I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Våren vid Skillingaryds dämme, del 6, en naturkrönika i 10 bilder om att vara välkommen till världen.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i maj 2009
Inlagt 17/5 2009
Som små racerbåtar pilar de små duniga knipungarna bort när jag närmar mig Skillingaryds dämme. Det är anmärkningsvärt hur fort de små liven kan accelerera och bilden var jag därför tvungen att ta i all hast genom viltstängslet ifall Ni undrar vad det är för suddiga, lodräta linjer som syns i bildens mitt.

Bara en liten stund senare är familjelyckan fullständig och alla tolv ungarna är samlade tryggt kring knipmor. Välkomna till världen!

Knipor häckar normalt vid skogssjöar, bäckar eller åar men även vid väl skyddade havsvikar. De har ofta sitt bo nära vattnet i en fågelholk eller i ett ihåligt träd. Honan kan komma tillbaka år efter år till samma boplats, och efter parningen lägger hon 8–12 blågröna ägg som hon klär in med dun i redet. När äggen är kläckta lockar honan genast ut ungarna ur boet och visar dem vägen till vattnet. Om ungarna inte vill komma ut knuffar hon ut dem.
På ön i första dammen ligger kanadagåshonan och ruvar och den följer mig intensivt med blicken trots att jag är mer än 30 meter bort. I dammen ligger hanen och bevakar mig lika intensivt. Kanadagäss häckar normalt vid sjöar samt på öar vid kusten och de bygger sitt bo på stranden. Efter parningen lägger honan 5–6 ägg och det är också honan som ruvar, men båda föräldrarna tar hand om ungarna.
Det ser faktiskt ut som backsvalorna redan varit och provgrävt i ”svalehögen” men jag såg inga svalor på den dryga timma som jag tillbringade vid dämmet denna vackra vårkväll när rödvingetrast, törnsångare, lövsångare, koltrast, gärdsmyg och bofink höll kvällskonsert. Tänk om man kunde dämpa trafikljuden!

Vår svenska lotusblomma, käringtanden, ”Lotus corniculatus”, blommade redan vid vägkanten denna kväll och det var de första blommande exemplaren jag sett i år vid dämmet. Arten är mycket variabel och delas upp i flera varieteter, i Sverige förekommer tre, vanlig käringtand vilket är blomman på bilden, fjällkäringtand och foderkäringtand. Den första fynduppgiften är från 1600-talet. Artnamnet ”corniculatus” kommer av latinets ”cornu” för horn.

”Käringtanden är en bland våra vanligaste örter ("vulgatissima planta" L.), men pryder rätt väl de temligen olikartade ställen, der man råkar den, och efter hvilka den varierar icke så litet.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, 1868.

Den lilla vackert karminröda bergsyran, ”Rumex acetosella”, trivs bra vid vägkanterna vid Skillingaryds dämme och dessa har också, nyss, börjat blomma. Bergsyra är även den en variabel art och brukar delas i ett par underarter som skiljer sig i kromosomantal och i ett par vegetativa karaktärer. Huvudunderarten är äkta bergsyra och har breda basala blad med spjutlikt utböjda flikar, medan underarten rödsyra har smala basala blad med inrullad kant och trådsmala utböjda bladflikar. Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck år 1658 i ”Catalogus plantarum”, men arten var känd redan under medeltiden. Artnamnet ”acetosella” är en diminutiv form av latinets ”acetosus” för sur, syrlig och syftar på bladens syrliga smak.

”Bergsyran är ganska sällskaplig och växer icke sällan så rikligt att hela ställen bli rödaktiga deraf. Den bosätter sig gerna bland de mossor (Dicrana, Orthotricha o. d.), som till en stor del bilda det tunna mullagret på berg och hällar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, 1868.

Det är något som är tokigt med den unga sångsvanen, nu är det inte bara knölarna på halsen som får mig att undra utan halsen blir dessutom allt snedare. Är det ett medfött fel eller resultatet av yttre våld eller båda delarna, det finns inget bra svar men tyvärr ser det inte bra ut och jag tror tyvärr inte att den kommer att bli så gammal men jag hoppas att jag har fel.

Det kommer att bli gott om svarta vinbär i år vid Skillingaryds dämme, vinbärsgrenarna är fullhängda med de vackra grönröda blommorna och om inte frosten tar dem och det finns tillräckligt med pollinerande insekter så kan vi se fram emot stora mängder av de härligt goda bären.

Bären används till saft, sylt och gelé och både blad och bär kan användas som brännvinskrydda, bladen används också i inläggningar och till te. Svarta vinbär utnyttjades förr inom medicinen, bladen som gick under namnet ”Folia tenera Ribis nigri” användes som svettmedel och bären som gick under namnet ”Baccæ Ribis nigri” ansågs vara kylande och antiseptiska. Artnamnet ”nigrum” kommer av latinets ”niger” för svart och syftar på bärens färg. Det äldre svenska namnet tistron ingår i namn på platser i Stockholms skärgård, till exempel Tistronskär.

”Moset beröms i halssjuka, och Thee af qwistar i boskapesjuka och Rödsot. Thee på bladerna, som späda afhämtas och torkas nyttjas också med fördel wid gickt, halssjuka m.m. af bären tillagas efter Wargs Kokbok ett wälsmakande, til åtskillige hushållsbehof och för hälsan nyttigt, watten.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av C. F. Hoffberg, 1792.

”Tycker du det, tycker du”, så låter sången från törnsångaren med lite fantasi och jag håller naturligtvis med enligt samma principer som lövsångaren säger ”Snälla lilla mamma kan jag inte få gå på bio” och då svarar bofinken; ”Nä, dä får du inte för dä ä bara en massa strrunt å skit”, rosenfinken; ”Nice to see you!” eller ”Skit i Piteå”, gransångaren; ”Salt sill, sill salt, salt sill, sill salt”, svartvita flugsnapparen; ”Kiwi-kiwi-chips-kiwi-kiwi-chips-kiwi-kiwi, gulsparven; En-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu”, ringduvan; ”Men-gå-då-ändå”, skogsduvan; ”Gå-då, gå-då, gå-då”, turkduvan; ”Men gå-då, men gå-då” och avslutningsvis järnsparven; ”Nu sjunger vi, sjunger vi, sjunger vi, du!”

Törnsångaren, ”Sylvia communis”, anländer till Sverige i mitten av maj och hanarna kommer före honorna och är mycket trogna sin hemort.
Hanen etablerar först sitt revir och börjar sedan bygga en eller flera ”lekbon”. Dessa liknar det ordinarie boet men är inte lika fint fodrade på insidan. Honan väljer sedan ut ett av hanens lekbon och med hans hjälp slutförs byggandet.

Den bygger ett skålformat bo av gräs, rötter, hår och strån som den gömmer nära marken i tät växtlighet. Honan lägger 4 till 6 ägg och under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli ruvas äggen omväxlande av båda föräldrarna i 11 till 13 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i 10 till 12 dagar och ganska ofta kan man påträffa gökägg i boet.
Det börja skymma vid dämmet och färgerna blir plötsligt härligt blå och när jag passerar den lilla talldungen sitter buskskvättehannen där och sjunger sin snabba, lite knastriga och raspiga sång, full av härmljud, som för att säga adjö och jag nickar instämmande tillbaka men tillägger ”på återseende”.