Vårt observatorium härjades av brand den 6/6 2002 och totalförstördes med teleskop och all övrig utrustning. Kvar finns endast en observationsplattform. Men Gislaveds kommun äger sedan många år en observatoriebyggnad med kupol - ursprungligen uppförd och ägd av Bo Ekström. GAS har nu renoverat byggnaden och installerat nya moderna teleskop. Observatoriet består nu av en observationsplattform med ett välutrustat datorstyrt teleskop - Meade LX200GPS med 25 cm öppning. Inne i kupolen finns en mindre ekvatoriellt monterad motordriven refraktor med 10 cm öppning. Båda teleskopen är av god optisk kvalitet och kan även användas för fotografering.

Detta budskap kan man läsa på Gislaveds Astronomiska Sällskaps, GAS, hemsida http://www.forening.westbo.se/gas/default.htm och för en tid sedan fick jag och min son göra ett intressant besök vid Lunaborg, som det astronomiska observatoriet kallas, under sakkunnig ledning av Rune Johansson och Gösta Hermansson.
Bilden visar observatoriet Lunaborg som ligger vackert i en sluttning ovanför Kyrkesjön alldeles i närheten av Båraryds kyrka.

Efter en varm dag var det stundtals mycket störande luftrörelser, termik som gjorde att det var svårt att hitta perfekt skärpa, att dessutom fotografera utan adapter till teleskopet och bara hålla kameran dikt an mot okularet gjorde att bilderna inte blev bättre än så här. Men tro mig det spelade ingen roll för så här nära månen har vi aldrig varit förut.

Det kändes verkligen som man var nära de mäktiga ringbergen. Ringberg är för övrigt en benämning på större nedslagskratrar, framför allt på månen men även på andra planeter, med en diameter upp till ett par hundra kilometer. Ett ringberg är en cirkulär formation med flat botten något under omgivningens nivå, omgiven av en vall vars innervägg är brantare än ytterväggen.

Månens uppkomst har varit föremål för omfattande vetenskaplig debatt och fram till månfärderna kring 1970 då bergartsmaterial togs hem till jorden fanns tre olika teorier bland astronomer om hur månen bildades:

1. Jordens rotation hade i början varit väldigt hög och material hade släppt i vätskeform från jorden som sedan bildat månen.
2. Jorden hade fångat in månen genom gravitation. Detta ansågs dock som ytterst osannolikt med tanke på månens stora massa som är 1/81 av jordens, den är med andra ord för tung.
3. Månen var en dubbelplanet till jorden och hade bildats samtidigt.

Berggrundsmaterialet från månen visade att månen hade samma kemiska sammansättning som jorden och skiljde sig från den sammansättning som förekommer i meteoriter. Dessutom var flertalet bergarter på månen vulkaniska vilket visade på att månen en gång hade varit smält. Ingen av de tidigare teorierna stämde med dessa fakta.

En amerikansk astronom lanserade då en ny teori om att jorden krockat med en annan planet av Mars storlek och material från jordens mantel slungats ut och bildat månen.

Fler indicier finns i solsystemet på våldsamma kollisioner vid solsystemets bildning, exempelvis Saturnus ringar, och en av Neptunus månar, som består av två delar som verkar ha varit separerade. Nyligen har jättekollisionshypotesen kommit att räknas som den mest troliga vetenskapliga förklaringen till månens uppkomst. Denna hypotes bygger på att månen skapades av det skräp som uppstod när en mycket tidig, halvsmält jord kolliderade med ett planetliknande objekt i Mars storlek.

Denna himlakropp har fått namnet Theia eller Orpheus och materialet som kastades ut från nedslaget ska ha lagt sig i bana runt jorden för att till slut bilda månen. Denna hypotes förutsätter dels att månens sammansättning överensstämmer med jordens, dels att radiometrisk datering kan visa att månens skorpa bildades mellan 20 och 30 miljoner år efter jordens.

Då månen befann sig mycket nära jorden och starka tidvatteneffekter verkade, omformades månen från en smält sfär till en ellipsoid med axeln vänd mot jorden. När månen började svalna bildades en kraftig skorpa över smältan i dess inre. Eftersom smältan dras mot jorden är skorpan mycket tunnare i riktning mot jorden än på den motsatta sidan. Speciellt under det sena tunga bombardemanget för omkring 3,8–4 miljarder år sedan var många stora meteoriter kapabla att penetrera den tunna skorpan på den sida som är vänd mot oss, medan väldigt få kunde göra det på den andra sidan.

När den tunna skorpan penetrerades strömmade varm lava upp från kärnan och började sprida sig över ytan. Denna svalnade och bildade de ”hav” som syns idag. Detta förklarar också varför det knappt finns några ”hav” på månens ”mörka” baksida.

År 2005 bestämde ett team forskare från Tyskland, Storbritannien och Schweiz månens ålder till 4,527 miljarder år och för att göra avståndet mellan månen och jorden mer konkret kan det beskrivas på detta sätt, om du sitter i en bil och kör 70 km/h och det skulle finnas en väg/bro att köra upp till månen på så skulle det ta 228 dagar att komma fram. Om start sker vid nyår är man alltså framme i mitten av augusti.

Fyra fingrar på en sträckt arm från månen denna kväll, klockan sju eller snett nedanför till vänster, lyser planeten Jupiter som en mycket stark stjärna mot en kolsvart natthimmel och när jag får se den genom teleskopet är det så man ryser till.

Jupiter med dess typiska mörka band och sin stora röda fläck, som är ett jättelikt stormsystem, syns relativt tydligt men när jag ska fotografera på fri hand genom okularet och med irriterande termik av varm luft så blir inte resultatet bättre än så här, tyvärr, dock till vänster i det undre bandet ser Ni den berömda Jupiterfläcken om än otydligt.

Jupiter är den femte planeten från solen och är med stor marginal solsystemets största planet. Dess massa är 2,5 gånger så stor som alla de andra planeternas massa tillsammans och planeten är en så kallad gasjätte och man är inte säker på om planeten ens har en fast yta. Planeten har fått sitt namn efter den största guden inom romerska mytologin, Jupiter. Även om namnet är romerskt har planeten varit känd, under andra namn, sedan urminnes tider.

Det mest omtalade kännetecknet på Jupiter är den ”Stora röda fläcken”, som är ett gigantiskt stormsystem, dubbelt så stort som jorden. Systemet har varat i minst 400 år och upptäcktes redan på 1600-talet. Man vet dock att den röda fläcken håller på att krympa och forskare tror att den kommer vara borta om 50–100 år.

Infraröda observationer och rotationsriktningen tyder på att den röda fläcken är en högtrycksregion vars molntoppar är betydligt högre och kallare än omgivande regioner. Det kan ha funnits liknande strukturer på planeterna Saturnus och Neptunus.

I anslutning till teleskopobservationerna passar Gösta på att visa ett antal stjärnbilder med den starka gröna laserpennan och även detta är en märklig upplevelse då det faktiskt verkar som om han petar på stjärnorna som ingår i stjärnbilderna och det finns verkligen ingen chans att missförstå vilka stjärnor som ingår i bilden.

På detta sätt får vi lära oss stjärnbilden Svanen som just denna kväll låg nästan rakt över våra huvuden något i söder och dessutom pekade Gösta på den ljusstarka stjärnan Vega som låg tre fingrar på sträckt arm strax ovan svanens huvud till höger.