Genom Lagadalen 1832

1832 gjorde fransmannen Alexandre Daumont en resa i Sverige. Han reste inte för nöjes skull. Turister i vår tids bemärkelse fanns knappast då. Ändamålet med hans resa var att nå kontakt med sin framgångsrike landsman, svenske kungen Karl XIV Johan, som liksom Daumont var född i Pau. Daumonts förhoppning var att kungen skulle kunna ge honom en tjänst vid hovet eller i förvaltningen.
Förhoppningen infriades inte. Såtillvida blev Daumonts resa resultatlös. Resenären tycks dock snabbt ha tröstat sig över motgången och satte sig vid gott mod att skriva en berättelse över sin färd till det avlägsna och för en fransman så främmande landet. Daumonts bok Resa i Sverige 1832 kom i svensk översättning redan 1834. Den ger en mycket intressant, levande och detaljrik beskrivning av den franske besökarens färd genom vårt land från Helsingborg till Stockholm, längsta vägen med gästgivareskjuts men från Norrköping till slutmålet med båt.
För en nutida svensk ter sig hans iakttagelser och notiser om likt och olikt minst lika främmande och kuriösa som de torde ha framstått för Daumonts ursprungliga franska publik. Det kan här inte bli tal om att referera hans resa i dess helhet. Vi begränsar oss till det lokalt intressanta och låter honom med egna ord berätta om sin resa i ljuvlig försommar från Värnamo till Skillingaryd.

”I Wernamo gjorde jag min första måltid i ett av dessa lantvärdshus: man serverade mig, uti en slags liten salong, en frukost, bestående av kaffe, färskt smör och friska ägg. Det nyligen skurade golvet var bestrött med blommor och granris. Denna lantliga lyx har något rörande; den återför minnet till folkens barndom, till dess enkla och gästfria seder. Detta bruk är i själva verket av hög ålder. Ända från den högst belägna vrån av Norrland ner till den sydligaste vinkeln av Skåne, försummar även det torftigaste hjonelag inte att, så länge den vackra årstiden varar, beströ sitt golv med löv och blommor, i synnerhet om högtidsdagarna.
Sedan vi lämnat Wernamo, anmärkte jag att bergen blevo mera sammanhängande; gråstensmassor visade sig i större mängd; landet antog ett dystrare utseende och betäcktes allt tätare med granskog. Från alla håll strömmade friska vattendrag, vilkas stränder förskönades av grönskande ängar, där talrika hjordar av oxar och kor gingo i bet. Kreatursslaget är litet, men man inser utan svårighet att boskapen i ett land, varest ängarna bärgas endast en gång om året och där klimatets hårdhet tvingar att hålla den instängd de sex månaderna, ej kan vara så storväxt som i Norra Tyskland.
Jag reste förbi ett vackert järnbruk av en intagande belägenhet på något avstånd från vägen. Jag önskade att besöka detsamma men min ledsagare satte sig däremot. Vi hade inte ett ögonblick att förlora och jag var tvungen att giva efter. Något längre bort, i en tallskog, störtade sig med ett dån ett skönt vattenfall, likasom svävande i luften.”

Den topografiska beskrivningen av trakten norr om Värnamo stämmer bra med verkligheten. Det vackra järnbruket är förstås Hörle. Mysteriös är däremot notisen om vattenfallen. Kan det vara Karlsfors? Gick i så fall landsvägen år 1832 så nära Lagan att fallet kunde ses från vägen? Att det nämns efter Hörle kan vara ett minnesfel. I övrigt finns som bekant inga fall i Lagan uppåt moarna. Ett alternativ finns: Möllefors i Linnesjöns utlopp i Lagan, men då måste resenären i så fall ha färdats öster om Lagan, på Malmstigen. Emellertid, problemet kan inte lösas. Vi återgår till berättaren:

”Dagen var härlig. Vägen bar igenom tysta skogar, när jag på föga avstånd från Skillingaryds gästgivaregård överraskades av det oväntade skådespelet av ett läger och ett svenskt regemente under vapen. Denna hastiga övergång från det djupaste lugn till vapenbuller förorsakade en magisk verkan. Betagen av denna syn skyndade jag mig ur vagnen för att en längre stund njuta av densamma.
Lägret var uppfört på en hed, omgiven av tät tallskog. Anblicken därav var beundransvärd, de vita tälten som stucko av mot trädens grönska, de manövrerande trupparne, som rörde sig på deras befälhavares röst, vars kommandoord upprepades av eko, de blänkande vapnen, den krigiska musiken som stundtals lät höra sig, trummornas virvlande dån, rörelsen av en nyfiken folkhop, som begäret att skåda detta vackra uppträde ditfört, allt detta upplivade den annars så ödsliga nejden och väckte ett sällsamt intryck.
Jag blev snart omgiven av några officerare, vilka nalkades mig med denna fina och utmärkta belevenhet som är så vanlig hos detta stånd. De sågo genast att jag var fransman, flere av dem talade mitt språk och uttryckte den största aktning för den franska nationen.”

Man förstår lätt att den franske resenärens uppträdande på scenen väcker en sensation på ”Slätta”. Att den tidens officerare, i synnerhet de av adlig börd, talade franska var ganska naturligt, ty en god uppfostran inkluderade kunskaper i detta språk. Man underhåller sig alltså med varandra till ömsesidig förnöjelse och utbyter artigheter om Sveriges och Frankrikes militära förtjänster. Officerarna informerar också Daumont om att det han såg var ett regemente ur indelta armén: ”De äro i verkligheten åkerbrukande soldater. Ända ifrån översten och ner till simplaste soldaten innehar var och en efter sin grad en större eller mindre jordlott, som är dem anvisat att odla till deras uppehåll i stället för sold”.
Vi låter Daumont fortsätta sin berättelse:

”Den korps som här kamperade var Jönköpings regemente, en ganska vacker trupp som med beundransvärd hållning och noggrannhet utförde sina rörelser. Uniformen var av mörkblått kläde med röda uppslag och krage, vita byxor, preussisk tschakot. Beväpningen var fullkomligt väl underhållen. Endast gevären syntes mig något tunna.
Byn där gästgivaregården låg gränsade intill exercisfältet. Tvenne skiltvakter, som voro placerade utanför ingången till det ansenligaste huset, utvisade varest översten bodde. Något längre bort var en rymlig lada med mycken omsorg inredd till sjukhus under mötestiden. Som jag utan svårighet erhöll tillåtelse att inträda begagnade jag mig därav och blev lika intagen som förvånad över den utmärkta renlighet som rådde inom denna inrättning, vilken innehöll åtta eller tio sängar.
Man hade den godheten att vilja kvarhålla mig några timmar och att visa saknad då detta ej kunde ske. Sådant var även omöjligt och jag lämnade med saknad detta livliga uppträde för att i nästa ögonblick återfinna mig i skogarnas tystnad.”

Så långt Daumont. En lycklig slump förde denne livlige och kvickögde betraktare Skånska landsvägen från Värnamo och uppåt en vacker junidag 1832. Tack vare denna slump har vi i dag några levande impressioner bevarade från en tid, då I 12 uppträdde betydligt mera färggrant kostymerat än vad det nutida regementet gör etthundrafemtiotvå år efter Daumont.