I denna växande djungel av kaveldun vid Skillingaryds dämme kommer det framöver att finnas stora mängder av häckande fåglar, sumphöns, sångare, beckasiner och änder är tänkbara alternativ.

Det ser ut som den ena blomman älskar solen medan den andra skyggar för den. Styvmorsviol, ”Viola tricolor”, blommar under nästan hela växtsäsongen, från april till oktober, men har sin bästa blomning i maj-juni. Blommorna sitter på skaft från stjälkarna och har fyra mer eller mindre uppåtriktade och ett nedåtriktat kronblad. Kronbladen är längre än foderbladen och sporren är längre än foderbihangen.

Blommorna är vanligen flerfärgade men det förekommer också enfärgade blommor i färger från vitt till violett. Vanligen är de två översta kronbladen violetta, de mellersta gulvita eller ljusvioletta, och det nedersta vitt med en klargul fläck vid basen. De tre nedre kronbladen har mörkvioletta ränder in mot blommans mitt, så kallade honungstecken. Fruktkapslarna sitter på upprätta skaft och öppnar sig explosionsartat. Styvmorsviol och åkerviol togs upp i farmakopén som ”Herba Jaceæ” och användes som botemedel mot bland annat hudsjukdomar. De odlade penséerna är förädlade hybrider mellan styvmorsviol och andra storblommiga violarter.

”Vid benämningen Styfmorsblomma ”har man föreställt sig blomkronans största nedåt vända blad som en styfmoder, de tvenne bakom detsamma varande foderbladen såsom stolar, dem hon för sig sjelf begagnar; de båda små henne närmast sittande kronbladen, såsom hennes egna döttrar, hvilka hvardera erhållit en stol, och de två större, uppåt vända kronbladen, såsom styfdöttrar, hvilka tillsammans erhållit endast en stol.” : R. DYBECK.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, 1867.

Den lilla bukettapeln, ”Malus toringo”, är förmodligen fågelspridd eller möjligtvis planterad vid dämmet. Jag har en likadan men mycket kraftigare och större hemma i trädgården och fram i juni är den alldeles översållad med de vackraste, vita blommor i små klasar. Bukettapeln upptäcktes i Japan, i slutet av 1800-talet och där växer den på våt mark.

I Sverige bör dock bukettapeln planteras på mer väldränerad mark för att övervintra och klara låga temperaturer. Bukettapeln ställer i övrigt små krav på mark och näringsförhållanden och växer såväl i sol, som halvskugga. De täta bukettapelbuskagen blir, som sagt, helt översållade av rent vita blommor och de vackra frukterna sitter kvar länge, för att senare under hösten tas om hand av bland annat trastar. Höstfärgen är tilltalande orange till gul och bukettapeln är härdig ända upp till zon 5, det vill säga Skillingaryd.

På norska heter den selje, på danska seljepil, på finska raita, på engelska goat willow och på tyska sal-weide men det är nog bara på svenska som det blir lite småroligt med uppmaningen ”köp sälg!”.

”Sälgen sväller mycket tidigt, på de årsgamla grenarna, sina blomknoppar, väl täckta med ett enda stort, nästan toppmösslikt, brunt och liksom fernissadt fjäll, som utmärkt tätt sluter kring knoppen och skyddar den under vintern. Men knappt är denna årstid slut, förr än nämnda mössa lossnar och affaller och man på somliga Sälgträds- eller -buskars silkesludna hängen ser utträda talrika ståndare, hvilka tillväxa och utbildas mycket hastigt, helst vid solsken.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, 1868.

Som ett litet väsen från underjorden, tycks den vara, det lilla åkerfräkenskottet som tittar upp nere vid grillplatsen. Åkerfräken är en flerårig art som kan bli upp till fyra decimeter hög. Den har särskilda ogrenade vitaktiga klorofyllfria skott som bildas tidigt på våren och i vars topp de axlika sporangiesamlingarna sitter, se bilden. Då dessa vårskott vissnat ner utvecklas de gröna grenade stjälkarna där sidogrenarna är fyrkantiga och ogrenade.

Åkerfräken är en ganska variabel art och på kalfjället förekommer nedliggande exemplar med färre grenar och sporangiesamlingar på de gröna sommarskotten och dessa brukar ibland betraktas som en egen underart och kallas då för krypfräken. Åkerfräken liknar mest kärrfräken eller ängsfräken och är en mycket vanlig art som förekommer i hela landet. Den växer i snart sagt alla slags miljöer, såsom i vägkanter, på sjöstränder, i åkrar, på skräpmark och till och med på kalfjället. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Åkerfräken ingick i den svenska farmakopén som ”Equiseti herba”, och den användes mot leversjukdomar och besvär i urinvägarna. Artnamnet ”arvense” kommer av latinets ”arvum” för åker och syftar på att arten ofta förekommer som åkerogräs.

”I wattensjuka ängar och åkrar är detta et elakt ogräs, hälst det kryper wida kring med sine långa rötter, och då desse dels gå djupt, dels ökas af sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota utan genom tilräckelig och wäl underhållen dikning, hwarigenom bottensyran aldeles uttappas.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, 1806.

Mindre strandpiparen har ett stort utbredningsområde och häckar i nordvästra Afrika, i stora delar av Europa, dock inte på Irland och Island, samt i Asien sydost till Filippinerna och Nya Guinea, och på några enstaka öar i Stilla havet.

Namnet strandpipare nämns första gången redan under slutet av 1600-talet. Carl von Linné lyckades därefter blanda bort korten och betraktade större och mindre strandpiparen som samma art. Benämningen ”mindre” används för denna art eftersom den är mindre än den andra arten större strandpipare. ”Strandpipare” syftar på att strandpiparna ofta uppehåller sig på stränder och på deras högljudda läten. De har även kallats sandrulling eller strandvela.
Sedan 1920 har antalet mindre strandpipare sakta men stadigt ökat i antal i Sverige, men de har för den delen inte blivit särskilt vanliga. Det samlade beståndet har beräknats till högst 1500 par, det vill säga 3000 individer.

Att känna igen en strandpipare är relativt enkelt, det är en liten grå, rund och knubbig fågel som springer eller snarare ”rullar” fram på stranden eller vid Skillingaryds dämme i kortare eller längre löpor för att dessemellan stå absolut orörlig som en staty. Att denna fågel är en mindre strandpipare ser man bland annat på den typiska gula ögonringen som syns ganska bra både på denna och på förra bilden. I samma grad som den större strandpiparen hör havet till, är den mindre strandpiparen de söta vattnens fågel men i båda fallen har regeln naturligtvis sina undantag.

Jag avslutar de mindre strandpiparbilderna med en bild på den ensamma fågeln i norra delen av Skillingaryds dämme och även här ser man den gula ögonringen. Det latinska namnet ”Charadrius dubius”, betyder ungefär, ”osäker fågel som lever i floddalar”.