oljeeldning - man har inte råd att elda
med ved. Skogstransporterna ha moderniserats.
På 1920-talet stannade regelbundet en fora med massavedslast vid
10-tiden varje dag vid Tofteryds kyrka för en stunds vila. Man var
på väg till lastplatsen i Skillingaryd. Lastbilstransporterna
ske nu direkt till Götafors. Övrigt virke forslas i regel till
Skillingaryd för att förädlas, men en stor del sågas
till plank och bräder vid ångsågen i Ryd, vattenturbinsågen
i Sjöaryd eller motorsågen i Grohult. Skogen har haft och har
stor ekonomisk betydelse. Den har höjt levnadsstandarden för
både skogsägaren och skogsarbetaren.
Fisket
Något yrkesfiske kan man inte tala om. Det är endast fråga
om husbehovs- och sportfiske, då man fångar gädda, abborre,
mört etc. i Linnesjön eller plockar kräftor i vattendragen.
Fiskeriföreningen har funnits sedan 20 år tillbaka.
Hantverkare
Socknen hade i gamla tider skickliga hantverkare, särskilt inom snickeriet
och smidet. De vackraste vittnesbörden därom äro väl
de gamla Urabygge-klockorna - golvklockor tillverkade av Arvid Svensson
på Urabygget och hans son Carl Arvidsson Nyman på Sandsholm.
I de Lagergrenska anteckningarna från början av 1800-talet
heter det: ”Här förfärdigas väggur, vagnar, skrindor,
stolar, bord m.m.”. En annan märklig finmekaniker var S. J.
Mamqvist, som inflyttade från Västergötland och hade hammarsmedja
och verkstad i Marielund i Skillingaryd. För övrigt var det
mest vagnstillverkning man sysslade med. Det var därvid ett samarbete
mellan snickare, smeder, målare och stundom även sadelmakare.
Vagnsmedjor funnos förr i nästan varje by. Vid tiden för
det första världskriget övergick vagnsmakeriet till industri,
som då sammandrogs till Skillingaryd. Endast en bysmedja - Anton
Engholms i Nåthult - är fortfarande i drift. På liknande
sätt har det gått med snickeriet. Av snickeriverkstäder
finns endast en utanför tätorten, nämligen Efraim Gunnarssons
på Nybygget.
Affärer
För att sälja sina produkter körde man förr långa
hästforor till Jönköping, Hälsingborg eller Halmstad.
Dessa foro förde nödvändighetsvaror tillbaka hit. Mellan
gårdarna färdades gårdfarihandlare. Affärer ha funnits
både i Nåthult, Henriksbo och Boarp. Fortfarande finns det
en i Tofteryd och en i Fastorp, men för övrigt har all köpenskap
dragits till Skillingaryd. Gårdfarihandeln har emellertid kommit
tillbaka, och hela butiker rulla nu fram på våra vägar.
Vägarma
Tofteryds socken har alltid legat ”i en stoor landsväg”,
som man uttryckte det på 1600-talet. Det var den jämna, breda
Lagadalen man åsyftade - synnerligen framkomlig förr de storhjuliga
resvagnar, som vid denna tid började ersätta ridning och klövjning.
Gamla ridstigar kan man än i dag finna lämningar av på
höjderna väster om Lagadalen och i Grohult. Den mest kända
1600-talsvägen, ”Malmbrovägen”, användes särskilt
för de tunga transporterna mellan Götafors, Götaström
och Hörle. Från denna ”gamla landsväg” gingo
flera avtagsvägar. En av de mest använda gick över Ryd
till Tofteryds kyrka. Den utgjorde kyrkoväg för Bohult och Boglös.
Bäckarna tog man sig över vid de så kallade vadställena;
mera sällan gjorde man sig besväret att bygga broar utan körde
i stället stora omvägar. Under nödåret 1869 gjordes
ganska omfattande förbättringar på de gamla kyrkovägarna
som nödhjälpsarbete. Vid vägrätningar kunde det hända,
att en gammal vägbit blev övergiven och bortglömd. Just
därigenom blev den bevarad i sitt ursprungliga skick. Ett sådant
exempel ha vi vid Bolsbäcken. Där gick förr en mycket trafikerad
väg. Innan det fanns någon bro vid ”Sjöaryds spänger”
måste de, som bodde väster om Linnesjön, köra bortom
Ryd för att komma till kyrkan. Under en period från järnvägens
tillkomst på 1880-talet och fram till bilismens genombrott höllo
de stora vägarna på att växa igen. År 1880 hade
det första stationshuset blivit byggt i Skillingaryd.
Tidningar
Någon gång hände det, att nyheter från Tofteryd
kunde läsas i Inrikestidningen, såsom 1767, då en kyrkorestaurering
omtalas. I början av 1880-talet hör man talas om att enstaka
exemplar av Jönköpingstidningen cirkulerade runt i socknen till
läskunnigt folk. Ulrik Leander berättar, att på 1860-talet
förekommo endast veckotidningar i enstaka exemplar. Våra dagars
tidningar komma från Värnamo och Jönköping, men de
ha lokalredaktioner i Skillingaryd.
Posten
På 1700-talet adresserades breven hit över Jönköping,
som fått postexpedition på 1630-talet. Värnamo fick sin
postexpedition 1760 och Skillingaryd 1861. Första åren fick
man hämta posten själv i Skillingaryd, men sedan kördes
den ut till Tofteryd och Hagshult med hästskjuts en gång i
veckan. Det var Anders Jonsson eller hans son Emil, och de brukade blåsa
i sitt posthorn, när de kommo till Smällen. Hornstötarna
tolkades: ”Tocka-de-bonne, tocka-de-bonne, annars-åker-ja-ikull-dej!”
Magnus Gran i Hagshult säges ha burit posten samma sträcka 2
gånger i veckan under 25 år. Gustav Johannesson på Lyckås
i Tofteryd var postbärare under 30 år på sträckan
Skillingaryd - Tofteryd. Under hans tid utökades postturerna till
3 gånger i veckan. De sista åren använde han cykel. Erik
Johansson har varit brevbärare sen 1924. Sträckan har utökats
till Hult.
Tele
År 1892 öppnades en telefonstation i Skillingaryd med 8 abonnenter.
Först 1913 byggdes en telefonlinje ut till Tofteryd för 3 abonnenter,
och 1924 fick Tofteryd egen växelstation. Den blev automatiserad
1940, och en särskild telefonautomat - Norra Hult - anlades för
norra delen av socknen.
Kyrkan
Inom Tofteryds församling finnas numera två kyrkor och två
kyrkogårdar: på den gamla kyrkoplatsen och i Skillingaryds
köping. Skillingaryds kyrka invigdes 1941 och Tofteryds nuvarande
kyrka 1835. Före denna senare har på samma plats funnits en
stenkyrka, och vidare har man funnit lämningar efter en äldre
stavkyrka. Några uppgifter om det kyrkliga livet i socknen under
medeltiden ha vi inte, men i bevarade handskrifter få vi en god
inblick i Tofterydsbornas inställning till Nydala kloster och dess
munkar. Den nyare tiden i religiös bemärkelse tog sin början
först vid Dackefejdens slut på 1540-talet. Vid denna tid bodde
två präster i Tofteryd, av vilka den ene var komminister i
Byarum. Motreformationens tid innebar också för vår bygd
oförsonliga strider mellan kalvinister och papister.
De få rättegångshandlingar, som finns bevarade från
denna tid, omtala många kätteribrott av både präster
och lekmän. Ortodoxiens tid karaktäriseras av sådana kraftfulla
prästtyper som Robert Juanander och Petrus Hagelberg. Det kyrkliga
livet blomstrade i vissa avseenden. Kyrkan tillbyggdes och restaurerades.
Vid denna tid bodde Byarums präster i Boglös (”Borglösa
präster”).
Det olyckliga Karl XII:s-kriget medförde en genomgripande religiös
förändring. Ungdomens undervisning och konfirmation, husförhör,
kyrkomusik samt kyrkomåleri är vad den pietistiska rörelsen
fört med sig även i vår församling: Kyrktaket målas
1734, altarrund uppsättes, kyrkorgel bygges och Tofteryd får
sin förste organist i Jonas Grensman. Tidstypiska händelser
i slutet av 1700-talet var sönderklippandet av ljuskronan i kyrkan
och de därav följande spökerierna i Fastorp. Kyrkoherde
J. J. Lagergren förverkligar i vår socken 1700-talets upplysningssträvanden
men förenar därmed Wallinsk fromhet. Han var medlem av Götiska
förbundet och mycket forn- och folkminnesintresserad. Tofteryds första
nykterhetsförening bildades av kyrkoherde Östberg, missionsförsäljningar
började hållas i sockenstugan på 1850-talet, och regelbunden
söndagsskola påbörjades i kyrkoherde Sjögren på
1870-talet. Dessa båda senare verksamheter kommo emellertid att
övergå till de missionsföreningar, som bildades i Tofteryd
och Skillingaryd. Missionshus byggdes i Ekhult, Linneryd, Hult och Skillingaryd.
Skolan
Under hela 1700-talet hade man den uppfattningen, att barnaundervisningen
skulle kunna ordnas på frivillighetens väg. Birger Fagerlin,
Anders Frimodig, Adam Hellstadius och Olander äro namnet på
kringvandrande skolmästare, som anlitades helt frivilligt av folket
i våra bygder. Vid Götaströms järnbruk hade man på
1820-talet ordnad undervisning med en lärarinna, som hette Britta-Stina.
År 1839 beslutade sockenstämman anställa soldaten Jonas
Smäll som sockenskolmästare. Han blev emellertid aldrig anlitad
av något hem.
Den 3 maj 1847 började den lagstadgade folkskolan sin undervisning
här i socknen. Lärare var Peter Sjödell, som gått
två terminer på Växjö seminarium. Han hade att undervisa
sex månader här och tre månader i Bondstorp, och efter
tre år delar man upp läsningen på Tofteryd, Skillingaryd
och Bondstorp. Först på 1860-talet anställes den första
småskolläraren och ”på försök” en
småskollärarinna - ”Skole-Britta”. Deras undervisning
ägde rum ute i stugorna. På 1880-talet kommer nästa stora
förbättring: Skillingaryd får egen skola med Karl Toll
som lärare, och Karl Hjertstedt efterträder Sjödell som
lärare i Tofteryd och Hult. Man anställer också examinerade
småskollärarinnor. Under mellankrigstiden ske förbättringar
i form av fortsättningsskola, slöjd, skolköksundervisning,
bättre skolformer, skolskjutsar med mera. Genom nya kommunindelningen
1952 blir Skillingaryd eget skoldistrikt och Tofterydsdelen föres
till Klevshults skoldistrikt.
|