Ingen gata i Skillingaryd kan väl uppvisa en sådan historia som ”Kaffegatan”. Nästan i varje hus utmed denna gata rådde fordomsdags fullständig kaférörelse, på somrarna.

Omkring den 1 maj varje år, när militärerna började anlända, for kaféskyltarna upp tillkännagivande att här såldes kaffe med bröd till absolut billigaste priser. Och ingen kunde väl klaga på det inte. Femton öre för två koppar kaffe med bulle och sex sorters kakor, och ville man bara ha en kopp blev det tre öre billigare.

Militärerna samlades
Hit samlades militärerna i stora hopar, så snart det blev rast, trots att det var enligt ”lag” förbjudet att passera den så kallade Gropabäcken, vilken utgjorde gränsen mellan de civilas område och de militäras. Stora anslag slogs upp vid gränsen, att man icke fick gå längre än just hit, men då de civila hade god förtjänst av att militärerna köpte kaffe och andra varor i samhället, flyttades dessa anslagstavlor titt och tätt av samhällsborna.
På så vis kunde militärerna med ”gott samvete” sitta och njuta sin cikoria, vetande att man satt på lovlig mark.

Fick straffkommendering
Att kronan inte tyckte om att manskapet besökte kaféerna berodde på att den själv inte fick sälja något på sin ”markan”. Ofta fick soldaterna straffkommenderingar för att de bröt mot bestämmelserna, men inget tycktes hjälpa. Så småningom lättades bestämmelserna upp, till kaféägarnas stora belåtenhet. Någon radio- eller grammofonmusik förekom inte på den tiden, däremot kunde någon av ”knektarna” ta fram sitt bälgaspel och sjunga en visa om krigarlivets besvärligheter.

En våffla för tio öre
Även våffelserveringen var en stor inkomstkälla för de civila, och här gräddades våfflor på löpande band över köksspisarna och även smedjorna fick ibland utnyttjas till våffelbruk. Tio öre stycket kostade våfflorna för menige man och för befäl tolv öre, men då blev det också litet extra med socker.
På söndagarna var det extra festligt. Då kom nära och kära på besök. En del utav dem gick till fots, medan andra åkte efter häst.