Hagshult i Småland - 4 grader... Långt fram i juni och tidigt på hösten man man i radions väderleksrapport få höra att nattemperaturen varit några grader under noll i Hagshult, medan man i andra betydligt nordligare delar av landet icke haft köldgrader. Hagshult framstår därför ofta såsom ett köldhål. Klimatet i Hagshult är också ganska strängt, såsom det är i stora områden av det småländska höglandet, där inte närheten till större sjöar verkar utjämnande. I rättvisans namn bör dock nämnas, att Hagshults väderstation icke ligger i Hagshults socken utan i den sydligare grannsocknen Fryele. Namnet torde väderstationen och flygfältet ha fått efter den flygfyr, som en gång fanns på Linnåsen (Lindåsen) i Hagshult.

Hagshults socken utgör en del av det område, som ligger mellan Lagan och dess biflod Härån, vilka i stort sett utgör socknens begränsning mot väster och öster. Endast byarna Järnboda och Jönshult ligger öster om Härån. Järnboda hörde för övrigt ända till senare delen av 1800-talet till Västra härad i skatte- och rättshänseende, under det att Hagshults socken i övrigt hörde och fortfarande hör till Östbo härad. Ett sådant område i en socken, som hör till annan domsaga än socknen i övrigt, brukar man här kalla en ”skate”.
I söder gränsar socknen till Fryele. Norr om Hagshult ligger Tofteryds socken. Den sydligaste gården i Tofteryd räknades under medeltiden än till Hagshult och än till Tofteryd. Å andra sidan räknades en av de större gårdarna i Hagshult under medeltiden, Starkeryd, i beskattningsavseende än till Hagshult och än till Tofteryd. I stort sett var dock sockenindelningen redan fast genomförd vid medeltidens ingång. De 14 nuvarande socknarna i Östbo härad uppräknas sålunda i ett testamente från slutet av 1200-talet.

Hagsiohylta
Sockennamnet Hagshult möter vi första gången i skrift 1259 och skrives då Hagsiohylta. Hagshults socken var under medeltiden och århundradena dessförinnan en gränstrakt. Hagshult var nämligen Finnvedens gränsland nordost ut mot Njudung. Gränsen mellan Hagshult å ena sidan och Nydala och Svenarum å andra sidan var riksgräns mellan de gamla smålanden Finnveden och Njudung. Den bro, som redan under medeltiden ledde över Härån vid Järnboda, kallades också ”Märkesbro”. Antingen var bron själv gränsmärke eller fanns det i närheten av bron ett gränsmärke. Just i anslutning till denna gamla riksgräns lever fortfarande traditionen om ett par gränsmärken. Det gäller punkten där Hagshults, Tofteryds och Svenarums socknar möts och platsen där Hagshults Fryele och Nydala socknar möts.

Munkahatt - Rävahall - Klöövahall
Det första gränsmärket kallas än i dag ”munkahatt” och består av en större sten med ett par mindre stenar ovanpå. Namnet har tydligen samband med den stig, som Nydala-munkarna här hade från Nydala över Hagshults norra del till Tofteryd. Det andra gränsmärket, Rävahall, består av en egendomlig klippformation mitt ute i den eljest bottenlösa delen av Dala mosse. Klovahall är namnet på det gränsmärke, där Hemmershult i Fryele och Fagerhult och Väshult i Hagshult möts. Ett annat sådant gränsmärke finns där Hagshults, Nydala och Svenarums socknar möts.

Ytan
Hagshults socken är en av de mindre i Östbo med en sammanlagd areal av 70,02 kvadratkilometer, därav 67,29 kvadratkilometer land. Mossområdena är mycket omfattande och gör Hagshult till en av de förhållandevis mest mossrika i Jönköpings län. Av arealen är omkring 7 kvadratkilometer åker och 30-35 kvadratkilometer skogsmark.
Jordmånen är dels sandmo i Lagans dalgång, dels morän i större delen av socknen i övrigt. Lera och mulljord förekommer egentligen inte.
I Allvins Beskrifning öfver Östbo härad, utgiven 1852, betraktas Hagshult i fråga om jordmånen och bördigheten som ”en av Finnvedens godbitar”. Allvin ger också en närmare motivering för sin uppfattning: inte mindre än 10 hemman i denna lilla socken var rusthåll. Detta visade det goda ”skatteunderlaget” i socknen. Med undantag för Visingsö, ett område omkring Nässjö och ett område vid Kalmarsund är berggrunden i hela Småland urberg. Hagshult ligger alldeles i anslutning till den begränsningslinje från Vättern till Åsnen i Kronobergs län, som markerar de olika bergarterna i urberget. Väster om denna linje förekommer gnejsen och öster därom granit och kvartsit.
Nivåskillnaderna i socknen är ganska stora: från Lindåsens omkring 250 meter till Lagadalens omkring 165 meter. Flera vackra utsiktspunkter finns därför i socknen. Den stora inlandsisen under istiden har satt sina spår vid naturens utformning. Den mot söder framskjutande isen slipade eller fårade de flata stenhällarnas nordsida. Stora flyttblock, ofta av för socknen främmande bergart finns också efter såväl Stor-Vättern som Forn-Bolmen. Under olika landhöjningsperioder sträckte sig dessa sjöar fram till trakten av Hagshult.

Skog - natur
De dominerande träslagen i socknen är tall och gran. Kvaliteten på skogen är ofta god. Modern skogsvård även på de privatägda skogarna förbättrar ytterligare beståndet. En av de större sammanhängande kronoparkerna i södra Sverige ligger delvis inom Hagshults socken, nämligen Torrmyra kronopark. Ek och bok förekommer. Båda t. o. m. såsom bestånd på någon gård i socknen. I övrigt är floran icke så omväxlande som i de mera leende bygderna i Småland. Blåsippan till exempel förekommer egentligen bara på ett par lokaler inom socknen. I mossarna växer ganska rikligt av den giftiga myrliljan, ilagräs.

Djuren
Rådjursstammen i socknen kan räknas såsom god. Även älg förekommer och hare, huvudsakligen den svenska haren. Det senaste tillskottet till bygdens djurliv är vildminken, som gärna håller sig utefter vattendragen. Tranorna, som under sina flyttningar har en känd rastplats på Store mosse i den närbelägna Kävsjö socken, utnyttjar även mossarna i Hagshult. På Dala mosse, den stora gränsmossen mot Nydala och Fryele, häckade till och med tranorna. I Häråns vattensystem häckar även hägern.

Vägarna
Stora förändringar i landskapets utseende har skett under detta århundrade genom väganläggningar och odlingar. Omkring sekelskiftet anlades vägen Hagshults kyrka-Torrmyra. Därmed skapades en direkt förbindelse med Nydala. Vägen går delvis över mossmark och bebyggdes på så sätt, att man först ”gärade” två vanliga, småländska gärdesgårdar med ett par meters mellanrum utefter den sträckning vägen skulle få. Därefter fälldes gärdesgårdarna mot varandra och fick bilda underlaget för vägfyllnaden. Vägen ligger därför än i dag och liksom gungar på mossen.
Åren 1933-34 byggdes vägen Starkeryd-Åland såsom nödhjälpsarbete. Därmed skapades sista sektorn i en väg som går runt genom större delen av socknen. Detta har visat sig vara av stor betydelse inte minst för skolskjutsarna.
Ett par större dikningsföretag har torrlagt stora arealer. Dikningsföretaget Fagerhult-Gräshult på 1930-talet gav genom ett 4 kilometer långt dikessystem ett gott tillskott av odlingsjord. Packebo-Västhults dikningsföretag nu på 1950-talet gav genom sina 15 långa kanaler ny och bättre skogsmark.

Slåtterängar
De gamla slåtterängarna har i stort sett försvunnit. Endast i Packebo finns ett ganska orört område kvar, och på Hagshults stom kan man ännu få se slåtterkarlar och räfserskor i arbete. Där finns nämligen en ganska sank, icke trädbevuxen, naturlig äng, som måste slås på gammalt maner.
Utefter Lagan och Härån har vissa byar sina slåtterängar, de så kallade åängarna. För spelade dessa större roll än nu både för gårdens brukande och för dess reella värde. Såsom nya bilder i landskapet har kulturbetesvallarna tillkommit. Stora högar av stenbumlingar efter stenröjningsmaskinerna erbjuda ofta en ledsam anblick. Det torde ännu vara ett olöst problem, hur man vid upplagringen av dessa stenblock skall kunna tillmötesgå praktisk-ekonomiska synpunkter och samtidigt kunna taga hänsyn till landskapets skönhetsvärde.

Folkmängden
Folkmängden i Hagshult var vid senaste årsskiftet (1954-55) 471 personer. På omkring 50 år har folkmängden minskat med nära 200 personer. Efter mitten av 1800-talet var folkmängden störst. Då var ännu alla dessa ödetorp och ödestugor bebodda, som det nu bara finns spår av kanske mitt i storskogen. Sedan kom emigrationen till Amerika och industrialiseringen. I våra dagar är det de närbelägna städerna och samhällena som lockar främst ungdomen från hemsocknen. Folkmängden i Hagshult tycks dock i jämförelse med många andra rena landsbygdssocknar ha hållit sig ganska konstant de allra senaste åren.

Fornminnen
Den ovan nämnda Allvin uppger i sin beskrivning över Hagshult för 100 år sedan såsom något märkligt, att Hagshult saknar sådana gamla minnen, som grannsocknarna är rika på. Han omtalar endast den ännu kvarstående ”bautastenen” på Björkefors ägor vid vägen Svenarum-Hemmershult. Allvin drar av detta slutsatsen, att Hagshult blivit uppodlad i sen tid. Härpå tyder också, menar Allvin, ”jordmånens mindre vanligt goda egenskap”. Människorna hafva ännu icke medhunnit att fullt utmatta densamma.” Allvin var i regel noggrant underrättad om de förhållanden han beskrev. Hans uppgifter kan fortfarande vara vägledande då det gäller hembygdsforskning. Men beträffande fornminnena i Hagshult har han tagit fel och därför också dragit felaktiga slutsatser. Det finns fasta fornlämningar i Hagshult från alla de tre stora perioderna av vår forntid. Lösa fornfynd kan kanske inte alltid giva en fast utgångspunkt när det gäller att bestämma bebyggelsens ålder. Man måste räkna med att föremålen kan vara medförda av människor på tillfälliga jakt- eller fiskeexpeditioner. Äldre stenföremål till exempel kan ha varit i bruk långt efter den tidsperiod, dit stenföremålen egentligen hör. Men de fasta fornminnena, gravar, ger en bättre utgångspunkt för dateringen.
I Hagshult finns rester av en hällkista i Packebo. Hällkistorna hör till stenålderns sista period. I en annan by, Kushult, finns ett stort stenröse, Bengtsbo rör, vilket kan dateras till bronsåldern. Där tycks förutom den ursprungliga begravningen även ha skett senare begravningar i så kallade sekundärgravar i rösets yttre delar. Järnåldern är rikast representerad ifråga om de fasta fornlämningarna. Det finns vackra domarringar i Väshult, i Rösberga vid Lagan, i Starkeryd och i Jönshult. Särskilt ett av gravfälten vid Jönshult är intressant genom sin mångfald av gravtyper. Detta gravfält förtjänar en närmare undersökning. De fasta fornminnen vittnar således om att socknen varit kontinuerligt bebodd sedan den sista perioden av stenåldern. Ett ganska stort antal stenyxor och flintföremål har blivit funna i socknen, märkligt nog i flera fall på ark, som under stenåldern måste ha stått under vatten. Något fynd från bronsåldern har inte gjorts.

Mineraler
Järnet kom att spela en stor roll för socknen liksom för den näraliggande delen av Småland. Inom socknen har påträffats rester av primitiva smältugnar, blästerugnar. Någon ålder kan dock icke utan vidare anges, då man måste antaga, att järn utvunnits på detta primitiva sätt under många århundraden. Det anmärkningsvärda är, att slagghögar och andra rester av denna gamla järnhantering påträffats endast i grannskapet av Härån och dess vattensystem. Kanske därför att det där fanns myrmalm, kanske också därför att vattendraget kunde skänka den erforderliga kraften till att driva bälgarna. Otvivelaktigt bär ordet Järnboda, namnet på en by vid Härån, vittne om denna gamla järnhantering. En bäck, som rinner genom byn anges också på en karta från omkring 1800 med namnet Smedjelaggsbäcken. Just vid denna bäck har slagghögar påträffats.
Långt fram på medeltiden var Härån av stor betydelse, om icke för järnhanteringens så för vattenfallens skull. Nydala-munkarna sökte med alla medel få äganderätten till samtliga forsar och fall i ån.

Munkabron
Om munkarna och deras intressen i socknen finns det ett annat påtagligt vittnesbörd. På den ovan nämnda gamla kartan över Järnboda fanns angivet en kavelbro tvärs över den nordligaste delen av Dala mosse till Sköldsbo i Nydala socken. Bron kallas på kartan för ”Munkabron”. En studiegrupp inom Hagshults hembygdsförening gjorde med ledning av kartan efterforskningar i området. Omkring 0,5 meter under nuvarande mossytan påträffades också denna gamla kavelbro, som går 400 meter öve mossen. Bron slutar på Nydala-sidan vid en udde, som skjuter ut i mossen. Udden kallas än i dag Munkaudden. Stockarna i bron ligger i många lager tvärs över bron. Av spåren att döma har bron använts även för transporter med häst. Stockarna är nämligen urgröpta av hästhovarna. Bron ligger i direkt linje med den väg munkarna enligt andra minnen att döma användes västerut från Nydala. Det torde därför icke råda något tvivel om att den gamla kartans uppgifter är riktiga, då kavelbron kallas Munkabron.

Till kyrkan över mossen
I äldre tider, då egentliga vägar ofta saknades, var det inte ovanligt med väganläggningar tvärs över mossarna. Det finns flera sådana ”broar” i socknen. En sådan förbindelseled förde från ett av torpen under Hagshults stom, Brobygget vid Härån, fram till Hagshults kyrka. Bron består där av stockar lagda parvis på längden. Leden kallas ”spängerna”. Dessa stockar förnyades senaste gången så sent som ett stycke in på detta århundrade. Leden över mossen var den närmaste vägen till kyrkan och skolan från byarna Järnboda och Jönshult. Den vägen fördes de avlidna, burna på ännu bevarade likbårar, och den vägen gick skolbarnen ännu i början av 1930-talet.

Kungsvägen
Från Hok i Svenarums socken till Hörle i Värnamo socken går den så kallade Kungsvägen utefter Härån. Vägen går även genom Hagshult. Större delen av vägen är numera inte allmän väg. Men förr var vägen så betydelsefull, att det fanns gästgiveri vid den vägen i Hemmershult i Fryele. Gustav III lär på sin franska resa ha färdats denna väg fram, och drottning Sofia använde vägen vid sina besök på Hok.

Spjutyxa - sjudarelada
Ytterligare några ting måste nämnas, som återspeglar bygdens äldre historia. I Järnboda i närheten av den gamla bron över Härån har man påträffat en spjutyxa och delar av ett betsel. Spjutyxan finns i behåll och har efter ett bomärke kunnat hänföras till tiden för Dackes uppror i Småland, således till förra hälften av 1500-talet. Fyndet gjordes på gammal sankmark, som nu är uppodlad. Namnet på platsen, Ryssavadet, kan sätta fantasien i rörelsen.
I Boda underhållsän en så kallade sjudarelada. Den är ett minne från den tid då salpetersjuderiet var av stor betydelse för kruttillverkningen.
Socknens gamla pestkyrkogård, som nyligen lokaliserats, talar om de farsoter som ännu långt fram på 1800-talet gick härjande fram genom bygderna.

Nockebo?
Många av de namn i socknen, som nu möter såsom byanamn, var en gång namnet på en enda gård. Gården delades senare vid arvskifte eller eljest, och byar bestående av flera gårdar uppstod. I vissa byar har en sådan uppdelning av en gård till två gårdar skett i vår egen tid. Det nuvarande byanamnet kan man därför i regel följa långt tillbaka i tiden. Ett namn, som ofta spökat i Hagshult, är namnet Nockebo. Det är namnet på en gård som icke mera finns. Man kan icke ens angiva var gården har legat, men av allt att döma måste det ha varit någonstans mellan Starkeryds och Kushults byar i närheten av Linnesjön. Namnet möter så sent som på 1700-talet på en karta över Hagshults kyrkogård. Men redan tidigare, på 1600-talet, är det inför rätten fråga om gårdens belägenhet. Ännu för några år sedan erlade hemmansägarna i Kushults by fastighetsskatt för hemmanet Nockebo, som varit försvunnet sedan före 1600-talet!

Laga skiftet
I Hagshult finns ingen by, som blivit oberörd av utflyttningen i samband med laga skiftet på 1800-talet. Ett par byar ger dock en antydan om hur husen i byn en gång låg koncentrerade utefter en bygata. Både Gräshults by och Mörkhults bevara några hus med den ursprungliga placeringen. I Mörkhult finns också kvar - åtminstone då detta skrives - socknens äldsta trähus. Mangårdsbyggnaden på en av gårdarna är nämligen bevarad i ganska ursprungligt skick med band annat utskjutande knutar från början av 1800-talet. En likaledes bevarad loftbod är säkert ännu äldre. Många av socknens gårdar har mangårdsbyggnad från mitten av 1800-talet, fast dessa hus i de flesta fall genomgått omfattande ändrings- och reparationsarbeten inte minst under det senaste årtiondet. De äldre husen i socknen är knuttimrade, fast de utskjutande knutarna vid senare renoveringar har sågats bort.
Några egentliga herrgårdar eller större gods finns inte och har inte funnits i socknen. Några gårdar ha dock under vissa perioder genom sina ägares ställning blivit mera observerade. Under medeltiden ägdes sålunda Gräshult av en kvinnlig släkting till Birgitta. På 1700-talet ägdes Packebo av kronobefallningsman Gumaelius. Denne har för övrigt befäst sitt minne i socknen genom flera gåvor till kyrkan, bland annat en vinkanna av silver.

Torp - backstugor
Under hela 1800-talet fanns en stor mängd torp och backstugor. Största antalet tycks ha funnits strax efter mitten av förra seklet. Många av dessa torp är numera endast kända till namnet genom de gamla kyrkoböckerna. Ibland kan man i skogarna se det, som en gång varit diken och åkertegar omkring ett eljest helt försvunnit torp. I kyrkböckerna beskrivs ofta innehavarna av torpen och backstugorna såsom utfattiga eller såsom sjuka och utfattiga. Det var hårda tider.

Jordbruket
Någon tätort eller tätbebyggelse i egentlig mening förekommer ej i socknen. Någon egentlig kyrkby finns inte, då själva ”kyrkbyn” endast består av Hagshults stom (prästlöneboställe) och därifrån avsöndrade fastigheter och lägenheter.
Huvudnäringen i socknen är jordbruk med skogsbruk. Genom rationalisering och mekanisering kan gårdarna nu skötas bättre av färre personer än förr. Traktorer används i jämförelsevis mycket stor omfattning. Det torde i Hagshult finnas fler bilar och traktorer i förhållande till folkmängden än i många andra socknar. Den gamla tiden lever dock kvar vid sidan om den nya. På en gård kör man fortfarande med oxar. På någon gård saknas också elektrisk energi så att man där måste köra tröskverket med hästvandring. I socknen finns Fagerhults plantskola. Träd och buskar från denna har visat sig vara särskilt härdiga och lämpliga för traktens klimat. De odlade växtslagen i övrigt är de för området vanliga: potatis och havre samt något råg och vete. Huvuddelen av åkerarealen torde vara utnyttjad för vinterfoder av olika slag åt kreaturen.

Skogsbruk - smedjor - industri
Sedan gammalt har man i socknen sökt olika möjligheter till binäringar vid sidan om jordbrukets skötsel. Skogsbruket går hand i hand med jordbruket. Det är inte bara den försålda skogen som ger kontanter utan även huggning och körning m. m. De stora förbättringarna på gårdarnas byggnader under senare år har möjliggjorts genom skogens avkastning. På många gårdar finns ännu eller ha funnits en smedja. Såväl vagnsmide som knivsmide förekom. Trakten omkring Skillingaryd var före gummihjulsvagnarnas tid känd för sitt vagnsmide.
Hagshult tillhörde Tabergs bergslag i den mening att här kolades stora mängder träkol, som sedan gick till järnbruken inom denna bergslag. Överallt i skogarna träffar man på gamla kolabottnar med dess karaktäristiska fördjupningar i marken och kanske någon kvarstående härdsten. Ännu på 1920-talet kunde det gå transporter på 25-30 kolryssar från Torrmyra stora skogsmarker, som då ägdes av Hörle bruk, förbi Hagshult och ner till Klevshults station. Även tjärbränneri förekom och någon tjärdal kan man ännu träffa på, fast den inte varit i bruk på länge. Den senaste av dessa olika näringar är pälsdjursuppfödning. Det finns i Hagshult ett par stycken minkfarmer.
En enda industri finns i Hagshult, en pinnstolsfabrik. Genom klok planering har denna kunnat skänka jämn sysselsättning hittills. Förr fanns ett garveri i Hagshult vid Björkefors. Inom socknen finns ett flertal större och mindre sågverk. Flera av dem är av förhållandevis stor omfattning, under det att ett par endast arbetar med att framställa råmaterial för pinnstolstillverkningen.

Kyrkan
Kyrkan är den enda helt bevarade medeltidskyrkan i Östbo. Den består av långhus och rakt avslutat kor. Kyrkan torde vara uppförd omkring år 1200. Nuvarande sakristian och koret är byggda i förra hälften av 1700-talet, men synes då ha ersatt tidigare sådana. På en äldre ritning över kyrkan angives att en dörr leder till gamla sakristian av trä. På 1880-talet genomgick templet en ganska hårdhänt restaurering, som bland annat. gav en ny ingång från väster i stället för den ursprungliga sydportalen. Enligt uppgift skulle denna sydportal ha haft en så kallad tympanonsten, det vill säga ett skulpturerat överstycke i sten. Detta har dock icke kunnat återfinnas.

Kyrkan restaureras
År 1940 företogs den senaste restaureringen. Då framtogs bland annat mycket värdefulla väggmålningar på långhusets väggar. Målningarna visar i två bildsviter över varandra scener från Jesu födelse, död, uppståndelse och återkomst. Klädedräkten på målningarna ger datering till slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Dopfunten i sandsten tillhör den s. k. Njudungsmästarens skola och torde härstamma från slutet av 100-talet. Kuppan är hårt skadad. Bland övriga äldre inventarier kan nämnas ett triumfkrucifix och en Mariabild från 1200-talet, samt ett par ljus- eller processionsstavar från 1300- eller 1400-talet.
Klockstapeln från 1600-talet rymmer de två klockorna. Storklockan väger 1.250 kg. Den nuvarande kyrkogården torde helt sammanfalla med den medeltida. En utvidgning är planerad. Till kyrkogården förde förr från öster en överbyggd port, en stiglucka, här i socknen kallad slapplucka. Omedelbart bredvid kyrkan ligger den gamla sockenstugan och skolan, som efter pågående restaurering åter skall få tjäna socknen såsom samlingslokal (församlingshem).
I socknen finns ett missionshus tillhörigt Hagshults missionsförsamling och byggt år 1876, restaurerat 1900 och 1950, samt ett kapell tillhörigt pingstvännerna i Klevshult.
Hagshult bildar pastorat med Fryele församling såsom moderförsamling. Förste kände komministern i Hagshult hette Daniel på 1620-talet. Till för omkring hundra år sedan var komministern i Hagshult bosatt i den del av Fryele-socknen, som gränsar mot Hagshult.

Kommunsammanslagning
Hagshults socken uppgick vid kommunsammanslagningen i Klevshults kommun tillsammans med Åker, Fryele och Tofteryd. Centralort för den nya kommunen är Klevshult i Åkers socken, men alldeles på gränsen till Hagshult. Där finns postkontor, distriktssköterska och poliskontor. Telefonnätet i Hagshult ingår i det helautomatiserade Värnamo-området. Lantbrevbärarlinjen utgår från Klevshult till så gott som alla delar av socknen. Provinsialläkare finns i Skillingaryd, liksom apoteksfilial.
In på 1930-talet var skolundervisningen ordnad med varannandagsläsning. Nu är skolan av B:1-typ med tre klassavdelningar. Nybyggd skola finns sedan slutet av 1930-talet inrymmande band annat gymnastiksal. Fortsättningsskolan ordnas yrkesbetonad med huvudvikten för pojkarnas del lagd vid kommunens skogsskola i Basseberg i Åker.

Föreningslivet
Inom socknen finns en föreläsningsförening och en hembygdsförening. De politiska och ekonomiska föreningarna synes spela en ganska liten roll i socknens liv. RLF-avdelningen i socknen är dock ganska livaktig. Dess största betydelse har religiösa föreningar. Inom socknen arbetar en kyrkobrödrarkår och en kyrklig syförening samt ett par andra kyrkliga arbetsgrupper. Det frikyrkliga föreningsarbetet är mycket omfattande och av stor betydelse. Det andliga livet i socknen präglas fortfarande i stor utsträckning av 1800-talets väckelserörelser. Nykterhet och ordentlighet är utmärkande drag för socknen. Missionsintresset är gemensamt för alla. Bara den kyrkliga och den frikyrkliga missionsförsäljningen ger varje år tillsammans omkring 10.000 kronor i en socken med mindre än 500 invånare.