Denna något glesa och skrangliga buske vid Skillingaryds dämme är en druvfläder, ”Sambucus racemosa” och får inte förväxlas med den goda och välsmakande flädern, ”Sambucus nigra”. Hela druvfläderbusken, inklusive de röda bären, är giftig!

Druvfläder är en stor buske eller litet träd med parflikiga blad, gulvita blommor och röda frukter. Den blir två till tre meter hög och ungefär lika bred. Grenar och kvistar har ljusbrun märg och motsatta blad, vinterknopparna är snett utåtriktade. De parbladiga bladen har ett till tre bladpar och ett uddblad. Druvfläder blommar redan i april-maj, se bilden. Blomställningarna är ovalt rundade och blommorna är gulgröna. Frukterna är röda och bärlika och hela växten är som redan sagts giftig.

Druvfläder förväxlas ibland med fläder men de båda arterna är inte speciellt lika utan skiljer sig både i blomställningen, form, blommornas och frukternas färg och färgen på grenarnas märg. Fläder blommar senare och har rent vita blommor i platta blomställningar, samt svarta frukter och vit märg. Druvfläder är en i relativt sen tid införd art som nu är förvildad från Skåne till Ångermanland.

Den växer ofta i skogsbryn eller snår och den första fynduppgiften som förvildad är från Djurgården, Stockholm och publicerades redan 1837. Druvfläder odlas ofta som prydnadsbuske och speciellt vacker är den gul- och flikbladiga sorten ”Plumosa aurea”. Artnamnet ”racemosa” kommer av latinets ”racemus” för bär- eller druvklase och syftar på blom- och fruktställningen.

Strax väster om ön i första dammen växer detta stora och vackra exemplar av krypvide, ”Salix repens”. Krypvide är en mångformig växt och delas i två underarter och ett par varieteter. Huvudunderarten, som bilden visar, ”Salix repens repens”, har elliptiska blad som är nästan kala på ovansidan med fem till sju par bladnerver. Inom huvudunderarten urskiljs varieteten sandvide ”Salix repens argentea” som har filtludna årsskott och blad med tät silverglänsande behåring även på ovansidan.

Den andra underarten kallas rosmarinvide och har det latinska namnet ”Salix repens rosmarinifolia” och betraktas ofta som en egen art, den karaktäriseras av smala blad med tio till tolv par bladnerver. Den kan trots sin formrikedom oftast kännas igen på bladundersidans silkesglänsande behåring. Krypvide växer på fuktängar, stränder, i kanten av skogskärr och vid skogsbilvägar. Sandvide är tämligen sällsynt på sandig mark i Sydsverige, till exempel i fuktsvackor på sanddyner, fukthedar och liknande. Underarten rosmarinvide förekommer sällsynt på fuktig kalkrik mark i Sydsverige.

Den första fynduppgiften av krypvide är från Hälsingborg i Skåne och publicerades redan år 1662. Artnamnet ”repens” kommer av latinets ”repere” för krypa och betyder krypande, namnet syftar på det ofta nedliggande och krypande växtsättet.

Om man böjer sig ner, ger sig lite tid och tittar noga hittar man mängder med små oansenliga men oerhört vackra växter såsom detta lilla halvgräs ur familjen ”Cyperaceae” och släktet ”Carex” eller på svenska starr. Just denna art heter pillerstarr, ”Carex pilulifera”, och är en hårt tuvad starr med skilda han- och honax. Tuvorna kan bli ganska stora och stråna är bågböjda så att hela tuvan ser tillplattad ut och de nedre bladslidorna är gråaktiga. Bladen är smala och platta medan axsamlingen består av ett hanax och ett till tre honax.

Honaxen sitter tätt och är ganska små och nästan runda och honblommorna har tre märken och en trekantig nöt. Pillerstarr är vanlig i stora delar av södra och mellersta Sverige och är en av de få starrarter som gärna växer på torra och solexponerade platser, som berghällar, torrbackar, hedmarker och vid Skillingaryds dämme.

Den första fynduppgiften är från Stockholm och publicerades redan år 1779, ett år efter Carl von Linnés död. Artnamnet ”pilulifera” kommer av latinets ”pilula” för liten kula eller piller och ”ferre” för bära. Namnet betyder sålunda pillerbärande och syftar på de små runda honaxen.

Det är nu de ska plockas för det är nu de är som mjällast och näringsrikast, brännässlorna.

Brännässlan, ”Urtica dioica”, förekommer på kulturpåverkad kväverik mark i hela landet.

I fjälltrakterna förekommer främst underarten fjällnässla, ”Urtica dioica sondenii”, som växer i örtrika fjällbjörkskogar. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten är känd redan under medeltiden.

Unga blad används till nässelsoppa och stjälkarna kan efter rötning användas till spånad, det vill säga framställning av garn, framför allt under 1600- och 1700-talen framställdes tyg av nässelfibrer, så kallad nättelduk. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till påsk, men kan också användas till växtfärgning om man tillsätter alun. Artnamnet ”dioica” betyder tvåbyggare och kommer av grekiskans ”di-” för två och ”oikos” för hus vilket syftar på att hanblommor och honblommor återfinns på olika plantor. Svenska namnet nässla, nätla eller nälla är känt sedan medeltiden.

”Brän-nässla. w. wid hus och gärdesgårdar. All Nässla drifwer urin och renar bloden, i Lungsot och Skjörbjugg nyttig, hälst wårtiden, då intages utpressad saft af späda Nässlor i wasla: eller brukas Decokt af Nässle-rötter en näfwa til en kanna wattn något inkokt och drucket några glas om dagen. Med färska nässlor brännas lame och borttagne lemmar; äfwen fötter wid upstigen Podager. Om wåren ätas de til grönkål: torkade nyttjas de til boskapsfoder...
...Om stjelkarna på samma sätt skötas som lin och hampa, kunna de spinnas och kläder deraf wäfwas. Med decoct af rötterna färga bondhustrur Påskägg gule.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg, 1792.