|
Trettiotalets mest omskrivna trafikolycka
i Sverige inträffade i Skillingaryd, en vacker vårdag 1937.
Person- och materialskadorna var betydande. Men att händelsen fick
sådan publicitet berodde förstås på att huvudpersonen
i dramat var ingen mindre än hela Sveriges filmidol Edvard Persson.
Edvard Persson fick en bäckenskada och hindrades från filmarbete
under en längre tid. Hans hustru Mim och skådespelerskan Nadja
Hjärne fördes medvetslösa till Jönköpings lasarett,
där de småningom tillfrisknade. Edvard låg på enskilt
rum med egen telefon och den gick faktiskt varm de första dagarna,
då tidningar och radio sökte honom.
Men värst skadad blev trafikbilägare Bertil Bengtsson, en Fåglabäckspojke,
som då etablerat sig i Vaggeryd. Men om honom skrevs det sannerligen
inte så mycket. Fast han fick nog lida mest. Händelsen följdes
av en nästan årslång rättegång i Värnamo.
Domen här, som vi skall återkomma till, överklagades i
hovrätten och målet gick ända upp till högsta domstolen,
som salomoniskt dömde båda förarna för lika skuld.
Reporter på cykel
Skrivaren, som hade ansvaret för Skillingarydsredaktionen på
den tiden, kom som första tidningsman till olycksplatsen. Per Apollocykel
- förstås, eftersom de tillverkades i Värnamo på
den tiden. Kamerautrustningen var i torftigaste laget. Det skall erkännas.
Ambulans från Jönköping anlände och hämtade
först de båda medvetslösa damerna. Polis och brandpersonal
arbetade frenetiskt med att skära loss Bertil Bengtsson, som fått
båda lårbenen avskurna och satt fastklämd i förarsätet
på sin bil. Han led förskräckligt, den då unge mannen
och någon läkare med smärtstillande sprutor fanns inte
att tänka på
Hunden i knäet
På dikesrenen satt Edvard Persson. Lite omtumlad, kantänka,
och med sin över hela landet välkända foxterrier i knäet.
Vi slog oss ner och fick en pratstund med den store filmidolen. En intervju
om ni vill, som vi nog aldrig kan glömma. Hans första replik,
den kom först på ädelskånska, varför vi får
översätta den fritt, löd ungefär:
- Ja, hade jag inte kört som jag gjorde, då hade den där
stolfabriksarbetaren nu suttit på en tråd uppe i himlen och
lovat vår Herre.
Med det menade den gode Edvard Persson, att han gjort sin vansinniga undanmanöver
för att rädda livet på Abel Johansson ”Abel på
Pålen”, gemenligen kallad, som på cykel var på
väg till sin bostad för middag.
Förloppet
Därmed är det tid att gå över till en kort resumé
över vad som verkligen hände.
Edvard Persson med sällskap kom närmast från Helsingborg.
Efter lunch på Stadshotellet i Ljungby fortsatte färden på
riksvägen norrut med Stockholm som slutmål.
Strax norr om Skillingaryd, ja, alldeles intill samhällsgränsen,
hände olyckan. På vänster sida cyklade stolfabriksarbetare
Abel Johansson, Edvard Persson skulle förbi, höll för långt
ut och kolliderade - i diket på höger sida med Bertil Bengtsson,
som var på väg söderut. Bengtsson hade tydligen insett
faran och för säkerhets skull lämnat körbanan och
fortsatt färden ner i diket, där alltså den våldsamma
kollisionen inträffade. Hur den slutade har vi redan omtalat.
Rättegång
På hösten följde rättegång inför tinget
i Värnamo, där häradshövding Kinnander satt ordförande.
Det blev en i långa stycken farsartad tillställning. Två
av landets skickligaste advokater på området, Gunnar Dellborg,
Göteborg, och Herbert Gårdlund, Stockholm, företrädde
käranden respektive svaranden.
En brokig samling expertis hade kallats och vittnena manglades timvis.
Replikväxlingen var understundom mycket frän och under min långa
tid som referent i sådana här sammanhang har jag aldrig upplevt
maken.
Stora skadestånd
Skadeståndsanspråken var, med den tidens mått mätt,
rent fantastiska. Trion Persson - Hjärne, begärde drygt 46.
000 kronor. Edvard ökade senare på med 10. 000 kronor. Bertil
Bengtsson, som fick lida mest, stannade vid 12. 000. Edvard Persson lade
sen ner sin skadeståndstalan mot Abel Johansson. Häradsrätten
i Värnamo friade Bengtsson från ansvar. Men det var först
sedan rätten enhälligt röstat ner ordföranden, häradshövding
Kinnander.
Till HD
Målet månglades vidare i hovrätten och hamnade slutligen
i högsta domstolen. Här föll den salomoniska domen, som
fastslog att Persson och Bengtsson var lika mycket skyldiga till det inträffade.
När målet avgjordes till sist hade skadeståndsanspråken
stigit till 120. 000. Det högsta beloppet i sådana sammanhang
på den tiden.
För vår del skall vi inte kvälja dom. Det tillkommer inte
en tingsreferent. Men att allmänheten hade en mot domen helt motsatt
uppfattning. Det skall vi inte sticka under stol med.
Sten Damberg
|