|
”På ömse sidor om Källelias
egentliga början låg tre byggnader med tillhörande gårdshus
och brygghus och stall. Såvitt jag vet, ägdes hela komplexet
på sin tid av en Oskar Bengtsson. Han drev specerihandel i den äldre
byggnaden norr omvägen, herrekipering i det yngre huset söder
om vägen och tillverkade dessutom vagnar i en smedja uppåt
Byslättshållet, en driftig man med andra ord.
I någon av mina mest avlägsna hjärnvindlingar
finns en minnesbild av en rundhyllt; skrattande man med cigarr. Omständigheterna
kring minnet är borta, men denna bild, påstår min minnesdator,
föreställer Oskar Bengtsson. Bäst som han levde så
dog han, och antagligen kom döden snabbt och lite dramatiskt eftersom
det finns ett stänk av dramatik kring den minnesnotisen.
Han efterlämnade syskonbarn, Eneström vid namn. Gustav Eneström
skull väl sköta firman, och det gick kanske inte så bra.
Därom vet jag inte; i en gosses värld var han intressant huvudsakligen
som ägare och förare av en motorcykel och då utstyrd med
alla den tidens skinntillbehör plus imponerande glasögon
Butiker och hus övertogs i början av 1920-talet av firman Boberg
& Bengtsson, snart driven av enbart Albin Bengtsson, som flyttade
speceributiken söder om gatan. I den norra fastigheten drog på
sin tid välkände cykelmakaren Anton Magnusson in. Hans son Bertil
har tagit över det gamla huset och flyttat det ett stycke och lär
av lätt insedda skäl inte riva den fastigheten i brådrasket.
Ett kafé
Det tredje huset innehöll bostäder och ett kafé. Det
var åkerbornas stamlokus i den mån de kostade på sig
en kopp kaffe vid sina skillingarydsbesök. Kaféet drevs av
en liten rundhyllt dam som hette Lena Jansson. Kaféets skylt var
en attraktion för nejdens ”illbattiga” små gossar
vintertid, ty om man slängde en snöboll eller två så
att det dundrade bra i plåten kom
Fröken Lena ofelbart ut farande för att huta åt syndarna.
Ljungbergs komplex...
Längre upp i backen låg Ljungbergs komplex av rödmålade
hus, som innehöll målarverkstäder och magasin och annat.
Nivåskillnaderna mellan dalgropen och Källelia gjorde att andra
våningen låg i stort sett i nivå med vägen. På
en liten brygga mellan en husgavel och vägen rullades de färdigmålade
vagnarna ut i världen, vanliga ”liggfjäravagnar”,
landåer och wurstar och vad de hette allt. Ju konstigare namnen
var, dess finare var åkdonen. Skräckinjagande i sin prakt var
likvagnarna i svart och silver med korsprydd baldakin och förhängen
med fransar och snoddar; även en liten gosse kände en kall hand
kring hjärtat när ett sådant dödens åkdon rullade
ut i de levandes värld, ty döden bodde mitt ibland oss och hade
ännu ej blivit en angelägenhet för institutioner och begravningen
ännu inte ett diskret
Bestyr för en finkänslig entreprenör. Därom mera kanske
en annan gång.
Erik i Källedal
I den lilla stugan längst ner i hålet bodde Erik i Källedal
med familj. Han ansvarade för en del av ortens trafik, ty han var
åkare hos Oscar Ljungbergh och sågs befara gator och vägar
bittida och sent i alla väder. Om någon kunde göra skäl
för benämningen ”du gode och trogne tjänare”,
så var det helt visst denne lille man med den buckliga hatten och
det långa förskinnet.
Kaleb Johansson
Vid Källelias flaskhals och nejdens höjdpunkt hade skräddare
Kaleb Johansson bokstavligen byggt sitt hus på hälleberget.
Den bergknalle huset byggts på sprängdes bort litet i taget
allt eftersom vägen krävde mer rum. Här var nålsögat
för timmerforor och kolryssar och massavedslass, och situationen
blev inte bättre av de källsprång ur berget som gett Källelia
dess namn. Vintertiden åstadkom de ett pattsar av svallis, höst
och vår gjorde de vägen till ett moras, från vilket mer
än en fick gå galoschlös.
Och med det var Källelias huskomplex slut; det som låg ovanför
-stationskarl Axel Bengtssons, Malmqvistens och Ljungblads räknades
inte. Det var förstan så att säga eller det oförfalskade
bondland som bredde ut sig där villorna nu ligger tätt.
Allt är borta...
Och nu är allt eller nästan allt, som hörde Källelia
till borta eller skall strax vara borta. Ingen har väl något
emot att Valdshultsvägen blir en bredare och säkrare gata. Och
Källelias kåkar kommer väl också att saknas av få.
De erbjöd inte just någon skönhetssyner. Dock hade Källelia
egenskaper värda att minnas och att högakta. Den hade sin alldeles
egna särart till skillnad från det utslätade och identitetslösa
som är nutidens förbannelse. Också i Skillingaryds Källelia
var i all sin skröplighet ett monument över en tid då
Sverige och Småland började förvandlas. De som inte drog
till Amerika flyttade till de små järnvägsstationerna,
samhällen grundades, välstånd tändes och släcktes,
men ett släcktes aldrig sedan: hoppet om den bättre utvecklingen.
Folk lyfte sig och sin bygd i håret. De som byggde och levde och
handlade och vandrade vid Källelia var med om lyftet.”
Enar Skillius
|