I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Tusenåriga stenar med tusenåriga tecken, en kulturkrönika i 9 bilder om meddelanden från en fjärran avlägsen tid men ändå alldeles nyss.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i maj 2009
Inlagt 14/6+20/6 2009
”Sikuarthr let reisa stein eftir… thur sin at menr… uek sin be an kuth hialbi ont hans”, fornnordiskan och runorna är inte helt lätta att förstå och hade vi träffat dessa människor idag hade vi inte utan problem konverserat med varandra. Översättningen blir i alla fall ungefär så här;
”Sigvard lät resa stenen efter…sin fader (eller broder). Ättmännen (det vill säga fränderna)…sin ära. Gud hjälpe hans ande.
Detta kan vi läsa på runstenen som står i Hoks samhälle och stenen som är från 1000-talet efter Kristus är således cirka ett millennium gammal. Jag undrar om dagens SMS och andra digitala meddelanden kan läsas av de ännu ofödda om ytterligare ett millennium, det vill säga ”trettiohundranio”?
Då Carl von Linné år 1741 passerade Hok konstaterade han att runstenen ”lik en half kägla, stod på wänstra handen jämte landsvägen (Vrigstad-Jönköping)”.
Den flyttades senare till Hooks Herrgård och därifrån tillbaka igen och står nu i närheten av sin ursprungliga plats. Redan Linné fann runorna knaggliga och svårlästa och den kraftigt vittrade inskriften medger inte någon fullständig tolkning.
Inskriften börjar längst ner till vänster på den kraftigt ytskadade ristningsytan med namnet Sigvard. Vad den döde bar för namn har gått förlorat, vad vi vet är att han var far eller bror till Sigvard. Vad som därefter stått före den bön som ristats in för den döde är osäkert. Möjligen skall de fragmentariskt bevarade runorna där tolkas som att ättmännen, det vill säga fränderna, vännerna, visste att fullgöra sin ära genom att vara med och resa ett minnesmärke som anstod deras anseende.
Namnet Sigvard förekommer på några få svenska runstenar och det är bildat av orden ”sigr” för seger och ”vardr” för väktare, en sidoform är namnet Sigurd.
På engelsk översättning säger inskriptionen;
Sigvard had this stone raised in memory of…his father (or brother). The kinsmen (knew how to fullfill their honour?). God help his soul.
Den andra av Vaggeryds kommuns tre runstenar, Rasastenen eller Rasestenen, står strax öster om Eckersholms gård alldeles bredvid Lagan i nordöstra delen av kommunen och avståndet ut till den livligt trafikerade Växjövägen är bara några hundra meter.
Runstenen vid Eckersholm kallas alltså Rasastenen och bortom den finns rännliknande fördjupningar i marken som är så kallade hålvägar. De är gamla spår efter människor och ryttare som färdats genom skogen i äldre tid. Runstenen skall ursprungligen ha varit vänd åt ån men sommaren 1816 grävde trädgårdsmästaren på Eckersholm upp den för att leta efter eventuella skatter. Han satte sedan tillbaka stenen felvänd i jorden.

Rasastenen är mycket svårtydd och av de försök som gjorts föreslås bland annat att stenen har rests av två söner efter sin fader, andra forskare anser att stenen inte har något budskap utan var ett övningsarbete eller att en icke runkunnig person satte upp stenen här för att markera en ägogräns. Naturligtvis finns det också olika sägner kring stenen som till exempel att den rests över två fransmän som blev mördade i närheten. En annan sägen påstår att två personer drunknat här och att stenen är ett minne över dem. Ytterligare en sägen säger att stenen har rests över en viking som bodde på närbelägna Laglilla ö i Engsjön. Även Rasastenen har sina rötter i tusentalet, någonstans i tiden mellan järnålder och medeltid.

En annan historia om platsen för Rasastenen är den om Färgridabanan. Från Bratteborgs station på Vaggeryd-Jönköpingsbanan anlades åren 1903–1904 en smalspårig järnväg till Färgrida för transport av torv. Färgridabanan var åtta kilometer lång och passerade E4:an vid Nylund samt Växjövägen öster om runstenen och vid passagerna av vägarna gavs alltid en signal. I början drogs tåget av hästar men från åren 1906–1907 av en ångvagn och hastigheten var maximerad till högst 20 kilometer i timman.

Utöver transport av torv och virke med mera användes ångvagnen även för persontransport och 6–7 personer fick plats i vagnen. Även privata dressiner var tillåtna på banan för till exempel transport av mjölk till Eckersholm. Åren 1919–1920 byggdes banan om och spårvidden 891 millimeter ändrades till 600 millimeter dock är skälet härtill okänt men eventuellt ville man ha en anpassning till den spårvidd som torvvagnarna ute på mossen hade och i samband härmed ersattes ångvagnen med ett ånglok. Ägare av banan var Eckersholms Torfströaktiebolag med postadress Bratteborg och i samband med andra världskriget lades Färgridabanan ner och rälsen togs upp och såldes till Tyskland.
Den tredje av Vaggeryds kommuns runstenar står i Åkers hembygdspark och är en märklig blandning mellan kristna symboler och runor eller runliknande tecken. Hela stenen är utformad som ett kors och inhuggna kors finns såväl upptill som på mitten på båda sidorna av stenen.

Enligt uppgift är stenen hittad i marken söder om skolan som då var en åker. Stenen är sprucken i tre delar och lagad med kraftiga järnband och nedtill på stenens norra sida finns ett antal runor eller runliknande tecken som, enligt Linnéa Varénius på Jönköpings läns museum, saknar tydbart budskap.

Runor är de skrivtecken som användes av germanska folk under järnåldern och i Norden skrev man med runor från ungefär år 200 efter Kristus fram till slutet av medeltiden, men under medeltiden användes också latinska bokstäver. Runalfabetet kallas också runraden eller futharken efter de sex första bokstäverna, f, u, Þ är ett läspljud, ”a” är ett nasalt a samt r och k.

Man skrev på den tiden inte på papper utan ristade meddelanden på träbitar eller trästavar men man kunde också rista på kammar, vapen och andra personliga saker men det mesta av detta har försvunnit eller förstörts.

Man skrev också på stora stenar, och många av dessa runstenar är bevarade. Dessutom finns en del ”run-graffiti” kvar, bland annat på kyrkväggar både i Norden och runt Medelhavet. Den äldsta runraden bestod av 24 tecken, men den slutade man använda på 800-talet och i Norden utvecklades i stället en futhark med bara 16 tecken. I den fanns två sorters runor, normalrunor för inskrifter på runstenar och kortkvistrunor för korta meddelanden på trästavar.

Det fanns också en tredje sorts runor som kallas hälsingerunor och som förekom i Hälsingland. Varje runa hade ett namn, till exempel kallades runan för F för fehu, vilket betyder ”boskap” eller ”rikedom”, och runan för A hette ansur, som betyder ”as” eller ”gud”.
I ett telefonsamtal som jag hade med Linnéa Varénius vid Jönköpings läns museum är stenen inte medtagen i länsmuseets årsbok 2002, ”Om runstenar i Jönköpings län” därför att den inte bedömdes vara från tiden som vi kallar för vikingatiden, det vill säga cirka 850 till 1050 efter Kristus utan i stället daterats till svensk medeltid och kanske till och med så sent som 1500-tal. Att stenen innehåller såväl kristna kors som runor tyder troligtvis på att de latinska bokstäverna och de gamla runorna användes sida vid sida under en lång övergångsperiod, följaktligen kanske ända in i Gustav Vasas 1500-tal.