I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Våren vid Skillingaryds dämme, del 3, en naturkrönika i 11 bilder om mångfaldens härliga myller.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd
Inlagt 6/5 2009

För några årtionden sedan när Skillingaryds dämme inte fanns utan platsen bara var en stor sandgrop fanns här en stor och individrik backsvalekoloni. Dessa backsvalor har sedan dess saknats inom området och nu håller vi tummarna för att de kommer tillbaka igen tack vare den nyupplagda jordhögen i söder. Ett stort tack till kommunen, ingen nämnd och ingen glömd! I Sverige häckar backsvalan oregelbundet men ganska allmänt i hela landet och de anländer till Sverige under maj månad och flyttar till sina övervintringsområden i tropiska Afrika under augusti och september.

Till skillnad från andra svalor uppsöker den inte bebyggelse utan är en obligat kolonihäckare vilket innebär att paren alltid häckar tillsammans i stora grupper. Dessa kolonier skapas i närheten av vatten och svalorna gräver med stor hastighet över en meter långa, vågräta gångar in i sluttande jordbrinkar och sandbackar för att där lägga sina ägg. Dessa kolonier återanvänds ofta år efter år. Den ses ofta i stora flockar och lever av insekter som fångas i flykten. Jag ber att få återkomma med bilder om och när de anländer till Skillingaryds dämme.
I den extremt torra, sandiga och näringsfattiga miljön trivs den lilla hårbjörnmossan, ”Polytrichum piliferum”, som på bilden visar sina sporkapslar. Björnmossor, släktet ”Polýtrichum”, är ett släkte bladmossor som växer i mer eller mindre lösa tuvor, vilka kan täcka stora arealer. Bladen är styva och liknar enbarr medan sporhuset är fyrkantigt med en hårig, helt täckande mössa. Tandkransen, peristomet, består av 64 tunglika tänder. Sporhusets skaft, seta, är långt och tjockt. Släktet omfattar cirka 100 arter i tempererade och kalla trakter och i Sverige finns tio arter, bland annat björnmossa, enbjörnmossa och hårbjörnmossa.

Den vackra krickhannen, ”Anas crecca”, ligger blixtstilla och bevakar varje steg jag tar ety hans hona ligger på bo alldeles i närheten. Krickan finns i Europa, norra Asien och norra Nordamerika. I Sverige finns den i hela landet och den är en flyttfågel som på hösten flyger från Sverige till västra och södra Europa och kommer tillbaka i slutet av mars.

Krickor häckar vid små sjöar och vattendrag i barrskogar eller på slätter. Boet är egentligen bara en grop i marken. Honan bygger det bland gräs och buskar nära vattnet, precis som här vid Skillingaryds dämme. Efter parningen lägger hon 8–11 ägg som hon ensam ruvar. När honan lämnar boet för att leta efter mat täcker hon över äggen med dun för att hålla dem varma. Som alla simänder letar krickorna efter mat vid vattenytan eller på grunt vatten. Om vattnet är mycket grunt kan fågeln genom att tippa kroppen framåt nå ända ner till bottnen med näbben. På sommaren äter krickorna olika smådjur och växter, men resten av året äter de mest frön och vattenväxter.
Han ser ut att vända mig ryggen men skenet bedrar då hans vänstra öga är ”låst” på mig likt en målsökande robot.

Denna unga sångsvan verkar bli kvar över sommaren och jag är lite orolig för dess hals som verkar ha fått några knölar, skada eller sjukdom? Den kan i alla fall flyga.

Sälgens vackra blommor är strax överblommade. Viden i allmänhet och sälgen i synnerhet är så kallade tvåbyggare, dioika, det vill säga de har han- och honblommor på olika plantor. Blommorna är samlade i axlika hängen, med nektarier och är insektspollinerade. Hanblommorna har oftast två ståndare, ibland dock tre eller fem samt gula ståndarknappar precis som på bilden medan honblommorna har två märken. Många av videarterna hybridiserar med varandra och detta har givit upphov till en stor variationsrikedom som har tolkats som hybrider med både tre och fyra arter inblandade. Ungskott och sterila exemplar av videarter kan många gånger vara omöjliga att identifiera med säkerhet och jag har gett upp för länge sedan.

Tidigare framställdes salicylsyra ur sälgbark. Detta ämne ger acetylsalicylsyra som är huvudingrediensen i många huvudvärkspreparat och att tugga sälgbark var i äldre tid ett sätt att bota huvudvärk. I dag framställs dock ämnet på syntetisk väg. Släktet viden, eller på latin ”Salix”, har totalt omkring 400 arter, som huvudsakligen förekommer i tempererade områden på Norra halvklotet. I Sverige finns 24 arter och de flesta hör hemma i norra Sverige.
Uppe på taket till utsiktstornet hör jag plötsligt den hårda och knastriga sångstrofen från en stenskvätta, ”Oenanthe oenanthe”, och plötsligt tittar han fram över krönet i sin allra vackraste vår- och häckningsdräkt. Säg den stensvättehona som inte faller för den killen. Stenskvättornas taxonomi är omdiskuterad och de har placerats i flera olika familjer. Idag förs de oftast till familjen flugsnappare men vissa för dem fortfarande till familjen trastfåglar dit de tidigare brukade placeras. Sina bon lägger de på marken eller i hål bland stenar men det förekommer även att de häckar under trasiga tegelpannor. Båda föräldrarna deltar i ruvandet av äggen och uppfödandet av ungarna.
Även buskskvättan, ”Saxicola rubetra”, är på plats vid dämmet efter en flygning ända från Afrika. Buskskvättan har ett karaktäristiskt sätt att sitta på en lodrät kvist, nästan som på bilden, högt uppe i en buske eller på toppen av en hög kvist, med fötterna på mycket olika höjd, men ändå med kroppen upprätt. Den är livlig, har sprittande rörelser och låter höra ett smackande pip. Dess sång är renare och mer omväxlande än stenskvättans och innehåller ofta härmstrofer. Buskskvättan lägger 5 till 7 grönblå ägg i ett öppet bo som byggs i en buske eller i en grästuva.
Den lilla ängspiplärkan, ”Anthus pratensis”, är verkligen inte lätt att fotografera ety den är så varsk och lättskrämd. Bilden är tagen på långt håll mitt i den nästan vattentomma östra dammen med 720 millimeters brännvidd och dessutom på fri hand och då blir det tyvärr inte bättre än så här. Ängspiplärkans lockläte är ett skarpt ”ist” eller ”ististist” vilket för det mesta är det man minns av mötet av denna lilla oansenliga fågel. I närheten av boet låter den ofta höra ett ihållande och monotont "tlitlitli". Sången som framförs i korta sångflykter, är hög och tunn. Den börjar sjunga före sångflykten, stiger sedan oftast upp från en upphöjning på marken och återvänder i regel inte till utgångspunkten när den glider ner. Ängspiplärkan är en art som ofta får agera värddjur för gökens unge.

Gäss, i det här fallet en kanadagås, är extremt svåra att komma nära så fråga mig inte varför jag kunde komma så här nära, för här är jag verkligen nära - hängde Ni med!?

Hrafninn flýgur, korpen flyger, Í skugga hrafnsins, korpens skugga, det känns lite Island, 900-tal och vikingatid när man ser denna bild som är tagen från Skillingaryds dämme mot väster. Jag undrar om det är Hugin eller Munin?

Hugin och Munin, på isländska Huginn og Muninn, är i nordisk mytologi Odens två korpar. Hugin betyder ”den hågade” eller ”tanken”, i bemärkelsen avsikt. Munin betyder ”den som bryr sig” eller ”minnet”. Korparna gestaltar ”vad som är”, Munin, och ”vad som är på gång”, Hugin, och skapar därmed ordningen eller sanningen, personifierad av den därför allvetande Oden.

Hugin och Munin flyger över såväl Asgård, asarnas hemvist, som över Midgård, människornas boning, och ser allt. De återvänder sedan till Oden och berättar vad de sett vilket bilden kanske visar, tro´t om Ni vill.
Vikingatiden är annars den skandinaviska järnålderns sista period, cirka 790–1100 efter Kristus. Ordet används framför allt vid beskrivning av Nordens historia, men också i brittisk och irländsk historieskrivning. Perioden räknas i andra delar av Europa antingen som en del av järnåldern eller som del av den tidiga medeltiden.