|
Socknen gränsar i öster mot Tofteryd
och Hagshult, i söder mot Värnamo och Kävsjö, i väster
mot Åsenhöga och Stengårdshult samt i norr mot Bondstorp
och Byarum. Belägen på de så kallade. Åsarne, som
utlöpa från Tabergs bergslag, mäter den cirka 25 km i
längd och cirka 8 km i bredd. Den genomlöpes från norr
till söder av två mindre åar eller vattendrag.
Jorden är till större delen stenrik med stora kärr och
mossmarker inkilade mellan skogsmarkerna. Av skog har alltid funnits stor
tillgång, och den skötes numera med omsorg.
Socknens hela areal utgör 15.647 hektar, varav cirka 1.300 hektar
odlad mark. Åkerjorden består mest av sandmylla, i övrigt
av odlade mossmarker. Av vilda träslag växa inom socknen alla
vanliga barr- och lövträd utom boken, som ej förekommer
här.
Vad de vilda djuren beträffar, finns god tillgång på
älg, rådjur, hare, räv, grävling med flera. Vildfåglarna
bestå av de vanliga arterna, men tjäder och orre ha blivit
mindre talrika under sista årtiondena. Vargen blev utrotad på
1840-talet.
Minskat befolkningstal
Invånarnas antal har sjunkit från omkring 2.000 personer år
1880 till 1.175 personer för närvarande. Minskningen sammanhänger
med att många torp och mindre ställen blivit ödelagda,
vilket skett successivt i den mån den gamla stammen gått bort.
De följande generationerna emigrerade till en början till Amerika,
de övriga söka nu ofta utkomst i städerna och industrisamhällena.
Fornminnen
Av fasta fornminnen finnas ej många. Det märkligaste är
ett kors av gråsten strax norr om kyrkan. Det är 3 meter högt,
cirka 35 cm brett och 20 cm tjockt med 30 cm långa korsarmar. Det
har haft en runinskrift, men denna torde ha varit bortnött redan
på 1840-talet, varför ingen vet, vad texten innehöll.
Sägnen förtäljer att en polsk fältherre skall ha stupat
här, men möjligt är kanske att det varit en kyrkoplats
eller mötesplats för religiösa ceremonier innan den första
kyrkan byggdes, vilket torde ha skett i början av 1100-talet. I så
fall har väl korset rests över någon betydande person,
som varit kristen.
Det förekommer åtskilliga så kallade domarringar varav
den bäst bevarade finns på Högabråtens ägor
på en liten kulle i ängsmarken i denna by. Den ligger högt
med vida utsikter åt flera håll. Bebyggelsen i socknen är
fördelad i byar. Före laga skiftet under förra århundradet
voro alla husen hopade i en klunga. Därefter flyttades de ut på
de lotter som blivit ägarna tillskiftade. Några större
gods finnas ej i socknen.
Jordbruket
Jordbruket var i forna tider av mindre omfattning. Sedan det blivit vanligt
att idka och uppodla de talrika kärrmarkerna, har åkerjorden
mångdubblats, vilket skett under de senaste 100 åren. Förr
odlades mest havre och korn på de små åkertegarna. Råg
odlades också men såddes på svedjor i skogarna. För
detta ändamål nedhöggs skogen och togs till kolved, medan
riset avbrändes. Den aska, som återstod efter bränningen,
fick utgöra gödsel till rågsådden. Den största
inkomsten gav uppfödandet av nötkreatur. Dessa såldes
på marknaderna i orten och fördes i stora mängder uppåt
landet. Oxarna blevo där dragare vid de större jordbruken. Oxarna
från Skillingaryd och Värnamo var mycket eftersökta.
Vagnstillverkningen
Som en icke oviktig inkomstkälla kan vagntillverkningen omnämnas.
Nästan varje bonde gjorde arbetsvagnar, och vid varje gård
fanns en handsmedja, där man också tillverkade vagnar, vilka
sedan såldes på marknader i Småland, Västergötland,
Halland och Skåne. I slutet av förra århundradet voro
vagnarna från Åker riksbekanta. Denna industri kan spåras
tillbaka till slutet av 1700-talet, men nu är den nästan försvunnen.
I stället har det uppstått ett antal mindre snickerifabriker
och sågverk, där en del av skogsprodukterna förädlas,
sedan elektriciteten kommit att få en allmännare användning.
Vägarna
Vägväsendet har på de tre senaste årtiondena undergått
en utveckling, som man tidigare knappast kunde drömma om. Bilvägar
finnas nu anlagda till varje by, och detta har skett på böndernas
eget initiativ och bekostnad. Åker har bussförbindelse med
Skillingaryds köping med flera turer dagligen.
Kyrkligt
Nuvarande kyrkan är uppförd 1844-45 och blev grundligt restaurerad
1937-38. En tidigare kyrka på samma plats torde ha varit uppförd
i början av 1100-talet, och en katolsk präst omtalas redan 1299.
Bland de värdefullaste inventarierna är ett välbevarat
krucifix från 1400-talet, vilket konserverades 1941. Det är
nu upphängt i kyrkan. Stora ringklockan är daterad 1528 med
följande inskription i munkstil: ”Ulf Meli stöpte. Gud
och jungfru Maria till lov. Curatus Andreas”. Kyrksilvret är
från mitten av 1700-talet och anses vara mycket värdefullt.
I närheten av kyrkan stå elva kyrkstallar i en rad, alla väl
underhållna.
Vid kyrkan finnas två kyrkogårdar, mycket väl vårdade
och skötta.
Frikyrkorna
Den frikyrkliga verksamheten datera sig från 1870-talet, och nu
finns det sex missionshus i socknen. Dessa föreningar, som äro
anslutna till Svenska Alliansmissionen, bedriva en livlig verksamhet.
Flera missionärer ha utgått från Åkers socken både
till Kina och Indien. Även kyrkan har en arbetsförening här,
och stora summor utgå årligen härifrån till kyrkans
missionsfält.
Skolorna
Vad skolorna beträffar, kom en ny ordning efter dåtida fordringar
till stånd redan 1840. Då det vid valborgsmässestämman
den 22 maj beslöts att inrätta en av socknen bekostad skola,
så att barnen mellan 12 och 15 år skulle få lära
sig läsa åtminstone nödtorftigt samt att, som det heter
i stämmobeslutet, räkna och skriva efter fallenhet. Läraren
hade barnen boende hos sig, och han hade också att hålla dem
med kost. Skolan skulle pågå tio veckor med åtta timmars
undervisning varje söckendag. Denna skola tog sin början i maj
1841 med omkring tjugo barn. Till lärare antogs församlingens
klockare Magnus Svensson i Älgebo med biträde av sonen Johannes.
En vice pastor Wetter utsågs att övervaka undervisningen. De
barn, som tidigare lärt sig läsa och skriva, hade undervisats
i hemmen av gamla uttjänta soldater.
Den första examinerade folkskolläraren valdes vid stämma
den 21 december 1846, och han tillträdde i januari 1847. Lönen
var 10 tunnor spannmål, hälften råg och hälften
korn, samt 53 riksdaler 16 skilling banko i kontanter. Denne lärare
tjänstgjorde sedan i cirka 30 år.
Skolhus 1863
Det första skolhuset uppfördes tillsammans med sockenstugan
1863. Dessförinnan utgjorde skolan en del av det hus, vari fattighuset
var inrymt. Skolan skulle börja kl. 9 på morgonen. Många
barn, som hade att gå över 18 km fram och lika mycket tillbaka,
blevo givetvis över hövan ansträngda, men det klagades
ej. Det inrättades också ambulerande småskolor. År
1859 indelades socknen i fyra distrikt med tanke på småskolorna.
Åt en fanjunkare uppdrogs då att undervisa i de norra rotarna.
Vid mitten av 1860-talet anställdes fyra lärarinnor, vilka skulle
undervisa fyra terminer om året med sex veckor per termin. Undervisningen
skedde i privata hem. I början av 1900-talet uppfördes fyra
småskolehus samt en folkskola i Valingsberg med en lärare på
vardera stället. Före kommunsammanslagningen hade socknen tre
fasta folkskolor och fyra småskolor.
Fattigstuga
Det första fattighuset uppfördes i kyrkbyn år 1838 i vanlig
bostadsform med stora rum med flera personer inhysta i varje. Denna trängsel
vållade ofta osämja bland de inneboende. Huset kvarstod till
1901, då ett nytt och modernt ålderdomshem uppfördes
för att tagas i bruk året därpå. Det moderniserades
sedan i början av 1930-talet, då en särskild avdelning
för kroniskt sjuka med 12 vårdplatser inrättades. Genom
att examinerad sköterska engagerades och läkare vidtalades att
göra regelbundna besök motsvarar detta kronikerhem ganska högt
ställda fordringar och torde i detta avseende vara ett av de första
på länets landsbygd.
På 1820-talet beslöt sockenstämman att sådana fattiga
och gamla, som hade krafter nog att själva förflytta sig, skulle
gå så kallad sockengång i byarna. De skulle då
få kost och husrum under ett dygn på varje ställe –
torpen dock oräknade, ty dessa voro befriade fån all dylik
gästning. Denna trots allt tämligen grymma sed upphörde
helt i början av 1890-talet, då man i stället gick över
till att tilldela understödstagarna ett visst kvantum råg och
havre kvartalsvis samt 2 kronor kontant. När sedan ålderdomshemmet
kom till, föredrogo de gamla ofta sina torftiga hem framför
det nya ålderdomshemmet, dit de länge icke ville flytta. Det
hände till och med på 1920-talet att ett par, som blivit utarmade
och måst gå från hus och hem, i stället för
att begagna sig av ålderdomshemmet byggde sig en jordkoja, i vilken
de bodde några år, innan de så småningom kunde
skaffa sig en liten stuga. Stället kallades Dalåsen, och mannen
avled 1933.
Kringgången
Den nyssnämnda kringgången tillämpades även vid avlöningar.
På hösten varje år skulle både prästen, klockaren
och kyrkväktaren ha sin så kallade tionde. Till kyrkoherden
levererades denna i prästgården, medan de övriga fingo
åka omkring och själva upphämta den. Avgälden bestod
av spannmål, fläsk eller kött samt smör och ost.
Pålysning gjordes från predikstolen i kyrkan med upplysning
om vilka dagar som dessa besök voro att vänta. En komminister
gjorde ännu i mannaminne det tillägget till pålysningen
att det skulle vara sådant kött som människor kunna äta
och inte rävar och andra odjur. De direkta skatterna voro låga,
men de indirekta voro ganska betungande. Luffare av olika slag måste
tagas emot. Ibland drogo stora följen av tattare genom bygden och
ville gästa i gårdarna. Det hände att särskilda upplysningsmän
tillsattes för att råda bot för denna våldgästning.
Sjukdomar
Epidemier härjade för övrigt ofta i socknen och krävde
särskilt vid tre tillfällen på 1800-talet många
offer. Enbart på hösten 1857 avledo 80 personer. Dåvarande
kyrkoherde Wibom, som även var medicine doktor, skulle enligt stämmobeslut
själv anskaffa och tillhandahålla medicin, vilket blev till
god hjälp mot sjukdomens framfart. På den tiden fanns ingen
läkare på närmare håll än i Värnamo, dit
det var omkring tre mil.
Nykterheten
Nykterhetsrörelsen infördes ungefär samtidigt med den frikyrkliga
sekterismen i början av 1870-talet. I socknen fanns en gästgivaregård
i Klevshult, som ägde rätt till brännvinsförsäljning,
men ägarna till de hemman, som hade rättigheten, avsade sig
denna rätt i början av 1880-talet. Tidigare var brännvinsbruket
mycket allmänt. Sockenstämman beslöt den 10 sept. 1854
att döma socknens nämndeman och två bönder för
olaga brännvinsbränning att böta 10 riksdaler riksgälds
vardera till socknens fattigkassa, varvid beloppet skulle användas
till bröd åt fattiga skolbarn.
Föreningsliv
Blåbandsföreningen började sin verksamhet relativt tidigt
och fick då god tillslutning. Den frikyrkliga rörelsen tog
också fart, och som redan nämnts finnas sex missionshus i socknen
- däremot ingen dansbana. Större delen av de unga tillhör
ungdoms- och missionsföreningarna. Studiecirklar och idrottsföreningar
spela också en viktig roll. Den frivilliga skytterörelsen har
sedan många år en livskraftig förening. De fyra större
politiska partierna äro representerade med var sin lokalavdelning.
Industrier
Vad industrier under gångna tider beträffar, bör nämnas
att en masugn anlades år 1810 på Västra Bassebergs ägor
vid sjön Lommen av en friherre C. Lilliecreutz på Hörle
bruk. Malmen hämtades från Taberg, cirka 2,5 mil härifrån.
Den transporterades vintertid med hästar eller oxar. Det så
utvunna täckjärnet förädlades vid Hörle järnbruk.
Bönderna i angränsande delar av socknarna Åker, Bondstorp,
Stengårdshult och Åsenhöga förpliktades att kola
och leverera erforderliga träkol till masugnen till fastställt
pris. Masugnen nedlades på 1870-talet. Numera finnas endast ruiner
kvar på denna plats.
Ett annat järnbruk anlades på 1830-talet vid ett vattenfall
på Stora Älgebo ägor. Här uppfördes då
också stångjärnshammare, vilken 1840 utökades med
ett manufakturverk med rätt att tillverka 600 skeppund. Senare tillkom
även en spikhammare. Järnet togs från Taberg, och därav
har ett i orten vanligt ordspråk uppkommit: att spiken är av
gott Tabergsjärn. Då järnverket i slutet av förra
århundradet nedlades, inköptes det av en dansk patron Casse,
som sedan bedrev tillverkning där av färgstoffet vanadin, tillverkat
av slagg, som hämtades från de nedlagda masugnarna i orten.
Detta upphörde i början av 1900-talet. Vid samma vattenfall
finns nu en träullsfabrik.
En vallonättling och hammarsmed Karl Ousbäck anlade på
1880-talet en stångjärnshammare vid ett mindre strömdrag
i Österån, där skrot smältes och utsmiddes till grövre
järn för vagntillverkning. Grundaren gav platsen namnet Stensfors,
men folket i orten kallade den ”Plaskan”. Där drevs rörelsenända
in på 1930-talet och är sålunda den sista stångjärnshammare,
som här varit i gång. På platsen finns nu en större
järnvaruindustri med 15 à 20 arbetare och en årlig omsättning
av 400.000-500.000 kr.
Vid Västerån på Gisslaköps ägor, där det
förr fanns en husbehovskvarn, har i senare tid anlagts en järn-
och metallvarufabrik, Nyholm. Det har antagits, att ett äldre namn
på denna plats, Rasten, uppkommit av att här hölls rast,
när liken förr buros till kyrkogården vid begravningar.
Fabriken sysselsätter ett 20-tal arbetare och är stadd i stark
utveckling.
Ett pappersbruk tillkom år 1806 på Stenshestra ägor.
Där tillverkades papper av halm och lump, till en början i rätt
stor skala. Den nedlades i början på 1870-talet. Nu finns en
bandfabrik, som i två generationer tillhört en och samma familj.
I socknen finns också ett antal snickerifabriker. De äldsta
av dessa äro Kyllefors byggnadssnickeri, Åby möbeldelsfabrik
samt Hallafors och Uljeshults hjulfabrik. Det finns också flera
sågverk, som numera drivas med el. kraft. Förädling av
de rika skogstillgångarna i socknen sker med stor omsorg. Skogen
är en av de rika skogstillgångarna för jordbrukarna. Bland
övriga industrier som försvunnit kunna nämnas Älgebo
garveri, anlagt 1828 men nedlagt på 1890-talet, samt Strömsbro
färgeri.
Åkers hembygdsgård (från
och med här texten skriven av Altin Wilsson)
Den på platsen befintliga ryggåsstugan är flyttad till
hembygdsgården 1930. Den är hämtad från Kullen i
Nässja, där den uppfördes i slutet av 1600-talet.
Det gamla sockenmagasinet härstammar troligen från samma tid
och användes ursprungligen till förvaring av den säd, som
insamlades för utdelning bland socknens fattiga.
Dessa gamla byggnader äro uppförda på den plats där
troligen Åkers första kyrka varit belägen. På området
finns även en tämligen välbevarad domarring. Dessutom finns
där ett mycket säreget runkors försett med runinskrift,
vilken ännu ingen lyckats tyda. Om detta kors ursprung vet man endast
vad gamla sägner förtälja. Enligt dessa stod i närheten
ett slag mellan svenskar och danskar, varvid en dansk prins stupade, och
över dennes grav skulle korset ha blivit upprest. Enligt en annan
version skulle ifrågavarande runkors ha uppsatts vid tiden för
det första kyrkobygget i Åker och således utmärka
den allra första kyrkoplatsen. Korset anses härstamma från
slutet av 1000- eller början av 1100-talet.
Kyrkstallar - hembygdsförening
Invid kyrkan finns en lång länga med gamla kyrkstallar, som
äro väl underhållna, och det lär ej finnas något
liknande söder om Dalälven.
Åkers hembygdsförening bildades första gången år
1928 med nuv. kontraktsprosten E. W. Edelman som förste ordförande.
Han är nu föreningens hedersordförande. Föreningen
ombildades i december 1953 med undertecknad (Altin Wilsson) som ordförande.
|