I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Sagan om den tretåiga hackspettens äventyr i den stora naturskogen, en naturkrönika i 8 bilder om en mycket ovanlig häckning av en, för våra breddgrader, mycket ovanlig fågel. Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i juni 2009
Inlagt tisdag 7 juli 2009
Det var en gång en urskog i södra Sverige där urskogar nästan inte längre finns som en gammal asp fick uppdraget att bli husrum för en något annorlunda hyresgäst. En hyresgäst som den inte kände igen därför att gästen aldrig förut bett om hyra så här långt söderut. Aspen och urskogen kände sig mycket smickrade över det ovanliga uppdraget och förberedde sig för att på bästa sätt motsvara de nordligare urskogarnas visitörers krav och önskemål. Denna saga ur verkligheten utspelade sig med början i den härliga månaden maj då göken gol och då sydliga fågelgäster fortfarande var på sin väg mot detta nordliga land och då den vackra lilla skogsstjärnan likt vitsippor färgade urskogens mossemattor alldeles vita.
Hanen med den vackert mässingsgula hjässan hade bråda dagar med att mejsla ut boet för sin hona och de kommande små och han hann knappt med att äta för han ville verkligen att bohålet skulle bli det finaste och bästa som han någonsin byggt men en och annan liten utflykt till någon gran för att finna någon ätbar insekt eller för att ringhacka barken för att komma åt den söta och näringsrika saven hann han naturligtvis också med.
Det var en mycket vacker och ståtlig hane som gick inför sitt arbete med största allvar, allt för att hans hona, som även hon var mycket vacker, skulle tycka att just han var den bäste av alla tretåiga hackspettar i hela världen, nåja åtminstone i hela urskogen. De var mycket lyckliga och livet log emot dem och hon bar redan på de små som snart skulle komma och göra livet häktiskt men härligt. Han var alltid mycket uppmärksam och lyssnade alltid mycket noga på var hon hade att säga och han var genast i idel öra vilket vi allesammans kan se på bilden vilket också innebar en liten paus i hans arbete.
Han var mycket stolt över sin vackert gula hjässa och han vårdade den ömt för att den alltid skulle vara just vacker och skinande mässingsgul. En liten tid har nu gått och bohålet i den gamla aspen är klart och hans högt älskade hona ligger och ruvar på äggen, han är lite osäker på om det är tre eller fem ägg som honan ruvar på bädden av aspspån i botten av bohålet för så nyss är det sedan nedkomsten att han ännu inte varit inne och sett på de vackert helvita och spetsovala äggen som innehåller hans efterlängtade ungar. I urskogen blåser en mild och varm vind som för att gratulera till den lyckliga tilldragelsen allt medan våren så sakta övergår i försommar.
Återigen ropar hon kärleksfullt på honom och genast lyssnar han lika omedelbart för nu säger hon att det är det dags för honom att för första gången få ruva deras gemensamma ägg och han är allt lite lätt nervös inför uppgiften som hans far var före honom och hans far var före honom i den långa kedja av föräldrar och barn som ingår i livets stora cirkel för tretåiga hackspettar såväl som för allt liv i den gamla urskogen. Detta livets mirakel och livets mysterium är något som han inte förstår men ändå är en del av, en uppgift han löser med bravur trots att det kanske är första gången men om detta vet vi inget och kommer heller inte att få veta.
Det är nu i slutet av juni, solen skiner och värmen från öster och sydost har tagit sin väg upp till urskogen och knotten är emellanåt en plåga för de tretåiga hackspettarna. Det strävsamma paret har fött upp åtminstone tre ungar som dagarna i ända sitter och trängs i boöppningen med sina kraftfulla näbbar halvvägs ute ur boet ivrigt och ljudligt ropande till mor och far på sitt alldeles egna språk tiggande efter mat. Deras ljudliga ki-ki-ki-ki-ki-ki-ki-ki låter inte föräldrarna få någon ro och rast och de flyger fram och tillbaka med olika insekter till sina kära små. Larver och puppor av barkborrar, vivlar, praktbaggar och träbockar liksom trästeklar och vedborrar är det som föräldrarna matar sina telningar med och de låter sig väl smaka och växer så det knakar.

Här sitter far på en tallstam, han spanar och lyssnar efter ljuden från insekter som han vill ta med hem till sina ungar i boet bara en liten bit bort och visst är han en stolt och vacker tretåig hackspettspappa, inte alls konstigt att hon, hans kära hustru och nu moder till deras gemensamma tre barn, föll för just honom.

Jag älskar sagor med lyckliga slut och denna saga är just en sådan saga med ett lyckligt slut och ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”.

Tretåig hackspett, ”Picoides tridactylus”, är en av tolv arter i hackspettsläktet ”Picoides”. Den är ensam art i detta släkte att häcka i västra palearktis och därmed också i Sverige. Den häckar regelbundet i norra och mellersta Sveriges barrskogar men är ovanligare söderut. Den tretåiga hackspetten är en mindre ljudlig hackspett och den hörs mer sällan och alla dess ljudyttringar, även trummandet, är tystare än hos exempelvis släktingen större hackspett. Det vanligaste lätet är ett som liknar större hackspettens men är mer dämpat, och låter ungefär ”gyg” eller ”gygg”, ibland hörs också ett hårdare ”kyk”. I, det så kallade, skrattet, som är långsammare än hos större hackspett, följer flera element oftast i lätt fallande tonföljd på varandra, arten har också en rad drillar och andra ljudyttringar.

Trummandet, som utövas av båda könen, skiljer sig ganska mycket från större hackspettens, men är mycket likt den vitryggiga hackspettens. De enskilda trumvirvlarna är mycket långa, i medeltal ungefär 1,3 sekunder för 20 slag, och frekvensen av de sista fem slagen är tydligt accelererad, likt en slutstudsande pingisboll.

Tretåig hackspett har cirkumpolär utbredning i tajgan i hela Holarktis, det vill säga norra halvklotet och den häckar i hela det nordliga barrskogsbältet från nordöstra Polen, Baltikum och mellersta Skandinavien österut till Kamtjatka, Sachalin och Hokkaido. I Nearktis, det vill säga, Nordamerika och Mexico sträcker sig utbredningsområdet snett över den nordamerikanska kontinenten från Newfoundland till västra Kanada och Alaska. I de bergiga barrskogsområdena sträcker sig vissa bestånd söderut till New Mexico och Arizona. Isolerade från det stora sammanhängande utbredningsområdet finns bestånd kvar i västra Kina, särskilt i Tian Shan, liksom i vissa bergsområden i Europa.

I Sverige häckar den främst i mellersta och norra Sverige, och är numera ovanlig söder om den biologiska norrlandsgränsen och kanske är den lyckade häckningen i Moskogen den sydligaste i hela Skandinavien i modern tid. Vid mitten av 1990-talet beräknades den svenska populationen till 5.500–7.500 par, vilket är cirka tio procent av det europeiska beståndet på knappt 60.000 par. Den svenska populationen har minskat under en mycket lång tid och största orsaken till detta är de allt mindre arealerna med obrukad skog och minskningen av död ved vilket inte är något problem här i Moskogen.

Tretåiga hackspetten är mycket starkt bunden till gran, men häckar också, om än inte lika tätt, i tallskogstajgan eller i lärk- och cembratallskogar. I den nordliga tajgan förekommer den också i rena björkskogar.

Den tretåiga hackspetten livnär sig framför allt av insekter, som den fångar genom att hacka eller peta i barken på mestadels döda eller åtminstone starkt skadade träd och den äter endast i ringa omfattning vegetabilisk föda. Möjligtvis förtärs, vid brist på föda, eller som komplement, regelmässigt granfrön.

Ett vikigt inslag i tretåiga hackspettens födosök är emellertid, liksom för andra brokspettar, att den ”ringar” granar, det vill säga, hackar små hål i stammen och suger ut sav och sannolikt används trädens sav och kåda även till föda åt ungarna.

Tretåiga hackspetten är en utpräglad hack- och klätterspett och aktivitetsperioderna börjar när solen går upp och slutar när den går ner, men utpräglat dåligt väder kan förkorta perioden något. I sina rörelsemönster liknar den tretåiga hackspetten i stor utsträckning den större hackspetten dock utmärker sig hos den tretåiga hackspetten det spiralformiga uppåthoppandet liksom nedåtrutschandet för stammen som särskilt lätt och lekfullt. Endast mycket sällan kan den iakttas nere på marken eller på liggande stammar där den i sådana fall rör sig framåt genom att hoppa.

Flykten är kraftigt bågformad och i fallfasen hålls vingarna tätt intill kroppen. Vid plötsliga vändningar kan man märka tydliga vingsus. Vilo- och putsningstunder under dagen, mestadels vid middagstid, tillbringar hackspetten hängande på en stam. På natten sover den oftast i ett hackspettshål och när den förhåller sig fientligt och aggressivt påminner arten mycket om den större hackspetten, men den verkar vara något fridsammare.

Ungfåglarna blir flygga sent, stannar mycket lång tid hos föräldrarna och har en uppenbart stark familjesammanhållning. De utflugna ungfåglarna finner man ofta i den närmaste omgivningen, men ungfåglar som ringmärkts i boet har återfunnits även inom en relativt vid omkrets från häckningsplatsen.

Tretåig hackspett blir könsmogen efter ett år och är monogam under häckningssäsongen. Parbildningen verkar vara rätt stark även utanför häckningsperioden, oberoende av tillgänglighet på alternativpartner. Parbildningar som varar över flera år har iakttagits och i sådana fall finns det en lösare sammanhållning även under vintermånaderna. Leken och revirgrundandet kan börja redan på midvintern och sluta mellan början av april och slutet av maj men frånsett en lång och ihållande trumning märks inte den tretåiga hackspetten speciellt mycket ens under denna tid. Tretåiga hackspettar anlägger nya häckningshål varje år och sammantaget är artens bestånd inte i fara.

Arten kan temporärt tjäna på stormhändelser likt Gudrun och Per liksom barkborreökningar i samband med sådana händelser och utvidga sin häckningsareal, kanske är detta fallet med paret i Moskogen. De europeiska bestånden måste bedömas mycket olika och populationstätheten hos nominatformen hos oss i Skandinavien har konstant minskat sedan 1970-talet, men inga arealförluster har hittills uppträtt. Ansvarig för det är framför allt intensifieringen av skogsbruket, liksom anläggandet av trakthyggesbruk. I de övriga nordösteuropeiska staterna tycks populationerna vara stabila, och från Estland rapporteras till och med en ökning. Från huvudutbredningsområdena i Sibirien föreligger tyvärr varken beståndsuppskattningar eller populationsstal.