Den 25 april 1825 skulle rusthållaren Andreas Torsson i Skog, Tofteryds socken, gå till kronobefallningsmannen Moberg i Sjöaryd med ett brev från Lindefors, som skulle vara hos ägaren ganska tidigt på morgonen. Andreas gick därför bittida hemifrån. Vid halvdagningen kom han till Gimmarp, varest han tog av vägen till Nåthult.

Strax utanför gärdesgården mötte han en kvinnlig gestalt i snövit glänsande dräkt, vars ljuvlighet - eftersom hans ord lydde - han icke kunde beskriva. Hon var lång till växten, smärt och smal.
Med lockar gula såsom solens,
med kinder såsom nattviolens,
med ögon som förgätmigej.
De svarta lockar föllo lika
en midnatt kring en rosengård.
Dess färg var frisk som konstnärn målar
Aurora i en krans av strålar.

Gubben såg först den sköna - undrar att han ej blev rädd; men då hon på ungefär tio stegs avstånd fick se den gamle vandraren, blev hon så rädd att hon genast tog vägen över en fälla (svedjeland), ned åt en småskog, mot ett berg. Hennes flykt var lätt, som om hon flugit.

Händelsen berättades för mig av den gode gubben samma dag med full trovärdighet. Han tillade även att han ofta hört omtalas att i denna skog, mellan Fastorp och Gimmarp, skall finnas en skogsfru, vilken av många blivit sedd, men vilken han aldrig till förrens nu fått beskåda.