Jag sitter bara fyra meter från talgoxen där den sitter på talgbollen utanför det så kallade publika gömslet vid örnutfordringen på Kyrkemossen inom Store mosse nationalpark. Talgoxen är utan tvekan en av våra mest välbekanta och vanliga fåglar i vår närhet och alltid lika rolig och vacker att skåda. Man kan se att den anar min närvaro då den inte helt kan låta bli att titta bakåt mot mig där jag sitter, är det möjligen min kamera den hör?

Talgoxen, ”Parus major”, är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar. Fågeln är en stannfågel som är vanlig på flera ställen i Europa och Asien. Fågeln är lätt att känna igen. Bröstet är gult med en svart längsgående rand mitt på och ryggen är grön. Huvudet är svart med vita kinder medan näbben är konisk, kullrig och ungefär dubbelt så lång som hög. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga. Hane och hona skiljs åt genom att honans undersida är blekare gul och har en smalare svart rand. Talgoxen blir normalt 13,5–15 centimeter lång med ett vingspann på 23–26 centimeter. Som vuxen väger den ungefär 20 gram.

Lätet är växlingsrikt och den använder liknande motiv som andra mesarter. Talgoxens läten är dock allmänt mer högljudda och hårdare. Ofta hör man också ett bofinkaktigt ”pink, pink” och ett vänligt ”fi-tyy”. Den karakteristiska sången är ett högljutt, olikartat betonat och trestavigt ”tsi-tsi-bää, tsi-tsi-bää” som på ren svenska kan tydas ”Vi-sings-ö, Vi-sings-ö”, eller ”ti-ti-tyy, ti-ti-tyy”, som på samma svenska kan tydas ”Prick-ig-korv, Prick-ig-korv”, men även endast ett tvåstavigt ”ti-ty, ti-ty”, på svenska ”Se-hit, Se-hit”. Varje hanne har dock sin alldeles egna strof och framför allt sin alldeles egna hastighet.

Den bearbetar med stor frenesi talgbollen och lossar stora stycken med talg som den snabbt slukar, fröna tar något längre tid för den att öppna och konsumera. Födan är högoktanigt bränsle och innehåller mängder med energi som den så väl behöver under den fortfarande relativt kalla natten. Talgoxen finns i stora delar av Europa och Asien samt delar av Nordafrika och har en komplex taxonomi och delas upp i en stor mängd underarter, ibland upp till 35 stycken. Dessa underarter delas i sin tur upp i tre underartsgrupper.

Major-gruppen har den största utbredningen av de tre underartsgrupperna, från Europa och söderut till norra Afrika, genom Mellanöstern, Iran och Irak, Israel och Libanon, genom Asien i södra Sibirien, Mongoliet, genom Transbajkal till Amurland.

Intermedius-gruppen har sin utbredning från Mellanöstern genom södra Asien, i Indien, till Sydostasien, södra Vietnam och Indonesien.

Minor-gruppen har sin utbredning i Ostasien så långt nordväst som till Sakhalin, i Kina och Japan, och söderut till norra Thailand.

De tre underartsgrupperna hybridiserar i flera områden där grupperna möts men hybridisering mellan de båda grupperna ”major” och ”minor” verkar vara liten.

Det ser nästan ut som den med viss attityd säger att nu får du allt låta mig äta ifred, jag vill inte bli fotograferad när jag äter och jag kan väl bara hålla med för jag vill inte heller bli fotograferad när jag äter.

Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra delarna en av de vanligaste mesarna. Under häckningstiden håller den framför allt till i lövskogar och parker. Honan bygger ett bo av mossa i ett trädhål eller i en fågelholk. Den lägger två kullar ägg per säsong om 6–12 ägg. Dessa är cirka 18 millimeter stora och vita med rödaktiga fläckar. Honan ruvar äggen i 12–14 dygn och ungarna lämnar boet efter 16–21 dygn. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.

En ensam skrattmås ligger och födosöker vid Skillingaryds dämme en vacker eftermiddag i slutet av månaden mars 2009. Det är min första observation av arten vid dämmet denna vår och den bekräftar att våren oåterkalleligen är på gång men likt det gamla ordstävet som säger att en svala gör ingen sommar så gör heller ingen enda skrattmås någon vår.

Skrattmås, ”Larus ridibundus”, är en fågel som tillhör familjen måsar och trutar. Skrattmåsen är tillsammans med fiskmås och gråtrut de vanligaste arterna inom denna familj i Sverige.

Skrattmåsen har två åldersklasser och är mellan 35–39 centimeter lång samt har ett vingspann på mellan 86–99 centimeter. Den väger ungefär 250 gram och könen uppvisar en ringa grad av könsdiformism, det vill säga, de är mycket lika.

Den adulta skrattmåsen i sommardräkt har ett mörkt huvud med en röd vass näbb. Dess nacke, bröst, buk och undergump är vit. Manteln är ljusgrå och stjärten och övergump är helvit. Framkanten på ovansidan av vingen är vit från vingknogen och ner till handpennespetsarna som är svarta. Handpennorna på undersidan av vingen är mörkt grå eller svarta förutom den yttersta handpennan som är ljus. Till vintern har skrattmåsen ruggat de mörka fjädrarna på huvudet och den har bara ett mörkt suddigt vertikalt band ovanför ögat och en svart prick bakom ögat. Näbben är ljusare röd vid näbbroten och spetsen är svart. En juvenil skrattmås har gulorange ben, ett svart stjärtband i kontrast till den vita övergumpen och den har mycket ockratoner insprängt i den annars ljusgrå manteln.

Dess huvud är fläckat i vitt och ockra och den har en kil av mörkare rödbrunt från nacken och ner på ryggen. Den har en gul näbb med svart spets. Spetsarna på både arm- och handpennor är svarta. En skrattmås i första vinterdräkt har kvar sina juvenila stjärt- och vingpennor men de mesta av de ockrafärgade tonerna har försvunnit ur dräkten. Den har en huvudteckning som en adult fågel om vintern men den har gulskära ben. I första sommardräkt har den också fortfarande kvar de nu slitna stjärt- och vingpennorna. Den har fått ett svart huvud men med inslag av vitt. Skrattmåsens är en högljudd fågel, speciellt när den är på plats i sina häckningskolonier. Dess läte är ett skränigt ”krii-arr”.

Skrattmåsen ligger och trampar vatten i ständiga cirklar för att på så sätt få fatt på alla de insekter som finns i det näringsrika vattnet. Man ser tydligt de vattenvirvlar som dess fötter åstadkommer i jakten på födan.

Skrattmås häckar i stora delar av Skandinavien, inte i fjälltrakterna men dock på Island, i Storbritannien och i norra delarna av Europa ner till Kaspiska havet och i hela Asien mellan polcirkeln och femtionde bredgraden ända bort till Berings hav. Skrattmåsen häckar även på Grönlands sydspets och i Kanadas allra västligaste delar. Många av de skrattmåsar som häckar norr ut är flyttfåglar men i varmare trakter kring kusterna i Skandinavien, Storbritannien och främst Västeuropa stannar den ofta på samma plats året om.

Deras främsta övervintringlokaler är, från öst till väst, kusterna vid Japanska havet, Östkinesiska havet, västra delarna av Sydkinesiska havet, de norra delarna av Bengaliska viken och de norra och västra delarna av Arabiska havet samt kring Medelhavet och Svarta havet. Vid Afrikas nordvästra kust, Biscayabukten, runt hela Storbritannien och i Nordsjön återfinns den också häckande. Kanadas skrattmåsar övervintrar kring Saint Lawrenceviken.

Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige. I Sven Nilssons bok Foglarna från 1858 står det att den bara häckar i ”det södra Sverige” och ”högst sällan i Norge”. Vid Hornborgasjön häckade den första gången år 1895.

När man väl fått upp godsakerna till ytan är det bara att plocka i sig och i dessa dammar behöver den verkligen inte svälta trots att den kan äta lite allt möjligt om den behöver för att inte svälta ihjäl. Vissa skrattmåsar får sin häckningsdräkt redan i februari, men oftast under mars månad och påbörjar häckningen med bobyggnad i april, äggen ruvas under maj månad och i juni matas ungar. Strax efter att ungarna har blivit flygga flyttar skrattmåsen mot sydväst. Skrattmåsen häckar i kolonier i sjöar, kärr och i anslutning till kusten. På sommaren ser man dem ofta på ängar och de flockas kring traktorer som plöjer upp en åker.

Man ska undvika att exempelvis gå i land på en ö där det häckar skrattmåsar då de kan försvara sina bon mycket aggressivt. Trots att skrattmåsen verkligen inte har ett skrattande läte så heter den även ”skrattande” i sitt vetenskapliga namn det vill säga ”ridibundus”. Detta namn lånade Carl von Linné från ”Ornithologia” skriven av Mathurin Jacques Brisson år 1760. I den beskriver Brisson sotvingad mås, ”Larus atricilla”, och skrattmås som olika underarter av samma art. Brisson kallar dem ”Gavis ridibunda”.

Den sotvingade måsen som heter ”Laughing gull” på engelska har verkligen ett skrattande läte till skillnad från skrattmåsen. Eftersom Linné inte kände till skrattmåsen speciellt väl då den inte häckade i Sverige på 1700-talet så förlitade han sig på Brisson och gav den, så att säga, fel namn.

Skrattmåsens läte ”Kee-harr” har dock givit den dess namn i Richard Adams roman ”Den långa flykten”.