I vårens tid är alla isar lömska och opålitliga vilket denna sångsvan också tycks veta. Det ser ut som den undrar om den ska våga ta ett steg till utan att isen brister. I bakgrunden står partnern och vågar inte att se på, kanadagässen tycks dock ganska likgiltiga.

Is är för övrigt vatten i fast form eller fryst form. Vatten blir till is när temperaturen understiger 0°C vid ett normalt tryck i atmosfären. När vatten omvandlas till is frigörs värme, vilket gör att temperaturen i en blandning av is och vatten alltid kommer att vara 0°C, till dess att den består av enbart vatten eller is. Vatten har en högre densitet i flytande form än fryst, vilket är en kemisk egenskap som är mycket ovanlig. Det gör att is enbart bildas på ytan av vattenmassor, något som har en fundamental påverkan på klimatet på jorden. Isens struktur gör att dess densitet är 0,917 kg/dm3, förutsatt att isen inte är förorenad. Det kan jämföras med 1 kg/dm3 för flytande vatten.

På grund av vätebindningarna i vatten är smältpunkten för is mycket hög och hade det inte funnits några vätebindningar för vatten skulle smältpunkten ha legat omkring minus 100°C. Is förekommer i en mängd olika former på jorden, i atmosfären kan man se is som iskristaller eller snöflingor och på sjöar, bäckar, floder eller hav som tjäle och is, dock förekommer över 99 % av allt fruset vatten i jordens glaciärer. Det krävs 334 kJ för att få 1 kilogram is att smälta till vatten.

Svenska Livräddningssällskapet har i syfte att förhindra olyckor på isen plockat fram tre nyckelord, det vill säga, kunskap, utrustning och sällskap. För att bära ska isen bestå av minst tio centimeter kärnis, det vill säga den genomskinliga, hårda isen. Riskområden som anges är där vattnet under isen är i rörelse, där något isolerar eller där något leder värme, exempel på detta är vassar, bryggor, utlopp, inlopp och grund.

I öster på andra sidan Lagan får jag så äntligen möjlighet att fotografera denna vårvackra rödhake. Den mättat orangeröda pannan, hakan och bröstet är alldeles nyanlagt inför vårens häckningar och kamp om revir. Aldrig sitter den stilla, den niger konstant och är mycket vaksam men är ändå inte speciellt skygg trots att den vet att den är ett eftertraktat byte för en sparvhök.

På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande. I Wales berättades det att det var rödhaken som förde elden till människan och liknande historier har funnits på många platser i rödhakens utbredningsområde. Det berättades att rödhaken närmade sig Jesus på korset, sorgset kvittrande. Med vingen torkade den bort tårarna från hans kinder och med näbben försökte den dra ut törnena ur hans panna. Då föll en bloddroppe ned på rödhakens bröst och färgade dessa fjädrar för alltid röda. Jesus skall då ha sagt, ”Välsignad vare du! Varhelst du befinner dig ska glädje och lycka följa dig. Blå som himmeln skall dina ägg vara och hädanefter ska du vara Guds egen fågel”. En alternativ historia säger att rödhakens bröst blev bränt när den hämtade vatten åt själar i skärselden.

Rödhaken tillhör familjen trastar vilket gör att den systematiskt ligger mellan familjerna järnsparvar och marksmygar. Arten har i Sverige tidigare också kallats för ”rotgel”, ”rödhakesångare”, ”rödhane”, ”rödbrösta” och ”tjäderväck”.

Här på marken mellan grenar och fjolårsvegetation känner den sig relativt säker, denna lilla vackra blåmes. Den har inte bråttom men den vet hela tiden var jag befinner mig och släpper inte för ett ögonblick vaksamheten uppåt, utåt ety det kan vara ett fatalt misstag. Vissa taxonomer delade tidigare upp blåmesen i så mycket som ett femtontal underarter och 2003 meddelade Sveriges Ornitologiska Förening att arten blåmes skulle delas upp i två arter på grund av skillnader i morfologi, läte och genetiska data.

De två arterna är blåmes, ”Parus caeruleus”, med nio underarter som häckar i Europa och västra Asien, och koboltmes, ”Parus teneriffae”, som häckar på Kanarieöarna och i nordvästra Afrika. Könen är lika men det förekommer en subtil så kallad könsdimorfism (honan och hanen avviker mer eller mindre från varandra i fråga om storlek, färg, utseende, läten och/eller karaktär), men inte alla individer kan entydigt bestämmas efter dessa. De kännetecken i fjäderdräkten som ger mest hjälp för att skilja könen åt är bredden på det svarta halsbandet och färgintensiteten på den blå hjässan, vilket gör att jag tippar på att bildens blåmes är en hane. Dessutom har hanen mer vitt på panna, vingband och stjärtfjädrar. Könen är däremot tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum.

Blåmesens namn på andra språk innehåller ofta hänvisning till fågelns färg, exempelvis tyska ”Blaumeise”, engelska ”Blue tit” och franska ”Mésange bleue”. I vissa språk hänvisar istället namnet till fågelns läte, exempelvis i italienskan, där blåmesen benämns ”Cinciarella” men i det nederländska namnet ”Pimpelmees” syftas däremot på ätbeteendet, då blåmesen vid födosöket ofta hänger från grenspetsar. Sättet att bearbeta födan med näbben återspeglas i spanskan, där blåmesen kallas ”Herrerillo común”, där herrerillo betyder ”liten smed”. I Bohuslän har blåmesen kallats för ”bullare” och på andra håll i Sverige har den kallats för ”blindmes” förmodligen för att den ser ut att bära glasögon.

Inte för ett ögonblick släpper den mig med blicken denna vackra koltrasthanne med sin vackert lysande, orangefärgade näbb. Koltrasten, ”Túrdus mérula” på latin, är en art i familjen trastfåglar. Den blir 24 till 25 centimeter lång och hanen är kolsvart med gul näbb och honan brun med gulbrun näbb. Arten häckar dels i skogsbygd, dels i samhällen som två till vanorna skilda populationer. I Sverige häckande ”skogskoltrastar” flyttar från landet under hösten, medan ”stadskoltrastar” är stann- och strykfåglar.

Koltrasten är i stort sett allätare och livnär sig av insekter, daggmaskar, snäckor med flera smådjur samt frön och frukter. Den häckar i Sverige norrut till södra Lappland, vidare i större delen av Europa, Nordvästafrika, Mellanöstern och delar av Asien österut till Kina. Den har även införts till Australien och Nya Zeeland. Koltrasten har utsetts till Sveriges nationalfågel och ingenting är väl mera vårlikt bland fågelsång än koltrastens vemodiga visslingar från en grantopp i mars- och aprilkvällen.

I Sverige trodde man förr att om man såg en koltrast på vintern så betydde det väderomslag.
Dess vetenskapliga namn ”merula” betyder ensam och refererar till dess tidigare skygga och ensamma beteende innan den påbörjade sin spridning in till städer och till människans närhet.
Koltrasten har haft många olika namn i olika delar av Sverige, bland annat ”svarttrast” och ”svartstare” i Småland, ”gråstare” och ”svartklera” i Bohuslän, ”buskstare” i Småland och på Öland och Gotland, ”solsvärta” i Skåne och ”muskvipa” i Västergötland.