Detta vackra gravfält eller ”Fornlämning nummer 36” i Tofteryds socken ligger på en sandmo i skogsmark cirka 200 meter väster om Vasabäcken på Skillingaryds skjutfält, inte långt från Spännebergen och Södra Boglös, alldeles sydost i korsningen Via Morena och Prästgårdsvägen.

Området utgörs totalt av cirka tio fornlämningar, tre domarringar, en rest sten samt sex hällformiga och klumpformiga stenar med osäker innebörd, en del tyvärr mer eller mindre förstörda.

Domarringar är den folkliga benämningen på en gravform som är mycket vanlig i Jönköpings län, mer än tusen exemplar är kända inte minst från våra trakter. Fynd av knivar, keramik, remsölja, spelbrickor och kamfragment finns från fyra av sex undersökta domarringar i länet och har givit dateringar tillbaka till yngre romersk järnålder och folkvandringstid cirka 200 efter Kristus till 550 efter Kristus. Detta ger en ålder på 1.500–1.800 år och det är lätt att undra vilka dessa tidiga ”Skillingarydsbor” var. Hur tänkte de, vilka drömmar om framtiden hade de och hur upplevde de sina liv. Svaren lär vi väl, tyvärr, aldrig få.

Järnåldern är den tidsepok i Gamla världens historia, enligt den danske arkeologen Christian Jørgensen Thomsens treperiodsystem om sten-, brons- och järnålder, som inleds när människan lär sig hantera och göra verktyg och vapen av metallen järn och så småningom stål, vilket vi fortfarande gör. Stål är, för övrigt, en legering mellan just järn och krom samt nickel.

Perioden järnålder upphör när den så kallade medeltiden inträder och årtalen för när detta skedde är mycket olika på olika platser i Europa. Järnåldern föregås av bronsåldern, då verktyg började framställas av brons som vanligtvis är en legering mellan koppar och tenn. I Sydeuropa inleds medeltiden redan vid Västromerska rikets sammanbrott år 476 efter Kristus medan Nordeuropa och Skandinavien avslutar järnåldern med vikingatiden och medeltiden inleds sålunda inte förrän vid tiden för kristendomens införande runt år 1050 efter Kristus, det vill säga 500 till 600 år senare.

I detta sammanhang ska självklart Olof Skötkonung nämnas då han var en svensk kung under vikingatiden och härskade från 990-talet efter Kristus till sin död 1022 efter Kristus. Man brukar säga att Olof Skötkonung var den förste konung som härskade över både Svealand och Götaland men Sverige blev egentligen inte ett enat land förrän på 1100-talet. Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland omkring år 1000 och anses vara den förste kristne kungen i Sverige. Namnet Skötkonung betyder troligen ”skattkonung”, men ingen betalade skatt till Olof, kanske betalade han själv skatt till den danske kungen.

Olof Skötkonung var son till Erik Segersäll och Olofs dotter Ingegerd gifte sig med den ryske storfursten Jaroslav. Hon blev senare ett helgon i rysk-ortodoxa kyrkan under namnet Anna av Ryssland. Konung av Danmark vid tiden för Olof Skötkonung var Knut den store, på engelska Canute the Great, på danska Knud II den Store samt på norska Knut den mektige. Han föddes cirka år 995 och dog år 1035 i Shaftesbury, Dorset i England. Han var kung av England från år 1016, kung av Danmark från år 1018 och kung av Norge från år 1028, samt guvernör av Schleswig och Pommern.

Knut den store var son till Sven Tveskägg och hans första hustru Gunhild, som egentligen hette Swiatoslawa av Polen, och som, i sin tur, var dotter till konung Mieszko I av Polen. Sven Tveskägg, vars namn kommer av hans yviga skägg, var kung av Danmark mellan åren 985–992 samt mellan åren 993–1014, han var dessutom, även han, kung av England mellan åren 1013–1014. Han utgjorde förmodligen också den reella makten även i Norge bakom jarlen Erik Ladejarl och tillsammans med vår Olof Skötkonung.

År 1000 besegrade Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och Erik jarl den norske kungen Olav Tryggvasson i sjöslaget vid Svolder, troligen väster om ön Rügen. Efter detta klassiska slag så styrde, som redan nämnts, förmodligen Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och Erik Ladejarl tillsammans Norge. Sven Tveskägg var också den förste viking som lade under sig England och blev år 1013 kung även där och kallas Sweyn Forkbeard i de engelska kungalängderna.

Vi får så avslutningsvis på vår lilla danska kungahistoria inte glömma bort Harald II, som var kung av Danmark mellan åren 1014–1018. Harald var också son till Sven Tveskägg och sålunda broder till Knut den store men dog tyvärr redan år 1018 och då övertog brodern Knut kungatiteln i Danmark. Harald styrde tillfälligt Danmark redan år 1013 medan fadern, Sven Tveskägg, erövrade England men när Sven Tveskägg dog den 2 mars 1014 i Gainsborough i England blev Harald riktig krönt kung i Danmark, medan brodern Knut den store då fick tronen i England.

Visst är väl historia roligt och världen liten när man bildligt talat och med lite associationsförmåga kan knyta ihop en fornlämning i Skillingarydstrakten men Sven Tveskägg. Associera betyder per definition, att spontant upprätta tankemässiga förbindelser mellan skilda föreställningar, att anknyta ofta på ett lösare eller mera tillfälligt sätt.

Folkvandringstiden är en historisk epok under första årtusendet efter Kristus. Den karaktäriseras av att flera olika folkstammar förflyttade sig över den europeiska kontinenten. Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och infaller mellan åren 375–568 efter Kristus, årtalen reflekterar den vanliga indelningen att låta perioden inledas med hunnernas anfall mot östgoterna och avslutas med langobardernas, långskäggens, infall i Italien.

Det var alltså under denna tid som människorna i denna trakt öster om Skillingaryd hedrade sina döda med stensättningen i det som i dag, lite torftigt kallas, Fornlämning 36 i Tofteryds socken. Bland övriga grupper som deltog i folkvandringen kan nämnas slaviska, bulgariska och ungerska stammar. Dessa hade en avgörande betydelse för särskilt Östeuropas vidare historiska utveckling.

Tiden före Fornlämning 36 i Tofteryds socken kallas för Romersk järnålder och gäller tiden från Kristi födelse till ungefär år 375 efter Kristus, det vill säga en tidsperiod på i runda tal 375 år.

Det under denna tid expanderande Romerska riket och germanstammarnas samtidiga spridning gjorde att kontakterna dem emellan ökade väsentligt. Bland annat sände romarna expeditioner till norr och i sin, år 98 efter Kristus, skrivna Germania, omtalar Tacitus för första gången i bevarad skrift svearnas, egentligen svionernas, stam. Tacitus berättar vidare om svearnas skepp och att allmogen inte hade rätt att bära vapen i fredstid.

Flera viktiga kulturelement kom till Sverige under denna tid, till exempel bättre redskap och jordbruk och inte minst den äldre 24-typiga runraden, som förmodligen utvecklades ur alfabeten i östra Medelhavsområdet. Många av de äldsta runinskrifterna har emellertid hittats i Skandinavien, bland annat världens äldsta futhark eller runalfabet som finns på Kylverstenen från Gotland.

Vendeltiden, å andra sidan, är den arkeologiska tidsperiod i Sveriges förhistoria som tar vid alldeles efter tiden för Fornlämning 36 i Tofteryds socken, det vill säga, efter romersk järnålder och folkvandringstid. Tidsåldern är namngiven efter de rika båtgravsfynden som gjordes nära Vendels kyrka, norr om Uppsala i Uppland. Perioden sträcker sig, som sagt, mellan folkvandringstiden och vikingatiden, alltså ungefär från år 550 efter Kristus till år 800 efter Kristus.