Våren är en brytningstid och en hektisk tid. Efter vinterns vedermödor, kamp om överlevnad och kanske också i viss mån vila ska nu plötsligt allt hända. Vissa drar vidare mot häckningsplatser långt borta medan andra redan har hittat hem.

Även den fula ankungen som under vintern nästan blivit en vacker svan är beredd att testa sina vingar och hitta sin plats i livet.

Förra sommarens kaveldun har för länge sedan öppnat sig så att de luddiga och vindspridda fröna kan lämna ursprungsplatsen och hitta nya växtplatser. Dessa mjuka, luddiga och håriga frukter är för övrigt populära som inredningsmaterial i diverse fåglars reden.

Båda de svenska arterna av kaveldun, bildens bredkaveldun och smalkaveldun, odlas ibland som prydnadsväxter i dammanläggningar och de används också i olika blomsterarrangemang. Vid torkning måste de emellertid förbehandlas så att inte honaxen, den bruna kolven, vid beröring skall ”explodera” och frigöra tusentals håriga frukter till stora dunmoln. Ett enda honax uppges innehålla mer än 100.000 blommor och dunet kan fylla en tioliters hink. Om man låter kaveldunet stå och suga upp en blandning av en del glycerin och två delar vatten minskar risken att frukterna släpper från axet.

Enligt Nyman, år 1868, kunde detta dun från honaxen användas till stoppning i dynor och bolster, men skulle då helst blandas med vanligt dun för att inte klumpa ihop sig. Av rotstocken kunde man bereda nödbröd. Kaveldunen har givits många namn på grund av axens speciella utseende, till exempel cigarrer, narrkolvar, dunstockar, kabbörter och krutläskare.

Släktnamnet ”Typha” kommer av grekiskans ”tyfe”, ett namn som användes redan av Theofrastos. Denne man, som även var kallad Erésios, var en grekisk filosof och naturforskare, född år 371 eller år 370 före Kristus i Eresos på den grekiska ön Lesbos och dog år 286 eller 285 före Kristus i Aten, var lärjunge till Platon och Aristoteles och efter den senares död år 322 före Kristus den peripatetiska skolans huvudman. Termen peripatetisk betyder att gå omkring och lära, vilket för övrigt vår egen Carl von Linné ofta använde sig av i sin undervisning, hans herbationer i Uppsala var välorganiserade utflykter med årligen återkommande mål, med samlingssignaler och föreskriven klädsel som avslutades med studenthyllningar till den beundrade läraren.

Namnet peripatetisk kommer troligen av den offentliga gången i Lyceum i Aten, där Aristoteles och hans elever promenerade på de gångvägar som kallades just peripatoi. Lyceum eller Lykeion var Aristoteles egen skola, uppförd efter Platons död då Aristoteles vände sig mot den nya inriktning som Akademin, det vill säga Platons skola, tog. Lyceum eller Lykeion inriktade sig mer på empirisk naturvetenskap till skillnad mot Platons och Akademins idealism, matematik och spekulation.

Det är inte svårt att förstå att klibbalen kallas Violetta Al i Anders Rapps roliga och lärorika bok om träden knoppar, ”Lär dej känna igen trädens knoppar”, från 2005.

I fjolårsvassen har spindlarna vaknat och spinner sina långa trådar för såväl fångst som förflyttning. Spindlar kallas djur som kan spinna trådar av en vätska som de pressar ut ur speciella spinnvårtor i bakkroppen. En del spindlar använder tråden till att tillverka nät, där de fångar sitt byte, annars används tråden när spindeln ska flytta sig i luften, så kallad ballongflykt, spindlar kan nämligen inte flyga dessutom används tråden till små säckar för spindelns ägg, så kallade äggsäckar.

Spindlarna förlamar sitt byte med giftiga bett och några få spindlar kan vara farliga för människan, men inga farliga spindlar finns i Sverige. Spindlarna är närmast släkt med kvalster, till exempel fästing, samt skorpioner. Tillsammans bildar de gruppen, klassen spindeldjur som ingår bland leddjuren. En annan klass bland leddjuren är insekterna och att spindlar inte är insekter ser man bland annat på att de har åtta ben i stället för de sex ben som insekterna har. Flertalet arter i Sverige lever mellan 1–2 år, medan vissa stora fågelspindlar kan bli över 20 år gamla. En del arter blir fullvuxna på hösten och kan, till exempel i Sverige, vara aktiva till och med under snötäcket.

De här båda skrattmåsarna verkar ha hittat varandra och kanske beslutat att häcka tillsammans, eventuellt vid Skillingaryds dämme. Vanligtvis häckar dock skrattmåsen i mer eller mindre stora kolonier i anslutning till sjöar och kärr.

Vintergäcken har mer eller mindre blommat över och för dem är våren redan över, endast frösättning och fröspridningen återstår. Vintergäck, ”Eranthis hyemalis”, är en av våra allra tidigaste vårblommor. Den är en flerårig, lågväxt ört med knölformig jordstam och kort, upprätt stjälk. Vintergäck börjar ibland blomma redan i februari, blomman sitter ensam i toppen av stjälken och har under sig en krans bestående av tre flikiga stjälkblad. Blommorna har sex kronbladslika gula yttre hylleblad, de inre hyllebladen är omvandlade till rörlika nektarier och ståndarna är talrika. Frukten består av sex fria baljkapslar och fröna är gulbruna.

Vintergäck är en odlad art som ibland förekommer förvildad i södra Sverige. Den växer i parker, lundar, vägkanter och vid bebyggelse. Arten hör ursprungligen hemma i Centraleuropa. Den första fynduppgiften som förvildad är från Skåne och publicerades av Lilja i Skånes flora år 1870. Vintergäck uppges dock som odlad redan under 1700-talet av Hoffberg år 1792.

Artnamnet ”hyemalis” kommer av latinets ”hiemis” för vinter och betyder ”som övervintrar”, vilket syftar på att den blommar i snösmältningen. Vintergäck tillhör familjen Ranunkelväxter som har 58 släkten och omkring 1.750 arter. I Sverige finns 17 släkten och över femtio arter, flera av dessa är inte inhemska men de odlas ofta och förvildas lätt. Några välkända släkten är julrosor, klematisar, smörblommor, storriddarsporrar och stormhattar. Till familjen hör arter som vitsippa, blåsippa, smörboll, akleja, kabbleka, riddarsporre, våradonis och mosippa.

Många giftiga växter ingår i familjen Ranunkelväxter och stormhattarna tillhör några av de allra otrevligaste.

”ERANTHIS har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om ”livets seger” eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i.”
Ur ”Dagboksblad” av Harry Martinson, ”Utsikt från en grästuva”, 1963.

Lycka till med vårens alla bestyr samt med den nya generation som komma skall, Ni tranor grå mot himmel blå där bleknad måne stå.